Så vanvårdades min mormor på ett kommunalt vårdhem

Helt korrekt. Den kommunala äldreomsorgen är en katastrof där människor lever sina sista dagar och dör under vidriga former.

Någon sorts kvalitetssäkring existerar inte och cheferna sitter på sina kontor och räknar på sina pensioner.

Den 28/11 fördes min pappa över till det kommunala omsorgsboendet Serafen/Sigfridsberg på Kungsholmen i Stockholm.
Pappa var 91 år, och mamma 91 kunde inte sköta honom med hemtjänsts hjälp längre. Han åt dåligt, lämnade sängen på nätterna och föll ihop över mamma på hallgolvet när hon skulle hämta tillbaks honom till sängen.

Vi var livrädda i familjen efter sista tidens rubriker. Hur skulle han få det?

Omsorgen om pappa var underbar. Duktiga kunniga sjkuksköterskor, personlig kontaktman, invandrarkvinnor med stora hjärtan, alla månade om honom. Grindarna runt sängen var tvungna att vara uppe eftersom han hade en benägenhet att vilja ta sig ur sängen på natten med ben som inte bar, han ramlade.

Personalen uppmuntrade honom att äta, men även rimmad oxbringa med rotmos som varit en av hans favoriter, ratade han och petade llite i sin kräm med mjölk. Han magrade dag för dag och efter ett par veckor var han bara en "fågelunge", skinn och ben. Till slut var det enda vi och syster fick i honom var näringslösning och saftsoppa som lenade hostan.

Han somnade in 2:a advent. Han var säkert undernärd när han dog. Helt naturligt i livets slutskede.
Alla hade gjort vad man kunde kräva i en människas sorti ur livet.

Jag tror att mycket av den kritik som riktas mot omsorgsvården handlar om anhörigas oförmåga att följa sina gamlingar in i evigheten. Man bor 100 mil bort, man har dåligt samvete, man accepterar inte döden som den givna utgången av livet utan man måste hitta en syndabock för att stilla sitt samvete.

Jag vill citera en kommentar till en artikel i DN som en sjuksköterska skrev om omsorgsvården. Apropos den 94-åriga dementa kvinna som anhöriga anmälde för vanvård pga undernäring:

"Den gamla kvinnan kanske inte dog för att hon inte åt; hon åt inte för att hon var döende . (Ida Gran)

Lite vett och sans måste råda i debatten om omsorgen för våra gamla i livets slutskede.

#3

Nämen Alf Carlsson, Vi kan väl enas om att det är den undermåliga upphandlingen av tjänstemännen som är den felande länken. De har ju tydligen inte ställt några krav på kvalitet.
Ändå, konstigt nog, fungerar det i vissa fall.

Hur ska en skälig vård betalas?
Skatten ska hela tiden sänkas med jobbskatteavdrag och liknande.
Alla kräver högre lön för sina arbeten, de med lägst lön och minst löneökningar jobbar inom vården.

De kan inte som inom metall kräva högra lön eller bättre arbetsvillkor eftersom de alltid måste arbete och inte kan använda strejker för att få bättre villkor.

Politikerna påstår alltid att de ska satsa pengar på vården men pengarna kommer aldrig dit och de få gånger de fått ökade anslag så kommer det efter många års nedskärningar så de inte räcker till för att täcka upp alla tidigare nerdragningar som man tvingats till.

Det handlar inte om attityder. Det handlar om riskkapitalbolag som endast har vinstintresse. När vinsterna är tillräckligt höga sälj bolagen till oerhörda summor. De har således inget intresse av att driva verksamheterna vidare! Och det är våra skattepengar vi talar om. Tänk på det när ni höjer skatten för pensionererna och sänker för höginkomsttagare. Om man nu inte vill erkänna att våra skattekronor fladdrar iväg utan kontroll kan man åtminstone tänka efter och snabbt åtgärda det som händer nu.

Jag arbetade i vården för många år sedan och kommer ihåg neddragningarna som gav oss som var kvar större arbetsbelastning.

Idag har det dragits ned så ofantligt att jag inte kan föreställa mig hur jobbigt det måste vara att arbeta inom vården.

Det är alltså skattepengar som fattas.

Att vården är dålig (inte överallt9 inom det privata beror på att skattepengar även går till vinster.

Det är alltså dåligt överallt på grund av dålig politik!

Det är intressant hur debatten så snart det handlar om "vård, skola och omsorg" omedelbart fastnar i en diskussion (i bästa fall) om privata företags ohemula vinster. Befriande då att läsa Jeanette Bohmans sansade inlägg ovan. Det är nämligen ofta så att en åldrig människa - inte "sjuk", men döende av ålder - vill "gå hem", och hennes sätt att visa det är då ofta genom matvägran: Mer eller mindre medveten om sitt val slutar hon helt enkelt att äta. Vad vet jag; det kanske är en rent fysisk följd av att matsmältningen sakta stänger av sina funktioner.
Hur som helst är vi många som i både vanmakt och kärlek suttit och fuktat någons oss kär läppar och kanske också sett hur det lindrat i dödsprocessen. Och hoppas att när vi inte är närvarande någon vårdare gör detsamma. Döden är 100procentig och många gånger utdragen och plågsam. Till den döende kommer den ofta som en befrielse och till oss andra kommer sorgen.
Men konstateranden på temat "Inte ska man göda girighet i omsorg och död" är fel ställt. Det är nämligen precis som Jeanette Bohman säger ovan att för bara ett tiotal år sedan fanns det knappast några alternativ alls - men nog fanns vanvården. Nej frågan är - obs obs skatteplanering oräknad - inte hur privata vård- och skolalternativ kan göra vinst; frågan är hur i hela fridens namn de kommunalt drivna alternativen INTE gör det. Knappast beror det på högre kvalitet och bemanning nämligen.

JB:s berättelse saknar precision.

Hon berättar till exempel inte när detta skulle ha varit eller på vilken plats.

Jag menar att plocka ned någons saker som fortfarande är i livet. Det måste vara unikt.

Så här står det till med äldrevården i kommunal regi: Det finns fler utbildade där än någonsin tidigare - undersköterskor, det finns en helt annan professionalism hos de som arbetar där än tidigare. Deras chefer har en särskilt utbildning för att vara chefer i äldrevård.

Antagligen är kvaliteten högre där än någonsin tidigare.

Det som Bohman lättsinnigt refererar till som "Carema-historien" innebar enligt överskötserskan på Tallbohov "en kraftig överdödlighet".

Folk dog.

Hennes egen omtanke om de gamla har plötsligt tagit slut.

Det är lätt att göra vinst i äldrevården. Man drar bara ned på antalet personal och antalet behörig personal.

Sedan skeppar man pengar till skatteparadis.

En kommunal huvudman går inte med vinst och har inte incitament att dra ned på kvaliteten.