Sverige bör visst följa den brittiska vägen

Storbritanniens ekonomi är "vanskött" hävdar Carl B. Hamilton i en Newsmillartikel från i måndags. I konsekvensens namn bör han då rikta samma kritik mot den svenska regeringen. Gällande finanspolitik har radarparet Cameron och Osborne i hög grad följt i radarparet Reinfeldts och Borgs kölvatten. Vid sidan om Tyskland är det också Sverige och Storbritannien som ägnat sig åt budgetsanering snarare än efterfrågestimulans. Till skillnad från Tyskland har Sverige och Storbritannien kunnat agera utan det blysänke som EMU inneburit.

Vidare försöker Hamilton göra gällande att många i 'konservativa Storbritannien' motsätter sig Camerons veto under förra veckans EU-möte. Det är en sanning som kräver betydande modifikation. Majoriteten av den brittiska befolkningen stödjer vetot. Det inkluderar inte bara majoriteten inom det konservativa partiet utan också majoriteten inom labour. Bara bland det minsta parlamentspartiet, liberaldemokraterna (konservativa partiets koalitionspartner), är motståndet större vilket föranledde partiledare Nik Clegg att (sent omsider) motsätta sig Camerons beslut. Samtidigt har Clegg konstaterat att frågan inte är tillräckligt viktig för att bryta koalitionen.

Alla politiker måste anpassa sig till den realpolitiska verkligheten. David Cameron har tidigare fått utstå stark kritik från eget parti för att bedriva en alltför eftergiven linje gentemot Bryssel. Inför EU-mötet kritiserades Cameron på samma sätt av labourledaren Ed Miliband. Antagligen förmodade Miliband, liksom många andra, att Cameron inte skulle våga utnyttja vetorätten gentemot ett i övrigt enat Europa. Milibands EU-skepticism före mötet har förtagit effekten av den delvis omvända kritiken efter mötet.

När Cameron förvånade alla med sitt veto räknade han troligen med att de inrikespolitiska svallvågorna skulle bli ännu större om han inte markerat viss självständighet gentemot Merkel och Sarkozy. Att han kanske främst agerar för att behålla auktoriteten inom det egna partiet betyder inte att vetot måste vara fel vare sig för Storbritannien eller Europa. Tongångarna på många håll i Storbritannien är att EU successivt knaprat åt sig mer makt på det egna parlamentets bekostnad (ända sedan öppet EU-skeptiska Margret Thatcher lämnade politiken för drygt två decennier sedan). Under tiden har ekonomin blivit alltmer reglerad och stelbent. Det finns mycket som talar för att den bilden är riktig.

Hamilton hävdar vidare att EMU-länderna 'brottas med uppgiften att reparera Europa'. Många i Storbritannien hävdar, precis som Johan Norberg här på Newsmill, att EMU-länderna inte bara misslyckats kapitalt med den uppgiften utan fortfarande inte ens är i närheten av en sanningsenlig problemidentifikation. Det är en bild som definitivt är helt riktig. Norberg har rätt när han skriver att EMU-problemet i grund och botten beror på att ansvarslösa politiker belånat sitt folk upp över öronen och sedan ytterligare lite till eftersom EU (Tyskland) agerat och fortfarande agerar garant för både alla EMU-stater och alla överbelånade banker. Egentligen är det en ganska uppenbar sanning. Att den ändå inte går att hamra in i Bryssel beror på maktpolitik.

I åratal har en rad EU-politiker - liksom politiker på många andra ställen - investerat prestigekapital i föreställningen att euron är en garant för stabiliteten samt att det går att låna och konsumera sig ur en låne- och konsumtionskris. Keynes har lyfts fram som teoretiskt alibi men det vanhedrar egentligen hans namn. Keynes förespråkade balanserad statsbudget över en konjunkturcykel, definitivt inte en stat som spenderar järnet både i uppgång och nedgång. Det aktiva och permanenta befrämjandet av överkonsumtion handlar förstås i grund och botten om valfläsk samt om fullständig nonchalans gällande vad som sker efter egen mandatperiod.

Att medge att det är kejsar Nero snarare än Keynes som är verklig föregångsman kan göra det problematiskt att hålla sig kvar i den politiska hetluften. Istället försvaras gamla positioner genom att ropa 'Samma sak fast ännu mer! Konsumtionsnivån måste upprätthållas! Lånandet måste uppmuntras! Ännu lägre räntor! Ännu vidlyftigare bankgarantier!'

Bryssels bankexperter silar mygg och sväljer kameler
Bryssel hävdar nu att Storbritannien främst är ute efter att försvara sin lukrativa finansindustri. Det finns en hel del sanning i det påståendet. Finansindustrin är viktig för Storbritanniens ekonomi. Med de transaktionsskatter som Bryssel vill införa riskerar en rad finansbolag att placera sig utanför Storbritanniens (och EU:s) gränser - med allt vad det i så fall innebär i form av förlorade arbetstillfällen och skatteintäkter. Argumentet att Cameron går i finansindustrins ledband inrymmer ändå inte hela sanningen. I Storbritannien är EU-skepticismen utbredd långt utöver Londons finansdistrikt, inte minst inom den arbetskraftskonkurrerande arbetarrörelsen. Vidare är inte Camerons stöd från finansindustrin enhälligt. Även efter vetot utövar EU betydande inflytande i London. Somliga inom brittisk banksektor oroar sig nu för att Camerons tilltag kommer att sporra Bryssel att driva igenom ytterligare regleringar.

I en mening kan Cameron sägas överreagera. Inte heller Frankfurts finansindustri ställer sig bakom transaktionsskatten och det är inte särskilt troligt att den kommer att klubbas igenom. Samtidigt finns det en rad andra restriktioner som har realpolitisk möjlighet att klubbas igenom. Enskilt är dessa mindre betydelsefulla men kräver sammantaget en hel del administrativt anpassningsarbete. Antagligen kommer ingen av restriktionerna att få stora effekter vare sig för nutida eller framtida kriser. Ända sedan 1930-talet har det funnits regelverk för att hantera dubiös bankverksamhet. Tusen kommittémöten i Bryssel och tusen omformulerade regler ändrar inte det faktum att huvudproblemet är och förblir att upptäcka sådan verksamhet. När reglerna skrivs om och gamla kontrollmyndigheter ersätts med nya är det inte människorna på gatan som är de främsta förmånstagarna, förmånstagare är istället anslagsäskande Brysselbyråkrater liksom de finansjurister som får i uppdrag att "hantera" Bryssels nya påbud. Att det vevas frenetiskt i Bryssel handlar om att manifestera handlingskraft samt om att dölja att även Bryssel - medvetet ellet omedvetet - går bankernas ärenden.

Bryssels bankexperter har inte lyft ett finger för att bemöta krisens verkliga problem: den fortsatt kokaindränkta räntepolitiken och de fortsatt kokaindränkta bankgarantierna. Tvärtom. Det artificiellt låga ränteläge som Bryssel (och många andra europeiska huvudstäder inklusive Stockholm och London) försvarar med dårens envishet är i praktiken synonymt med att politikerna låter skattebetalarna subventionera bankernas räntemarginaler. Oavsett hur lågt centralbankerna sänker räntan lånar bankerna inte ut pengar - under osäkert läge - till andra än solida kunder som inte är i behov av artificiellt låga räntor. Bryssel gör heller ingenting substantiellt för att reducera de "systemrisker" som presenteras som huvudargument för att skattebetalarna även ska garantera uselt skött bankverksamhet. "Faller en faller alla!" Verkligen? Det är riktigt att bankerna har betydande fordringar gentemot varandra men många av dessa fordringar tar ut varandra. Vidare försvinner inte en konkursbank ner i ett mörkt hål. Tillgångar av värde säljs till konkurrenterna. Intäkterna fördelas bland fordringsägarna. Högst upp på listan står sparkunderna, nederst spekulanterna. Bedrövligt skött verksamhet går i graven. Även när en bank faller - till exempel Lehman Brothers eller Gota bank - fortsätter jorden att snurra runt sin axel. En stat som tillåter aktörerna att spekulera vilt utan att själva ta konsekvenserna för felsatsningar kombinerar det sämsta på den fria respektive reglerade marknaden.

Ansvarstagande politiker skulle tydligt deklarera att staten inte står som garant för banker som visar sig usla på att klara av eget "expertisområde", riskhantering. Då skulle bankerna omedelbart tvingas börja agera gentemot varandra på samma sätt som de kräver att deras låntagare ska agera: affärsmässigt. Det om något skulle reducera systemrisken. Ansvarstagande politiker skulle vidare verka för ett marknadsanpassat ränteläge. Först med en högre ränta kommer vi att tvingas rätta munnen efter matsäcken. Först då kommer skötsamma och sparsamma skattebetalare att slippa behöva subventionera krisbanker liksom överbelånade husägare. Först då kommer grekiska fackföreningar och deras motsvarigheter i andra länder att tvingas besinna sig. Först med sjunkande produktionskostnader som matchar sjunkande efterfrågan på världsmarknaden (och asiatisk konkurrens) kan vi undvika att prisa ut oss själva.

Önskescenariot
Enligt Hamilton har Storbritannien agerat EU-fientligt och odemokratiskt. Som ett resultat kommer landet från och med nu att stå isolerat inom EU. Han hävdar att samma sak kommer att gälla Sverige om inte regeringen Reinfeldt spelar samma melodi som Bryssel, Berlin och Paris.

Vän av ordning skulle kunna fråga sig när det blev EU-fientligt att bry sig om budgetbalans? När blev en dos sund skepticism synonym med fientlighet? När blev det odemokratiskt att lyssna på en folkmajoritet? I 1994 års folkomröstning beviljade svenska folket först och främst en ekonomisk union inkluderande fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Sedan dess har EU-unionen blivit så oändligt mycket större. Vilka områden finns det egentligen kvar som inte är underordnade någon form av EU-direktiv?

Gällande isoleringsargumentet är det alltid ekonomisk tyngd som avgjort graden av inflytande. Så kommer det att förbli oavsett vilka fördrag som undertecknas eller inte undertecknas. Det illustreras inte minst av Schweiz och Norge, två länder utanför EU som slipper alla tvångströjor men genom specialavtal åtnjuter EU:s egentligen alla ekonomiska fördelar. Genom att säga nej till EU-medlemskap har alltså Norge och Schweiz kunnat tillägna sig ungefär det avgränsade samarbete som svenska folket ställde sig bakom år 1994. Det går att argumentera att svenska folket fått samma fördelar men därutöver en makthydra som i åratal bedrivit fatal röstfiskarpolitik - på ovetande europeiska skattebetalares bekostnad.

Hamilton menar att Sverige inte bör välja den brittiska vägen. Istället ska vi i god samförståndsanda delta vid alla förhandlingsbord vi inbjuds till och lita på att biffen fixas under 'nästa möte' eller med 'nästa fördragstext'. Dessvärre är föreställningen att det går att reformera EU inifrån utopisk. Rötan är för djup. Maktkolosser reformerar inte sig själva, trycket måste komma utifrån.

Även Sverige bör våga göra en substantiell markering gentemot EU, en markering som tydligt visar att vi inte tror på EU-tanken i vilken skepnad som helst. Sverige borde inte bara följa det brittiska exemplet utan också bilda en klubb just för 'sunda skeptiker'. Tillsammans skulle Storbritannien och Sverige kanske kunna locka till sig andra länder som inte otuggat köper direktiven från Bryssel. Länder som redan haft civilkurage att sända sådana signaler inkluderar Finland, Irland och Tjeckien. Önskescenariot skulle vara att en sådan klubb sedan utnyttjar sin större självständighet gentemot Bryssel genom att också avblåsa den monetära stimulanspolitik som enbart gynnar politiska karriärister liksom banksektorn. Det är precis vad som krävs för att perioden av konstgjort limbotillstånd ska upphöra och det ska gå att omstarta på fräsch kula. Det är också en fullständig omöjlighet om Bryssel lyckas i sitt uppsåt att fördjupa finanssamarbetet.

Det är i kraft av en sidoposition tillväxten snabbast kan skjuta fart. Därefter skulle det vara ännu mer möjligt än idag att agera ekonomisk ledstjärna. Det skulle i sin tur göra det möjligt att agera välbehövlig lotsbåt för övriga Europa.

Happy ending inom räckhåll?
Kruxet är att en tro på ett sådant scenario är lika utopisk som Hamiltons. Även Reinfeldt och Borg har investerat prestigekapital i den monetära kokainpolitiken. Även bland svenska politiker har EU utvecklats till en viktig karriär-, arvoderings-, pensions- och konsultport. I Sverige balanseras inte dessa dominerande intresselinjer av en påtagligt Brysselhotad industri. Med tanke på att Sverige dessutom etiketteras som "bäst i klassen" - ett resultat av att vi åtminstone inte ägnar oss åt fiskal kokainpolitik - är det alltför enkelt att lägga huvudet på sned och i vinnande svensk anda tala om att det är "rimligt" att tuta vidare ungefär som förut.

I den praktiska verkligheten kommer alltså regeringen sannolikt att fortsätta att följa minsta motståndets lag tills läget förvärras ytterligare. Det är synonymt med tal om reformvilja men också (Hamiltonskt) stöd för EMU-ländernas "reparationsarbete" samt fortsatta kommittémalande. Sensmoralen? Man kan ha fel, fel och fel och ändå få precis som man vill.

Mark Brolin (14 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41638

14 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Irland,sund EU skeptiker?
Irland fick massor av pengar från EU för att fixa infrastruktur och annat.
Den keltiska tigern gick kraftigt på pumpen när bubblan sprack.
Mycket tack vare bidragen från EU.
Nu när man måste ge ekonomiska garantier till andra EU länder förvandlas man till sund EU skeptiker som håller ett krampaktigt tag om plånboken ock inte vill vara med och betala.
Inte vill man väl "bilda klubb" med en sån kompis?

Permalänk | Anmäl #1 u_17979, 2011-12-15, 08:32

OM det är något vi behöver göra så är det att sluta lyda ekonomisternas "råd", de är bara ute efter att sko sig själva och skydda sin upphöjda och beskyddade position.

Ekonomisterna har gjort sitt och misslyckats kapitalt. Bevisligen. Av alla löften om guld och gröna skogar blev det skulder. Utom för den finansiella klassen som fullständigt badar i pengar.

Nu är det dags för EU att gå vidare mot en verksamhet som inte bara går ut på att gynna den finansiella klassen utan har en målsättning som förenar människor istället för att förvandla dem till giriga konkurrenter.

Permalänk | Anmäl #2 Bo T, 2011-12-15, 08:37

Många sanningar i artikeln. Vi är nu många svenska som anser att EU knaprat åt sig för mycket makt, och mer kommer de att ta vid varje kommande kris. Vi missnöjda svenska väljare kommer därför att sätta ner foten i svenska val om inte våra svenska politiker lyssnar på oss. Carl B. Hamilton kommer att få se en orkan. Därefter kommer Sverige att sätta ner foten även i Bryssel, "hit men inte längre". Förhoppningsvis innebär det en uppdelning i två EU-delar, en som passar Sverige (och kanske UK, Finland m fl) och bara består av en tull-/bosättnings-union. Sedan kan de länder som vill leka vidare med sin gemensamma valuta, massiv överföring av pengar till bönder och södra Europa, stelbent byråkrati med fler detaljlagar m.m. Det naturligt urvalet kommer sedan att visa vilket EU som är värt att överleva. Jag tror det går ganska fort.

Permalänk | Anmäl #3 Tom Eliasson, 2011-12-15, 08:47

Förmågan att ställa sig kritisk till vissa maktorganisationer är sunt.

Förmågan att tänka kritiskt ökar om man övar.

Det var länge sedan politikerna övade sig i att tänka kritiskt.

Deras kritiska tänkande är begränsat till att skydda sin egen makt och sitt eget existensberättigande. Se bara på 7-klöverns agerande mot SD. Man är livrädd att SD ska ta röster av just dem.

Permalänk | Anmäl #5 Göran Karlson, 2011-12-15, 12:12

Poängen med nationell ekonomi och suveränitet blir glasklar.

När narioner får ta ansvar och konsekvenser för sin egen valuta så sker inte det vi nu ser i PIGSländerna. En förbaskat bra artikel med en klockren analys. Att politikerna så tydligt flaggar för att de backar upp bankerna är att beställa bankkonkurser. bankerna tar vinsterna och skattebetalarna förlusterna. Snacka om hål i huvudet.

EU håller inte bara på attavveckla den nationella demokratin de håller samtidigt på att ruinera Europa. Jag skäms över att jag var så korkad att jag röstatde för EU och trodde på Euron. Man är en naiv idiot och borde insett att ett EUSSR skulle bli resultatet.
När politiker och byråkrater får bättre betalt när de företräder Bryssel istället för sina väljare kan det ju inte gå annat än åt helvete så klart..

Permalänk | Anmäl #7 Berg Säker, 2011-12-15, 12:33

Tack Mark Brolin för en bra artikel!

Jag tror att du slår huvudet på spiken när du säger att:

"Även bland svenska politiker har EU utvecklats till en viktig karriär-, arvoderings-, pensions- och konsultport."

Där har vi problemet som hotar demokratin. Om folket skulle få säga sitt om EU är jag övertygad om att majoriteten skulle vilja bromsa och försöka omforma projektet till ett ekonomiskt samarbete istället för att fortsätta längs dagens kurs mot ett framtida imperium. Men maktens män och kvinnor kallar föraktfullt en tro på demokrati och folkvilja för "populism" och kör vidare på sin linje vilket får mig att tro att nån gång, kanske långt in i framtiden, kommer EU-projektet brytas upp med våld istället för med röstsedlar.

Permalänk | Anmäl #8 Johan Johansson, 2011-12-15, 12:37

Den egentliga orsaken till den svenska EU-skepticismen är densamma som EU-skepticismen i alla andra länder: Vi tror att vi är bättre än dom.

Jag har så svårt att begripa att folk inte kan se det positiva i det som faktiskt åstadkommits i Europa under de senaste 30 åren. Europa är en väldigt mycket attraktivare kontinent att bo i än för bara 30-40 år sedan.

Jag har också svårt att förlika mig med den där "à-la-carte" mentaliteten som medför att vi bara vill ha fördelar med EU, inga nackdelar.

Jag tycker direkt illa om media som aldrig beskriver de positiva sidorna av EU.

Det svenska svärmeriet för allt brittiskt (en i allt ensidig kärleksaffär) finner jag omöjlig att förstå. Vanliga engelsmän har ett hypernationalisistiskt synsätt och drömmer innerst inne om ett nytt imperium. EU skulle passa Storbritannien finfint om det bara var de själva som bestämde. Denna Übermensch-mentalitet är ljusår från det svenska EU-motståndet som väl mest handlar om bondsk snålhet och oginhet.

Permalänk | Anmäl #9 Kurt Myrhagen, 2011-12-15, 14:59

#9 Kurt Myrhagen, Tack.

Artikeln är skriven av en sann "storbritannien-vän" som bara verkar se ena delen av EU och aldrig allt bra som görs. Det är också ganska märkligt att du utger dig för att vara nationalekonom, men ändå inte tar upp fördelarna med den ökade handeln mellan EU-länder. Där kan du se skillnader mellan Sveriges handel med EU och Norges handel med EU. Dessa skillnader kommer bara bli större med tiden eftersom EU kommer att gå samman mer och mer desto fler kriser vi ställs inför. Att ställa sig utanför vore en stor ekonomisk miss och det har inget europeiskt land råd med på sikt. Britterna är inte dumma, men däremot väldigt nationalistiska. De vet om att de kommer förlora mycket inflytande över världsekonomin om Tyskland och Frankrike får igenom förslaget om ett mer enat Europa. Enda anledningen till att Britterna ställer sig utanför är för att de är rädda för att förlora suveränitet och det är också det som kommer bli britternas stora fall. Sverige ska givetvis verka för ett fortsatt enat EU med mer reglering av finansmarknaden och en lagstadgad gemensam kontroll som förhindrar framtida kriser av det slag som vi ser nu.

Permalänk | Anmäl #10 Fredriks, 2011-12-15, 16:30

Det är alltid pinsamt när den som är mest bankrutt och den som har gjort stört konkurs börjar undervisa andra hur dom ska sköta sin ekonomi.

Så när Storbritannien med en total skuld på 420 BNP kritiserar EU med en skuld på ca 200 - 250 procent BNP så visar dom en total förakt för svenska folkets kunskaper.

Dessutom, Storbritannen kan inte skylla EU på sin finanskris. Dyra och med alltför många bedrägerier som gick genom London så förlorade dom kundernas förtroende.

Permalänk | Anmäl #11 Anders Olsson, 2011-12-15, 18:35

Utmärkt artikel:
Fredriks: Fattar du inte att kriserna är ett sätt att tvinga på alla Eu-medborgare mer av överstatlighet. Eu och bankerna har inga lösningar på de problem de själva utgör kärnan av.

Eurokraterna vill bara ha mera makt. Att ge dom mera makt är som att ge heroinister gratis heroin.

Permalänk | Anmäl #12 u_14418, 2011-12-15, 19:09

Sverige följa den Brittiska vägen? Javisst om det gynnar oss och det gör den i detta fallet annars är Cameron mycket pro-EU till hans väljares ilska samt stora delar av Tory partiets medlemmar. Sveriges väg då? Egen valuta självständig ekonomisk politik har fungerat väldigt bra och en förkrossande majoritet av svenskar ser den stora fördelen med egen valuta så varför betala för andra, ser inget som helst skäl.

Eurokrisen kommer fortsätta i år och ju längre avstånd vi har till den och EU överstatlighet desto bättre. Jag hoppas innerligen att ni där ute trycker på på alla sätt ni kan även om det bara är att tala med vänner som är osäkra så att inga pengar ges bort för en valuta vi inte vill ha.

Permalänk | Anmäl #13 Tor, 2011-12-15, 21:25

Det är för tidigt att säga om Sverige ska delta eller inte. Först måste ett detaljerat förslag finnas. Europa är Sveriges viktigaste exportmarknad och Sverige är mycket exportberoende. Frågan om deltagande är av det slag som inte ska avgöras på känslomässiga grunder.

Permalänk | Anmäl #14 Kent Tore Olofsson, 2011-12-15, 23:24

Bara en idiot går in i på en sida i tidigt i en konkurrens mellan medelstora stormakter i Europa. Det fanns samma konkurrens mellan Tyskland och England innan första världskriget också. Det som hände då var att England och Tyskland försökte bjuda över varandra för att skaffa inflytande, vilket var bra för Skandinavien, men så småningom drev konkurrensen mellan dom båda länderna både Tyskland och Storbritannien i konkurs.

Permalänk | Anmäl #15 Anders Olsson, 2011-12-16, 01:04

Håller med om att vi bör göra likadant som England och sluta med konstgjord andning för Euron, respektera folkviljan och folkomröstningen mot Euron, det är nu 80% av svenskarna som är emot Euron och ändå matar riksdagen in 100 000 000 000 (100 miljarder) kronor i nödhjälp för den havererade Euron. Men tyvärr har Sverige uppenbarligen ingen form av demokrati kvar.

Permalänk | Anmäl #16 Mikael Forsberg, 2011-12-16, 22:06

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.