Låt oss minnas Christopher Hitchens korrekt

När beskedet om att Christopher Hitchens hade avlidit av lunginflammation till en följd av matstrupscancer haglade dödsrunorna in, som väntat. Och som väntat också beskrivningen av hans politiska resa som den klassiska, från vänster till höger med åldern. Att han på något sätt skulle ha blivit lojal till den amerikanska staten, och att ha övergivit sina gamla trotskistiska rötter. Hitchens arv har inte kunnat tolkas på ett mer felaktigt sätt.

De flesta har fått lära känna Christopher Hitchens genom hans otaliga, okänsliga och angrepp mot människans största barnsjukdom, religionen. Samtidigt har man på de flesta håll i världen uppfattningar om gudlösa människor som amoraliska människor, utan någon som helst tro på rättvisa etc. Hitchens hårda ord mot de religiösa (i.e. de svaga) gav kanske vid en konfrontation intrycket av att denna uppfattning stämde. Än en gång kan Hitchens inte ha tolkats på ett värre sätt.

Det är sant att Hitchens under sitt 62-åriga liv utifrån kan ha setts som en politiskt obestämd människa med alltför starka åsikter, men läs hans böcker, se på de hundratals intervjuer och framträdanden som finns på YouTube, de flesta från C-Span:s sändningar på 80- och 90-talet. Nu kommer den autentiska Christopher Hitchens fram, journalisten med ett starkt engagemang för de svagaste människorna i världen. Hans prioriteringar var alltjämt starka och jag vågar påstå, de obestridligt rätta.

Hitchens, som såg sig själv som en marxist, drog ofta på sig kritiken från ”meningsfränder”, bl. a. genom att i vissa frågor stödja Margaret Thatcher, George H. W. Bush, Ralph Nader, Tony Blair och George W. Bush och kritisera Bill Clinton, Hillary Rodham Clinton, Al Gore, de gamla vännerna Sidney Blumenthal, Tariq Ali, Gore Vidal och Noam Chomsky och vidare John Kerry och Barack Obama. Han hade starka åsikter, men aldrig utan en övertygande motivering.* Hitchens var oerhört kunnig i det engelska språket, väldigt upplyst och väldigt berest, det senare mycket viktigt att veta för att förstå denna oerhört intelligenta man.

Jag har nämnt väldigt lite av Hitchens gudlöshet, prioriteringar och människor han stött och kritiserat. Låt oss pussla ihop dessa bitar.

Han lät bli att rösta på sitt eget parti, Labour, år 1979, för att han ville att Thatcher skulle vinna. Detta pga. hennes stöd för en militär konfrontation med Argentina, vars ledare, General Videla bl. a. sålde dissidenters barn som var i sina säkerhetsfängelser. Det bör nämnas att dessa dissidenter hade blivit våldtagna och torterade. Hitchens stöd för Bush den äldre berodde på dennes ökade tryck på Israel, något som ingen annan amerikansk president har vågat sig på. Hitchens engagemang för Palestinas verkligt fördrivna folk, palestinierna, har alltid varit starkt. Det amerikanska valet 2000 innehöll väldigt mycket smutskastning bland de progressiva, inte minst mot Ralph Nader, som sägs ha bidragit till Al Gores förlust, som att inte Gore klarade det på egen hand. Läs Hitchens No One Left To Lie To, då framgår det tydligt att en röst på Gore inte var möjlig.

Hitchens stöd för Tony Blair grundar sig på hans intervention i Sierra Leone, och därmed undvek ett Rwanda på nytt, och på hans krig tillsammans med Bush den yngre mot folkmördaren Saddam Hussein. Ett Irak ockuperat av den psykopatiska Hussein-familjen kunde inte längre ses genom fingrarna, enligt Hitchens.

1989 fick Salman Rushdie ett pris på sitt huvud och nästan ingen vågade kritisera detta övertramp av Ayatollah Khomeini och hans följare. Den högljudda Hitchens förundrades också över hur den så tidigare moraliska anti-totalitära vänstern kunde vara tyst. Här började Hitchens så småningom separeras från vänsterblocket. Separeringen fortsatte i och med vänsterns motstånd till NATO-insatsen i Bosnien, för att rädda muslimska bosnier från att bli massmördare av främst kristna serber. Hans kritik av Clintonfamiljen mm. måste läsas i den tidigare nämnda boken, No One Left To Lie To. Här får läsaren en djup inblick i den krigsförbrytande våldtäcksmannen Bill Clintons politiska karriär. Dödsstöten mot Hitchens relation till sina gamla vänsterkollegor kom i och med 9/11, då många försökte urskulda attackerna med förklaringar om amerikansk imperialism, istället för att bara lyssna till Usama Bin Ladens egna imperialistiska krigsförklaring mot den fria världen. Detta satte också igång den Nyateistiska rörelsen, med Sam Harris bok, The End of Faith. Hitchens kritik mot den sittande amerikanske presidenten har byggt på dennes för svaga försök att skapa fred i Judea.

Christopher Hitchens var en människa med oerhört starka principer, låt oss inte tro något annat. Han brydde sig mer friheten för barnslavar i Argentina än partibeteckningar i Storbritannien, han brydde sig mer om rätten för kurder att slippa bli gasade än namnet på presidenten i USA. Listan kan göras längre.

Humanismen har förlorat sitt förmodligen starkaste lejon. Låt hans strider för alltid stå i konflikt med uppfattningen om den nihilistiske ateisten. Låt oss höja glasen i hans ära.

* Hans syn på alternativ droganvändning (dock inte i frågan om legalitet), i synnerhet med tanke på hans egna nikotin- och alkoholvanor, kan ses vara aningen dogmatiska.

Oscar Manouchehrian (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41734

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

[Disclaimer]
Denna artikel är på inget sätt en reaktion på de nu existerande artiklar på Newsmill om Hitchens bortgång. De andra Newsmill-artiklarna om Hitch var väldigt bra, till skillnad från de flesta av dödsrunorna i de stora svenska tidningarna.

Permalänk | Anmäl #1 Oscar Manouchehrian, 2011-12-19, 18:00