Om författaren
Fil dr i statsvetenskap som arbetar vid Uppsala universitet. Hennes avhandling Partikulturer - Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag behandlar den kollektiva självbilden och de interna koderna i ett parti.
"Välkommen till den djävligaste av alla djävliga världar!" Så löd Bo Söderstens hälsningsfras när Anne-Marie Pålsson kom som ny ledamot till riksdagen 2002. Södersten är socialdemokrat, Pålsson moderat, men i denna sin synnerligen kritiska syn på riksdagen och dess maktförhållanden förenas de. I Pålssons uppmärksammade bok Knapptryckarkompaniet. Rapport från Sveriges riksdag (Atlantis) beskrivs såväl vinande som vilande partipiskor men även - och betydligt mindre uppmärksammat i den allmänna debatten - de partimorötter som väntar den lydige ledamoten. Få arbetsplatsskildringar har gjort sig så förtjänta av den gamla klyschan "en svidande uppgörelse" som denna bok.
Det svenska samhället är präglat av individualistiska ideal och den form av kollektivism (dvs krav på individen att underkasta sig gruppen som helhet) som Pålsson beskriver är på många sätt i strid med en tidsanda som sätter individen i främsta rummet. För svenska riksdagsledamöter är den dock en självklarhet. Det är begripligt att just Pålsson reagerar så starkt mot detta: hon kom in i partipolitiken sent och dessutom har hon en bakgrund i universitetsvärlden, en miljö som med sitt generösa utrymme för egensinniga individualister i många avseenden utgör riksdagens raka motsats.
Pålssons beskrivning av Moderaternas riksdagsgrupp överensstämmer väl med vad jag funnit i min forskning om partikulturer. Även om riksdagsmiljön som helhet präglas av kollektivism och partilojalitet så är detta drag mest uttalat hos Moderaterna. Även Socialdemokraterna har varit tydligt kollektivistiskt, men en studie från 2010 tyder på att åren i opposition något kommit att luckra upp grupplojaliteten inom Socialdemokraterna. I Moderaterna förefaller den tvärtom ha stärkts, vilket också är den bild som Pålsson ger. Moderaterna framstår överhuvudtaget som det mest typiska riksdagspartiet såtillvida att det bäst motsvarar de normer som präglar riksdagsarbetet som helhet: kollektivistiskt med ett teoretiskt och systemtänkande förhållningssätt till politik.
Ett uttryck för kollektivismen i riksdagsmiljön är att partidisciplinen (dvs benägenheten att följa partilinjen vid omröstningar) från ett internationellt perspektiv är exceptionellt stark, och det gäller samtliga svenska riksdagspartier. Det är betecknande för den svenska politiska kulturen att en ledamot som lämnar sitt parti ges just benämningen "vilde" - en fullkomligt oregerlig, ociviliserad och vildsint typ. Mellan partierna finns ändå vissa skillnader. En studie från 2009 visar att avvikelsen från partilinjen vid voteringar är störst i Miljöpartiet och Vänsterpartiet (som är de mest individualistiska partierna) medan kollektivistiska moderater och socialdemokrater i större utsträckning trycker på "rätt" knapp när det är dags för votering.
Detta mönster i röstningsbeteende återspeglar alltså skillnader i partikulturer. Men det är inte för att förstå huruvida ledamoten röstar för eller mot partilinjen som partikulturerna äger sitt största intresse. Vad kunskap om partikulturer framförallt hjälper oss att förstå är hur svårt det är för en ledamot att avvika från partigruppen, inte om personen sedan faktiskt gör det eller ej. Det är betydligt svårare att avvika som individ om man är moderat eller socialdemokrat än om man är miljö- eller vänsterpartist, i den meningen att ledamoten löper större risk att bli miste om uppdrag, förlora status eller t o m bli utstött i de förstnämnda partierna. Hos Vänsterpartiet och Miljöpartiet är utrymmet för individen så stort att kritiska och självständiga ledamöter som tar sig ton inte bara tolereras utan ofta t o m uppskattas - även om deras kritik riktar sig direkt mot ledningen.
En studie som genomfördes 2010 tyder på att kollektivismen förstärkts inom Moderaterna medan den försvagats inom Socialdemokraterna (vilket höstens turer omkring den socialdemokratiska skuggbudgeten kan vara ett uttryck för). Även Pålsson är inne på att Moderaternas regeringsinnehav beskurit utrymmet för de enskilda ledamöterna ytterligare. Hennes skildring visar också hur historien upprepar sig. Beskrivningen av hur en moderat ledamot inför hela partigruppen blev utskälld av partiordförande Reinfeldt (tidigare även återgiven i SVT:s Agenda) är en avspegling av vad som hände Reinfeldt själv under Bildts partiledartid - men då var alltså Reinfeldt den som fick stå ut med att bli utskälld inför sin riksdagsgrupp.
Diskussionen om Pålssons bok har framförallt rört politisk makt. Men vi bör även tänka på att frågan också rymmer en administrativ, byråkratisk dimension. Det finns ett regelverk som skall följas, både på nationell och EU-nivå, och ansvaret för att detta också följs faller tyngre på partiledningen än på den enskilde ledamoten. Detta gäller i än högre grad om partiledningen även företräder ett regeringsparti.
Kollektivism har som sagt en starkt negativ laddning i dag, individualism ses som det eftersträvansvärda. Samtidigt bör vi minnas att en kollektivistisk kultur också har fördelar, inte minst från ett demokratiskt perspektiv. Demokrati, t.ex., förutsätter ett inte oväsentligt mått kollektivism. När votering ägt rum och majoriteten segrat förväntas vi individer som ingick i minoriteten underkasta oss den gruppvilja som majoriteten representerar i ett demokratiskt system. Väljarna kan vara förvissade om att det som är den officiella partilinjen verkligen gäller - man får vad man betalar för - och partiledningens starka ställning gör att man vet exakt var ansvaret ligger för den händelse något går fel. Kollektivismen har få försvarare i vår tid och dess fördelar bör därför lyftas fram. Partipiskan kan vara ett redskap i demokratins tjänst. Å andra sidan bör vi givetvis inte blunda för de nackdelar som kan följa av en kollektivistisk gruppkultur, och som Pålsson diskuterar på ett intressant sätt. Hit hör konformism, räddhågsenhet, social utstötning och i värsta fall ren och skär mobbning. Denna kollektivismens nattsida innebär inte bara en press på den enskilde ledamoten. Den lägger också hinder i vägen för det rationella samtal som en väl fungerande demokrati också förutsätter.
Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41314
När partitopparna förhandlar bort delar av sin kärnpolitik med ett annat parti så måste ju riksdagsledamöterna hänga med. Demokrati?
Permalänk | Anmäl
Bertil Törestad, 2011-12-02, 11:43
Det var en intressant genomgång men jag håller inte med om slutsatsen.
För det första är väl "partipiskan" ovanligt stark i Sveriges politiska kultur jämfört med många andra länder. Redan ett snarlikt grannland som Danmark har ju mycket mindre kadaverdisciplin i sitt parlament. Ska vi utan vidare hävda att Sverige därför är mer demokratiskt än Danmark? Jag är inte så säker.
För det andra så bygger ju Barrling Hermanssons resonemang på att partierna faktiskt håller sig till sina vallöften när dom sitter i riksdag och regering. Är författaren övertygad om att partiledningarna alltid gör vad dom säger till väljarna att dom ska göra? Det är inte jag. Jag tror istället att partiledningarna ägnar sig åt ett stort mått av pragmatiskt kohandlande, ofta med inslag av lobbyism, påtryckningar från t ex EU och USA etc, och att vallöften och program därför ska tas med en stor nypa salt.
Om demokrati betyder att väljarna får ungefär det dom röstar på så tror jag att mer självständiga riksdagsledamöter är en mycket bättre garant jämfört med stark partipiska. Vi kan nog anta att riksdagsledamöterna har grundläggande värderingar i linje med sina partier, och när ledningen flippar ur och bryter vallöften så kan ledamöterna bli en slags "checks and balances" som hindrar partierna från att gå alltför långt utanför sina demokratiskt utlovade ramar.
Jag tror att Sverige skulle bli mer demokratiskt ifall moderater och andra lade ner sin kadaverdisciplin och vi gick mot en mer individualistisk politisk kultur.
Permalänk | Anmäl
u_18627, 2011-12-02, 13:48
En faktor som gör detta spänt som en fiolsträng är en knapp majoritet i riksdagen, när varje röst är kritisk minskar manöverutrymmet för ledamöterna. Partier som vänsterpartiet som inte har makt kan ta ut svängarna betydligt mer för de har inget att förlora på det och allt att vinna. Det är alltid lättare att vara i opposition.
Det kan givetvis hanteras på olika sätt men mina begränsade erfarenheter av sådant diskutera jag bara med folk på min kant av politiken.
Permalänk | Anmäl
Magnus Redin, 2011-12-02, 15:01
Vi väljare väljer partier efter hur de presenterar sina förslag.
Får vi in alltför självständiga ledamöter så känner vi inte igen oss i besluten. Högt i tak men partilinje i viktiga frågor!
Permalänk | Anmäl
Lars Kronqvist, 2011-12-02, 15:22
Lars Kronqvist: Känner du igen dig i besluten som det är idag då? Min erfarenhet är att dom flesta partierna inte alls lever upp till sina "presenterade förslag" utan att den praktiska politiken mer utformas av strategiskt förhandlande, lobbyverksamhet och anpassning till utländska (speciellt europeiska) påtryckningar. Ta en titt på vilket partiprogram eller valmanifest som helst och jämför med vad som händer i praktiken så kanske du blir mindre säker på din sak.
Permalänk | Anmäl
u_18627, 2011-12-02, 15:52
Det har sagts att om man skulle skära ner antalet riksdagsmän till en fjärdedel skulle det i praktiken inte göra någon märkbar skillnad.
Så sant som det är sagt.
Permalänk | Anmäl
Tomas Fredriksson, 2011-12-02, 15:50
Därför vill jag ha direktdemokrati med beslutande folkomröstningar i alla frågor som i Schweiz.
Permalänk | Anmäl
Johnny Andersson, 2011-12-02, 17:04
Tack för intressanta och tänkvärda kommentarer! Några förtydliganden och tillägg. I enlighet med vad Eric Brand skriver skulle det definitivt finnas flera fördelar med att tillmäta individen ett större inflytande i svensk partipolitik (de inte alldeles helhjärtade försöken i riktning mot större personvalsinslag visar hur svårt man har med starka individer i sv pol kultur). Min poäng är i n t e att kollektivismen är alltigenom god. Vad jag vill är att nyansera den gängse bilden av kollektivism (inkl. bl.a. partipiskor) som något alltigenom ont och rentav odemokratiskt. För den händelse partiledningen går mot partilinjen i fråga efter fråga samtidigt som den tvingar in ledamöterna i fållan med hjälp av partipiskan är det inte till förmån för demokratin. Samtidigt skall man minnas att en partigrupp (sskt om den är knuten till en regering) kan behöva kompromissa och förhandla, och att ge upp en fråga kan vara ett sätt att få igenom vad man bedömer som viktigare frågor för partiet. Man kan även vara bunden av internationella åtaganden och EU-beslut. Det är sålunda rimligt att ledningen har en viss frihet och ett handlingsutrymme förutsatt att den inser att det rör sig om frihet under ansvar att verka för partiets bästa. Skulle ledningen missbruka det mandat den har att göra sådana avvägningar, och därmed även partipiskan, finns i a f på sikt möjlighet att avsätta den under demokratiska former. Litet tillspetsat skulle man kunna säga att ett parti får den ledning det förtjänar.
Vad gäller vallöften kan jag rekommendera Elin Naurins intressanta avhandling som visar att partierna håller dessa i betydligt större utsträckning än vad många tror. http://www.samfak.gu.se/aktuellt/nyheter/nyheter_detalj/politikerna-hall...
En annan mycket intressant studie i anslutning till detta är Jan Teorells avhandling, om bristen på interndemokrati i M och S.
http://www.uu.se/press/pressmeddelanden/pressmeddelande-visning/?id=561&...
Permalänk | Anmäl
Katarina Barrling Hermansson, 2011-12-02, 18:01
Om det var så att man bara var vald för att representera partiets åskter skulle vi ju inte behöva mer en några ledamöter en från varje part som röstade.Ungefär som på en bolagsstämma alla har ett visst röstetal.
Men så ser ju inte vår demokrati ut.Riksdagsledamöterna har ett personligt mandat att ta ställning i olika frågor.
Permalänk | Anmäl
lars englund, 2011-12-02, 18:42
En ovanligt korkad artikel, som bara visar vilka naiva och
okunniga "statsvetenskapare" vi har. Sedan politikerna
väl blivit valda, så kör de sitt eget och partiets race.
För inte har väljarna bett om flyktingfiaskot, eller att dras
ännu djupare ner i EU träsket, liksom väljarna inte har
bett om den korrumperade vård- och omsorgen.
Det är politikernas verk, och där används partipiskan
för att genomdriva beslut som väljarna inte bett om.
Permalänk | Anmäl
per svensson, 2011-12-02, 20:30
Jag vill höra en kommentar från den här personen om dels den stora grundlagsförändringe 2010 som genomfördes under största möjliga tystnad.
Och dels om hur den svenska nationalstaten har avvecklats utan att väljarna har fått säga flaska om det.
Tills den här personen har uttalat sig om detta tänker jag behandla hennes svamlande om vad som är demokrati eller inte med det förakt som det förtjänar. Hon är uppenbarligen inte demokrat.
Permalänk | Anmäl
Martin A, 2011-12-02, 20:48
Nationalstaten i små länder har upphört i praktiken. GM tar beslut om SAAB:s framtid, Volvo PV:s framtid ligger i kinesiska händer. Av världens 100 största organisationer (länder inräknade) är majoriteten företag!
Exempel: Beslutar USA om ett visst regelverk, finns inget annat att göra, än att följa det under förutsättning att man vill fortsätta att handla med USA. Vi har oerhört många amerikanska komponenter i våra varor och tillverkningsprocesser - t.ex. Gripenplanen.
Vi är som litet import-/exportberoende land väl integrerade i Världen och vi har inte någon nämnvärd makt i praktiken.
Ett beslut leder till konsekvenser, som ibland är svåra att förutse. Om det blir oönskade konsekvenser får vi helt enkelt göra om och fatta nytt beslut.
Folkomröstningar görs om tills dess rätta beslutet är fattat!
Med migrationsstömningarna i Världen är dessutom många av oss hemma i flera länder och kulturer.
Permalänk | Anmäl
Ulf Börjesson, 2011-12-02, 23:10
#2 Eric Brand
det som du och många missar är att skillnaderna i hur starkt partiet i förhållande till individen som valts in för att representera ett parti är, i princip går att hitta i respektive länders konstitution/grundlagar och i vallagarna.
I Sverige är det partiet inte individen som får mandatet. Om en individ avgår så kommer "next in line" på den lista som gällde vid valet att ta platsen.
I länder som är mer för individuell frihet att rösta vad man vill om man är ledamot av det som motsvarar vår Riksdag är det ofta omval som gäller för det mandatet.
I Sverige finns det otal tillfällen innan ett beslut skall fattas i beslutande församling som varje enskild ledamot har haft möjlighet att uttrycka sin mening. Om det är en viktig fråga som skall beslutas i beslutande församling, så förutsätts oftast att den ledamot som inte vill rösta för det partiet beslutar kvittas ut (riksdagen) eller lämnar över till en suppleant den dagen (kommunfullmäktige) .
Permalänk | Anmäl
Inger E Johansson, 2011-12-04, 06:26
Exempelvis i min kommun har en stor del av fullmäktigeledamöterna aldrig yttrat sig eller gått upp i talarstolar. Från min by finns tre. Då jag frågar dem varför de inte tar upp saker som skulle gynna byn, så svarar de att de måste jobba för helheten. Att jobba för 'helheten' betyder alltid att jobba tätorten i kommun. Till kommunen har hundratals statliga jobba placerats under åren. Inte ett enda har placerats utanför tätorten. Med det valsystem vi nu har utarmas landsbygden. Helt meningslöst att rösta överhuvudtaget. Så jag har låtit bli det under de senaste valen. Jag vill inte vara med i en låtsasdemokrati!
Permalänk | Anmäl
u_16873, 2011-12-04, 08:39
Mycket teoretiskt resonerande om kollektivistisk kontar individualistisk syn. Fakta är det att varje riksdagsledamot är vald av folket. Det är vare sig partiledning eller regeringen. Det är enbart regeringen som i dag har resurser och därmed möjligheter att lägga lagförslag. Alla pengar som följer ett mandat går till partiet och inte ledamoten. Det är partiet som dessutom utser vem som skall vara kanslihjälp till ledamoten. Inte ovanligt att dessa resurser stundtals plockas bort till partiet för olika syften. Kvar står ledamoten själv. Ledamoten är helt beroende av att lita på de andra ledamöterna i riksdagsgruppen i bedömning av förslag, utskottsbetänkanden, lagförslag etc. då man på sin höjd sitter med i ett á två utskott själv. Det finns inga egna resurser att följa det digra riksdagsarbetet själv. Att i detta läge skriva en hel artikel om kollektivism kontra individualism är snudd på provocerande. Om man inte som forskare ser obalansen och sakernas natur rekommenderar jag ett besök på Helgeandsholmen.
De ledamöter som går emot partilinjen på en eller flera områden - får inte partiets uppbackning till nästa val och ramlar ur Riksdagen. De oppositionella ledamöter som finns i storstadsregionen blir nedpetade på listan och enda chansen är många personvalskryss.
Så ser verkligheten ut.
Permalänk | Anmäl
Jan Rejdnell, 2011-12-05, 09:20
Jag noterar att fil-kanden inte har en susning om den politiska verkligheten. Hon upprapar bara vad hon kunnat läsa sig till.
SVT-serien "Starke man" måste rekommenderas. Den är mycket talande, särskilt för den som arbetat ute i den verkliga offentliga förvaltningen.
Permalänk | Anmäl
Goodwin Strawman, 2011-12-05, 16:57
Bravo Katarina! Någon (vem?) har sagt ungefär: Det är inte lätt att verka när folk tycks tro att demokrati, det är att det ska bli som Jag vill.
Permalänk | Anmäl
sören holdar, 2012-01-02, 18:48
17 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
När partitopparna förhandlar bort delar av sin kärnpolitik med ett annat parti så måste ju riksdagsledamöterna hänga med. Demokrati?
Det var en intressant genomgång men jag håller inte med om slutsatsen.
För det första är väl "partipiskan" ovanligt stark i Sveriges politiska kultur jämfört med många andra länder. Redan ett snarlikt grannland som Danmark har ju mycket mindre kadaverdisciplin i sitt parlament. Ska vi utan vidare hävda att Sverige därför är mer demokratiskt än Danmark? Jag är inte så säker.
För det andra så bygger ju Barrling Hermanssons resonemang på att partierna faktiskt håller sig till sina vallöften när dom sitter i riksdag och regering. Är författaren övertygad om att partiledningarna alltid gör vad dom säger till väljarna att dom ska göra? Det är inte jag. Jag tror istället att partiledningarna ägnar sig åt ett stort mått av pragmatiskt kohandlande, ofta med inslag av lobbyism, påtryckningar från t ex EU och USA etc, och att vallöften och program därför ska tas med en stor nypa salt.
Om demokrati betyder att väljarna får ungefär det dom röstar på så tror jag att mer självständiga riksdagsledamöter är en mycket bättre garant jämfört med stark partipiska. Vi kan nog anta att riksdagsledamöterna har grundläggande värderingar i linje med sina partier, och när ledningen flippar ur och bryter vallöften så kan ledamöterna bli en slags "checks and balances" som hindrar partierna från att gå alltför långt utanför sina demokratiskt utlovade ramar.
Jag tror att Sverige skulle bli mer demokratiskt ifall moderater och andra lade ner sin kadaverdisciplin och vi gick mot en mer individualistisk politisk kultur.
En faktor som gör detta spänt som en fiolsträng är en knapp majoritet i riksdagen, när varje röst är kritisk minskar manöverutrymmet för ledamöterna. Partier som vänsterpartiet som inte har makt kan ta ut svängarna betydligt mer för de har inget att förlora på det och allt att vinna. Det är alltid lättare att vara i opposition.
Det kan givetvis hanteras på olika sätt men mina begränsade erfarenheter av sådant diskutera jag bara med folk på min kant av politiken.
Vi väljare väljer partier efter hur de presenterar sina förslag.
Får vi in alltför självständiga ledamöter så känner vi inte igen oss i besluten. Högt i tak men partilinje i viktiga frågor!
Lars Kronqvist: Känner du igen dig i besluten som det är idag då? Min erfarenhet är att dom flesta partierna inte alls lever upp till sina "presenterade förslag" utan att den praktiska politiken mer utformas av strategiskt förhandlande, lobbyverksamhet och anpassning till utländska (speciellt europeiska) påtryckningar. Ta en titt på vilket partiprogram eller valmanifest som helst och jämför med vad som händer i praktiken så kanske du blir mindre säker på din sak.
Det har sagts att om man skulle skära ner antalet riksdagsmän till en fjärdedel skulle det i praktiken inte göra någon märkbar skillnad.
Så sant som det är sagt.
Därför vill jag ha direktdemokrati med beslutande folkomröstningar i alla frågor som i Schweiz.
Tack för intressanta och tänkvärda kommentarer! Några förtydliganden och tillägg. I enlighet med vad Eric Brand skriver skulle det definitivt finnas flera fördelar med att tillmäta individen ett större inflytande i svensk partipolitik (de inte alldeles helhjärtade försöken i riktning mot större personvalsinslag visar hur svårt man har med starka individer i sv pol kultur). Min poäng är i n t e att kollektivismen är alltigenom god. Vad jag vill är att nyansera den gängse bilden av kollektivism (inkl. bl.a. partipiskor) som något alltigenom ont och rentav odemokratiskt. För den händelse partiledningen går mot partilinjen i fråga efter fråga samtidigt som den tvingar in ledamöterna i fållan med hjälp av partipiskan är det inte till förmån för demokratin. Samtidigt skall man minnas att en partigrupp (sskt om den är knuten till en regering) kan behöva kompromissa och förhandla, och att ge upp en fråga kan vara ett sätt att få igenom vad man bedömer som viktigare frågor för partiet. Man kan även vara bunden av internationella åtaganden och EU-beslut. Det är sålunda rimligt att ledningen har en viss frihet och ett handlingsutrymme förutsatt att den inser att det rör sig om frihet under ansvar att verka för partiets bästa. Skulle ledningen missbruka det mandat den har att göra sådana avvägningar, och därmed även partipiskan, finns i a f på sikt möjlighet att avsätta den under demokratiska former. Litet tillspetsat skulle man kunna säga att ett parti får den ledning det förtjänar.
Vad gäller vallöften kan jag rekommendera Elin Naurins intressanta avhandling som visar att partierna håller dessa i betydligt större utsträckning än vad många tror. http://www.samfak.gu.se/aktuellt/nyheter/nyheter_detalj/politikerna-hall...
En annan mycket intressant studie i anslutning till detta är Jan Teorells avhandling, om bristen på interndemokrati i M och S.
http://www.uu.se/press/pressmeddelanden/pressmeddelande-visning/?id=561&...
Om det var så att man bara var vald för att representera partiets åskter skulle vi ju inte behöva mer en några ledamöter en från varje part som röstade.Ungefär som på en bolagsstämma alla har ett visst röstetal.
Men så ser ju inte vår demokrati ut.Riksdagsledamöterna har ett personligt mandat att ta ställning i olika frågor.
En ovanligt korkad artikel, som bara visar vilka naiva och
okunniga "statsvetenskapare" vi har. Sedan politikerna
väl blivit valda, så kör de sitt eget och partiets race.
För inte har väljarna bett om flyktingfiaskot, eller att dras
ännu djupare ner i EU träsket, liksom väljarna inte har
bett om den korrumperade vård- och omsorgen.
Det är politikernas verk, och där används partipiskan
för att genomdriva beslut som väljarna inte bett om.
Jag vill höra en kommentar från den här personen om dels den stora grundlagsförändringe 2010 som genomfördes under största möjliga tystnad.
Och dels om hur den svenska nationalstaten har avvecklats utan att väljarna har fått säga flaska om det.
Tills den här personen har uttalat sig om detta tänker jag behandla hennes svamlande om vad som är demokrati eller inte med det förakt som det förtjänar. Hon är uppenbarligen inte demokrat.
Nationalstaten i små länder har upphört i praktiken. GM tar beslut om SAAB:s framtid, Volvo PV:s framtid ligger i kinesiska händer. Av världens 100 största organisationer (länder inräknade) är majoriteten företag!
Exempel: Beslutar USA om ett visst regelverk, finns inget annat att göra, än att följa det under förutsättning att man vill fortsätta att handla med USA. Vi har oerhört många amerikanska komponenter i våra varor och tillverkningsprocesser - t.ex. Gripenplanen.
Vi är som litet import-/exportberoende land väl integrerade i Världen och vi har inte någon nämnvärd makt i praktiken.
Ett beslut leder till konsekvenser, som ibland är svåra att förutse. Om det blir oönskade konsekvenser får vi helt enkelt göra om och fatta nytt beslut.
Folkomröstningar görs om tills dess rätta beslutet är fattat!
Med migrationsstömningarna i Världen är dessutom många av oss hemma i flera länder och kulturer.
#2 Eric Brand
det som du och många missar är att skillnaderna i hur starkt partiet i förhållande till individen som valts in för att representera ett parti är, i princip går att hitta i respektive länders konstitution/grundlagar och i vallagarna.
I Sverige är det partiet inte individen som får mandatet. Om en individ avgår så kommer "next in line" på den lista som gällde vid valet att ta platsen.
I länder som är mer för individuell frihet att rösta vad man vill om man är ledamot av det som motsvarar vår Riksdag är det ofta omval som gäller för det mandatet.
I Sverige finns det otal tillfällen innan ett beslut skall fattas i beslutande församling som varje enskild ledamot har haft möjlighet att uttrycka sin mening. Om det är en viktig fråga som skall beslutas i beslutande församling, så förutsätts oftast att den ledamot som inte vill rösta för det partiet beslutar kvittas ut (riksdagen) eller lämnar över till en suppleant den dagen (kommunfullmäktige) .
Exempelvis i min kommun har en stor del av fullmäktigeledamöterna aldrig yttrat sig eller gått upp i talarstolar. Från min by finns tre. Då jag frågar dem varför de inte tar upp saker som skulle gynna byn, så svarar de att de måste jobba för helheten. Att jobba för 'helheten' betyder alltid att jobba tätorten i kommun. Till kommunen har hundratals statliga jobba placerats under åren. Inte ett enda har placerats utanför tätorten. Med det valsystem vi nu har utarmas landsbygden. Helt meningslöst att rösta överhuvudtaget. Så jag har låtit bli det under de senaste valen. Jag vill inte vara med i en låtsasdemokrati!
Mycket teoretiskt resonerande om kollektivistisk kontar individualistisk syn. Fakta är det att varje riksdagsledamot är vald av folket. Det är vare sig partiledning eller regeringen. Det är enbart regeringen som i dag har resurser och därmed möjligheter att lägga lagförslag. Alla pengar som följer ett mandat går till partiet och inte ledamoten. Det är partiet som dessutom utser vem som skall vara kanslihjälp till ledamoten. Inte ovanligt att dessa resurser stundtals plockas bort till partiet för olika syften. Kvar står ledamoten själv. Ledamoten är helt beroende av att lita på de andra ledamöterna i riksdagsgruppen i bedömning av förslag, utskottsbetänkanden, lagförslag etc. då man på sin höjd sitter med i ett á två utskott själv. Det finns inga egna resurser att följa det digra riksdagsarbetet själv. Att i detta läge skriva en hel artikel om kollektivism kontra individualism är snudd på provocerande. Om man inte som forskare ser obalansen och sakernas natur rekommenderar jag ett besök på Helgeandsholmen.
De ledamöter som går emot partilinjen på en eller flera områden - får inte partiets uppbackning till nästa val och ramlar ur Riksdagen. De oppositionella ledamöter som finns i storstadsregionen blir nedpetade på listan och enda chansen är många personvalskryss.
Så ser verkligheten ut.
Jag noterar att fil-kanden inte har en susning om den politiska verkligheten. Hon upprapar bara vad hon kunnat läsa sig till.
SVT-serien "Starke man" måste rekommenderas. Den är mycket talande, särskilt för den som arbetat ute i den verkliga offentliga förvaltningen.
Bravo Katarina! Någon (vem?) har sagt ungefär: Det är inte lätt att verka när folk tycks tro att demokrati, det är att det ska bli som Jag vill.