Tyskland får större makt efter krisen

Tysklands efterkrigspolitik har till stor grad rört sig kring två olika referenspunkter. Den första har varit skulden för kriget. Den andra har varit ekonomisk stabilitet, främst symboliserat av en stark D-mark, vilket betingats av Weimarrepublikens ekonomiska kaos efter första världskriget.

Skuldfrågan har i första hand hanterats på det utrikespolitiska planet genom att Tyskland både låtit sig integreras i och även aktivt kommit att verka för en alltmer omfattande integration i de europeiska och transatlantiska samarbetsstrukturerna. Traditionellt har Tyskland även accepterat att bära en stor del av kostnaderna för europeisk integration utan att för den skull kräva motsvarande politiska inflytande. Tvärtom har det drivit en politik av återhållsamhet, manifesterat av den s.k. Kultur der Zurückhaltung. Tysk utrikespolitik har därmed i stora drag fokuserats kring samarbetet inom NATO och EU. Officiellt har Tyskland velat föra en både-och-politik, det vill säga att inte prioritera ett av samarbetena före det andra. I praktiken har Tyskland dock kommit att röra sig i spänningsfältet mellan å ena sidan NATO och Washington, å den andra EU och Paris. Tyskt-franskt samarbete är dock inte okomplicerat emedan Tyskland strävar efter fortsatt europeisk integration där Frankrike vill se ett Europe puissance som motpol till amerikanskt inflytande, inte minst inom NATO.

Frånsett Tysklands roll i förhållande till europeiska och transatlantiska samarbetsstrukturer, är relationen till Ryssland av särskilt intresse. Det är ett komplext förhållande där ekonomisk kalkyl interagerar med arvet från andra världskriget och efterföljande sovjetiska dominans av Östtyskland. Tyskland är Rysslands största handelspartner, en position som det likaledes innehade före första världskriget och under mellankrigstiden. Politiskt har Tyskland kommit att verka för ökad integration mellan Ryssland och övriga europeiska länder. Ryssland uppfattas som en strategisk partner, och partnerskapet behöver utvecklas ytterligare. Utifrån har den tysk-ryska relationen många gånger uppfattats som undfallande, och därmed som en källa till konflikt såväl inom NATO som EU. Tyskland försvarar sig med att det är medvetet om vad Ryssland gör, och att det av den orsaken är viktigt att bygga förtroendeskapande broar där så är möjligt, det vill säga inom områden där det finns gemensamma intressen.

En stabil tysk ekonomi och stark valuta som den tyska politikens andra referenspunkt var under det kalla kriget främst en fråga för den inrikespolitiska arenan. Sparsamhet, hårt arbete, uppoffringar och låg inflation har också resulterat i en välskött och till stora delar exportdriven ekonomi, som fram tills nu har stått sig väl i den globala konkurrensen trots utmaningar från framväxande nyligen industrialiserade ekonomier.

Den fördjupade EU-integrationen i kombination med kapital- och finansmarknadernas liberalisering och fortsatt globalisering, har dock lett till ökade svårigheter för Tyskland att hantera sina politiska referenspunkter på skilda arenor. Priset som Tyskland fick betala för den tyska återföreningen var att ge upp D-marken till förmån för ett tätare ekonomiskt samarbete inom EMU och en ny gemensam valuta i form av euron - det vill säga ytterligare europeisk integration. Härigenom kom de politiska referenspunkterna alltmer att flyta ihop. Detta var dock ing-et oöverkomligt inrikespolitiskt problem så länge som Tyskland tjänade på den gemensamma ekonomiska och monetära politiken. EMU stärkte Tysklands konkurrenskraft ytterligare, och euron kom inom en relativt kort tidsrymd att uppfattas som en stabil och trovärdig internationell reservvaluta. När den finansiella krisen slog till mot Europa och EMU, blottlades emellertid den grundläggande målkonflikten mellan Tysklands politiska referenspunkter.

För att rädda EMU krävs betydligt mer omfattande ekonomiska åtaganden än Tyskland hitintills har varit villigt att ta på sig. De höga kostnaderna för integrationen av Östtyskland har sedermera slagit över i en växande tysk trötthet över att ständigt behöva spela rollen som det europeiska integrationsprojektets största och djupaste plånbok. Att tyskarna dessutom är djupt övertygade om att det är andra länders oansvariga finanspolitik som har skapat den nu uppkomna situationen har inte underlättat. Insikten om att Tyskland också har en del i ansvaret för de regionala obalanserna inom EMU har inte infunnit sig. Däremot finns en ny oro för att krisen även ska börja slå hårdare mot tysk ekonomi. Oavsett om Tyskland av den anledningen valde att överge EMU eller föra en politik för att tvinga andra stater att göra det, skulle detta få förmodat ännu allvarligare konsekvenser genom den tyska ekonomins växelverkan med övriga europeiska ekonomier. Tysklands ekonomi skulle fortsatt vinna på att EMU består.

Det politiska priset för EMU:s upplösning skulle om möjligt bli ännu högre. Förutom att ett återinförande av nationella valutor, sannolikt tillsammans med kapitalregleringar, skulle vara helt emot det europeiska integrationsprojektets principer, skulle förfarandet också bryta mot Maastricht- och Lissabonfördragen och i deras förlängning även mot Romfördraget. Detta vore att öppna Pandoras ask för nya nationella särlösningar i andra frågor, små som stora, och ge plats för ett ökat inslag av merkantilism och nationalism i europeisk politik. Troligtvis skulle stora delar av EU-samarbetet därmed vara bortom all räddning. Den historiska erfarenheten visar också på att valutaunioners upplösningar eller sammanbrott sällan har varit vackra tillställningar. Faller EMU, skulle förmodligen mycket av över femtio års tysk integrationspolitik i efterhand framstå som tämligen meningslös.

Tyskland är visserligen EMU-samarbetets stora vinnare och den ekonomiska hegemon som övriga länder förväntar sig ska axla huvudansvaret för att lösa krisen. Nuvarande målkonflikt i den tyska politiken innebär dock att det inrikespolitiska stödet för detta är svagt och förmodligen fortsatt vikande. Tillsammans med tysk övertro på att krisen har en exklusivt finanspolitisk lösning, en uppfattning som inte nödvändigtvis delas av övriga stater, har Tyskland därmed blivit något av situationens gisslan.

Om EMU-samarbetet faller, är ett möjligt scenario att Tyskland kommer att söka fortsatt samarbete med länder med vilka det inte bara delar den europeiska unionens intresse- och värdegemenskap, utan även Tysklands etos i ekonomiska frågor. Därvid framstår de nordiska länderna, de baltiska staterna, Polen samt Nederländerna som rimliga samarbetspartner för fortsatt fördjupat samarbete. Möjligen kan även Storbritannien och kanske också Frankrike komma i fråga. Övriga länder lär däremot få anstränga sig för att återvinna tyskt förtroende.

Tysklands relation till Ryssland skulle sannolikt gå stärkt ur ett sönderfall av EMU, men frågan är om den skulle fördjupas och breddas till andra områden utöver de pragmatiska handelsförbindelser som båda länderna idag har ett gemensamt intresse av. Skulle Tyskland och Ryssland även komma närmare varandra politiskt? Svaret på den frågan beror i stor utsträckning på vad Tyskland självt vill. I kraft av sin storlek är det enklare för Tyskland än för övriga europeiska stater att hantera de ekonomiska förbindelserna till Ryssland så att de inte utnyttjas för ryska politiska påtryckningar. Frihetsgraderna i Tysklands agerande skulle dock i någon mån begränsas av dess förpliktelser gentemot NATO. Någonstans lär det även finnas en politisk gräns för hur nära samarbete en NATO-medlem kan ha med Ryssland. Inte minst i Europas östliga delar skulle ett alltför intimt tyskt-ryskt samarbete även väcka ytterligare olustiga associationer till Molotov-Ribbentrop-pakten och uppdelningen av Östeuropa i intressesfärer.

Ur tyskt perspektiv förefaller den bästa lösningen tills vidare vara att EMU-samarbetet består. Samtidigt är det svårt att se hur den tyska förbundskanslern i längden ska kunna driva nuvarande elitistiska EMU-politik utan större folklig legitimitet och förankring. En folkomröstning är ingen lösning då den skulle ta alltför lång tid att genomföra och frågan dessutom är av alltför teknisk natur. Lösningen ligger i stället i att Tyskland får bättre balans mellan sina två politiska mål - europeisk integration och tysk ekonomisk stabilitet - de pelare för vilka det finns ett fortsatt brett inrikespolitiskt stöd.

För tyskt vidkommande innebär detta att det behöver få medhåll för två viktiga principer från övriga stater. För det första måste de som betalar för den europeiska integrationen även ha rätt till större inflytande. Då enskilda stater av tradition inte lägger sig i andra staters inre angelägenheter, leder detta fram till nästa princip, nämligen att ingen ytterligare ekonomisk integration kan ske utan ett större inslag av överstatlighet och minskad suveränitet. I klartext skulle detta innebära ett klart steg i riktning mot en gemensam finanspolitik och kanske även viss gemensam beskattning vid sidan om ytterligare krav på åtstramningar i de mest skuld- och ut-giftstyngda ekonomierna. Det är knappast troligt att detta skulle vara tillräckligt för att lösa nuvarande kris, men de framstår för närvarande som nödvändiga för att Tyskland ska kunna gå med på att diskutera penningpolitiska och strukturella åtgärder.

Den nuvarande krisen i Europa beror på att det nuvarande EMU-samarbetet visat sig vara en alltför bräcklig konstruktion för att kunna hantera externa chocker på ett tillfredsställande sätt. EMU-samarbetet har i motsats till de ursprungliga förhoppningarna inte heller lett till den ökade ekonomiska konvergens som skulle ha behövts för att göra systemet robustare. I avsaknad av formella möjligheter att upplösa EMU, är EU:s medlemsstater dock tvungna att försöka rädda samarbetet med hjälp av ytterligare samarbete och integration. Det paradoxala i denna tanke är att det troligtvis kommer leda till ökad politisk makt och större inflytande för Tyskland, i strid med den ursprungliga centrala tanke i det efterkrigstida europeiska samarbetet som syftade till att hålla Tyskland nere.

För en vidare analys av tysk utrikes- och säkerhetspolitik sedan valet 2009, se gärna FOI:s rapport Ett stabilt ankare i Europa? Tysk säkerhets- och försvarspolitik under Merkel, (Oktober 2010)

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41514

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag hoppas verkligen att EMU upplöses. Tyskland är den största och starkaste ekonomin i västeuropa och har varit så i decennier innan EMU-projektet sjösattes. Det gick så bra då och kommer gå lika bra efter att EMU försvinner. Tyskland är f.ö en av Sveriges största handelspartners och jag köper heller tyska produkter än kinesiska.

Permalänk | Anmäl #1 Patrik V, 2011-12-08, 23:48

En europeisk stat styrd från bryssel skulle inte locka många människor till valurnorna. Det vore en diktatur i allt förutom viss kosmetisk formalia. Europas folk känner helt enkelt ingenting för Bryssel.

Permalänk | Anmäl #2 Martin A, 2011-12-08, 23:45

Jag tror att de latinska länderna behöver lämna EMU helst även EU och skydda sina ekonomier med kapitalregleringar och tullar. Jag tror att EU:s huvudstad måste flyttas från Belgien som är i sönderfall till Berlin där maktens centrum ändå ligger. Det är slutdaltat med Frankrike.
Krympningen är nödvändig för att få demokratiskt engagemang bland medborgare. EU 27 har helt enkelt blivit för stort och som Sovjets och Romarrikets fall så kommer sönderfallet att börja i kärnan om inget görs.
Gör om, gör rätt.

Permalänk | Anmäl #3 Johan E Karlsson, 2011-12-09, 00:41

Eu är/var i grund och botten ett projekt för att få slut på krig mellan kristna länder i Europa av Vatikanstaten.

Eu kommer att kollapsa och krigen kommer åter upp på dagsordningen

Närmaste krig kommer att ske mellan Storbritanien/Usa vs Frankrike/Ryssland.

Tyskland har inte mycket att komma med varje gång de sticker ut huvudet har dem alltid fått ducka för den aglosaxsiska blocket.

Permalänk | Anmäl #4 TmT, 2011-12-09, 00:58

Citat ur artikeln:
" I avsaknad av formella möjligheter att upplösa EMU, är EU:s medlemsstater dock tvungna att försöka rädda samarbetet med hjälp av ytterligare samarbete och integration. Det paradoxala i denna tanke är att det troligtvis kommer leda till ökad politisk makt och större inflytande för Tyskland"

Kommentar: Det är inte alls paradoxalt att Tyskland kommer att få ökad politisk makt i det framtida EU-samarbetet. Tyskland är USAs trojanska häst i borgen EU. En marionett till CFR:s politik och avsikter.tionellt, militärt och
CFR= http://en.wikipedia.org/wiki/Council_on_Foreign_Relations

CIA är ett av CFR:S effektiva verktyg för att öka den europeiska integrationen och staten Tyskland är ett annat sådant verktyg som nyttjas i detta syfte. Tyskland är nämligen i praktiken inte suveränt utan konstitutionellt, militärt och säkerhetsmässigt kontrollerat av f.d ockupationsmakten USA genom CIA och andra organisationer som styrs av CFR.

Det faktum att CFR genom sin satellit Tyskland dominerar EU inkräktar därmed på de europeiska staternas integritet då CFR har helt andra mål med EU än dessa stater.

Den nuvarande krisen kontrolleras av CFR:s finansiella organisationer och kommer att accelerera i de länder som trotsar de "tyska" initiativen. Och det skulle förvåna mig om alla tidigare stolta suveräna nationer inom EU lägger ner sin suveränitet utan en kamp mot CFR:s finansiella terrorister. I dessa tidigare stolta nationers ögon kulturlösa penningockrare.

Därför kommer krisen att tillta ordentligt innan vi möjligen får se en ökad europeisk integration.

Och om integrationen lyckas så kommer EU också att militariseras och dess folk och resurser nyttjas för att med nödvändiga metoder frånta även Ryssland dess suveränitet.

CFR arbetar systematiskt i riktningen att dominera den eurasiatiska landmassan inklusive Europa, Ryssland och det s.k Större mellersta östern inklö Centralasien. I deras strategiska dokument finns denna dominans beskrivet som det primära målet för deras politik.

Om Tysklands roll:
http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=27872

Hur CFR avdemokratiserar EU medelst sina byråkrater:
http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=27646

Hur CFRs byråkrater berövar EUs nationer deras suveränitet mha penningpoltiken: http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=27952

USA kapprustar mot Ryssland: http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=28069

Permalänk | Anmäl #5 Börje Lundberg, 2011-12-09, 01:17

Om EMU upplöses.

Vi kan ju utföra ett litet räkneexempel här. Den svenska privata utlåningen var 2010 290 procent. Vi kan säga 300 procent för enkelhets skull. Det innebär att i nuvarande läge när styrräntan ligger på 2 procent och räntorna ut till kund ligger på 5 procent så betalar Svenska hushåll ca 15 procent av inkomsten i räntor och 45 procent i skatt. kvar finns 45 procent till allt man ska leva på inklusive bilar mat dagisavgifter och kläder etc.

Om ett kollapsande Europa drev upp räntorna till 15 procent, vilket inte är omöjligt så skulle svenska hushåll lägga 45 procent på skatt och 45 procent på räntor och ha 10 procent av sin inkomst kvar att leva på ca 2000- 30000 per månad-person, Det skulle innebära antingen att staten ruinerade sig för att rädda hushållen eller en total kollaps av bostadsmarknaden, eller troligast , både och.

Skulle vi kunna ha 15 procents ränta i tre år, det är bara att titta historiskt och se om vi har haft sådana räntenivåer tidigare.

Det här är ett enkelt räkneexempel, som visar ett möjligt scenario av många och det det visar är att Sverige med nuvarande skuldsättning på privatplanet inte skulle klara ett stresstest motsvarande en EMUkollaps utan att bostadsmarknaden skulle kollapsa. Gör lite fler sådana tankeexpriment, som inte alls behöver vara kvalificerade och den enkla slutsasen är att Sverige inte har råd med stor ekonomisk kris utan att bostadsmarknaden kommer att kollapsa.

Av den enkla anledningen så borde ni vara mycket försiktiga när ni önskar EMU undergången.

För övrgt, när det gäller Tyskland och USA, det finns två allierade som USA inte har råd att förlora, Tyskland och Japan. Utan dessa två länders styrka är USA bara en medium power på baksidan av jorden.

Permalänk | Anmäl #6 Anders Olsson, 2011-12-09, 02:55

Om inbiten anhängare av demokrati får man konstatera att den enda framträdande demokratiska komponenten i EU just nu är Angela Merkels hänsynstagande till tyska folkets önskningar. I motsats till vad alla institutioner i Bryssel/Strasbourg kan redovisa som formella demokratiska drag.

Permalänk | Anmäl #7 perper, 2011-12-09, 08:18

Och vad menas med "Tyskland är visserligen EMU-samarbetets stora vinnare "? Tyskland klarade sig bra före EMU, under EMU och troligen också efter EMU om ett sådant läge skulle uppstå.

Nej, vinnarna var alla de i Grekland Spanien etc som plötsligt kunde köpa bil eller byta bil från Fiat till VW, från VW till BMW osv, bygga nytt hus, åka på utlandssemesterresor för första ggn osv. Och den enda bakomliggande förändringen var att Euron kom.

Permalänk | Anmäl #8 perper, 2011-12-09, 08:30

Vem har skrämt upp Fredrik Reinfeldt så till den milda grad att lägger sig platt för Sarkozy och Merkel.
http://runelanestrand.wordpress.com/2011/12/09/reinfeldt-en-svensk-quisl...

Permalänk | Anmäl #9 Rune Lanestrand, 2011-12-09, 10:42

Tyskland har länge haft ekonomiska och politiska anknytningar österut och mot sydöst. Det är ingenting konstigt att BRD är benäget att ha överseende med bristerna i den ryska demokratin. Polacker och balter har alltid anledning till oro, vem som än styr i Berlin - och i Moskva. Och det är inte konstigt att Finland vidmakthåller en beaktansvärd försvarsmakt. Det är inte långt till Petrograd från H-fors!

Permalänk | Anmäl #11 Kent Tore Olofsson, 2011-12-09, 12:11

#10 Alf Carlsson, så sant. Ronald Reagans skattesänkningar och uppluckring av konkurrenslagarna har lett till den största koncentrationen av pengar och makt världen någonsin sett.

Bara någon som inte vet någonting om någonting skulle hävda att kapitalism leder till mångfald. Varenda händelse i mänsklighetens historia bevisar motsatsen. Endast en starkt reglerad kapitalism leder till mångfald. Vad vi skulle kunna kalla liberal eller socialdemokratisk marknadsekonomi.

Det värsta kapitalismen vet är konkurrens. När konkurrenslagarna luckras upp så slås företag samman. Företag tjänar mer på att slå sig samman än att konkurrera med varandra.

I dag har vi nått situationen var 0,1% av befolkningen håller 99,9% av befolkningen gisslan.

Permalänk | Anmäl #12 u_3826, 2011-12-10, 15:20