Hitchens lät sig aldrig kategoriseras

Det är lätt att få titeln "självständig tänkare". Om man hittar rätt grupp och troget upprepar den gruppens åsikter så får man en klapp på axeln och en försäkran om att ens tankar inte låter sig begränsas av sin omgivnings förväntningar. Det är lätt att gå genom hela livet på den vägen, utan en tanke på att sticka näsan utanför den trygga lilla ruta som man delar med sina självutnämnt fritänkande och kloka meningsfränder. Christopher Hitchens tog aldrig den lätta vägen.

Mer än något annat tror jag att det var hans obundenhet som gjorde Hitchens till en av vår tids mest engagerande tänkare. Han var både älskad av de vars "sida" han försvarade med sin vältalighet och hatad av de som inte förstod hur han kunde hålla med dem i en fråga och ställa sig mot dem i en annan. Han vägrade följa bekanta mönster i sin intellektuella utveckling. Han lämnade socialismen men inte marxismen, stödde Irakkriget och blev för det kallad "neokonservativ" och andra, mindre trevliga saker och attackerade religion som ett av mänsklighetens största gissel samtidigt som han pratade öppet om sina för ateister atypiska tankar om abort.

Många har förvirrats och frustrerats av Hitchens oförmåga att bekvämt luta sig tillbaka i en av andra definierad kategori. Men man behöver bara läsa ett fåtal av hans böcker eller artiklar om olika ämnen för att inse att det som drev honom var orubbliga principer och en djupt rotad kärlek till människan. Hur de tog sig uttryck förändrades under Hitchens levnadslopp i takt med att hans erfarenheter och tankar utvecklades, men hela tiden fanns där samma filosofiska grundmur: en kamp för sanning, rättvisa och frihet mot alla former av lögner och förtryck.

Naturligtvis har jag tagit till mig hans argument, framför allt de han framförde som fiende till blind tro och försvarare av yttrandefriheten, men hans faktiska åsikter är i mitt liv av sekundär betydelse om man jämför dem med sättet han nådde dem på. Att tänka fritt är en förutsättning för att tänka rätt. Oavsett vilka av hans åsikter jag delar eller kommer att dela så kommer hans kompromisslösa sökande efter sanningen och kamp för tankens frihet att inspirera mig.

Inte för att jag förväntar mig att alltid lyckas leva upp till de ideal jag nu så svulstigt skriver om. Grupplojalitet, bekvämligheten att låta andra sköta tänkandet och ren och skär feghet är alla fällor jag förväntar mig falla ned i. Men Christopher Hitchens liv och verk har gett mig inspiration att åtminstone försöka bli vad jag alltid kommer minnas honom som: en självständig tänkare.

Nu när han är borta kommer många vilja lägga beslag på och definiera Hitchens. Han kommer bli ett helgon i flera ideologier och rörelser och en djävul i minst lika många. Alla försök är inte lika ohederliga som de förutsägbara religiösa lögnerna om hur han "såg ljuset" under sin sista tid och för all del, man skall inte vara rädd för att använda de av hans tankar och argument man ser värde i. Men kom ihåg att han aldrig kommer tillhöra någon. Christopher Hitchens var in i det sista sin egen, ett föredöme för alla fria människor och en man som lämnar ett oläkbart sår efter sig.

Själv har jag inte hållit en tyst minut i hans ära. Den del av hans liv han delade med omvärlden innehöll få sådana, och vi är alla rikare tack vare den bristen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41714

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag hade aldrig hört talas om Christopher Hitchens förrän det meddelades att han hade dött och att han var en storhet i den internationella debatten. Jag har nu läst lite om honom som hans beundrare har skrivit. Till dem hör tydligen John Nyzell. Nyzell gör f.ö.ett något självbespeglande intryck. Hitchens har givetvis rätt i sitt försvar för yttrandefriheten och kritik av religionen. I övrigt förefaller han rätt jobbig.

Permalänk | Anmäl #2 Kent Tore Olofsson, 2011-12-18, 12:14

Det vore trevligt om någon journalismstudent ville lyfta den erbarmerligt låga nivå som dagens journalister ger yttryck för i sin gärning. Man tycker ju inte om olika annat än på egna villkor, något som då inte blir särskillt intressant.

Permalänk | Anmäl #3 Sten Figaro, 2011-12-18, 16:01