Skolan bör undervisa elever - inte ämnen

Diskussionen pendlar över tid om vad som är orsak och verkan, hönan eller ägget i relation till elevernas svaga resultat och varför det är svårigheter att skapa förändring. Yttre omständigheter har varit på tapeten under flera år utan någon större framgång. På flera håll börjar man därför sedan en tid söka sig tillbaka till den plats där "allting sker". Skl, Sveriges kommuner och landsting, skriver i sin debattartikel bl.a:

"Återkoppling viktigast för elevernas resultat, Ny forskning ger oss vägledning för att förbättra skolan. Skolforskningen visar att det inte är elevers medfödda eller sociala förutsättningar som avgör resultaten i skolan. Istället handlar det mer om sådant som går att påverka i den direkta skolsituationen - motivation, attityder till lärande och vikten av att anstränga sig. Här har framförallt lärarna, med stöd av en professionell ledning, stora möjligheter att påverka och stödja eleven." Skl (2012-12-12).

Om undervisningen utgår från ett specifikt ämne, en arbetsuppgift eller ett givet kunskapsområde, kallar vi det vanligtvis för ämnesspecifikt och är den utgångspunkt som är källan i undervisningen. Det blir den språkliga och kommunikativa huvudpersonen. Dvs. undervisningen skapar ett eget "undervisningsspråk" baserat på den ämnesspecifika informationen i syfte att överföra denna information till elever och studenter. Det brukar i vardagligt tal kallas att skolan förmedlar kunskap.

Detta inträffar av det enkla skälet att ett specifikt ämne, uppgift eller kunskapsområde har sitt eget språk, varje gång. När "något" skall förklaras, förklaras det på källspråket vid det enskilda tillfället. Förklaringar till xx har sitt språk, varje gång. Ett problem har sitt språk, en lösning beskrivs på sitt egna språk, varje gång etc. Alltså, informationen i undervisningen, i kommunikation med elever och studenter, byggs upp utifrån sitt ämnesspecifika språk, utifrån den källa man utgår ifrån. När detta inträffar positionerar sig Skolan, och min erfarenhet är att undervisningen sker utifrån ämnen, uppgifter och kunskaper. En fråga att ställa sig i detta skede kan vara: vilka effekter får detta förhållningssätt?

Resultatet från mitt perspektiv, är att vi här bygger upp en skiljelinje, en zon eller något krystat uttryckt, en demarkation, mellan undervisningen och mottagande elever och studenter. Eleven och studenten utvecklas i detta förhållningssätt i hög grad mer och oftare till passiva mottagare och följeslagare än aktiva, i relation till undervisningen. Eftersom de i de flesta fall, mer eller mindre dagligen, möter nya områden med begränsade eller inga erfarenheter och referenser alls, tenderar den språkliga abstraktionen att vara för hög. Elevens/studentens förståelsenivå är inte begåvningsmässigt begränsad, men den blir språkligt begränsad eftersom det är språket vi använder som medium när vi kommunicerar.

För att mottagande elever och studenter generellt skall klara av att bearbeta det ämnesspecifika språket måste de ha hjälp på vägen. De saknar generellt den utvecklings- och mognadsnivå som undervisningen kräver. Vi bör därför istället se det i perspektivet av att de går i skolan för att bli guidade igenom de pedagogiska labyrinterna, det ämnesspecifika språket, källspråket.

Det är utifrån denna positionering av undervisning i svensk skola vi fått veta att de svaga elevresultaten på senare år inte beror på denna distinktion att undervisa, utan det beror vanligtvis på eleven/studenten, dennes hemförhållanden eller andra sociala miljöers inverkan. Enligt min mening utlokaliserar skolan därmed den egna undervisningen och det uppdrag man har.

Undervisningen innehåller inte bara det ämnesspecifika språket, det innehåller också ett allmänspråk i syfte att göra ämnesspråket begripligt, men stupar ofta på att utgångspunkten är ämnet.

Skälet till detta är antagligen att vi fortfarande lever i föreställningen att skolans främsta uppgift är att förmedla kunskap och kunskapen hittar ofta undervisningen i ämnet. Men det är inte ämnet som är kunskap, ämnet är information "om" kunskap.

Det är inte det ämnesspecifika språket som är kunskap. Det är snarare det språk som används utifrån mottagarnas språkförståelse, som gör det till ett förståelsebärande språk, som gör att elever och studenter lättare kan ta till sig det ämnesspecifika språket, bearbeta det och förhoppningsvis så småningom omvandla det till kunskap.

Distinktionen handlar alltså i hög grad om undervisningens positionering när den placerar sig vid den ämnesspecifika språkkällan för att leverera, överföra och undervisa ämnen på motsvarande källas språknivå.

För att reducera eller kanske t.o.m. eliminera denna skiljelinje av språkliga barriärer, bör abstraktionsnivån i källspråket reduceras för att konverteras i högre grad än vad som nu sker. Konverteras till elevernas och studenternas språkliga erfarenheter. Dvs. undervisningen bör undanröja de ämnesspråkliga hinder som är inbyggda i ämnet, för att lättare nå den språknivå elever och studenter har med sig oavsett ålder eller årskurs. Vi kan lättare genomföra detta när vi accepterar idén att skolan och undervisningen INTE förmedlar kunskap, utan undervisar information "om" kunskap, inte ämnet, uppgiften eller kunskapen i sig. Alltså, mer konkret, mer begripligt och enklare utan att vara förenklat, som Einstein uttryckte det.

Läraren står stadigt, därför kan hon eller han generalisera, lägga till, utelämna, vrida på informationen och hålla på hur länge som helst eftersom informationen hämtar sin utgångspunkt från "källspråket" till det ämne läraren undervisar om, det undervisningen vill överföra. Det är källan till hela det förståelsespectrum läraren har om detta specifika ämne, uppgift eller kunskap, och som bara läraren har i jämförelse med elever och studenter i klassrummet.

För att elever, studenter och undervisningen lättare skall kunna mötas, för att lättare nå större framgång, bör vi alltså inte kommunicera ämnet, eller som om det vore en given kunskap när vi definierar det «som det svar man får». Dvs. den feedback eleven och studenten ger som svar på detta förhållningssätt i undervisningen. Svaret man får är svaret på hur begripligt och effektivt informationen hanteras utifrån "källspråket" och hur detta kommuniceras till eleverna.

Sannolikheten är mycket liten att eleven inte heller blir mottagare av informationen om källspråket överförs utan att bearbetas i tillräcklig grad utifrån mottagarnas språkliga nivå. För hög abstraktionsnivå är förödande.

Elevens/studentens mentala filter kommer att säga stopp, och de gör det eftersom hon inte kan följa undervisningens resonemang pga. språkliga barriärer och därmed får de inte tillräcklig förståelse för sammanhanget. Det har i hög grad att göra med elevens och studentens möjliga resultatutveckling.

Informationen som kommuniceras och som utgår från ämnets källa, måste vara riktad till eleven och studenten på ett sådant sätt att informationen möter den språkliga nivån för att hjälpa mottagaren att öppna sina sinnen för lärandet. De måste kunna relatera till något igenkännande och att undervisningen går tillräckligt sakta så att elever och studenter hinner med att upptäcka olika särdrag och kännetecken.

Kort sagt, att de befinner sig i ett öppet och lärande sinnestillstånd utan hinder pga. språket. När detta sker uppfyller undervisningen i högre grad de nödvändiga villkoren för lärandet: att läraren (undervisningen) skapar de nödvändiga villkoren för elevens lärande, och att eleven använder sig av de nödvändiga villkoren för lärandet, Marton & Pang (2005).

När detta inträffar, undervisas elever och studenter, istället för ämnen, och undervisningen når fler mottagare.

Kenth Bender (2 artiklar)
http://www.skolan-idag.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41612

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Undrar om det är så. För mig ser det mer ut som att språket är kunskapen. Språket i sin tur förtydligar verkligheten. "Mitt språks gränser är min världs gränser" (L. Wittgenstein). Verkligheten är en otydlig massa utan alla de språkliga distinktioner som vi skapar vår värld av. Och som vi skapar våra "ämnen" av.
Många ämnen består i stort sett bara i undervisningssituationen av språkliga distinktioner och några funktioner och samband dem emellan.

Eleverna upplever att det finns "svåra ord", men utan att kunna dessa, så förstår de inte sammanhang i resonemang, kan inte läsa texter eller ens lyssna på föredrag med någon abstraktionsnivå. Att orden är svåra är ju bara för att de inte lärt sig dem. Så, eleven behöver lära sig ord och språk i högre utsträckning!

Jag kan hålla med artikelförfattaren om han menar att man förutsätter att elever kan ett kvalificerat språk redan och bara kör på, utan att ge sig tid att kolla så att alla lär sig och begriper de uttryck som används. Det är ofta deta kollandet jag måste ägna mig åt.

Det verkar som att lärare undvikit att lära eleverna snart sagt alla "svåra ord", vilket gör att jag är tvungen att utvidga lektioner t.ex. i filosofi till både svenskundervisning, historie- och samhälls- psykologi- religions, vetenskaps- och vardagsutvikningar i all oändlighet, bara för att skapa språklig och idémässig bakgrund till det som vi egentligen skulle lära oss.

Så på sätt håller jag väl med författaren om att överbrygga elevens språkliga brister, men jag anser att det beror på att man i undervisningen "förenklat" alldeles för ofta och mycket, så att eleverna inte lärt sig tillräckligt för kunna hänga med på ren ämnesundervisning.

Jag arbetar på gymnasiet..

Permalänk | Anmäl #1 Bernt Johansson, 2011-12-15, 20:50

Det är väl inte så att undervisningen skall anpassas till en torftig språknivå, därför att språkundervisningen är eftersatt. Varje ämne har sitt specifika språk på grund av ämnets natur och varje ämne innehåller ett antal definitioner som inte kan slopas. Språket i sig är inte ämnet, men det förklarar både abstrakta och konkreta fenomen. För att kunna beskriva olika fenomens kausalitet är språket det enda redskapet. I övrigt kan vi följa med våra sinnen det som är konkret samtidigt som vi språkligt lär oss dessas egenheter språkligt och en abstrakt modell kan med ord beskrivas i likhet med det konkreta.

Permalänk | Anmäl #2 Björn Boström, 2011-12-16, 09:18

Tack för kommentarerna.
Nej det handlar inte om att undervisningen skall söka sig till någon "torftighetsnivå". Det handlar om att undervisningen kan få fler mottagare. Mina erfarenheter genom observationer och möten med eleverna är att språket som används i undervisningen många gånger är så ämnesfokuserat att man förlorar en del av siktet på elevernas möjligheter att ta emot informationen. Därför skrev jag, gör det enklare utan att förenkla.

God Jul
Kenth Bender

Permalänk | Anmäl #3 Kenth Bender, 2011-12-17, 10:21

jag skulle behöva något konkret exempel för att förstå bättre vad som syftas.

men jag håller med om att språket är högst avgörande... jag lyssnar mer på en lärare som lägger sig på "min nivå" än som bara informerar ut kunskap direkt från böckerna... och inte ens märker att jag bara begriper hälften.

Permalänk | Anmäl #4 u_20734, 2012-02-28, 13:59