Min son hade kunnat räddas med en annan narkotikapolitik

#1 Nils Stibor

Din kommentar är både okänslig och ogenomtänkt. En förälder har inte ansvar för allt dess barn tar sig för. Det finns gränser för hur mycket en förälder kan påverka sitt barn, som kan hamna i dåligt umgänge, ljuga, börja med tunga droger utan att föräldern ens märker någonting. I den mån hon märker någonting är det inte säkert att hon har makt att förhindra utvecklingen. Som bekant är barn också individer, med en egen vilja, om än inte helt fri, men samtidigt inte bara beroende av föräldrarna.

Den här föräldern behöver inte ställa några krav själv, för jag och många andra kan göra det åt henne. Vi accepterar inte att stämpla beroende som kriminella - det gör inte saken bättre. Man förhindrar inte missbruk genom att skapa nya, rättsliga skadeverkningar för redan farliga droger. Man kan däremot arbeta för att dämpa skadorna av missbruket, och med ökad förståelse så småningom jobba tillsammans med den beroende för att trappa ner det. En hård politik mot drogberoende kostar mycket mer för samhället i slutändan, och det är ett argument som man bör kunna beakta även om man saknar medkänsla med narkomaner eller deras föräldrar.

Snarare bör vi utreda möjligheten till legalförskrivning av exempelvis heroin. Där har vi något som skulle kunna minska brottsligheten bland heroinberoende.

Jag kan förstå vreden hos ovanstående som haft inbrott. Det visar att avkriminalisering och utbyggd subutexbehandling verkligen är angeläget.

Problemet finns inte endast i Sverige. För en större förståelse för vad narkotikapolitiken hitintills orsakat vill jag rekommendera Ted Goldbergs bok.

Hej Nils Stibor,

Jag är inte det minsta förvånad över din inskränkta kommentar, i synnerhet eftersom att jag sett dig uttala stöd för kristdemokraterna.

I Köpenhamn få heroinister själva injicera på statens kliniker. Det har lett till att kriminaliteten sjönk enormt bara över en natt. I Köpenhamn har man även en stor del svenska uteliggare som kallas för "metadonflyktningar" - i Danmark får man nämligen metadonbehandling efter 14 dagar istället för 6 månader i Sverige.

Vill du slippa bli ofredad av en missbrukare på gatan som tigger pengar eller gör inbrott hos dig så låt missbrukarna få sin medicin.

Din lösning med stigmatisering av föräldrar som råkat ut för tragiken att få ett barn som är beroende av opiater och allmänt orerade om god moral, vän av ordning och uppfostran är inte lösningen på problemet utan roten till det.

Nils Stibor!

I min bok är det viktigt att föräldrar försöker hjälpa sina barn med god slutledningsförmåga, där verkar dina föräldrar misslyckats kapitalt.

Slutar man lägga ner massa resurser (kostar många miljarder) på att jaga personer med beroendeproblematik så slipper du oroa dig för inbrott av den anledningen.

Kastar samhället ut folk så har de inga alternativ, att inte få lov och delta i samhället innebär att man måste leva olagligt.

Tack Josef Konakowski för din kommentar. Jag vet att jag talar för många "misslyckade" föräldrar som sörjer.

Kristdemokrater borde om några, ha barmhärtighet med de som inte "lyckats".

Utav dessa 5 kommentarer, så har 2 st utländska efternamn.
De tål inte att jag kritiserar det "moderna" nysvenska beteendet att lägga last på omgivningsfaktorer = samhället = vi andra medborgare.

När jag kritiserar föräldrarollens ansvar som negligerats i anförandena, men ändå bevisligen är den mest & tyngsta avgörande faktorn för att lyckas med ovanstående dilemma.

Då tål inte skribenterna detta strålkastarljus !

Skamligt att bli refuserad på sådana grunder !!!

Hej Nils Stibor,

Med ditt inlägg blottar du själv den svaga intellektuella grunden din argumentation vilar på.

Jag är givetvis nyfiken, du påstår att det är skamligt på det sätt du anser dig blivit refuserad. Är det inte skamligt att refusera en debattör inte baserad på hans/hennes logik, intellekt, erfarenhet, kunskap och intresse utan för hans/hennes efternamn? För att sedan i en konspiratorisk anda börja tala om "modernt nysvenskt beteende"?

Jag är givetvis intresserad av vad du tolkar som "modernt nysvenskt beteende". Vilka folkgrupper är inräknade i detta? Var Agnetas son "nysvensk" eller bara en stackars svensk pojke som drogs in i karusellen av nysvenskt beteende?

Du verkar sakna all elementär kunskap om vad det innebär att vara beroende av opiater.

Tänk dig följande:

En opiatberoende person är villig att:

- Offra sin ekonomi
- Offra sin yrkeskarriär
- Offra sin bostad
- Offra sin laglydighet
- Offra sin familj
- Offra sina vänner
- Offra sin kropp
- Offra sin mat för dagen

Med andra ord, personen måste vara kraftigt neurologiskt beroende. Detta kan varken god moral, sunda värderingar från föräldrar eller gud och kristendom avhjälpa. Personen är neurologiskt skadad och behöver således medicineras inte trakasseras av polismyndigheten. Så ja, absolut, samhället måste göra sin insats och ge dem medicin. Så slipper du och jag bli utsatta för deras kriminalitet i jakt på droger.

Att skuldbelägga föräldrarna är bara rent nonsens och löser inte problemet i samhället idag.

Givetvis emotser jag ditt svar Nils.

Jag har en personlig sorg som jag delar med många andra. Om vi bortser från det "misslyckandet" så kanske strålkastarljuset kan sättas få de fakta forskare har kommit fram till och som jag hänvisat till. Ex vis varje satsad krona i vård ger 18 kr tillbaka.

Om beslutsfattare kunde ta till sig de argument som framförs av forskare och brukare, skulle samhället förändras påtagligt. Även de som indirekt drabbas skulle få nytta av det.

Jag hade gärna sett kommentaren kvar. Men tacksam ändå att redaktionen reagerat. Det är inte på den nivån jag önskar debatten förs.

Agneta

Jag tror i grunden att svens drogpolitik handlar om arbeten och politisk makt. Det är många vars jobb i huvudsak går ut på att "arbeta" den repressiva drogpolitiken. Gruppen är avlönade via skatter och skatter styr politikerna över.

Om man slutar jaga "knarkare" är det många offentliga arbeten som försvinner, politiker kommer få stå med byxorna nere och erkänna att man under årtioenden slösat miljarder och åter miljarder som bara förvärrat läget.

Att några 100 stryker med varje år på grund av repressiv drogpolitik blundar man för, istället delas pengar ut till organisationer, forskare mm vars syfte är och förklara hur "viktigt" arbetet är och vilken nytta det gör...

Jag tror inte man får effekt med sakliga och vetenskapliga argument som tydligt bevisar hur mycket pengar som slösas bort.

Bäst metod tror jag skulle vara att alla grupper som offras i spelet om politisk makt kunde gå ihop och gick ut och börja demonstrera.
(Miss)brukare, utförsäkrade, fosterhemsplacerade, kroppsbyggare m.m.

Per Gohsh! Det är den insikten du förmedlar jag önskar människor förstod. Vilket enormt systemfel vi har fått.

Nils,

Jag tror att vi har olika angreppssätt på problematiken. Jag uppfattar din som utopisk, min handlar om en pragmatisk.

Problemet är att man kan inte basera samhällspolitik på rosenskimrande renlevnadsutopier - det är skadligt för individer. Livet vore enkelt för gemene svensk om de:

- Skötte sin utbildning
- Skötte ekonomi och en årslön på sparkontot var kutym
- Inte var otrogna
- Åt ekologiskt och med måtta
- Inte skaffade barn med fel personer eller i fel tillfällen i livet
- Motionerade regelbundet
- Källsorterade och återanvände

Problemet är att den stora majoriteten avviker från utopin. Har vi ett system som inte är anpassat till verkligheten med sina brister och gråzoner så kommer dessa människor marginaliseras och drabbas. Alltså måste vi ha en politik som hanterar de människor som faller utanför normerna på det sätt som minimerar skadan för personen, anhöriga och samhället.

Att du fostrat 3 goda samhällsmedborgare är givetvis något att vara stolt över. Men vad gör man när de preventiva möjligheterna från föräldrarna är sedan länge förbrukade och deras barn blivit en missbrukare? Ska vi hänga ut dem med namn och bild i lokala dagspressen så att de får gå med skammen och använda dem som avskräckande exempel för andra föräldrar?

Sen är jag givetvis intresserad av vad du menar med artikelförfattaren är jävlig? Skall man i samma anda förkasta artiklar från t.ex. funktionshindrade eller äldre när de klagar på den bristande vård de får? Eller föräldrar som blottlägger en undermålig förskola?

Du har förresten glömt att svara på mina spörsmål om begreppet som du introducerade i debatten, nämligen det moderna nysvenska beteendet och vilka folkgrupper som representerar detta. Jag vill gärna att du utvecklar det.

Agneta, om du är intresserad av politiken kring dessa frågor rekommenderar jag varmt den utvärdering som gjordes av svensk narkotikapolitik för den nederländska regeringens räkning.

http://www.cedro-uva.org/lib/boekhout.swedish.html

Dagens narkotikapolitik har nått vägs ände och det är så oerhört tragiskt att människor ska behöva dö i den omfattning som nu sker enbart på grund av trångsynta politikers okunniga inställning i fråga om narkotikapolitiken.
Allt fler inser att den narkotikapolitik som sammanfattas under begreppet "war on drugs", inte fungerar och att vi nu för att minska död och lidande måste gå en annan väg. För inte så länge sedan ställde sig ett stort antal tidigare världsledare gemensamt bakom den FN-rapport som beskrev det totala misslyckande jag talar om. Där fanns t.ex namn som Jimmy Carter och Kofi Anan. I Sverige blev dessa internationellt oerhört respekterade personer närmast beskyllda för att ingå i någon sorts "knarklobby" vilket naturligtvis är rent trams.

Nils Stibors utgjutelser bygger på en djupt rotad okunskap och baseras enbart på dels fördomsfullhet och dels på en närmast fanatisk tro på den egna förträffligheten, att jag finner det vara helt meningslöst att ens beröra det han skriver på något annat sätt än detta.

Till Agneta Söderlund vill jag säga att jag beklagar din sorg och jag beklagar lika djupt den behandling som du, din son och alla andra i motsvarande situation utsätts för. Den behandlingen är inte värdig ett civiliserat, demokratiskt samhälle och jag känner mig personligen bedrövad och skamsen över att en demokratisk institution som polisen används för att jaga de kanske allra svagaste i vårt samhälle. Det är helt enkelt ovärdigt.

Hej Nils,

Det förefaller som du inte har tolkat mitt inlägg korrekt, måhända har jag varit otydlig.

Jag skriver om hur samhället bör hantera ett samhällsproblem, nämligen missbrukare. Detta skall göra med tanke på hur man ska minimera skadan för missbrukaren, anhöriga och samhället. Missbrukaren skall behandlas utefter deras medicinska beroende, skiljt från moraliserande och skuldbeläggande.

Föräldraansvar är absolut viktigt, men samhället måste vara rustat för att alla inte lyckas i sin föräldraroll om samhället skall kunna hantera alla individer. Det är jättefint att predika om att man ska ta sitt föräldraansvar, men det är naivt ur samhällspolitiskt perspektiv att tro att det kommer lösa all problematik.

För att du skall kunna driva ett bra föräldraskap krävs det också att du är en välfungerande människa. Tyvärr är det inte alla som är välfungerande vuxna och då måste samhället kunna agera så att skadan blir så liten som möjligt.

Denna problematik är ingalunda tidstypisk, Sverige har under alla åt haft fenomen som barnhem, mentalinstitutioner och missbruk. Det var inte bättre förr - snarare tvärtom.

Det är bara 3 personer jag känt som hamnat i ett tyngre missbruk. En av dem kom från ett absolut välfungerande akademikerhem i stadens finare kvarter, men drogs själv in i fel kretsar. Personligen hade jag ansett det vara väldigt fel att skuldbelägga hans föräldrar som uppenbarligen bara ville göra sitt bästa.

Således vill jag än en gång klarlägga, jag skyller inte på samhället för att någon blivit missbrukare. Jag talar om att samhället måste vara rustat för att kunna hantera en missbrukare och dennes behov.

Efter att ha läst en del kommentarer (nu tydligen borttagna) som måste kännas som rena slag under bältet på de föräldrar/anhöriga som har någon som fastnat i drogberoende, förstår jag varför man inte vill träda fram offentligt. Jag har gjort det pga mina erfarenheter av missbruksvården. Vad jag kan förstå är det också KDs allmänna hållning i narkotikafrågan. Man måste också kunna se sammanhangen av den politik man för. Hur ska föräldrar kunna ta ansvar när de utförsäkras, kränks på arbetsmarknaden etc. Utan att i detalj gå in på vad socialpolitiken och de allmänna nedskärningarna orsakat, kan man ängslas för framtiden när det gäller de unga. Regeringen ber nu de om ursäkt för den vanvård många utsatts för och som har påverkat deras liv i hög grad, dvs blivit icke fungerande vuxna. Jag har mött kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i fosterhem, men som aldrig fått någon upprättelse pga av att de missbrukar. Det är människor som lever helt utanför den trygghet i samhället andra har. Att inte förändra narkotikapolitiken så att de kan få den hjälp de behöver är skamligt. Det finns många orsaker till varför man börjar med droger, det förekommer även i s k fina familjer. Det är inte mindre skamligt att låta de med en ”bättre” bakgrund avlida. Vi som förlorat barn finns inom alla yrken. En överläkare vars barn dött, är han också ”misslyckad”? Ett arbete kräver idag mycket, jag har själv gått iväg till arbetet (inom vården) när jag skulle ha behövt ta tag i situationer hemma. Arbetslinjen blir ju som bekant bara tuffare.
Jag tror att de med Nils Stibors åsikter ändå är i minoritet. Människor som inte drabbats själva är inte medvetna om hur narkotikapolitiken i själva verket underhåller fortsatt kriminalitet och missbruk. Som jag skrev borde även de vilja ha en annan typ av narkotikapolitik eftersom det drabbar även dem. Kring heroinhandeln har enorma nätverk byggt upp. Fick man bort den illegala marknaden skulle korthus falla.
Det finns bara vinster, utom för de som gör sig förmögenheter på handeln.

Hej Agneta,

Jag tycker absolut att du skall träda fram offentligt, det är just de krafter som verkar genom att stigmatisera missbrukare och anhöriga till missbrukare allra minst vill.

Din röst behövs.

Josef Konarkowski!
Har förstått min röst behövs. Har gjort den hörd några gånger men aldrig blivit så bemött som av Nils Stiber. Men egentligen har han blottat sig själv (och även partiet). Jag tror inte många i landet vill ha det samhälle han hänvisade till. Vet inte mkt om Dubai i övrigt, men någon polisstat ska vi inte ha. Att jämföra mitt öde med att han tog fotografiet där han fick be om ursäkt och uppmana mig be om ursäkt för mitt misslyckade föräldraskap. Det säger en hel del. Det är alarmerande om det är en politik han står för i övrigt, tvång, hot och kontroll kommer aldrig att skapa några bra samhällen.

Förresten, Nils Stibor, du som uppenbarligen ansåg att min åsikt var av mindre rang då jag har ett utländskt efternamn. Är inte Stibor ett tjeckiskt efternamn? Det låter iallfall inte svenskt.

Verkar som han blivit "portad". Men det är så trist när man anmärker som han gjorde att det var några med utländska efternamn som kommenterat och att det skulle vara till nackdel för dem. Jag hann inte läsa ordentligt, men det har faktiskt inget med saken att göra. Det är en tråkig anda i vårt samhället han ger uttryck för.

Tänk att du anstränger dig att kommentera mig - trots att dina anhängare anmäler mina inlägg.
De inlagor som enbart har betoning på föräldraansvarets dignitet, förtryter tydligen dig & de dina.

Är det den ömma tån - tydligen !

Jag lägger inte mer krut på detta & betackar mig för insinuationer som inte har med min personprofil att göra.
Däremot bekräftar skribenten även på facebook att mina reflektioner saknar inte substans...

men anmäl gärna era inlagor som syftar till mina anmälda inlagor som ni lyckats ta bort - för ni spottar i luften utan att träffa.

Jag har inte anmält. Jag tycker tvärtom inläggen borde ha fått stå kvar. ONHMDQMen jag kan tänka mig andra skulle ta riktigt illa vid sig läsa vad du skrivit. Har inte heller "anhängare". De kommenterar helt sakligt. Ang min Facebook-sida du tittat på och reagerat på, så förstår jag vi står politiskt/mänskligt så långt ifrån varandra vi kan.

Agneta: Jag undrar vad som föranledde att din son blev avstängd från sin substitutionsbehandling? Eller om det är för privat, vilka exkluderingskriterier är det som gäller egentligen? Är reglerna lika över hela landet? Är de regler som finns väl förankrade i forskning och beprövad erfarenhet? Hur tänker du själv kring detta att vissa läkare säger att heroinberoende är obotligt och hur förklarar det i så fall att en del opiatberoende klarar av att sluta utan att ta lite "legala opiater"? Hur ställer du dig till det faktum att vissa av de läkare som förespråkar substitution är betalda av läkemedelsbolag? Hur ställer du dig till att fler dör av metadonöverdoser nu istället för heroinöverdoser? Hur ställer du dig till att läckaget orsakar en nytillströmning av opiatberoende hos många unga människor idag?

De regler som finns är inte förankrade i den forskning jag kommit i kontakt med. Tvärtom så har beslutsfattarna inte tagit till sig forskningen (kan man läsa om i Johan Kakkos bok "Heroinberonde", inledningen där). Att fler skulle avlida pga metadon känner jag inte till. Att läkare skulle vara betalda av läkemedelsbolagen är något jag inte heller känner till, men kan förstå att misstanken uppkommer. Det skulle i så fall gälla all läkemedelsindustri, då de naturligtvis vill tjäna pengar som alla andra. Socialstyrelsen har just fått upp ögonen på läkarnas receptskrivande överhuvudtaget som ska granskas. Det jag lutar mig på är den forskning som kan bevisas gm studier och ffa brukarnas egna erfarenheter som presenterats i socialutskottet i en enkät gjord av Svenska Brukarföreningen. Att så många unga tar till droger är en allmän samhällerlig fråga. Det bästa sättet få svar på varför är att fråga de unga själva. Att många klarar sluta med droger är individuellt och beror på många orsaker i personens liv. Det största hindret i sammanhanget verkar vara den hjärnstress som en drogberoende utsätts för och som finns beskrivet av forskare. Det finns tyvärr ett stort misstroende mellan de som är inskrivna på mottagningarna och personalen, något som bidrar till det s k läckaget, det och att de som verkligen behöver inte får behandling. Det ligger i vår mänskliga natur att vilja överleva.

@47: Fick inte svar på exkluderingskriterier men hittade följande för LARO Östergötland: "En eventuell uteslutning grundar sig alltid på en individuell bedömning, men behandlingen ska i princip avbrytas om: Du har upprepade återfall i missbruk av narkotika och klarar inte av att bryta dessa med hjälp av olika stödinsatser. Du missbrukar alkohol i sådan omfattning att det innebär en medicinsk risk. Du manipulerar urinprover.
Du har utsatt andra patienter eller vårdpersonal för våld eller hot om våld. Du har dömts för narkotikabrott enligt en dom som vunnit laga kraft. Även annan befattning med narkotiska preparat eller kriminell verksamhet kan leda till uteslutning. Du vid flera tillfällen inte passar tider och uteblir från inbokade besök. Om du utesluts från behandling har du inte rätt att få ut den medicin som kanske
finns kvar och inte heller ditt recept. Du kan inte heller som vi nämnt tidigare komma ifråga för en ny behandling förrän efter tidigast tre månader."

Det låter väl inte orimligt egentligen. Sköter inte patienten detta så fungerar ju uppenbarligen varken den legala drogen eller den psykosocial behandlingen som oxå ska ingå.

Sen vore det intressant att se hur många nya missbrukare som tillkommer pga läckaget. Enligt Missbruksutredningen så ska ju de som blivit subutexberoende (men aldrig tagit heroin) pga läckaget få komma in i programmen och "botas" med subutex. Det verkar ju synnerligen märkligt.

Upplevde du att din som fick ett värdigt liv när han var i programmet och när han senare fick köpa narkotikan på svarta marknaden pga utskrivning. Du säger att han sista tiden var hemma hos dig förutom när han var ute och skaffade mer narkotika.

Jag tycker inte att vi kan klaga på att polisen sköter sitt arbete. Nu har vi ju den lagstiftning vi har och de ska naturligtvis följa den i sitt arbete mot narkotika. Den som befattar sig med droger får naturligtvis krångel med polisen - det vet nog alla som knarkar om.

För anhöriga finns för övrigt en hel del anhöriggrupper där man kan få hjälp och stöd för att undvika bli medberoende till den med en beroendesjukdom.

Beklagar sorgen, för övrigt.

De två senaste kommentarerna önskar jag någon samhällsvetare kunde besvara, någon med större kunskap än jag om hur samhället och människor fungerar. Min erfarenhet är att vi dömer människor efter samma mall, att vi inte ser till individen. Alla "knarkare" eller nu vilken grupp man räknas till dras över samma kam. Det ni tar upp sysselsätter många som vill lösa utstöttas problem. Egentligen tror jag det handlar om "stigmatisering". Tendens i P1 har haft en serie om romer och deras historia av utanförskap. Som väl visar vad det ordet betyder. Det kom fram att "inte ens när det gäller missbruksvård" får vi samma hjälp".

Jag förstår att de krav man ställer inte upprör de som inte varit inne i behandlingen. Det är därför brukarnas röst är så viktig.

#31

Du är intresserad av att "se den dubbla bilden" ? Ta då till dig av Agnetas perspektiv! Samhällets röst är sedan länge känd, det som saknats är brukarens.

Tack Rolf A.! Det var orden jag saknade. Samhället röst är känd. Fördomar är inget vackert att ha, även om de kommer av våra erfarenheter. Att vissa beter sig så att man får dessa dåliga erfarenheter, det är det jag önskar människor ville fundera på. Det gäller inte bara narkomaner utan även andra minoriteter.

#34 Kristian Grönqvist

Det jag talar om, och som saknats, är brukarens röst i den svenska narkotikadebatten.

Vad debatten handlar om är de problem som kan härledas till den svenska narkotikapolitiken. Var din person kommer in i den problematiken undandrar sig min bedömning, men det är naturligtvis fritt fram för dig att skriva en bok om dig själv och hur du menar att svensk narkotikapolitik påverkat just ditt liv.

Vidare kan jag upplysa dig om att ordet knarkare är ett invektiv. Det sorteras alltså i samma ordning som ord som blattar, negrer mfl. dvs ord avsedda att stigmatisera.

Vem anser du att jag vill stigmatisera? staten? Eller är det så att du tar kritik mot svensk narkotikapolitik personligt?

De nationella riktlinjerna skiljer på bruk, missbruk och beroende. Om jag förstått rätt så är bruk att ta ordinerad narkotikaklassad medicin, missbruk om du börjar ta fler tabletter, köper svart eller trixar till fler recept och beroende det sjukdomstillstånd du får om du använder tillräckligt mycket och länge. En brukare kan alltså få ett beroende, så som jag förstår det. Därför är "brukarens" inte helt pålitlig i min värld eftersom det är beroendets röst som talar.

Klart som korvspad att den som har ett beroende vill bevaka sitt främsta intresse men inte helt självklart att övriga samhället tycker att just den rösten är den viktigaste att lyssna på, även om brukarföreningen säger att subutex och metadon räddar liv. Det måste naturligvis ställas mot hur många liv det tar och mot vår lagstiftning.

Jag tror inte vi kommer undan problemet med narkotikaberoende genom att legalisera narkotika eller öppna dörren på vid gavel till substitutionsprogrammen. Problemet tror jag bottnar i en djup existentiell kris hos mänskligheten. Det kostar på att se världen förfalla och vi hanterar det alla på olika sätt. Personligen tror jag att enda sättet att ändra livsstil, oavsett problematik, är hårt arbete med sin inre människa och jag menar att opiater, legala eller illegala gör detta arbete omöjligt eftersom du är bedövad.

Det ni klarar av enligt er livsfilosofi, det gör inte de heroinberoende. Förmodligen har ni aldrig varit klassade som "missbrukare" heller. Samhället är fullt av "tyckare" som utgår ifrån sig själva, och tror att andra är likadana och har samma möjligheter. Man dömer andra efter sig själv.

Men visst är hela mänskligheten i kris.

#37 Kristian Grönqvist

För det första är jag inte här för att "bagatellisera problemet". det är inte därför jag kritiserar narkotikapolitiken, tvärtom.

För det andra saknar du helt grund för ditt påstående att jag skulle vilja stigmatisera.

Lagen erkänner inte något sådant som bruk av illegala droger, missbruk är, vilket man måste göra klart för sig, en juridisk definition. Den som vill anlägga andra perspektiv, exempelvis medicinska, måste alltså överge det till juridiken begränsade språkbruket.

Överenskommelser bör fattas mellan berörda parter. Därför är det mycket viktigt att lyssna till dem som narkotikapolitiken främst berör. Det är vad brukarföreningen handlar om, att ge röst åt dem mot vilka politiken riktas. Vi lever i ett massamhälle vilket innebär att samhället idag omfattar alla, något egentligt område utanför samhället erkänns inte. Detta faktum begränsar legitimiteten hos överenskommelser som utesluter möjligheten för vissa grupper eller minoriteter att delta i samhället.

Din jämförelse mellan drogbruk och pedofili, våldtäkter mm saknar relevans.

Jag har sett många människor som varit inne i djupt missbruk.
Två har jag sett komma ut fria från narkotikaberoendet.
En av de två fortsatte som alkoholist.
Alla andra är döda.

Med subitex hade dom haft en möjlighet att kanske leva idag.

#43 Kristian Grönqvist

”Jag tror hela det problemet vi har befinner sig på språklig och ur den utkristalliserad praxis.”

Det är inte mycket i ditt inlägg jag håller med dig om. Att du föraktar människor som använder illegala droger framgår med all önskvärd tydlighet. Lika tydligt framgår din totala okunskap om droger, drogbruks orsaker och sociala kontexter. Jag misstror inte ditt förakt, men jag misstror den kunskap på vilken det grundas. Och jag tar bestämt avstånd från den människosyn du ger uttryck för i meningar som ”.deras beteende är inte med mänskligt beteende överensstämmande. ”.

Beträffande gränser vill jag erinra om att vår demokrati bygger på gränser, nämligen de gränser som grundlagen upprättar. Just gränslösheten hos iden om det narkotikafria samhället borde för varje demokratiskt sinnad person framstå som den kanske mest avgörande invändningen.

Jag vill också protestera mot att du lägger ord i munnen på mig. Det är ett fult debattknep. Däremot kan jag hålla med dig i det inledande citatet. Praxis i svensk narkotikapolitik härleds mycket riktigt mer till språk än till empiri, i synnerhet härleds praxis i svensk narkotikapolitik till iden om det narkotikafria samhället. Det är baksidan av sådana vackra ord som kommer till allmän kännedom i berättelser som Agnetas.

Narkomaner är lovligt byte och detta med politisk s.k. konsensus.Den som har "något att säga till om" som avviker från denna konsensus kan förlora sitt arbete och rykte,precis som i gamla Sovjetunionen.Att folk dör i nolltoleransen namn betyder inte något för många av våra "folkvalda"det är ju fråga om ett"krig" mot narkotika och i krig dör människor.I bryssel skrattar man frekvent åt det svenska synsättet i den här frågan.Via narkomanerna som ett lovligt offer så vidgas området för hårda nypor,gamla människor som inte kan ta till vara på sig själva vanvårdas är väl det senaste exemplet.Metadonprogrammen på vissa orter som yttewrligare stigmatiserar människor .Har själv erfarenhet av mit metadonprograms godtycke och jag har blivit så illa behandlad att jag föredrar att skaffa mitt gift på gatan för att slippa få rövhåren räknade när den som håller i mitt gift viftar med dosflaskan...

Till Nils Stibor. Jag tycker din artikel överlag är välskriven och bra. Men kan inte förstå det du säger i din första mening. För att förstå hennes desperation kanske man behöver vara i hennes skor ett tag innan man uttalar sig som du gör i början av artikeln. mvh Bosse

jag är ganska ny här och har kommenterat till fel person . Förlåt mig Daniel Ohlin när jag läste din artikel förstod jag hur fel jag gjort jag tror att du med din första mening menade att avlasta mamman till sonen som dog. mvh Bosse