Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2011-12-02 22:12, Uppdaterad: 2011-12-02 22:12
Naturligtvis ska åklagare vara lojala mot den som administrerar deras arbete men som utövare av myndighet bör man dock inte glömma att den viktigaste uppdragsgivaren är skattebetalarna. Och dessa gynnas inte av alltför tystlåtna myndighetsutövare, skriver Rolf Hillegren,
Pensionerad åklagare.
Åklagarna har stora befogenheter att ingripa i medborgarnas liv och få yrkesgrupper har ett arbete som är lika samhällsanknutet. Allmänheten är engagerad i frågor om brott och straff, vilket gör att olika media gärna tar upp rättsfrågor av olika karaktär. Det är därför naturligt att tänka sig åklagarna som en grupp med stort intresse för samhällsdebatt. Men i stället är det tvärtom - ointresset är närmast kompakt. Jag kan inte tänka mig något ämne som skulle skapa livlig debatt hos åklagarna och jag har ändå varit verksam på landets största åklagarkammare.
Många åklagare saknar en klar uppfattning om var deras lojalitet bör ligga. Men de flesta väljer att huvudsakligen rikta den mot den egna myndigheten i tron att det ska bidra till en bekymmersfri vardag och karriärmöjligheter. Naturligtvis ska man vara lojal mot den som administrerar ens arbete men som utövare av myndighet bör man dock inte glömma att den viktigaste uppdragsgivaren är skattebetalarna. Och dessa gynnas inte av alltför tystlåtna myndighetsutövare.
Min senaste artikel på Newsmill ledde till något sensationellt - en överåklagare, Lennart Guné, framförde synpunkter i kommentarsfältet (#59). Han kritiserade mig för att inte ha läst de domar på vilka Uppdrag granskning byggt det program som min artikel handlade om och karakteriserade mig som naiv, omdömeslös och empatilös. Det naiva och omdömeslösa bestod i att jag inte läst domarna och den bristande empatin i att jag kritiserat två åklagare som förekom i programmet. Att jag däremot visade empati för två medborgare som drabbats av myndighetsingripanden missade Guné totalt.
Jag delar Gunés uppfattning att man som huvudregel bör läsa en dom innan man kommenterar den. Men i detta fall ansåg jag att den redovisning som gjordes i programmet var så grundlig att jag ändå fann det möjligt att yttra mig. För säkerhets skull gjorde jag dock den reservationen att mina reflektioner gällde under förutsättning att programmakarna inte utelämnat några väsentligheter.
Genom sin kommentar antyder Guné att om jag bara läst domarna så hade jag inte haft skäl att skriva någon artikel. Jag uppmanade därför Guné (#71) att upplysa om vad det fanns i domarna som jag borde ha känt till samtidigt som jag förklarade mig villig att korrigera mina uppgifter om han ville informera mig om det. Detta föranledde Guné att återigen påpeka att jag inte visste något om ärendet (#76). Han ville dock inte bota min kunskapsbrist men framhöll: "Jag tänker inte på två frikända föräldrars bekostnad redovisa fakta i ärendet". Som jag ser det rymmer detta uttalande mer än en försåtlig antydan om att de båda föräldrarna trots allt inte hade rent mjöl i påsen; nu blev det verkligt intressant.
I stället för att kritisera programmet i sak och ge sig in i debatten gjorde Guné det generella påståendet att Uppdrag granskning är ett program vars målsättning är att skapa upprörd debatt. Detta förhållningssätt är typiskt för många inom branschen och vittnar inte om intresse för meningsutbyte i informativ riktning. Själv är jag väl medveten om att media ofta gör sig skyldiga till övertramp, men man måste naturligtvis bedöma varje journalistisk gärning för sig. Jag bestämde mig för att ta del av domarna förutsättningslöst, vilket innebär att jag var fullt beredd att ändra inställning och rikta kritiken mot Uppdrag granskning om det skulle visa sig att man varit vårdslös med fakta. Domarna har jag nu läst och jag har inte funnit skäl att revidera den inställning jag framförde i artikeln. Däremot tillstår jag ett fel från min sida. Jag påstod att inte bara domen om sexuellt övergrepp mot barn hade överklagats utan även domen om barnpornografibrott. Rätt uppgift är att domen om barnpornografibrott inte överklagades, vilket i någon mån hedrar den åklagaren.
Jag har alltid undvikit att kommentera andra åklagares pågående ärenden och det tänker jag fortsätta med. Målen i Sandvikenfallet är dock avslutade och min bestämda uppfattning är att med gott omdöme och sunt förnuft borde de ha behandlats som avskrivningsärenden. Nu blev effekten i stället att förutom det lidande familjen drabbades av fick staten betala advokatkostnader på drygt 400 000 kr. Mina synpunkter kan uppfattas som skarp kritik mot de inblandade åklagarna men mitt syfte är inte att på något sätt misskreditera dem. Det är helt ointressant vilka de är och jag är övertygad om att fler än de skulle vara beredda att fatta liknande beslut.
Det intressanta ligger på ett mer allmänt plan och jag ser det inträffade som en illustration till min tes att man på åklagarsidan är alltför ointresserad av omvärlden och av att diskutera rimlighetsbedömningar. Om sådant intresse fanns skulle de aktuella målen kunna tjäna som ett utmärkt underlag för intressanta diskussioner av följande slag. Vid vilka tillfällen är det rimligt att samhället reagerar mot aktiviteter i medborgarnas sovrum? När kan skadan bli större än nyttan? Var går gränsen mellan skadligt och olämpligt beteende hos medborgarna? Vill man som åklagare få någon fälld i ett fall som detta? Finns det risk att åklagare blir alltför nitiska vid utredning av vissa typer av brott? Om svaret är ja, vad beror det på? Hur mycket skulle man behöva ändra förutsättningarna i det aktuella fallet för att anse det lämpligt med ett samhällsingripande? När får en åklagarinsats kritiseras? Vem får göra det? Antalet frågor kan utökas väsentligt.
Någon kanske invänder att utrymmet för sådana diskussioner är begränsat då åklagarnas arbete är strängt lagreglerat. Åklagarna är visserligen skyldiga att åtala om de räknar med att ett åtal kommer att leda till fällande dom. Men denna regel utesluter inte på något sätt användandet av sunt förnuft.
Avslutningsvis vill jag framhålla att det är önskvärt att åklagarnas intresse för samhällsdebatt och för att diskutera effekter av den egna verksamheten ökar. Men för att detta ska kunna ske är det viktigt att överordnade åklagare visar en annan inställning till debatt än vad Guné gjort. I annat fall lär tystnaden bestå. Ett bättre debattklimat skulle dock gagna medborgarna och dessutom få åklagararbetet att framstå som än mer meningsfullt. Det är också viktigt att åklagare har tillräcklig erfarenhet för de mål de åläggs att handlägga. Och för att återknyta till Gunés synpunkter på empati vill jag framhålla att jag inte endast känner empati för medborgare som drabbats av olyckliga myndighetsbeslut utan även för åklagare som tilldelas uppgifter som de inte förmår utföra på ett rimligt sätt.
Uppdrag Granskning har uppmärksammat ett fall där föräldrar felaktigt fråntogs sina barn och anklagades för pedofili. Hur kan socialtjänsten förbättras?

Den som vanvårdats efter 1980 kan få problem

Samhället sviker barnhemsbarnen - igen

Så kapades vanvårdsfrågan av etablissemanget

Kommunerna skär ner på familjehemmens kompetensutveckling

Osakliga medier skadar barn som far illa

Regeringen dröjer med nya lagar som skyddar barnen


Upprättelseceremonin visar att vanvården lär fortsätta

Vi alla måste ställa obekväma frågor om barn som far illa

Vanvårdsursäkten gör det lättare för andra att få rätt

Advokat: Rättsosäkert när barn omhändertas

Barn tvingas umgås med misstänkta våldtäktsmän

Strålande att hälften av omhändertagna barn klarar skolan

Staten borde hjälpa vanvårdade att återhämta sig

En egen socialsekreterare för barn som behöver hjälp räcker inte

Socialsekreterarnas jobb får aldrig gå fel

Sandvikenfallet en effekt av en puritansk sexualsyn

I andra länder reagerar man kraftigare mot dåliga myndigheter

Socialtjänstens makt leder till felaktiga omhändertaganden

Det är föräldrarnas och inte socialtjänstens roll att skydda barnen

Socialtjänsten borde omhänderta fler barn som far illa

Skandalfallet i Uppdrag granskning kommer följas av fler

De som vanvårdats efter 1980 bör också få ersättning

Nu kan vi vanvårdade bara hoppas på oppositionen

Myndigheternas vanvård av barn pågår än i dag

Ministern utgår fortfarande från att myndigheter alltid gör rätt

Rättshistorien förklarar varför vanvårdade nekas ersättning

Maria Larson tycks inte lita på oss fosterbarn


Regeringen begår nya övergrepp mot fosterhemsbarnen

Ett ofattbart svek mot vanvårdade barn

Larsson måste agera mot dem som felaktigt omhändertar barn

Det behövs nationella riktlinjer för omhändertagande av barn

Maria Larsson måste dra lärdom av Marks-fallet

Det måste ske något nu för dagens fosterbarn

Svik inte de vanvårdade igen, Maria Larsson!

Hur skall Marks Kommun kunna leva upp till Barnskyddsutredningen?

Vanvårdens Barn vann sin första seger: samhället erkänner misstag

Torsdag den 10 februari - Dagen D för vanvårdsgruppen i Sverige

Säkerställ omhändertagna barns rättssäkerhet

Vem vågar hjälpa utsatta barn?

Fyra miljarder till de vanvårdade är ett skäligt krav

Valets vinnare måste stödja vanvårdades krav på ekonomisk ersättning


Bristande tillsyn i familjehem och fortsatt vanvård

M-politikerna i Staffanstorp har samma människosyn som Skånebönderna på 1930-talet

Vanvårdade är inte kompetenta i Stockholm

Direktiven ett steg i rätt riktning


Vi ska kompensera barnhemsbarnen för deras lidanden


Vanvårdsgruppen utsätts för kränkningar av socialtjänsten än idag
Media vill ha vanvårdens gråterskor inte vår kunskap

Det finns bara en sak att säga: förlåt



Det behövs mer än en ursäkt efter vanvårdsutredningen

Övergrepp att likna vid extrema diktaturers

Snart är vanvårdsfrågan död....!

Vi barnhemsbarn borde gå vidare istället för att kräva skadestånd

Snikna intressen inom fosterhemsvården - byt ut Maria Larsson


Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




20 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Rolf Hillegren är en, emeritan Madeleine Leijonhufvud är en annan som vågat diskutera rättsväsendet kritiskt och offentligt på senare tid. Det de har gemensamt är att båda gått i pension.
Det tycks vara så att det är först när arbetslivet är över som jurister vågar kritisera.
Om man ska vara lite konspiratorisk, kanske de som jobbat inom rättsväsendet vet hur godtyckligt det väljs mellan vad som ska åtalas eller ej. Att det finns så mycket lagar och regler att vem som helst kan snärjas. Används mest mot politiker, men kan även användas mot vanliga medborgare för att hålla dem på plats.
Notera att ingen gjort några formella fel i Sandvikenfallet. Ändå har en vanlig ostraffad familj gått igenom 4 rättegångar. Haft barnen på annan plats i 68 dagar, och fadern fått spendera 35 dagar i total isolering. Modern ett dygn i isolering. Det finns en policy att åklagaren "mjukar upp" de anhållna i isoleringscell (ja det är Sverige).
Den makten har en åklagare.
I närtid finns andra fall som "Barnläkaren", "BDSM", och såklart "Assange". Hur många liknande fall som inte kommer upp i media är antagligen stort. Verkar finnas stort utrymme till godtycklig maktutövning inom vårdnadstvister.
Och sen "Manga-teckniningarna" som ska upp i HD. Här ligger också en vårdnadstvist i botten. Allt för omfattande lagar, för nitiska/politiska/oerfarana (eller vad man ska kalla det) åklagare skapar en Kafka-tillvaro för vanliga svenssons. INtressant nu med att HD tar upp detta.
Det är bara en del som trycks dit, men jag antar att det är meningen att resten ska sitta still aoch inte röra sig. Vi får ett tillknäppt samhälle där alla människor kan åtalas för någonting. Även fast det bara finns ett latent hot, och bara en del drabbas handgripligen, så gör det att den fria människan försvinner.
#1 Tomas Fredriksson, "Madeleine Leijonhufvud" är det inte hon en av de som driver "alla män är förövare och kvinnor och barn är offer" linjen? Vad det har att göra med ett rättsamhälle är oklart.
Rolf Hillegren, jag hoppas att du fortsätter med dina artiklar. Att du får din debatt till slut. Den är viktig. Du fick i alla fall en idikation att du läses i din förra artikel.
Den som inte diskuteras ruttnar till slut.
Fortsätt ge din syn på olika rättsfall efter dom. Man måste vara tålmodig.
#3. Jag säger inte att jag håller med Madeleine Leijonhufvud om allt hon säger. Oftast är det tvärtom.
Men jag gillar att hon har åsikter och vågar presentera dem offentligt. Det är inte många av hennes likar som gör.
Rolf Hillegren är ett föredöme då det gäller att bena ut juridiska spörsmål så att alla kan förstå. Det visar sig också i de positiva kommentarer som han alltid får från allmänheten - men inte av Guné ! Åklagare är ett mycket utsatt yrke och advokater och journalister tar varje tillfälle att kritisera. Därför är det skrämmande att nästan ingen åklagare som är kvar i yrkeslivet vågar delta i samhällsdebatten och skapa förståelse.Hur känns det att vara åklagare i de fall som Per Nydahl tar upp ? Hur känns det att uppenbart skyldiga i relationsmord går fria trots bevisning som borde räcka ? Är inte åklagare också människor ?
Problemet är precis detsamma inom Polisen. Onshagen och Götblad har klarat sig ifrån prickning och kan fortsätta att göra livet surt för sådana som Stefan Holgersson. Själv blev jag utsatt 1998 sedan jag i helsidor i Expressen och inför 1300 poliser i Eriksdalshallen kritiserat genomförandet av Närpolisreformen.
I senaste Polistidningen uttalar sig flera som utsatts för chefsmobbing.Efter Kalla Faktas program om prostitution på Thaimassagesalonger medverkade jag i Kvällsöppet.
Bakgrunden var att jag för två år sedan skrivit en artikel som publicerats i Expressen och här på Newsmill under rubriken "Kriminalisera prostitution." Trots att sexköpslagen är en manshatarlag eftersom inga kvinnor åtalas och prostitution varit det verkliga smörjmedlet i den grova kriminaliteten från öst fick jag inte medhåll vare sig från polischefer eller politiker - men från allmänheten !
Orsaken till att Rolf Hillegren och jag kan delta i samhällsdebatten är att arbetsgivaren tappat greppet om oss ! Så får det inte vara. De som är aktiva och sitter inne med det senaste måste få delta i samhällsdebatten utan att bli utsatta för sådant som Stefan Holgersson. Han är en ytterst kompetent och energisk forskare och polis men han sätts på "skitjobb" och stoppas från de tjänster han är kvalificerad för. Det är stor synd och skam !
Tack Rolf för din artikel!
Jag var en av de som läste överåklagare Lennart Gunés kommentarer på din artikel här på Newsmill. Vi måste få ett öppnare samhälle där de med makt också vågar delta i debatten. Och vi måste ha institutioner som tillåter att de som arbetar där vågar analysera, diskutera och kritisera sin arbetsplats öppet. Det är så man kan förändra och förbättra vilket ligger i allas intresse.
Rolf Hillegren blev ju fullständigt, om än tillfälligt, nergjord efter att blivit intervjuad (eller var det en debattartikel?) för några år sedan, där han nyanserade debatten runt sexbrott en aning. Då i aktiv tjänst. Ingen med tillräcklig position ställde sig upp och sa: "Man måste få debattera!".
Kollegor ser det och håller tyst sen. Gör man ett bra jobb bör man inte straffas ut pga av att man deltar i en offentlig konstruktiv debatt. Inte om det inte färgar ens professionella gärning. Man ska inte ta in debatten i ens dagliga professionella gärning.
Det finns viss yttranderfihet i Sverige, men betydligt mindre än dess rykte. Siter som newsmill gör det lite bättre. Många bäckar små.
Jag antar att de flesta tar in sina personliga politiska agendor in i sin tjänsteutövning. Så även i rättsväsendent. Betydligt mer rakryggad vore en ordentlig offentlig debatt, och sedan en strikt professionell utövning i sin tjänsteroll.
# 1 "Tomas Fredriksson skriver: "Det tycks vara så att det är först när arbetslivet är över som jurister vågar debattera"
Hans antagande stämmer inte riktigt i mitt fall.
Under en stor del av min aktiva tid har jag ägnat mig åt intern kritik. Men eftersom det inte mötts av intresse har jag även skrivit ett antal artiklar i skilda ämnen sedan 1997 i DN, Svd, GP och Sydsvenskan.
Metadiskussionen är här om kvalificerade representanter för rättsväsendet bör delta i samhällsdebatten. Svaret är ja. Men sedan uppstår problem när det gäller att bestämma gränserna.
De flesta åklagare (och domare) är nog ense om att debatten inte bör - utanför en ram som innebär beredskap att förklara innehållet i rättsliga avgöranden- gälla egna beslut (domar). Inte heller bör man polemisera med kollegers avgöranden.
Och karriärhänsyn ligger som en våt filt över det hela, inbegripet allmänna rättspoltiska frågor som kan ges en partipolitisk (!) vinkel. Vad blir kvar:
Jo, frågor som har en facklig legitimitet, dvs. arbetsmiljö och arbetsförhållanden i vid mening. Där vågar de flesta ge en egen mening tillkänna.
Så ser verkligheten ut. Det kan man beklaga, eftersom "samhällsdebatten" därmed överlåts åt dem som med sämre kunskaper och lite olika agendor därmed tillåts styra - med resultat att i olyckliga fall också den politiska processen, pga lättlurade riksdagsledamöter i jakt på profilfrågor, tar en ny väg. Är man högtidlig kan det därför sägas, att den demokratiska processen blir lidande, om stora kvalificerade professionella grupper medvetet avstår från att delta.
Därför all heder åt de sällsynta undantagen som Rolf Hillegren som vågar ange en offentlig mening. Kollegan Sven-Erik Alhem är en annan, som också gjort offenligheten till en senkommen födkrok. Men när han som aktiv överåklagare hade en hög medieprofil var han mest ringaktad av kollegerna i åklagarkåren; men det var nog mest avundsjuka på hans uppenbara kommunikativa skicklighet.
Det var för mig självklart att kommentera Hillgrens artikel. Dock kom jag att finna att det jag ville få fram i sak redan var storligen tjusigt formulerat! Men jag vill tillföra debatten följande. Som "lobbyist" åt Polisförbundet kom jag att notera att det alltför ofta fanns en oroväckande diskrepans mellan den politiska verkligheten på nationell nivå och hur rättskipning ibland kom att fungera i verkligheten. Sandvikenfallet (jag tar mig här friheten att utgå ifrån att fallet skildrats någorlunda riktigt i Uppdrag granskning) förefaller vara ett utmärkt exempel på detta. Hillgren flaggar för att åklagare i mycket hög utsträckning inte deltar i samhällsdebatten avseende rättsfrågor. Jag delar detta påstående fullständigt med Hillgren. Tyvärr har han mer rätt än så, det gäller hela rättskedjan, inte minst den organisation jag själv tillhör, nämligen polisen. Det är mycket känsligt att ha en åsikt när man ser något man reagerar på inom rättskipningen. Det är till och med så att man / jag återkommande får signaler om att "tänka på mig själv och löneutvecklingen". Detta står för mig i fullständig strid med mitt demokratiska tänkande och det ansvar jag känner för de som råkar bli föremål för mitt arbete och tvångsåtgärder. Jag hävdar att i en slags högre dimension är inte staten min arbetsgivare utan i grunden folket som gett mig förtreondet att utöva yrket och det kunnande och verktyg som det ger. Min familj har invandrarbakgrund i två världskrig. De fick betala högsta priset när inte åsiktsfrihetet fick fungera.
Jag flaggar för följande. Jag ser ett direkt behov av ett nätverk innehållande medlemmar som kommer ifrån rättskedjan, åklagare, poliser etc. Dessa ska ha välrennomerade bakgrunder och vara engagerade i dessa frågor. Likaså ska dessa personer vara kända för demokratiskt yrkesetiskt och reflekterande tänkande. Man ska kunna gå samman i samhällsdebatten när man finner detta vara på sin plats. På detta sätt kan denna grupp komma att fylla det vakum jag tycker mig se mellan politisk verklighet och hur rättsskipning utvecklar sig i människors närhet. Till en början kanske frågan är så känslig att detta nätverk får börja som en "pensionärsklubb" för att senare komma att omfatta fortfarande yrkesaktiva som utmärkt sig vara professionella och engagerade i frågorna samt inneha demokratisk identitet. En sådan samlig / nätverk skulle kunna vara en viktig aktör i dessa samhällsfrågor. Newsmill i all ära. Ämnet behöver komma ut och påverka samhällsdebatten
Jag delar Rolf Hillegrens uppfattning att det vore bra om fler åklagare – aktiva, likaväl som pensionerade – deltog i samhällsdebatten om kriminalpolitiska frågor. Liksom domarkåren hörs åklagarkåren alltför sällan, trots att mycket av kunskap, erfarenhet och åsikter finns ibland oss. Det gör att opinionsbildningen emellanåt blir lite sned. (Samtidigt ska man inte glömma att juristerna har ett mycket stort inflytande på det faktiska lagstiftningsarbetet.)
Att den som deltar i debatten får räkna med att få kritik för sådant som är illa underbyggt är en annan sak.
#12 Lennart
Det är bra Lennart att du delar Rolfs uppfattning. Och det är bra att du är med och kommenterar här på Newsmill. Kanske kan vi få höra mer av dig i framtiden om aktuella frågeställningar.
Men du fortsätter dock med dina svepande anklagelser utan att specificera dom. Vilket gör att ditt inlägg inte kan uppfattas som seriöst.
Du skriver "Att den som deltar i debatten får räkna med att få kritik för sådant som är illa underbyggt är en annan sak."
Vad var det som var illa underbyggt i Rolfs förra artikel om Sandvikenfallet? Enligt Rolf själv var det på en punkt han nu ändrar sig efter att ha läst domarna, nämligen att "domen om barnpornografibrott inte överklagades" vilket han då påstod. Resterande står han fast vid.
Att komma med svepande kritik som inte är förankrad i något specifik är inte seriös kritik enligt mig och leder knappast till en seriös debatt. Bättre kan du.
Jag kan hålla med Lennart Guné om att man gärna kan läsa aktuella domar innan man bildar sig en klar uppfattning, för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det är ju tämligen enkelt att få ut domar, även anonymt, via mejl utan kostnad.
#12 Lennart Guné
Jag delar den uppfattning du framför i din kommentar. Naturligtvis ska den som framför illa underbyggd kritik få räkna med mothugg. Men på vilket sätt är det relevant i detta fall? Eller tänker du på dina kommentarer till min förra artikel?
Din kommentar väcker en liten förhoppning. Kan vi räkna med en artikel av dig här på Newsmill i vilken du utvecklar din syn på åklagarna och samhällsdebatten? Förslagsvis kan du utgå från någon av de frågor jag ställer i min artikel Jag väntar med intresse.
#14 Jonathan Lindborg
Som framgår av min artikel så delar även jag den uppfattningen. Jag har även förklarat varför jag gjorde ett undantag i förra artikeln och som framgår av min nu aktuella artikel så uppstod ingen skada i den meningen att jag behövde revidera de åsikter jag framfört..
#8 Per Nydahl
Du tar upp en händelse som inträffade 2009 och som tydligen inte är bortglömd. Här kommer därför en kort repetition. Det var inte en artikel av mig. Jag blev intervjuad av en journalist på SvD och gjorde misstaget att inte be att få läsa den text han tänkte publicera. Därefter blev jag av den samlade pressen beskylld för att ha uttryckt att våldtäkt i en relation är att betrakta som en ordningsförseelse, vilket jag aldrig någonsin sagt eller tyckt. I likhet med de flesta tycker jag att våldtäkt är ett allvarligt brott även i en relation.
Det vi hade talat om var frågan om att lagstifta om krav på samtycke vid samlag som från och till varit på tapeten. Jag uttryckte då att i en tänkt situation där samlag ägt rum utan inhämtande av samtycke men där varken våld, hot eller tvång förekommit så vore det att betrakta som en ordningsförseelse. Till saken hör att en sådan gärning är straffri och lär så förbli.
Bland allt som då skrevs uttryckte DN på ledarplats tillfredsställelse över att jag fråntagits arbetsuppgifter, vilket var fullständigt osant.
I den situationen hade det varit trevligt med en arbetsgivare som hade ryckt ut och exempelvis förklarat: "Vi har talat med Hillegren och hans åsikter om sexualbrott avviker inte på något sätt från myndighetens. Han har därför vårt fulla stöd"
#16 Rolf Hillegren
Helt ok Rolf. Det var bara principen jag ville lyfta fram.
#17 Rolf,
jag tolkade den situationen som att din arbetsgivare greps av moralpanik som uppstod i ditt försök nyansera debatten kring våldtäktsbegreppet.
Fick du någon inofficiell förklaring till frånvaron av din chefs ryggrad?
#19 Goodwin Strawman
Ja, moralpanik kan man nog säga att arbetsledningen drabbades av som en följd av att åklagarkammaren mejlbombades av företrädare för allmänheten som krävde att den groteska åklagaren (jag) borde tas ur tjänst.
Bland annat gjordes från kammarens sida ett dunkelt uttalande som kunde tolkas som att jag fråntagits arbetsuppgifter, vilket inte var fallet. Min avsikt var att begära en förklaring men innan jag hann göra det hade JK intresserat sig för fallet och frågan för JK var om arbetsledningen brutit mot TF. Jag bestämde mig i stället för att avvakta JK:s utredning. I den skev jag ett kritiskt och utförligt yttrande där jag gav min syn på saken. JK uttalade sedan viss kritik mot kammaren, Någon förklaring från kammarledningen begärde jag inte därefter och ingen sa´ heller ett endaste ord om saken. Vardagen fortsatte som om ingenting hade hänt, Här är talesättet att hålla god min i elakt spel ovanligt välfunnet.
Vad gjorde sedan pressen som varit så engagerad i fallet? Ja, sedan JK yttrat sig var pressens intresse totalt bortblåst, Knappast någon tidning skrev något och när det förekom var det i notisform.
Hej Rolf tack för att du tar upp domstolarna och det underläge som många familjer hamnar i. tyvärr är det så att om man tittar inte bara på Sandvikenfallet, att domstolarna har en skriande brist i kunskap på barnperspektiv och innebörden i barnkonventionen. Tyvärr verkar vare sig åklagare eller domare intresserade av att lära sig kring de här frågorna och det innebär att frustrationen kommer att öka inte minst från föräldrar som känner sig felbehandlade.