Kommunernas arenafeber och badhusboom hotar kärnverksamheten

Någon har sagt att politik är konsten att prioritera mellan behjärtansvärda ting. Mats Kinnwall och hans kollegor på Sveriges Kommuner och Landsting visar i sin debattartikel (8/12) tecken på att man förstår att så är fallet.

Men lika klarsynt som skribenterna konstaterar att kommunernas pensionsskuld framöver antingen kommer att tränga undan kommunal verksamhet eller kräva höjda skatter, lika envist vägrar de att ta på allvar Bengt-Åke Fagermans varning för att medlemskommunerna nu bygger nya multiarenor och äventyrsbad för miljardbelopp i en omfattning av sällan skådat slag.

Det är milt uttryckt häpnadsväckande att en organisation som säger sig vilja stödja kommunerna i deras verksamhet och säkerställa en kommunal ekonomi i balans så lättvindigt avfärdar oron över de långsiktiga betalningsåtaganden som nya fritidsanläggningar innebär.

Jag har i ett par års tid följt kommunerna och skrivit flera artiklar och rapporter om sättet varpå svenska kommunpolitiker hanterar våra gemensamma ekonomiska resurser. Erfarenheten säger mig att det finns goda skäl för fler, både medier och en intresserad allmänhet, att titta närmare på de kommunala räkenskaperna och hur våra skattemedel prioriteras.

I rapporten "Arenafeber" som publicerades på Timbro 2010 granskade jag planeringen, byggandet och efterspelet till sammanlagt sju arenaprojekt runt om i Sverige. Resultatet av genomgången var nedslående.

För det första fann jag att underlaget vid beslutstillfället i regel var mycket tunt. Arenaprojekten vann ofta politikernas stöd i ett tidigt skede när den beräknade byggkostnaden (den så kallade investeringskostnaden) var förhållandevis beskedlig, inte sällan hälften av den slutgiltiga notan, och när några beräkningar av framtida driftskostnader över huvud taget inte existerade. Denna grundläggande brist på tillförlitliga siffror kom i flera fall att prägla det fortsatta arenaprojektet. I flera kommuner var driftkalkylerna alltför optimistiska och numera tvingas skattebetalarna skjuta till åtskilliga miljoner kronor varje år för att hålla igång verksamheten. I hela fyra av sju fall fick de ökade driftkostnaderna så pass stor påverkan på budgeten att kommunen parallellt beslutade om neddragningar i andra angelägna kommunala verksamheter.

Den andra observationen handlar om en genomgående svag projektledning. Både politiker och tjänstemän visade sig ha en tendens att övervärdera arenornas möjligheter att möta alla möjliga utmaningar som kommunen ifråga stod inför, vare sig det handlade om en minskande befolkning, vikande tillväxt, förhoppningar om nya företagsetableringar eller en from önskan om att få Melodifestivalen till orten.

Den tredje slutsatsen rörde bristen på samarbete. Trots att arenaprojekten ofta fick stort nyhetsutrymme i lokalmedierna fann jag inte vid något tillfälle ens en antydan om att diskutera förutsättningarna för flera kommuner att gemensamt hitta vägar för att ha råd att finansiera och driva en ny multiarena. Exempel på motsatsen fanns det däremot gott om. Tjänstemännen i Helsingborgs kommun till exempel betraktade planerna på nya arenor i Malmö och Lund inte som skäl att avvakta utan som tecken på att spaden borde sättas i jorden så snart som möjligt för att inte förlora tid.

Sedan min arenagranskning publicerades har flera kommuner tvingats konstatera att arenorna, som tillskrevs så stora förväntningar, istället blivit ett dåligt samvete som dränerar budgeten. I Lund konstaterade arenachefen i mitten av november 2011 att kommunen behöver skjuta till minst sju miljoner kronor för att verksamheten ska gå runt, medan Sandvikens skattebetalare förutom att bidra med nästan 20 miljoner kronor för att driva Göransson Arena under 2010 även betalar för att hålla igång restaurangen i anläggningen.

Dessvärre är det inte bara nya inomhusarenor, tänkta att sätta kommunen på kartan, som kostar skattebetalarna miljarder att bygga och miljoner att driva. På senare tid har allt fler kommuner också börjat se över sina badhusbestånd. Orsaken till det nyfunna intresset är i sig högst förståeligt. Många av de sim-och badanläggningar som uppfördes i Sverige under 1960- och 70-talen befinner sig i dag i ett uselt skick och många är i skriande behov av omfattande renoveringar. Dessa ska givetvis renoveras så att anläggningarna inte utgör en fara för besökarna.

Men ivrigt påhejade av lokala entusiaster och i en strävan att locka till sig både turister och företag nöjer sig politikerna inte med att återställa anläggningarna. Istället uppförs i kommun efter kommun stora påkostade badhus med alltifrån spa och gym till äventyrsavdelningar med rutschkanor, virvelströmmar och konstgjorda stränder. I min kommande rapport "Badhusboom!" som publiceras på Timbro i början av 2012 granskar jag utvecklingen. Trots att utredningen i skrivande stund inte är färdigskriven kan jag konstatera att badhusen ofta byggs på osäkra ekonomiska kalkyler och i fall efter fall blir både större och dyrare än någon hade kunnat förutse. Istället för att uppföra ändamålsenliga simhallar, extra viktiga när vi nu på flera håll runt om i Sverige ser hur simkunnigheten sjunker, väljer politikerna gång på gång att satsa påkostat och turistanpassat.

Denna byggboom av nya påkostade arenor och badhus som sedan några år sveper över Sverige med full kraft är i sig ett fenomen som förtjänar uppmärksamhet och diskussion. Samtidigt varslar utvecklingen om ett djupgående strukturellt problem: bristen på prioriteringar i kommunerna.

För vad arena- och badhusbyggena framför allt sätter fingret på är den närmast totala avsaknaden av barriärer och gränsdragningar när det kommer till politikernas vilja att "investera" våra gemensamma resurser för framtiden. Trots att många kommuner har påtalade brister inom en rad kärnverksamheter, alltifrån skola till vård och omsorg, och saknar täckning för de pensionsskulder man axlar tycks det inte finnas några spärrar alls när tanken om ett monument som ska åstadkomma mirakel för orten väl slagit rot i politikernas fantasi.

Erfarenheten från dessa extraordinära byggprojekt, som numera finns till beskådan i var och varannan medelstor kommun, bör därför vara en lärdom att ta fasta på i den fortsatta diskussionen om pensionsskulden. Det är ju trots allt samma glädjekalkylerande politiker som i dag inte förmår att hålla budget för stora arena- och badhusbyggen som i morgon ska hedra pensionslöftena till nuvarande och tidigare anställda i de svenska landstingen och kommunerna.

Väl medvetna om skenade arena- och badhuskostnader skulle man kunna tro att Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, såg sig manade att bidra till sunda kommunala finanser och till att i möjligaste mån begränsa denna typ av farliga spekulationsbyggen.

Läser man igenom SKL:s egna inriktningsbeslut "En fråga om demokrati" från 2006 där organisationens riktlinjer för perioden 2007-2011 dras upp får man anledning att tro att så också är fallet.

Efter att först ha konstaterat att den offentligt finansierade välfärden "står inför ett långsiktigt finansieringsproblem" till följd av högre krav från medborgarna och växande behov av välfärdstjänster slår SKL fast att man ska vara drivande i att få till stånd en diskussion om "omfattningen av kommunernas och landstingens verksamhet." Bilden av hur svenska kommuner dansar på marginalen förstärks av att SKL ingående argumenterar för att det borde vara staten, inte kommunerna, som ska bära kostnaden för alltifrån LSS-verksamheten till mottagandet av flyktingar och invandrare.

Men trots denna insikt om de stigande löpande kostnadernas fara, finner man inte någon motsvarande insikt om arenor och badhus och de höga driftskostnader och renoveringsbehov som följer.

Mats Kinnewall och hans kollegor från SKL problematiserar i sin artikel inte den arenafeber och badhusboom som sveper över Sverige. Trots att man slår fast att pensionsskulden kommer att tränga undan annan kommunal verksamhet viftar man lättvindigt bort Bengt-Åke Fagerman på Skandia Liv och hans farhågor om skenande driftkostnader för nya påkostade fritidsanläggningar. "Säkert har det byggts en och annan simhall i onödan. Men att ge medborgarna möjlighet till en rik fritid är ett kommunalt uppdrag", nöjer man sig med att konstatera.

Istället för att bagatellisera frågan kunde Mats Kinnewall och hans kollegor ha visat förståelse för oron. Kanske kunde de till och med ha hänvisat till sina egna styrdokument där det tydligt framgår att organisationen ska förslå samverkan mellan olika kommuner som "ett bra sätt att tillhandahålla god kommunal service". Om kommunerna kan samverka om återvinningsanläggningar och räddningstjänst, varför då inte badhus och inomhusarenor?

Kommunernas bristande förmåga att hantera skattemedlen på ett ansvarsfullt sätt och SKL:s anmärkningsvärda ovilja att ta ett ansvar för att hejda utvecklingen riskerar att stå de svenska medborgarna dyrt. Istället för att använda de gemensamma skatteresurserna till att förstärka välfärdens kärnverksamheter i framtiden kommer skattebetalarna tvingas se på när den egna kommunen betalar årliga mångmiljonbelopp för att hålla ljuset tänt i det nya påkostade äventyrsbadet och inomhusarenan. Det bådar inte gott.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41587

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Östersunds kommun har svalt hela paketet!

Permalänk | Anmäl #1 Magnus Hansson, 2011-12-12, 11:18

Ja, vad ska man säga mer än att du har helt rätt.

Att bygga arenor för flera hundratals miljoner för en verksamhet som med lite tur producerar ett noll resultat samtidigt som det dras in på vård skola och omsorg saknar täckning.

Permalänk | Anmäl #2 Mats F Eriksson, 2011-12-12, 12:29

Välskrivet och klartänkt.

Det borde inte göra någon förvånad att en så liten organisation som de flesta kommunledningar har, med tillgång till så mycket pengar som de har, får storhetsvansinne då och då och köper mer än vi invånare har råd med.

Permalänk | Anmäl #3 Per L, 2011-12-12, 18:21

Först vill ni att kommunerna ska konkurrera om invånarna och sedan kritiserar ni dom om dom gör det.
Iden om att göra kommunerna attraktiva för att få dit rika skattebetalare är en TIMBROide, fast ni har inte ett minne som ens sträcker sig tio år tillbaka.

Hur faen ska ni ha det?

Permalänk | Anmäl #4 Anders Olsson, 2011-12-12, 19:46

Anders:
Källa på det?

Permalänk | Anmäl #6 Erika Svensson, 2011-12-15, 17:41