Meningslöst att diskutera svenskt EMU-medlemskap

Det råder stor förvirring kring det uttalande som skrevs under av eurozonens stats- eller regeringschefer i slutet av förra veckan. I dagsläget vet vi egentligen mycket lite om den så kallade "stabilitetsunionen". Däremot är det vilseledande att kalla detta papper för "europakten" och koppla det till ett svenskt ställningstagande till eurofolkomröstningen 2003. Ska man koppla diskussionen till en svensk folkomröstningen är det snarast till den som ägde rum 1994 och som gjorde Sverige till EU-medlem.

Vad vi har att utgå från är det dokument som undertecknades på toppmötet. Detta uttalande utmejslar en tänkbar färdriktning, men det juridiskt bindande dokument som enligt Herman van Rompuy ska undertecknas senast i mars kan mycket väl se helt annorlunda ut. Det finns i dagsläget inget förslag att ta ställning till.

Innehållet i det undertecknade uttalandet presenteras som en förbättring av EMU:s konstruktion och tanken verkar vara att förslagen bara ska gälla euroländer. Vad det då skulle tjäna till för övriga tio länder att ansluta sig till pakten är därför oklart. Här verkar också den svenska debatten ha hamnat snett då man talar om att "gå med i euron bakvägen". Men hur går det ihop med att förslagen bara gäller euroländerna? Dessutom: om det dokument som läggs fram före mars skulle bli bindande även för EU27 leder det inte till att Sverige inför euron. Likartade budgetlagar innebär inte en gemensam valuta. Den svenska debatten handlar således för mycket om folkomröstningen 2003 och för lite om folkomröstningen 1994.

På sätt och vis känns euroländernas uttalande och den europeiska debatt som följt mest som ett politiskt spel där man vill isolera Storbritannien för att försöka tvinga fram en kompromiss om fördragsändringar efter årsskiftet. För det som är viktigt att komma ihåg är att förslagen som presenterades efter torsdagens nattmangling kräver sekundär- eller primärlagstiftning. Denna typ av lagstiftning kräver full enighet inom EU27 (primärrätt innebär även folkomröstning i länder som exempelvis Irland) vilket också euroländerna konstaterar och därför säger att man tänker lösa det genom "an international agreement".

Vilken typ av "agreement" detta kommer mynna ut i är oklart. Vilka institutioner som ska se till så att det efterlevs är en avgörande fråga; som Wolfgang Münchau skriver i Financial Times är det svårt att se hur man ska få igenom de mycket långtgående förslagen (exempelvis att EU-domstolen ska se till så att euroländerna inför budgetregler i grundlag eller motsvarande) utan en fördragsändring. Och då behöver man Storbritannien. En gissning är att Merkel och Sarkozy kommer försöka kompromissa med Cameron för att få till en fördragsändring och undvika att försöka verkställa det mycket oklara och röriga löftet (eller hotet) om ett "international agreement". Som The Economists krönikör Bagehot noterade indikerade David Camerons i House of Commons att britternas position kan komma att skifta. Man bör därför inte utesluta att England, Tyskland och Frankrike kan landa i någon slags kompromiss som tillåter ett two-speed Europe och där UK accepterar att euroländerna går vidare mot att de får igenom några av sina krav, det vill säga att det blir någon form av fördragsändring.

Tekniskt sett är en fördragsändring inte oproblematisk. Inom ramarna för det som kallas protokoll 12 kan man göra sekundärrättsliga ändringar, vilket man hoppas bara ska behöva beslut av Europeiska rådet. Problemet är att vissa länder, såsom Finland och Tyskland, har regler som kan kräva parlamentariska omröstningar. Hur detta skulle sluta i exempelvis Nederländerna är en oroande tanke - och då har vi inte ens börjat diskutera primärrättsliga ändringar som skulle kräva folkomröstning.

Även om man bortser helt från dessa tekniska och juridiska problem återstår många frågetecken. Euroländerna har uttalat att de vill ha lagar om strukturella underskott (hur definierar man det?), att EU-kommissionen ska granska nationella budgetar och kunna kräva nya budgetförslag om de bryter för grovt mot stabilitets- och tillväxtpakten (vad händer om en regering vägrar?) och att automatiska sanktioner ska utdelas vid över 3 procent underskott eller 60 procent statsskuld (hur hjälper detta vid nästa europeiska bankkris)? En annan fråga är hur mycket den privata sektorn ska bidra med när det gäller bailouts och skuldavskrivningar. I det gemensamma uttalandet från i fredags står det att man tänker följa IMF:s praxis, men som har påpekats i den internationella diskussionen har IMF ingen praxis, vilket innebär att det kan innebära vad som helst. Merkel och Sarkozy vill förmodligen lugna marknaderna, att få finansmarknadens aktörer att tro att de inte ska behöva bidra till skuldavskrivningarna och peka på att Grekland var ett särfall, så att privata aktörer ska fortsätta låna ut pengar till krisdrabbade länder. Samtidigt vill man inte måla in sig i ett hörn och omöjliggöra private sector involvement (PSI) då det lär sticka i ögonen på väljarna (val i Frankrike 2012 och i Tyskland 2013) att man har privatiserat vinsterna och nu socialiserar förlusterna.

Det hävdas ibland i debatten att Merkel och Sarkozy fokuserar på det långsiktiga och glömmer bort att man måste lösa krisen som är här och nu. Detta stämmer inte. De förslagen som man hittills har presenterat tillför mycket lite på lång sikt. Detta beror framförallt på att den tyska ledningen skyller alla problem på illa skötta statsfinanser. Men utgår man för stabilitetspaktens krav på max 60 procents statsskuld har länder som Finland, Spanien, Nederländerna, Storbritannien, Irland och Island alla brutit mot stabilitetspakten först efter finanskrisen. Nästan alla europeiska länder (Frankrike, Storbritannien och Ungern undantagna) hade minskande eller konstant statsskuld åren före finanskrisens utbrott.

Nu försöker man bota en patient med brutet ben genom att operera örat. Sarkozys eurobonds (gemensamma obligationer för euroområdet) skulle skapa en helt oanad moral hazard (vem skulle känna att man behöver ta ansvar ?) och skulle på sikt kunna leda till en finanskris utan like. Merkels förslag att EU-domstolen ska övervaka nationella statsfinanser riskerar att underminera domstolens legitimitet om länder inte skulle följa domstolens beslut. Ingen stabilitetspakt i världen kommer att förebygga eller förhindra nästa europeiska bankkris.

Mest anmärkningsvärt av allt är dock bristen på åtgärder för konkurrenskraft och tillväxt. Den europeiska skuldkrisen är så pass djup att man varken kommer kunna spara eller spendera sig ur krisen; man kan enbart växa ur den.

Europas centrala problem är nog faktiskt inte frånvaron av harmoniserade budgetregler, utan närvaron av överdrivna regleringar. Bristande tillgång på god infrastruktur, mängder av pappersarbete, rigid arbetsmarknadslagstiftning, dålig tillgång på kapital, undermåliga rättsinstanser och överflödig produktlagstiftning underlättar inte direkt Europas möjlighet att attrahera jobb och företag.

Sverige är i högsta grad beroende av att EUs ekonomier stärks. Låt åtminstone vår inhemska debatt handla om det och inte om ett meningslöst da capo på eurofolkomröstningen. Det saknas varje tillstymmelse till förutsättning för ett svenskt euromedlemskap i närtid. Frågan är ju om euron överlever. Lämna den frågan till framtiden och fortsätt med inhemska reformer som stärker konkurrenskraften. Det är faktiskt den enda vägen.

Janerik Larsson (27 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41724

8 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varför Folkpartiet försöker fokusera på EMU och att de ska vara mest Euro vänliga i Sverige är helt obegripligt. Janerik har givetvis rätt: fokusera på annat, EMU frågan är död i minst 10 år. Därefter kan vi se hur valutaunionen ser ut då

Permalänk | Anmäl #1 anders svensson, 2011-12-18, 15:15

Island ?
Är dom med i stabilitetspakten ???

Permalänk | Anmäl #2 Mats F Eriksson, 2011-12-18, 15:23

Det blir svårt att växa sig ur krisen när Tyskland lägger ner kärnkraften, oljan och gasen sinar i Nordsjön och oljepriserna stiger då alla lättutvunna oljekällor snart är slut.

Permalänk | Anmäl #3 Magnus Redin, 2011-12-18, 16:32

Växa sig ur krisen? Är man bankrutt så är man. Då växer man inte. Då krymper man kostymen och kommer igen. Euron har ingen framtid.

Permalänk | Anmäl #4 u_14418, 2011-12-18, 20:15

Bra och insiktsfull artikel och det stämmer att vi bör helt enkelt sluta arbeta för att försöka rädda den havererande Euron. Istället borde vi satsa på att utveckla industri och handel.

Permalänk | Anmäl #5 Mikael Forsberg, 2011-12-18, 23:12

Ja jag tror mycket på Janerik Larssons grundläggande rekommendation, att växa sig ur krisen. Det är ju genom bristande trimning av ekonomierna som underskottsländerna har sett sig politiskt "tvingade" att bedriva en keynsiansk stimulanspolitik, som sedan, genom brister i tillväxten, aldrig har följts av en keynsiansk åtstramningspolitik. Följden är det vi ser nu.

Nu kan (om Borg vill) Sverige som ett av få länder bedriva en keynsiansk stimulanspolitik på medellång sikt. Det vore då en nåd att stilla bedja om att vår regering då skulle kunna ge denna stimulans också en långsiktig växtprofil. Erfarenheten från 2008 - 09 är emellertid inte uppmuntrande - det var ju automatiska budgetförsämringar som underbalanserade budgeten, inte aktiva insatser.

((Råkar när jag skriver detta se ett uttalande av Nils Lundgren till höger om kommentarrutan: "Nordeuropa bör skapa underskott för att hjälpa Sydeuropa." Ja om vi ser till hela EUs välgång så krävs det att vi och några andra hälsosamma ekonomier gör extra (nästan farligt) mycket. Alltså inte en upprepning av den passiva politiken 2008 - 09.))

För obalansländerna förstår jag inte hur det skall gå till. Man måste för att behålla penningmarknadens förtroende påbörja en sanering av budgetunderskottet. Att då samtidigt driva en långsiktig tillväxtpolitik (som också kostar pengar) ser näst intill omöjligt ut. Det blir en lång vandring i dödsskuggans dal, som i några fall rimligen kan leda till att man hoppar av Euron och devalverar. Det gjorde vi själva ju med viss framgång perioden 1950 - 90.

Permalänk | Anmäl #6 Gösta Oscarsson, 2011-12-18, 23:35

Ytterst intressant att Janerik Larsson som varit en så hängiven EU-anhängare tar bladet från munnen och säger sanningen om europrojektet. När även m toppar inom näringslivet nu träder fram och framför kritik mot valutaunionen är det märkligt att Reinfeldt och Borg är villiga att skjuta till miljarder till den s k Brandväggen.
http://runelanestrand.wordpress.com/2011/12/09/reinfeldt-en-svensk-quisl...

Permalänk | Anmäl #8 Rune Lanestrand, 2011-12-19, 08:53

Skulle vi gått med i EMU så skulle vi gjort det 1999..

Permalänk | Anmäl #10 Svea, 2012-02-05, 12:49

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.