Ohederlig journalistik i UR:s skolsatsning

Världens bästa skitprogram?

Det mest sensationella i programmet är att man så skickligt lyckas visa på hur svårt det är att förena skollagsmålet en likvärdig skola med de valfrihetsreformer som har genomförts. Det handlar inte bara om skillnader mellan kommuner, eller om den segregation som uppstår när motiverade akademikerbarn söker sig till skolor för motiverade akademikerbarn, utan om det faktum att det kan skilja enorma summor i huspriser på två sidor en gata bara beroende på vilket skolupptagningsområde husen tillhör.

Ska ättelägget gå i slitna skolan med hög andel invandrarbarn, eller i fräscha äppelkindsskolan på andra sidan gatan? På den sida där det är ljust och luftigt? Väldigt talande var svaren när Natanael Derwinger frågade äppelkindsföräldrarna vad de skulle tycka om litet elevblandning mellan skolorna. Det skulle samtliga föräldrar motsätta sig, trots att de alla gjorde klart att de uppfattade att det skulle vara till gagn för eleverna från den andra skolan. Snacka om egna barn och andras ungar.

Att man så skickligt visade både hur ojämnt fördelad valfriheten är och hur orättvist den slår var inte det enda som imponerade i programmet. Jag gillade elevintervjuerna, frågorna som ställdes och långsamheten som gav utrymme till eftertanke. Jag gillade också Natanael Derwingers reklamation av den svenska skolan. Jag tycker nämligen att man borde kunna reklamera en skolgång som inte har gett likvärdiga förutsättningar eller betyg som inte står för kunskaper. Att man samtidigt som skolan är ett lotteri både när det gäller kunskaper och betyg passar på att höja betydelsen för avgångsbetygen och snåla in på komvux uppfattar jag som rent ut omoraliskt.

För att kliva över från det bästa till ”skiten” tycker jag att det är märkligt att man i ett program med underrubriken ”Den svenska skolan - ett lotteri?” arbetar enligt premissen att vi har rättvisa och likvärdiga betyg. Meritvärden och betyg citeras som absoluta kvalitetsstämplar. Det är som om alla larmrapporter om glädjebetyg och glädjerättning av nationella prov har gått spårlöst förbi. På slutet när man får höra om Nossebroskolans fantastiska resa från sämst i landet till en av de bästa skolorna är det nästan så man hör en hallelujakör i bakgrunden. Ändå är snittet på de nationella proven lägre på Nossebroskolan än rikssnittet och glädjebetygen fler än i resten av landet.

På hemsidan tar man upp rapporteringen om Nossebroskolans stora gap mellan provbetyg och slutbetyg, men enbart överslätande. Både Derwinger och skolans rektor skriver förklarande försvarstexter där man får vet att skälet till skillnaden är att man arbetar så hårt och riktat med de elever som inte har fått godkänt på nationella provet. En förklaring som verkar fullkomligt orimlig för den som har läst DN-artikeln: ”Mirakelskola” gav eleverna överbetyg”. Jag citerar: ”Vad man har bortsett från är bland annat att fler än varannan elev på Nossebro skola fick högre slutbetyg i matte än vad eleven hade presterat på nationella provet 2010. Detta trots att ämnesprovet i matematik görs bara några veckor innan betygen ska sättas.”

Man länkar till Jonas Vlachos blogginlägg om de anmärkningsvärda skillnaderna mellan nationella prov och betyg  i Nossebro - ett blogginlägg som kanske motiverade DN:s granskning några veckor senare - men den faktaspäckade och skoningslösa artikeln i DN förbigår man med tystnad. Det tycker jag är häpnadsväckande dålig journalistik. Redaktionen skall så förutsättningslöst som möjligt försöka reda ut sakernas tillstånd, inte med näbbar och klor försvara egna teser och tidigare uttalanden. Till glädjebetygen får dessutom läggas att det finns stor risk för glädjerättning av de nationella proven. Om inte skolinspektionen har kontrollrättat proven i Nossebro skulle jag vara extra misstänksam  mot resultaten på en skola där man gått ut med att alla elever ska ha godkänt.

Vårterminen 2010 medverkade jag i ett Skolfront med Natanael Derwinger där det ena ämnet var just glädjerättningen av nationella prov. Sedan dess har larmrapporter om den saken duggat tätt. Hur kommer det sig att insikten att vi inte kan lita på betyg och provresultat ändå inte sjunkit in?

Något jag ogillade lika mycket var att man så uppenbart hade valt ut ett enkelt problem och en enkel lösning och att man hängde ut en försvarslös rektor för att få fram sin poäng. Den tes programmet skulle bevisa var att låga förväntningar ger en skitskola och höga förväntningar världens bästa skola. Först visar man det man ska förstå är en dålig rektor med låga förväntningar. Alla sågar henne, både i eftersnacket, i bloggar och i kommentarer. Hon är usel, pinsam, sur och misslyckad. Inget konstigt med det. Hon pekas tydligt ut som den som står för skiten och vi instrueras noga i vad vi ska tycka. Hennes förloraruttalande att alla elever inte kan nå målen ställs  snabbt mot vinnarinställningen på Internationella Engelska Skolan och dessutom mot Nossebro-slutklämmen som verkar bekräfta att hon har fel, fel, fel.

Det tycker jag är förbaskat orättvist och dessutom dålig journalistik. Om hon ska figurera som ”the bad guy” förtjänade hon som ett absolut minimum att få förklara i detalj hur hon tänker och varför hon svarar som hon gör.  Men man nöjer sig inte med den ojusta vinklingen utan man talar dessutom uttryckligen om för tittarna vad vi ska tycka. Så här inleder Derwinger inslaget: Hur kan kommunpolitikerna ha så låga mål? Det är ju att svika barnen. Det här kan väl ändå inte skolans rektor hålla med om? Redan innan hon svarat på frågan har vi alltså fått facit. Så här lyder frågan: Går det att få en skola även med Eskilstunaelever där alla elever får godkänt i alla ämnen? Svaret blir: ”Jag tror inte att det är fullt realistiskt. Alla elever har inte samma förutsättningar.”

Så den här rektorn säger att alla elever inte har samma förutsättningar. Knappast ett uppseendeväckande påstående. Alla lärare och alla rektorer har inte heller samma förutsättningar. Något som i väldigt hög grad påverkar våra förutsättningar är vilken kommun vi verkar i. Inte bara vilka resurser och vilken styrning skolan får, men också hur socialtjänst, polis och skola samverkar. Jag skulle även tro att både elevunderlag och föräldrastöd ser väldigt olika ut på Årbyskolan och på Internationella Engelska Skolan.

Rektorn säger också att hon inte tror det är realistiskt med ett mål på 100%. Ja, där verkar hela landet hålla med henne. Friskoleargumentet är varför ska alla behöva gå i en lika dålig skola, varför ska inte åtminstone en del få en bra utbildning? Var är 100% målet där? Regeringen kan inte heller uppfattas ha ett 100% mål annat än på pappret. Och på pappret kan vi rent av slå till med ett mål på 120%. Det kostar inget. Och målet 100% godkända man man ju nå genom att bara ge eleverna godkänt oberoende av vad de kan. Det kostar heller inget. Derwinger förfasar sig över att man inte tror sig kunna följa skollagen. Det trots att både kommunaliseringen och valfrihetsreformen är en abdikation från skollagsmålet en likvärdig skola. Det trots att man nationellt är långt ifrån ett 100% mål. Skall en rektor få klä skott för att skollagen inte följs när förutsättningarna saknas och regeringen rycker på axlarna?

Vad som är realistiskt beror för övrigt både på resurser, yttre förutsättningar och på hur ribban är ställd. Är kunskapskraven och de nationella proven utformade så att alla som inte är särskolemässiga och som kan svenska kan nå dem på den tid som tilldelats? Här blir det nog olika svar i olika ämnen, men det är verkligen inte självklart att det är den här rektorn som har fel och de andra som har rätt. När det gäller de nya kunskapskraven är  ”the jury not even in the building”.

Tyvärr drunknar programmets förtjänster i dessa exempel på ohederlig journalistik. Om det inte finns etiska regler mot att hänga ut en rektor på det sätt man gör i programmet borde sådana skapas. Utger man sig för att objektivt granska en verksamhet får man inte gå in med färdiga premisser eller ”hobby horses”. Går man in med färdiga premisser och det uppkommer nya fakta som får premisserna att djupdyka bör man ta konsekvenserna och göra avbön.

Så vad får ”Världens bästa skitskola” för betyg? Om jag hade satt betyg på programmet efter vårt gamla betygssystem hade det fått ett godkänt. Då hade jag tänkt att förtjänsterna ändå uppväger bristerna. Men enligt vårt nya betygssystem ska alla kraven vara uppfyllda för betyget E och det här programmet har misslyckats med två huvudkrav på ett granskande program; objektivitet och kontroll av fakta och källor. Så nu är Världens bästa skitskola i samma läge som Nossebroskolan efter de nationella proven i matematik våren 2010. Några veckor på sig för att rädda halva betyget.

Det ska bli spännande att se hur det går.

Helena von Schantz (38 artiklar)
http://helenavonschantz.blogspot.com/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41508

15 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Såg programmet vilket berörde mig-som boende på rätt sida.
Vad som saknades var en genomgång i hur resursfördelningen ser ut.
Det antyddes av en lärare på Rosengården att mer resurser skulle vara lösningen. Sen var ju hela programmet en förevisning av hur vi segregerar och vill segregera. Samtidigt som det går dåligt för barn och de skolor som väljs bort.
Är vi inte intresserade av att våra invandrare skall kunna bidra till vårt välstånd?
En tänkvärd bild som borde ge immigrationsivrarna en tankeställare!

Permalänk | Anmäl #1 Lars Kronqvist, 2011-12-09, 14:15

Bra artikel.

Min reflektion är att plötsligt blev man i Sverige - särskilt de borgerliga - så väldigt intresserade av att leka affär: Alla skulle leka affär även skolan, äldrevården annan vård.

Samtidigt som man glömde bort att dessa verksamheters mål om att lära ut och erbjuda god vård kom i skymundan.

Privatiseringsvågens samlade resultat för samhället är dåliga.

Permalänk | Anmäl #2 Doktor Eleph@nt, 2011-12-09, 14:23

Lars, mer resurser är lösningen bara där resurser är problemet. Segregation och den brist på positiva förebilder och spridning i klasserna som följer tror jag är ett större bekymmer. I en klass där det finns spridning i motivation, bakgrund, förkunskaper når man både kunskapsmål och demokratimål bättre, det är min erfarenhet. Även de duktigaste blir mer stimulerade av variation än de blir i en klass där alla verkar stöpta i samma mall.

Permalänk | Anmäl #3 Helena von Schantz, 2011-12-09, 14:40

Tack doktor Eleph@nt! Konkurrens kan ge kvalitet bara där kvaliteten utvärderas och är en förutsättning för framgång. När det gäller skolan uppfattar jag likvärdighetsmålet som vida överställt valfrihet. Och jag ser inte hur de två kan gå att kombinera.

Permalänk | Anmäl #4 Helena von Schantz, 2011-12-09, 14:43

Helena, ja där kanske vi har lite olika uppfattningar men det ska man ju ha. Jag tror att det är mycket svårt att åstadkomma goda resultat genom kontroll i efterhand. Kontroll ska givetvis finnas, det är inte det jag säger.

Men om vinstmotivet är tillräckligt stort kan kvalitetskrav kringgås, ett sätt är att hela tiden ligga på marginalen av vad som krävs eller under men inte för mycket. Ett annat är att genom sina stora vinster framställa resultaten som bättre än vad de faktiskt är.

Hur omfattande kontrollverksamheten än är så utgör den ändå bara ett stickprov på den totala mängden arbetstimmar inom den verksamheten.

Skillnaden är att en chef i offentlig verksamhet inte får bonus för att sänka kostnaderna eller höja betygen.

Bättre kvalitet är en lösning av en stor mängd mindre problem. Får Lisa den läxhjälp hon behöver? Får eleven Lars som har ont i magen prata med en kurator? Sitter undersköterskan en halvtimme extra med den pensionär som äter sakta.

Frågan är hur vi på ett smart sätt uppmuntrar att man ständigt jobbar med denna typen av problem. Jag ser ingen enkel lösning på det.

Och de som säger att privatisering är en smidig lösning, tror jag har fel.

Permalänk | Anmäl #5 Doktor Eleph@nt, 2011-12-09, 14:54

Doktor Eleph@nt, jag delar din skepsis till efterhandsinspektioner. Det måste helt enkelt vara så att lönsamhet inte kan nås utan hög kvalitet och måluppfyllelse. Vi vet alla när vi har fått valuta för pengarna på en restaurang och - även om det kan dröja litet längre innan vi kan vara säkra -vi kan skilja en bra tandläkare eller läkare från en klåpare. Likaså vet en pensionär om hemtjänsten fungerar bra eller dåligt. Om matlådan innehåller god och närande mat eller inte. Det är bara i de fall vi kan vara goda kunder som konkurrens kan ha goda effekter. Den premissen är definitivt inte uppfylld i dagens skola. Jag ser för övrigt inte poängen med valfrihet i skolan. För att man ska kunna välja bort en dålig skola? Det ska inte få finnas dåliga skolor.

Permalänk | Anmäl #6 Helena von Schantz, 2011-12-09, 16:26

Bra artikel! Du har helt rätt, jag tycker dessutom att det söm Greider påpekar i eftersnacket är ett problem. Dvs hollywoodifieringen av problemet i skolan, du tangerar det lite med den diversifierade förväntningseffekten. Utöver det så sägs i programmet att lärarens insats i klassrummet är avgörande och underförstått får vi bara "duktigare" lärare än dagens slöfockar så löser det sig. Det som behövs är alltså att "Clintan" kommer inridande och löser problemet, inte så olikt superpedagogprogrammen som rullat på tv. Att lärarens insats i klassrummet är avgörande(vilket kommer, och har feltolkats grovt av SKL och nu Nathanael D., från Hatties skolforskning.) äger så klart en viss sanning. Dock är det som avgör lärares insats i klassrummet knappast hur "Clintan"-lik han/hon är, utan vilka förutsättningar han/hon har att förbereda varje lektion. Hur pass befriad han/hon är från uppgifter som inte rör undervisningen. Dessutom är graden av ämnesdjup i lärarens utbildning och vilken ämnesfortbildning som erbjudits avgörande.
Så lösningen är inte att hitta "Clintan"-typer, utan att ge varje lärare rätt förutsättningar. Då kan vi förbättra resultaten.

Permalänk | Anmäl #7 LR Radicals, 2011-12-09, 17:20

Mer om skolan.

Jakten på det demokratiska klassrummet
http://urplay.se/164729

UR ger några boktips. Bland annat Gabriella Ekelunds "Jakten på demokrati i förskolan"
http://www.ur.se/jaktenpadetdemokratiskaklassrummet/boktips/

P1-serien "Kris i skolan"
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3238

Tendens i P1. "Skolan överger barnen". Samtal med Inger Enqvist
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=4780318

Permalänk | Anmäl #8 Niclas Kuoppa, 2011-12-09, 17:46

Bra artikel, men Helena glömmer att journalisterna bakom serien har en politisk (= vänsterpartistisk) agenda. Resultatet blir därefter.

Permalänk | Anmäl #9 Björn Lundell, 2011-12-09, 17:56

LR Radicals, tack. :) Ja visst var det bra sammanfattat av Greider. Precis som du uppfattar jag budskapet som angränsande till en uppmaning åt alla att skärpa sig. Man kan inte införa så många strukturfel och samtidigt låta en verksamhet förbli outvärderad under så lång tid och vänta sig att hitta en quick fix. Rätt person, med rätt utbildning och rätt förutsättningar kan uträtta mycket, men jag skulle inte vänta mig storverk så länge vi har ett curlingsamhälle och ett allmänt bildningsförakt.

Permalänk | Anmäl #10 Helena von Schantz, 2011-12-09, 18:37

Tack för länkarna Niclas. Ska kolla upp.

Permalänk | Anmäl #11 Helena von Schantz, 2011-12-09, 18:48

Björn, så kan det förstås vara. Skoldebatten har länge varit nedtyngd av ideologi. Men det är andra vindar som blåser nu. Damberg kom med väldigt bra förslag när det gäller att stoppa betygsinflationen och i eftersnacket kom många av de klokaste uttalandena från Göran Greider. Om alla bara kan komma överens om att diskutera det vi ser istället för det vi vill se kan vi få snabba förbättringar på skolfronten.

Permalänk | Anmäl #12 Helena von Schantz, 2011-12-09, 18:51

Instämmer i dina synpunkter på programmet. Angående skolans haveri i Sverige, det märkligaste är att skolorna i ett system där betygen i ett internationellt perspektiv har extremt stor betydelse för antagning till högre utbildning fritt får sätta vilka betyg de vill. Mitt första förslag till skolpolitisk åtgärd är därför att separera myndighetsutövning/betygssättning från de kommersiella skolorna.

Permalänk | Anmäl #13 Erik S, 2011-12-12, 10:31

Håller med fullkomligt Erik. Men varför bara de kommersiella skolorna? Centralrättade NP på högstadiet och
Antagningsprov, skolbetyg och studentexamen som tre urvalskriterier för högskolan är mitt recept. Då får vi en helt annan rättssäkerhet och betydligt större träffsäkerhet mellan utbildning och student.

Permalänk | Anmäl #14 Helena von Schantz, 2011-12-13, 00:11

Se aktuellt som sänder igår (5:e maj 2012) där de ökade skillnaderna förklaras med typen av invandrare i vissa områden (Barn utan någon form av grundskoleutbildning).

Permalänk | Anmäl #15 Vera John, 2012-05-06, 00:29

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.