Obegripligt att S-medlemmarna inte får välja ledare

Föredömet ligger hos Oligarkerna den forna socialistdiktaturen Sovjet där gick det till på samma sätt.

Äpplet faller sällan långt från trädet. Med Internationalen & Röda fanor kommer man fortfarande inte särskilt långt.

Nu ska jag förklara en enkel sak för dig, José L. Ramirez!

Socialdemokratin är inte till för medlemmarna, bryr sig inte
ett dugg om medlemmarnas åsikter, och ser endast dessa
medlemmar som valboskap.

Att medlemmar lämnar partiet bekommer dem inte det mins-
ta, huvudsaken är att partiet har så många "nyttiga idioter",
att de inte reagerar på alla dumbommar och politruker som
armbågar sig fram till makten.

Och om du ändå inte skulle förstå, ta dig då en titt på de
gamla öststatsdiktaturerna! De rasade ihop, inte på grund
av bristen på "demokrati", utan på grund av sin egen blinda
syn på demokrati. De rekryterade vilka dumbommar som
helst, bara de tjänade partiet, och hade förmågan att ljuga
folket rakt upp i ansiktet.

Där har du dagens socialdemokrati i ett nötskal, fiffel och
båg, men partiledningen har överseende med fifflet, pre-
cis som i gamla DDR!

Jag antar att systemet med en valberedning som sållar fram en enda kandidat är praxis i föreningssverige. Innebär förstås inte att den person som blir vald har majoriteten av medlemmarna bakom sig. Dags att studera hur partier fungerar andra demokratiska länder.

José L Ramírez

Men hur skulle det se ut ?
Då skulle ju Juholt behöva stå till svars inför sina medlemmar.
Partiledaren skulle behöva föra en politik som till stora delar
valts och saktionerats ute på verkstadsgolven.
Tänk dig ett val där en kandidat hävdar att ett nytt super-JAS inte kommer att byggas utan dessa pengar kommer oavkortat att satsas på vård, skola och omsorg, den kandidaten skulle ju kunna vinna.

Det finns ju massor med frågor som skulle vara rent ut sagt bra för den lilla människan som en evt partiledare skulle känna sig tvingad att driva för det var dessa frågor som fick han eller hon vald.

Hur skulle det se ut ?

Ganska bra faktiskt...

Du sparkar in en så vidöppen dörr att man skulle behöva en arkeolog eller en byggnadshistorikers hjälp för att fastställa om att en dörr funnits där till att börja med över huvud taget.
Det är ovärdigt att i ett demokratiskt system ha partier där medlemmarna inte får rösta fram sin ordförande.
Självklart är det så.
Och det gäller givetvis för alla partier.

Det finns faktiskt en sak som gör att det kan vara motiverat att ha det som man har det, men det gäller i första hand små föreningar, inte ett av Sveriges största partier, och det är att bli utsatt för en kupp.

Om tillräckligt många personer gick med och utnyttjade sin rösträtt så skulle de gamla medlemmar som kom till det beslutande mötet vara i minoritet. Därmed kan personerna bakom kuppen ta över.

Men om man istället för demokrati ska tillämpa toppstyrning måste man ha en väldigt tydlig ideologi, det räcker inte med floskler och löften om allt till alla. Greenpeace till exempel är inte demokratiskt just för att skydda sig mot en kupp, men detta är å andra sidan en organisation med ett mycket tydligt mål. Däremot krävs det ett orakel med utomjordisk förmåga för att förstå vad (S) vill åstadkomma på sikt. Och under sådana förutsättningar blir det inte lätt att värva stödmedlemmar! För vem vill stödja något där man inte vet vart det leder och man själv har noll inflytande?

En gissning är att (S) vill nå Marx drömsamhälle - inte genom revolution, utan på fredlig väg genom långvarigt reformarbete. Det är i alla fall i den riktningen (S) har gått sedan Palme. Och på vägen så blir det väl regelbundna skattehöjningar för att finansiera den ständigt växande "ofantliga sektorn".

#6 Gunnar Claesson, ..Stämmer gott!!

Socialdemokrati kallas med ett finare ord för Reformistisk Socialism.
Socialdemokraterna menar att deras Socialism genom stegvisa reformer och gradvisa förändringar under en längre tidsperiod skall omvandla samhället från ett kapitalistiskt samhälle till det eftersträvade klasslösa Socialistiska Kommunistiska samhällssystemet.

På detta sätt, hoppas man, skall Marx förutspådda nödvändiga mellansteg, ”proletariatets diktatur,” kunna undvikas
Låt er inte LURAS av Socialdemokraternas så kallade Demokrati. Slutmålet är det samma som Kommunisternas, … Den absoluta Socialistiska Staten.

I slutet av 60-talen la sossarna in 3`ans växel på resan mot Röda Torget. Tack & lov så nådde dom inte ända fram, ty bussen hade ett inbyggt fel i maskineriet och havererade.!!

En Sosseledare måste styra som en Cirkusdirektör med piska i manegen. Blir Juholt lämplig??

I den fullfjädrade (S)ocialiststaten råder ingen valfrihet. Där styr (S)taten alenarådande från vaggan till graven både åsikter och levnadsvillkor. Man ser nogsamt till att behålla en bidragsberoende underklass, ty utan en sådan förlorar (S)ocialistregimen både kontrollen och makten.

De Svenska Socialdemokratiska flaggskeppen heter Malmö och Göteborg. Det som förut kunde vara en fridfull promenad en kväll längs dessa städers vackra gator har Sossarna förvandlat till en äventyrsutflykt där precis vad som helst kan inträffa. Fienden är den vanlige Svensken som jagas bort med bränder och stenkastningar samtidigt som judarna i dessa städer tvingas lämna landet.

Politiken är den samma som i de gamla Öststaterna, lika rutten och föråldrad och lika åsiktsförtryckande. För sin överlevnad importerar man sedan flera år en ny arbetarklass som man kan peppa med sina klassiska floskler: Orättvisa, Utnyttjande, Utsugning, Utsatthet osv. för att skapa avundsjuka och hat mellan grupper. Denna nya arbetarklass stoppar man in i sk. ”utanförskapsområden” och använder sedan dessa som levande manifest på att det fortfarande finns stora klasskillnader i vårt Svenska samhälle.

Att Sven Ekberg utnyttjar tillfället och min kritik av socialdemokratins inre ordning betyder inte att han tycker som jag. Jag tar helt avstånd från de suspekta åsikter som han ger uttryck för på olika håll i Newswill.
Den pågående diskussionen om Julholt är en fråga som SAP måste lösa genom att skapa en annan
anda, en annan stil och en annan ordning inom partiet. Julholt är nu vald till närta partikongress och det är då man ska ta upp frågan om vem som ska vara partiledare. Massmedierna har ingen rättighet att lägga sig in i våra interna angelägenheter. Julholt är bara en av frågorna och en del av problemet. Vi måste återskapa en socialdemokratisk anda och en god politisk diskussion som engagerar alla medlemmar och inte styrs med floskler från dem som har erövrat posterna. Före nästa partikongress måste man anordna ett medlemsval om partiordförande. Den måste föregås av fri kandidatur och noggranna nomineringar med några utförliga presentationer av de godkända kandidaternas politiska idéer. Partistyrelsen bör redan nu utforma et regelsystem för presentationen av kandidaturer. Naturligtvis ak inte vem som helst och hur som helst presenteras som kandidat. Först måste man uppmuntra och få dem som är redo att kandidera. Sedan ska det finnas en information om dessa kandidaters bakgrund och ställning. Valberedningen ska göra ett urval baserad på begrundad (med förklaring) utelämnande av dem som inte uppfyller villkoren och en redogörelse om dem som uppfyller dem. Det är nog inte många personer som frivilligt ställer upp, men kandidater får inte väljas i det rökfyllda rummet bland kålsupare.
Ett öppet valberedningsarbete avslutat med medlemmarnas val.
Man borde faktiskt redan nu ge möjlighet til varje partimedlem att inkomma till partistyrelsen med kommentarer och förslag om hur valberedningsarbetet ska skötas.

Det har väl inte undgått någon att kristdemokraterna (som jag kallat hellre ”krisdemokrater”) har haft en situation som är jämförbar med socialdemokraternas. Att massmedierna valt att ägna en massiv uppmärksamhet åt socialdemokraterna och låtit kristdemokraterna vara lite i skymundan, det visar vilken pressetik som råder. Det är massmedierna som bestämmer det som är viktigt och det som ska diskuteras. Det ska gälla sensationalism och dolda politiska intressen, snarare än samhällsintressen. Det är massmedierna som har hetsat fram krisen i socialdemokratin och det har också påverkat socialdemokraterna i oönskad riktning. Genom att handla på detta sätt, kan man distrahera uppmärksamheten från andra viktigare händelser. Det är lättare att stjäla din plånbok genom att få dig att titta åt annat håll. På liknande sätt är bra att hitta på skandaler som avleder uppmärksamheten från det som har betydelse för hela samhället. Den borgerliga regeringen och suspekta figurer som Carl Bildt drar nytta av detta. Att svärta ner politiska motståndare är – i brist på argument -- också en strategi.
Även om kristdemokraternas partiledardiskussion ägt rum i skymundan av debaten om socialdemokraternas partiledarval, borde socialdemokraterna dra lärdom av KD:s sätt att hantera frågan. Kristdemokraterna har haft en öppen diskussion och genomfört sitt val till partiordförande på ett föredömligt sätt. De (men inte socialdemokraterna) har verkligen hanterat situationen på ett demokratiskt sätt.
Genom att ta tjuren vid hornen (som det heter) kommer kristdemokraterna , säkert, att nå en bättre enighet och samförstånd än vad socialdemokraterna kommer att göra, om de inte rättar till sitt organisatoriska beteende.

Den avslöjade vapenaffären med Saudiarabien kommer att leda till en stormvind i den svenska politiska ankdammen. Man blev nästan glad när detta avslöjande kom. Vi hade inte haft något liknande sedan IB affären. Men tiden nu är mer mogen än någonsin för att vårt sjuka politiska apparat ska granskas och lagas. Symptomen tyder på en politisk parlamentarism som har tappat sin förankring hos folket och gjort politiken till ett yrke. (”Vi politiker” får man höra, som om vi andra inte vore det, eftersom ”politiker” betyder ”medborgare”). ”Imorgon blir du politiker för en dag” – stod det i en artikel av Björn von Sydow dagen före valet, för några år sedan. Det kändes som en förolämpning som avslöjade var ”parlamentarismen” hade hamnat. Vi har, med jämna mellanrum, haft tecken på att det inte stod rätt till med vår s k demokrati och vårt medborgardeltagande. Men tiden var inte mogen. Det heter KAIROS, när den blir det, enligt gammal visdom. Vi har haft tillfälle för att fråga oss vart vi var på väg, vart socialdemokratisk politik och medborgarinflytande hade tagit vägen. Revolterna i Algeriet, Egypten, Lybien och nu Syrien (där despotin har varit helt öppen) har väckt tankar som spridit sig till våra bredgrader. Spanien är i parlamentarisk kris och Grekland är också på väg. Vi har haft en kris inom socialdemokratin. Det fattades nu bara något av den kaliber som visar sig i den avslöjade hemliga affären med Saudiarabien.
Att svenska vapen hamnat i fel händer hade vi vetat länge. Att krigsindustri inte står överens med ett land som skryter med neutralitet är inget nytt diskussionsämne heller. Det krävs dock KAIROS: rätt sak vid rätt tillfälle, för att det ska resultera i något effektivt. Det är så revolutionerna uppstår helt plötsligt. Det viktiga är att dem kanaliseras åt rätt håll så att inte en ny maktelit, med retoriska medel, tar över. Många frihetsrörelser leder till nya diktaturer. Ty det finns ingen väg till frihet – Friheten måste bli själva vägen.
Saudiarabien och vapenfrågan är bara den tändgnista som väckt uppmärksamhet på att parlamentarismen och medborgardeltagande, men framförallt den socialdemokratiska politiken kommit ur led. Det som avslöjas nu är inte bara att medborgarna hållits borta, utan att t o m riksdagsledamöterna hållits borta och att de saknat mod för att kräva upplysning på viktiga politiska fakta. Politiken har blivit ett yrke som ofta går i arv inom familjen och den ”förtroendevalde” behöver ofta bara sitta där och hålla med och, i bästa fall, trycka på en knapp. Ty ”enade vi står – söndrade vi falla” som det lyder i den mest manipulativa frasen som användas kan. Hur många ska falla söndrade av svenska vapen?
Socialdemokratin har tur. Det hemliga avtalet avslöjas i rätt tid och att partiet inte sitter i regeringen just nu är fantastiskt för att påbörja en självrannsakan i skuggan av affären. Det låter som en beställning om förnyelse, efter den genomgångna partiledarkrisen. Den nya partiledningen får nu en chans att röra i grytan ordentligt. Inte för att befästa sin position – som man har gjort många gånger tidigare – utan för att slå upp öppna dörrar i en fri diskussion om vad ”Socialdemokrati” och ”Sveriges politik” ska stå för på 2000-talet.

José Luis Ramírez