Mansfrågor behöver erkännas som begrepp

Ett samhälle som bryr sig om både kvinnors och mäns problem lika mycket är ett mänskligt samhälle.Det samhälle som inte gör det är ett könsrasistiskt samhälle

Vi ska ta hand om våra medmänniskor som far illa, om och när de vill ha hjälp.

Men ska vi verkligen lyfta mansfrågor separat? Vi har nu lyft kvinnofrågor separat i 30 år och det har skapat ett genus-träsk, som luktar allt annat än frihet och jämställdhet. Ska vi verkligen eskalera detta? Ska vi verkligen ta samma resa en gång till men för män. "Tydliggöra". Skapa en manlig "offer-roll". Definiera "strukturer". Och allt annan som finns i dagens genus-retorik.

Jag tror det bästa vi kan göra för mannen är att erkänna våran manlighet. Att sluta försöka tävla i ett vara en bättre "kvinna". Det håller på att bli absurt.

Likhet inför lagen ska gälla, vilket inte gäller för män idag. Lika rätt till utbildning och samhällets resurser oberoende av kön. Familjens integritet ska stärkas (inget mera myndighets-petande, snälla!). Könsroller ska bejakas, men inte stänga dörrar. Den som jobbar hårt ska inte hållas tillbaka av lagar och regleringar.

Samhället måste sluta att peta i vad vi är och blir. Låt oss vara män och kvinnor. Låt oss göra karriär eller stanna hemma. Låt oss göra dessa val helt själva.

Där någonstans får vi också en bättre tillvaro för oss alla, män och kvinnor. Genuspolitiken den slänger vi på historiens sophög. Saknad av ingen.

Jag håller med föregående talare. Superfeministerna är alla lesbiska, vilket gör deras ställningstagande naturligt om än inte särskilt intelligent. Att den typen av resonemang just nu i det könsförvirrade Sverge, är intressant och spännande lär väl så småningom gå över.
Alla gillar och leker med sina nya leksaker.
Att intelligenta heteronormala går på den visan, har mer med ett slags missriktad naiv solidaritet att göra.
Nöts nog också bort så småningom.
När saker och ting återgår till det mer heteronormativa, så kommer dessa homosexuella grupper att skria i högan sky, om backlash etc, men troligen för döva öron.
Saker har en cyklicitet som är mycket äldre än kulturknuttarna, vilket nog ordnar saker och ting efter hand. Det är egentligen bara socialkonstruktivisterna som tror att det blivi en bestående ändring pga sin enormt självöverskattade kunskap.
Låt dem härja ett tag, med tiden lugnar de sig nog och eventuellt skaffar de sig också kunskap om människor, eller om de inte är stendumma, empirisk lärdom.

Pelle Billing:
"I Lund ska det i veckan diskuteras huruvida det är synd om mannen. En sådan frågeställning kan bara uppstå i ett samhällsklimat där mansfrågorna ännu inte erkänts som begrepp."

Mycket bra observation! Bättre att kunna peka på fällan med fri hand, än att bli varse den först när den slagit igen om foten, så att säga.

Vidare:
"Den viktiga frågan är istället om Sverige är redo för en jämställdhetspolitik som innefattar båda könen?"

Som du själv konstaterar senare i din artikel kommer "Sverige" att vara redo för en sådan politik, först när folkopinionen lyckats baxa politikerna till den. Det som hänt i debatten och på din blogg den senaste tiden är löftesrikt (och kanske rentav världsunikt?), men jag gissar att det egentligen inte är "början på slutet" på "jämställdismens" kamp för en mera balanserad beskrivning av världen och de olika könens villkor i den, utan snarare "slutet på början" för densamma, för att tala med Winston Churchills ord. De/vi som stödjer dig får nog vara beredda på en fortsatt kamp på många plan, och på att behöva vara lika beslutsamma som nämnde brittiske herre, med sin cigarr:
http://www.youtube.com/watch?v=eL78M9yw8kM :-)

Även jag anser att det är bättre att lyfta frågor som rör individen, inte olika grupper (hur vi än väljer att dela in folk). Ingen är behjälpt av att reduceras från att vara en individ med egna rättigheter och friheter till en bärare av en gruppidentitet, som dessutom fastställts av någon annan än en själv. Då berövas man sina individuella rättigheter.

Därmed inte sagt att många problem kan relateras till, till exempel kön. Men det beror på att samhället skapat dessa problem eftersom man inte satt individernas fri och rättigheter i samhället främst.

Det borde vara självklart att om man åtgärdar alla problem för kvinnor, och struntar i problem som i huvudsak drabbar män så blir resultatet i slutändan ojämställdhet. Feminismen har genom sitt ensidiga fokus och dominans blivit sexistisk, kvinnor värderas i den politiska praktiken högre än män idag. Vad som behövs är helhetssyn, i stället för särintressen.

För övrigt anser jag att politisk korrekthet bör förintas.

Debatten i Lund är över. Jag menar att Jarlbro vann.

Suck.

Här kan du rösta på vem det är mest synd om:
http://tystatankar.com/2011/12/15/debatt-i-lund-an-slank-dom-hit/

Pelle, mansfrågor erkänns ju i debatten i Lund av Liv Strömqvist när hon pratar om att vårdnadstvisterna kan grunda sig i synen på kvinnor och män som olika goda föräldrar och av Jens Liljestrand när han pratar om "genustramset" i förskolor i form av lärare som säger åt pojkar att inte gråta. Och det håller jag med om är genistrams att säga åt pojkar att inte gråta. Detta spinner även Strömqvist vidare på. Det är att ta mansfrågor på allvar.

Att fängelserna domineras av män är också något som tas på allvar, inte minst av mansforskare och kriminologer.

"Hur fostras män att bli till sådana här odjur, som denna domare som piskar sin egen dotter hårt med sin livrem i 8 minuter i sträck?"

Det är genom alla tider kvinnor som haft privilegiet att fostra barnen, så börja med att se till dig själv och andra kvinnor för att identifiera vad som gått fel i uppfostran hos dom få män som begår våldshandlingar.