Svaga partier gör amerikanska politiker till populister

Partiernas makt minskar i Amerika och det finns lite som talar för att denna trend kommer att brytas. Obönhörligt glider pengar och inflytande från partierna till informella grupper och olika typer av ad hoc grupper. Kombinationen av gräsrotsrörelser, decentraliserade partistrukturer och inflödet av enorma summor pengar som inte kanaliseras genom partierna förändrar hur politiken fungerar i landet.

Både det demokratiska och det republikanska partiet håller i en allt större utsträckning på att reduceras till etiketter. Partierna med alla dess olika institutioner har numera ett mycket litet reellt inflytande över det som sker. Tidigare hade olika ledare och representanter för partierna en betydande makt över nomineringsprocesserna och de uppåtsträvande politikernas karriärer. Numera är det bara i Chicago och på en del andra platser ett begrepp som partiboss har relevans.

Partiernas svaga ställning är något många, i synnerhet utländska, bedömare missar i sina analyser av amerikansk politik. Amerikanska politiker är generellt sett betydligt mer oroande över sin popularitet bland väljare, än över sin popularitet i det egna partiet, och detta är något som inte bara har med valsystemet att göra. Partierna utgör bara en av många källor för stöd och resurser och de flesta amerikanska politiker förlitar sig inte enbart på olika typer av partibidrag, utan driver egna insamlingar. De är således mer oberoende av partikontroll än vad politiker i många andra demokratiska länder är. Det kommer därför inte som någon överraskning att politikerna i USA röstar mot partilinjen betydligt oftare än man gör i länder där de valda representanterna vet att deras karriärer är beroende av deras lojalitet mot partiet och dess ledning. Skillnaden mellan USA och ett land som Sverige är i detta avseende enorm.

Partiernas svaga ställning har flera konsekvenser. Det gör amerikansk politik mer populistisk än i många andra länder. Amerikanska politiker som vill bli omvalda måste alltid snabbt förhålla sig till och reagera på allmänhetens känslor, speciellt den i egna valkretsen. Pengar spelar också en relativt större roll då individuella politiker låter sig påverkas av kampanjbidrag betydligt lättare än vad en stor partiorganisation gör. Avsaknaden av starka partier med fyllda kassaskrin leder också till att kandidater tvingas att jaga bidragsgivare och sponsorer på egen hand. Detta skapar stora möjligheter för olika lobbygrupper och individuella bidragsgivare att påverka.

Populism och plutokrati betraktas ofta som varandras motsats, men i USA så verkar de vara två sidor av samma mynt. De krafter som låter radikala och okonventionella kandidater och rörelser att växa och få utrymme skapar samtidigt de förutsättningar som ger olika bidragsgivare ett oproportionerligt inflytande.

De flesta av dagens amerikanska väljare varken tänker i termer av, eller röstar på ett partiblock. De är inte medlemmar i något av de två stora partierna i samma utsträckning som de var förr. De är mer benägna att splitta sina röster och de tar allt mindre hänsyn till vad det politiska etablissemangets giganter tänker och tycker. Den här utvecklingen är gynnsam för två typer av kandidater: radikala kandidater med starka gräsrötter och resursstarka kandidater som har råd att köpa annonsplatser och tv-reklam för att nå ut till väljarna.

En rörelse som väcker allmänhetens känslor kan relativt enkelt knuffa etablerade partifigurer åt sidan och rösta in sina egna kandidater och en kandidat med mycket pengar, egna eller insamlade från olika bidragsgivare, kan på ett ögonblick bli ett namn. När Obama vann den demokratiska nomineringen 2008 besegrade han det demokratiska partietablissemanget som till stora delar var för Hillary Clinton. Och teapartyrörelsens inflytande på valet 2010, där flera etablerade republikaner utmanades och i vissa fall besegrades av radikala uppkomlingar, är ett exempel på det republikanska partietablissemangets svaghet.

Plutokrati och populism står inte alltid i motsatsställning. Exempelvis så hade den svallvåg av populistiskt vrede som riktades mot George W. Bush och ledde till att demokraterna tog tillbaka Kongressen 2006 ett enormt ekonomiskt stöd av flera tunga bidragsgivare. Men ett politiskt system som i en allt högre utsträckning drivs av massmobilisering och tunga donationer kommer inte att vara särskilt stabilt.

Att fler och fler okonventionella och färgstarka personligheter dyker upp på den politiska arenan är ytterligare en konsekvens. Starka partiapparater brukar normalt producera slätstrukna och lättglömda kandidater. Populistiska politiker brukar å andra sidan sticka ut eftersom de måste appellera till massorna. Showbrottaren Jesse Ventura, komikern Al Franken, hockeymamman Sarah Palin och pizzakungen Herman Cain (som nyligen lade ner sin kandidatur) är personer som tagit sig upp på arenan snarare tack vare deras förmåga att bli uppmärksammade och mobilisera folk, än genom ett tålmodigt klättrande upp för partistegen.

Partiernas svaga ställning bäddar även för uppkomsten av politiska dynastier. Visst har det funnits dynastier i USA tidigare, men sedan Kennedyklanen försökte göra sin politiska maktställning permanent kan man se att fler och fler politikerbarn försöker att slå sig in på sina föräldrars bana. Det skulle exempelvis inte förvåna om vi så småningom får se Chelsea Clinton göra nationell debut. Starka och organiserade partier försöker normalt sett motarbeta och stå emot sådana trender. Tanken att avancemang ska fungerar som en belöning för lång och trogen tjänst och lojalitet är delvis det som håller ihop ett parti. Belönar man nybörjare för deras glamorösa gener försvagar man på sikt sammanhållningen i partiet. Men när partierna är svaga gynnas familjekandidater som redan har ett etablerat (efter)namn och insamlingsnätverk.

Detta ska inte tolkas som en nostalgisk argumentation att det var bättre förr. Partibossarnas era hade sina problem, men fler dynastier, ökad populism och plutokrati är ingen utveckling att glädjas åt. Ökad populism kan betraktas som ett symptom på ett gap mellan samhällseliten och vanliga väljare. Alienerade från ett politiskt system som inte verkar fungera, betraktar populistiska väljare själva systemet och etablissemanget som fienden. Samtidigt måste man fråga sig om det etablissemang som låter en sådan utveckling fortgå har färdigheterna och rätt värderingar för att leda ett land.

Ökad plutokrati kan betraktas som ett symtom på samhällselitens brist på återhållsamhet. Otillfredsställda av sin rikedom och ställning söker plutokraterna ackumulera enorma förmögenheter för att sedan köpa makt och inflytande. Oavsett om de ger sig in på den politiska arenan själva, eller står vid sidan av och låter andra strida åt dem, så korrumperar och nedvärderar de den politiska processen. Det är svårt att argumentera för att Donald Trumps inblandning i den republikanska primärvalskarusellen höjde nivån på debatten, eller att det är en positiv utveckling att fler miljardärer och filmstjärnor ger sig in på den politiska arenan. Situationen förbättras inte av en 24-timmars nyhetscykel som i det närmaste efterfrågar olika typer av dramatiska utspel. Silvio Berlusconis Italien kan betraktas som ett varnande exempel på hur kombinationen av privat förmögenhet och statsmakt kan urholka ett demokratiskt politiskt system.

Plutokratins och populismens negativa påverkan på demokratin har debatterats sedan antikens dagar och de amerikanska landsfäderna såg dem som hot mot republikens hälsa. I USA:s fall dämpas riskerna något av nationens mångfald. Detta gör att ingen specifik populism kan svepa över hela landet samtidigt. Rörelsen mot Irakkriget, teapartyrörelsen och ockupera-wallstreet-rörelsen är alla exempel på folklig mobilisering som kan beskrivas som populistisk, men ingen av dessa var eller är tillräckligt stark för att vinna hela landet. Populistiska demagoger är mer lokala fenomen i USA. Populismen i South Carolina är inte samma populism som den i Vermont.

Den största konsekvensen av partiernas allt svagare ställning är att den leder till en allt mer osammanhängande politik med allt snabbare politiska svängningar. Den demokratiske strategen James Carville, känd för bland annat uttrycket ”it’s the economy, stupid” skrev kort efter Obamas seger 2008 att landet nu gick mot en demokratiskt era som skulle vara i decennier och att krisen i den republikanska rörelsen var i det närmaste total. Bara två år senare åkte demokraterna på den största förlusten i ett kongressval sedan 1948. Efter segern i valet 2010 har republikanerna redan hunnit gå från en fas av stark självsäkerhet inför presidentvalet 2012 till att anta en desto mer osäker hållning i förhållandet till vinstutsikterna.

Det är i dagsläget svårt att se några tecken på att denna trend kommer att brytas inom en överskådlig framtid. Så förbered er på en framtid med snabba politiska svängningar, färgstarka politiska personligheter och en sjunkande kvalitet på debattklimatet.

Björn M. Ottosson (26 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41434

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ron Paul bevisar att man kan vara konsekvent under ett helt politiskt liv, även om det spänner över fyra decennier. Och man systematiskt går emot partilinjen. Man behöver inte alls vara en kappvändande opportunist, om man står för en logiskt sammanhållen ideologi.

Och hans ekonomiska stöd, som är ett av de största av alla kandidater, kommer från många enskilda individers donationer, liksom hans kampanjorganisation, den i särklass starkaste, bygger på supportrars ideella arbete.

En människas livsgärning är ett mycket säkrare facit att bedöma, än vad ett partis löften är. Ett parti är ett tankespöke. De kan dyka upp och försvinna, de kan ändra sin karaktär fullständigt. Och vilka som drar i trådarna vet man aldrig riktigt. En människa av kött och blod formar sig däremot en karaktär. Något som man med säkerhet kan bygga en stabil framtid på, när det är en ärlig och konsekvent karaktär.

Så jag är rädd att Ron Paul sitter som en röd bock tvärs över dina akademiska slutsatser, och ger dig lite hemläxa att nyansera...

Permalänk | Anmäl #1 Lars Andersson, 2011-12-11, 06:27

Det är säkert så att den amerikanska representativa demokratin står inför utmaningar, precis som den svenska för övrigt gör. Men att problemet skulle ligga i att amerikanska politiker på ett direkt och påtagligt sätt behöver väljarnas stöd för att bli valda, och omvalda, tror jag inte alls. Tvärtom är det en styrka i det amerikanska demokratiska systemet att folkliga opinioner kan påverka politiken till skillnad från i Sverige där makten istället ligger hos partiernas nomineringsgrupper som bestämmer vilka politiker som ska hamna på valbar plats. Hur demokratiskt är detta när partierna har upphört att vara genuina folkrörelse och istället blivit diffusa maktmaskiner?

Jag litar mer på en politiker som för den politik som hans lokala väljare har gett honom i uppdrag att driva än politiker som lydigt verkställer de direktiv som t.ex. uttdelats i de "Nya Moderaternas" slutna sammanträdesrum.

Permalänk | Anmäl #3 Elin Eriksson, 2011-12-11, 13:36

Ron Paul är tusen gånger mer konsekvent än någon av svenska riksdagspolitikerna. Konsekvens lönar sig inte för någon politiker i ett socialiserat system. Det som vinner i längden är att tillfredsställa så många väljare som möjligt ekonomiskt.

Det här är en bra grej i det civila samhället men en katastrof för det offentliga eftersom de anser sig ha rätten att tillfredsställa väljarna med pengar som de med hot om våld tagit av någon annan.

Permalänk | Anmäl #4 Viktor Sandahl, 2011-12-11, 18:35

Varför behöver då Ron Paul republikanerna som täckmantel om han röstar som han vill?

Visst låter det bra på pappret att man är direkt ansvarig för de egna väljarna men jag tror också det leder feghet och handlingsförlamning i kongressen som helhet.

Kongressens förtroende bland väljarna har alltid varit dåligt men nu är siffrorna rekordlåga. Endast13% har förtroende för kongressen i nuläget. http://www.realclearpolitics.com/epolls/other/congressional_job_approval...

Permalänk | Anmäl #5 Olav Sandkulla, 2011-12-11, 19:01

Ron Paul är kongressledamot för Republikanerna och följer deras gamla grundsatser. I USA är konservatism att återgå till den konstitution som landet grundades med vid revolutionen mot kolonialismen. Vidare är det väldigt svårt att bli registrerad i alla delstater och få något utrymme alls i massmedia, utan att vara med i något av de två partierna.

Partisystemet blockerar mycket effektivt det amerikanska demokratiska systemet från förändring, folkvilja och utmaning. Det är bara goda nyheter att partierna försvagas. Man får hoppas att alla partier helt försvinner!

Permalänk | Anmäl #6 Lars Andersson, 2011-12-11, 19:30