Så tillåts slarv och lögn att bli skäl för resning

I februari 2009 fick riksenheten för polismål uppdrag att för riksåklagarens räkning undersöka om Thomas Quicks återtagande av sina erkännanden var skäl att initiera resning. Det har nu gått drygt två år och nio månader. Under den tiden har enheten ännu inte lyckats åstadkomma ett enda självständigt yttrande i frågan. Är riksåklagaren verkligen nöjd med det? Däremot har enheten behandlat fyra resningsansökningar så välvilligt att resning beviljats och åtal lagts ner i två fall och resning rekommenderats i ytterligare två.

Det är lite märkligt att RÅ är nöjd med detta. Inte minst med tanke på att en av åklagarna som fått ansvar för det resta målet försökt få resningen överklagad. Det går också att konstatera uppenbara brister i enhetens handläggning av de mål som hittills rests. Inte minst en häpnadsväckande passivitet.

I första målet som restes, det rörande mordet på israeliske turisten Yenon Levy, finns ett exklusivt bevis. Det handlar om mikroskopiska fläckar av utstruket blod på insidan av offrets undertröja, hittade först sedan Quick berättat att han efter mordet smekt kroppen innanför kläderna. När målet avslutades i tingsrätten framhöll åklagaren fyndet som målets bästa bevis och undrade retoriskt vad som mer kan begäras.

Detta exklusiva bevis lyckades Riksenheten för polismål missa trots att det i utredningen redovisas två undersökningar av tröjan. Tröjan och fläckarna kom därför över huvud taget inte att existera i resningsprocessen.
Dagen efter resningsbeslutet medgav också hovrättspresidenten Fredrik Wersäll (Newsmill) att han inte kände till någon utlåtande om några blodfläckar. Och sa att det kunde vara skäl att överklaga. Bevisvärdet i tröjan framgår även av att det var precis vad chefsåklagare Fredrik Skoglund i Falun försökte göra när han fick ansvar för målet. Han for till Stockholm för att få resningen överklagad - men skickades hem av vice RÅ Kerstin Skarp. Inte utan betydelse är dessutom att Quicks ombud Thomas Olsson i Sveriges Radio ljög om tröjan och fläckarna, vilket jag återkommer till.

Resningsbeslutet i Therese-målet är bara fem sidor långt och motiveras i huvudsak med att bokföringen i den kiosk Quick drev med en kompanjon ger bild av att han jobbat helgen när Therese försvann. Som skäl för resning framhålls att förhör med kompanjonen om detta ”inte synes ha hållits”.  Förhöret i fråga hölls den 15 november 1996, påbörjades 10.10 och avslutades 15.30 med ett par pauser under dagen. Där avhandlas precis vad riksenheten och hovrätten säger sig sakna.

Centralt i alibi-frågan är att Quick bokfört kassorna för 1-4 juli 1988. Therese försvann kvällen den 3 juli.
Vilket förvisso ser ut som ett alibi. Nu noterar Quick det här på juni månads blad varför kompanjonen strukit över hans noteringar och fört över dem på juli månad. En kritisk betraktare kan notera att bokföringen av juni månads affärhändelser fortsätter med poster från 30 juni EFTER strykningen av Quicks juli-noteringar.  Vore bokföringen korrekt måste det innebär att att Quick gjort sina noteringar senast 30 juni, att de i så fall är falska och som alibi inget värda.

Bara det här borde få en meriterad åklagare som Björn Ericson att inse att bokföringen över huvud taget inte går att lita på. Och hur kan hovrätten missa detta?

I förhöret som alltså vare sig Ericson eller hovrätt lyckats hitta medger nu kompanjonen att det är hon som fört in juni-siffror i efterhand. Hon berättar att båda ibland ”efterinfört” bokföring, att Quick gjorde ”en hel del märkliga transaktioner i bokföringen”, att helgkassor kunde lämnas in så sent som måndag förmiddag och att Quicks bror ibland under helger jobbade i kiosken för lön om 2-300 kr per dag, fick betalt direkt ur kassan och aldrig bokförde något. Vilket brodern bekräftar i egna förhör. Behövs ens förhör för att se att en bokföring som den här inte går att lita på?

En nitisk granskare kan dessutom notera att brodern den 9 juli, alltså lördagen efter, får 600 kronor i lön. Rimligen för just den dagen, men uppenbarligen också för ytterligare en eller två dagar, rimligen då helgen innan. Att han får lön i efterskott tyder dessutom på att ingen av ägarna var hemma för att betala honom under Therese-helgen. För att använda ett hos riksenheten populärt uttryck ligger väl närmast till hands att av detta ”få intrycket” att Quick inte var i Grycksbo den 3 juli när Therese försvann. Vi som fanns på plats skulle dessutom ha kunnat berättar för Ericson och hovrättens referent att allt detta ingående avhandlades i rätten - om intresse för sanning funnits.

Även i sin förklaring rörande senaste resningsansökan, det berömda Johan-målet, redovisar  Ericson egna, anmärkningsvärda ”intryck” till stöd för resning. I bevisningen i målet ingår en ”Tidens kalender” där Bergwall/Quick 1980 regelbundet noterat dels morgontemperatur, dels en kort sammanfattning av dagen, oftast sju, åtta ord lång. Han är nitiskt vilket visas av att morgontemperaturen saknas bara två dagar, dagssummeringen tre dagar i november. Den 7e, när pojken försvann, noterar Bergwall: ”M hem från 53an, trött med glad över att vara hemma”. Modern hade då legat på lasarettet några dagar. Om detta skriver Ericson att anteckningarna framstår ”närmast som oförenliga” med Bergwalls berättelse och att han ”får intrycket” att denne var hemma i Falun vid pojkens försvinnande.

Nu framgår inte NÄR på dagen noteringar gjorts, men rimligen bör det ha skett relativt sent då annars någon nytt kunde hinna hända. Noteringen om morgontemperaturen bör vara än mer tidsmässigt stabil. Temperaturnotering saknas bara 5e och 7e november. Summering saknas 6e, 10e och 22a. Enda gången det här sammanfaller är kvällen den 6e och morgonen den 7e, alltså när Johan försvann.

Tvärt emot vad Björn Ericson påstår ger noteringarna alltså gott stöd åt Bergwalls berättelse om att han lämnade Falun på eftermiddagen den 6e och anlände till Sundvall morgonen den 7e. Noteringen att mamma kommit hem kan han ha gjort nära som helst, är rimligen av mindre betydelse och utesluter honom förvisso inte som Johans mördare.

Liknande personlig oförmåga att undersöka hur det i verkligheten förhöll sig återkommer även i Bo Lindgrens förklaring i Gry/Trine-målet, som heller ännu inte avgjorts. Ett bra exempel är värderingen av sakkunnigförhöret med rättsläkaren Kari Ormstad. På mördade Gry Storviks rygg hittades mikroskopiska rester av utsmetat blod som inte var hennes eget. Om detta skriver Thomas Olsson i resningsansökan att det sannolikt kommer från gärningsmannen och konstaterar att ”det inte synes ha behandlats” i domstolen. Blodet nämns inte i domen.
Lindgren tar detta till sig och skriver:
”Dock är det även här svårare att få en uppfattning om hur tingsrätten uppfattat värdet av det angivna eller fullt ut vad som egentligen avhandlats i sakkunnigförhöret”.

Varför frågar han inte Ormstad? Eller någon annan som satt med vid förhandlingen? Hade Lindgren besvärat sig med att läsa vad som skrevs om rättegången hade han fått en utförlig beskrivning av hur blodet avhandlades.

Blodet orsakade nämligen dramatik i rätten. Ormstad påstod att det inte var Quicks, vilket fick målsägarbiträdet Benedikt De Vibe att gå i taket och tvingade åklagaren att kalla in Bente Mevaag som gjort analyserna. Hon förklarade att det inte kunnat DNA-bestämmas men att blodgruppen konstaterats vara samma som Quicks. Fyndet stöder alltså åtalet. Det här har Lindgren upplysts om och han har erbjudits såväl artiklar som anteckningar från rättegången. Han väljer i stället aktivt att inte veta.

Det för tillbaka till Thomas Olssons hantering av sanningen. När han skriver sin ansökan är han nämligen väl medveten om att blodfyndets avhandlats i rätten. Hur vet vi det?
27 november 2009 publicerades följande. Där avhandlas blodfyndet och dramatiken i rätten. Det så ingående att åklagaren Christer van der Kwast citeras ordagrant om väntan på resultat av DNA-undersökningen sedan blodgrupp fastställts. En av kommenterna till artikeln är skriven av Thomas Olsson. Det betyder obönhörligen att han är väl medveten om att och hur fyndet avhandlats i rätten när han skriver resningsansökan. Alltså ljuger Olsson i ansökan och eftersom Lindgren inte gör några egna ansträngningar för att kontrollera fakta får lögn gälla och bli resningsskäl.

Som nämts är inte detta första gången Olsson ljuger. När resning beviljats i Levy-målet möttes vi i Sveriges Radios Studio 1. När jag påtalade att jag saknade värdering av blodet på offrets undertröja avbröt Olsson. Han förklarade att tröjan varit vänd på avigan och att det klart framgick av utlåtandet.

Olsson ljög.

Sedan jag hunnit kontrollera hur det förhöll sig skrev jag en artikel i Newsmill där jag påtalade hur det faktiskt är och att Olsson farit med osanning. Vilket fick Olsson att svara med en egen artikeln i Newsmill.

Olsson ljög igen.

Bara det enkla förhållandet att han ignorerar sin egen bortförklaring i Studio 1 visar att Olsson redan där ljög medvetet. Men även nya förklaringen är lika osann. Han försöker lura i läsarna  att tröjan som bevis är så värdelös att den inte nämnts i rätten. Eftersom jag själv satt i rätten och noga refererade är det enkelt att bevisa att det var precis tvärt om. Vilket jag talade om i ännu en Newsmill-artikel.

Olsson försökte inte försvara heller sin andra version utan kom i ännu en Newsmill-artikel med ett tredje förslag. Som om det då skulle finnas någon trovärdighet alls kvar.

Ändå får detta passera obemärkt. Olsson hyllas som hjälte.

Lek med tanken att det varit åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Penttinen eller försvararen Claes Borgström som ertappats med att på ett liknande sätt försöka lura domstol och allmänhet. Skulle de ens ha överlevt på sina poster?

Det ovan nämnda är obestridliga uppgifter som enkelt låter sig kontrolleras. De visar ändå bara ett fåtal många liknande brister, fel och osanningar i den pågående hanteringen. Osanna uppgifter och bristande utredningsvilja tillåts därmed bli faktorer i resningsförfaranden. Bara läsning av rättegångsreferaten skulle undanröja huvuddelen av vad som påstås vara skäl för resning.

Oförmågan hos Olsson och åklagarna att utreda faktiska förhållanden kan illustreras med ett  närmast övertydligt exempel. Som bevisuppgift y) i Johan-ansökan åberopar Olsson tidningsbilder från Bergwall/Quicks konfirmation till ”styrkande av att han inte varit i Växjö pingsthelgen 1964”. Klienten har erkänt att han där och då mördade Thomas Blomgren. Olsson gör tidigare i ansökan gällande att Bergwall då deltog i en ”två dagars konfirmation”.
Det är helt korrekt. En lite mer noggrann person skulle emellertid kunna konstatera att konfirmationen inleddes vid tiotiden på lördagen med så kallat förhör vilket varade cirka en timme. Konfirmanderna var sedan lediga till söndagens högmässa, i Bergwalls fall klockan 12. Under mellantiden var konfirmanderna fria att göra vad helst de önskade.

Alldeles oavsett hans skuld i mordet på Thomas Blomgren hade alltså Sture Berwall cirka 25 timmar på sig att resa till Växjö trots pågående konfirmation. Att det finns slående uppgifter till stöd för erkännandet bör kanske påpekas.

Påståendet om konfirmationen som alibi är en av många osanningar i Quick-komplexet som fått upptrepats så många gånger att den närmast rutinmässigt framförs som sann. Hannes Råstam presenterade i sina hyllade dokumentärer detta som skäl att lägga ner all utredning om Quick. Men Råstam liksom senare Leif GW Persson i ”Veckans brott” hävdade även att Bergwall befunnit sig på läger vid konfirmationen.
Även lägerdeltagandet är riktigt, men det avslutades redan fredagen före konfirmationen och var inte minsta hinder för någon Växjö-resa.

De här rutinerna vid Bergwall konfirmation har varit tradition i årtionden och är så än. Vilket bör vara såväl elementärt som banalt enkelt att konstatera. Att varken Råstam, Persson eller Olsson lyckats med detta borde stämma till eftertanke. Kan så kvalificerade personer som de verkligen ha gjort så utomordenligt usel undersökning av något så elementärt? Eller vilseleder de medvetet?

Det är inte ointressant att Olsson i Johan-ansökan inte nämner lägret. I de tidigare målen har nämligen även han framfört lägerdeltagandet i som alibi. Det tyder på ny insikt i frågan. Har han gjort en ny, egen utredning? Om så är, varför har han då inte upptäckt att inte heller konfirmationen ger något alibi? Eller har Olsson som den trogne läsare han säger sig vara helt enkelt läst min blogg där jag utförligt förklarat hur det ligger till med läger och konfirmation? I så fall har Thomas Olsson även i det här fallet försökt åstadkomma resning med medvetet oriktiga uppgifter.

Björn Ericson ingnorerar frågan helt. Vilket möjligen beror på att jag berättat för honom och hans kolleger hur det i verkligheten förhåller sig. Därmed kan Ericson knappast ansluta sig till Olssons syn på saken. Och att ertappa Olsson med en så pass grov osanning skulle rimligen problematisera hans eget ställningtagande till resningsansökan.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41463

11 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Quick-fallena är ett tragiskt exempel på en total kollaps av allt förnuft. En lång rad påhittade berättelser tas på allvar av rättssystemet.

Jag ser att quicks försvarare borgström seglar runt i tv-sofforna fortfarande. Snacka om att va kass på sitt jobb. Kan inte ens fria en uppenbar mytoman från seriemord. Men borgströms myndiga stämma uttalar sig fortfarande lika säkert om ditt och datt i TV.

Hujeda mig.

Permalänk | Anmäl #1 Doktor Eleph@nt, 2011-12-08, 13:25

Gubb Jan Stigsson tycks driva en personlig vendetta mot Thomas Quick. Som medlem i publicistklubben anser jag det var ett stort misstag att ge Stiogsson pris.
Det steg honom tydligen också åt huvudet. När han som en Sven Duva vägrar ta till sig alla nya fakta som kommit fram i en av vår tids största rättsröteaffärer. Justitiemord är ett alltför milt uttryck.
http://runelanestrand.wordpress.com/2010/04/14/advokat-claesborgstrom-bo...

Permalänk | Anmäl #2 Rune Lanestrand, 2011-12-08, 13:34

Jesus Christ, Gubb-Jan. Allt du tar upp har ju redan besvarats av Thomas Olsson. Inget du kommer med är nytt och även om du får en rimlig förklaring så lyssnar du inte. Samtidigt verkar du inte förstå det juridiska bakom en resningsansökan.

Det är förståeligt att du efter att ha varit med hela vägen grottar ner dig i såna här detaljer. Problemet är att du inte ser skogen för alla träd. Inga tekniska bevis, inga vittnen och en psykiskt sjuk gärningsman som utsattes för en terapi som idag anses oseriös.

Permalänk | Anmäl #3 Louis Friend, 2011-12-08, 13:37

Om man ska ta GJS på allvar innebär detta att rättsväsendet i dessa fall består av en mängd inkompetenta stollar - det är knappast troligt! Känner inte GJS till hur svårt det är att resning i dessa lagakraftvunna mål?
Misstänker starkt att skribenten har "snöat in" på Thomas Quick-fallen!

Permalänk | Anmäl #4 Birger Johansson, 2011-12-08, 13:43

Du har bedrivit dålig journalistik i denna fråga
svårare än så är det inte.
Än sämre är att du inte har vett nog att sluta.

Permalänk | Anmäl #5 Mats F Eriksson, 2011-12-08, 13:51

Man kunde ju hoppas att Gubb-Jan hade låtit det förnuft, han ju uppenbarligen hade en gång i tiden, råda och inse att han i den här historien har hamnat alldeles fel, men tydligen har detta förnuft gått förlorad i den atmosfär där Quick-utredningen bedrevs.

Permalänk | Anmäl #6 Karl Erling, 2011-12-08, 14:53

Gubb Jan don Quijote;

Konstigt att det snart bara är du som förstår sanningen. En hel mängd kloka jurister har förstått något annat än det du gör. Märkligt så det kan bli.

Vi är idag många som förstår att hela ditt livsverk har, eller är på väg att rasa samman. Den berättelse som du så tjänstvilligt har bidragit till, visar sig vara falsk och påhittad. Kejsaren är naken.

Advokat Claes Borgström, hur usel han än har varit som försvarare åt Tomas Quick, har åtminstone förstånd nog att idag hålla en låg profil i det här fallet.

Permalänk | Anmäl #8 Mayo Mellberg, 2011-12-08, 19:22

GJS
Du förvärrar bara för dig själv nu. Din yrkesheder har förvandlats till en tom fars och du kommer antagligen att i framtiden bli föremål för journalistuderandes sarkastiska uppsatser. Ingen kommer att minnas dig för det eventuella goda du åstadkommit, utan endast som vettvillingen som ägnade sitt liv åt att krossa en sinnessvag människa.
GJS
Lägg av nu och avsluta denna historia med en positiv vändning för dig själv. Erkänn öppet att du sögs med i detta vanvett och försök redogöra för mekanismerna bakom. Då kanske du kan bli ihågkommen i en mer positiv dager.

Permalänk | Anmäl #9 Rick, 2011-12-08, 19:57

" mikroskopiska fläckar av utstruket blod på insidan av offrets undertröja, hittade först sedan Quick berättat att han efter mordet smekt kroppen innanför kläderna"

Vilket oootroligt dåligt "bevis"!!!!!!!!!!!
Som att höra en kristalltant berätta om när hon hittade sina glasögon på tips från en siare.
För helvete, GubbJan! Skriv in dig på ABF för en A-kurs i vetenskapsteori!

Permalänk | Anmäl #10 Roger Moore, 2011-12-08, 20:13

Leif GW Persson anser ju inte att Quick är i stånd att mörda alls och är fysisk för svag för att genomföra det ensam som han påstås ha gjort, men ändå kör du vidare men din teori. Visst är Quick knäpp men han kan inte ha gjort allt detta ändå det är orimligt.

Permalänk | Anmäl #11 Maria Nilsson, 2011-12-09, 03:25

Det lär inte spela någon roll hur många bevis du får pulvriserade, Gubb Jan. Du kommer uppenbarligen fortsätta att hävda Quicks skuld resten av ditt liv. Åtminstone utåt för att rädda ditt rykte som journalist.

Jag har noga läst de välskrivna och stringenta resningsansökningarna. De övertygande skälen för resning kan i många fall staplas på hög. Men det biter tydligen inte på dig, Gubb Jan. Du vägrar se helheten, utan hakar upp dig på detaljer, som inte betyder ett dyft för helhetsbedömningen. Detta är närmast att betrakta som ett rättshaveristiskt beteende.

Innerst inne inser du förmodligen att du varit helt fel ute, men nu är det omöjligt för dig att backa. Så bekvämt då att det fortfarande finns små halmstrån att klamra sig fast vid. Fortsätt gärna med det. Det är ändå ingen som lyssnar på dig i den här frågan.

Permalänk | Anmäl #12 Jakob Hemmingsson, 2011-12-09, 22:26