Kvinnors våld mot män synliggörs inte

Samhället ligger mycket nära till hands så fort en kvinna har en lite besvärlig situation. Man nästan omyndighetsförklarar kvinnan.

Mannen får hittills reda sig själv, vilket han klarar. På det viset blir det också mannen som bär samhället. Att köra in mannen också i offer-träsket är tveksamt om det skulle vara bra.

Så länge kvinnan ska vara det eviga offret, så är hon inte riktigt myndig. Genus-politiken är tveeggad mot kvinnan.

En besvärlig aspekt här är att rättsäkerheten för män inte finns kvar. Det finns en sådan övertro i att bara samhället får straffa mannen, så blir allt bra sen. Kanske är det bättre att vi växer upp och slänger bort nappen i Sverige. Bort med curling-attityden, den löser inget.

Tack för en bra artikel som visar hur sverige är ett land som diskriminerar män.Och jag är glad att allt fler genom skådar feminismens halvsanningar och lögner

Alliansens "mäns våld mot kvinnor" är en politisk slogan som ger politisk makt och med syftet att skuldbelägga/kontrollera mannen som kön. Fungerar t.ex. i vårdnadsfrågor. Det provocerar fram mer våld, legitimerar även våld från kvinnor, vilket statistik visar. Tredubbbling av kvinnligt våld på tio år.
Och alla kvinnliga provokationer, privata, feministiska SCUM senast, från media, från samhället, vad betyder de?
Att införa det könsneutrala begreppet "partnervåld" är naturligtvis det enda rätta!

Anders Brandt!

Mycket bra och tänkvärd artikel. Vi vita heterosexuella män är skyldiga till allt(enligt feministerna). Idag så ska våra barn hjärntvättas med genusmyten ända från första dagen på dagis. Vad är det för ett totalt verklighetsfrämmande samhälle vi vill ha? Är det så att 0,4% av Sveriges befolkning(Fi) ska vara denna maktfaktor. Sjukt, att denna ideologi har fått ett sådant inflytande i vårt land. Hela skolan är ju utformad för kvinnan. Det är kanske hög tid att vi män sätter ned foten.

Tack Anders för en bra och ifrågasättande artikel. Jag kände igen mig själv i den. Du skriver att "det är så uppenbart för männen att det inte går att komma igenom betongbjälklaget så de struntar i att anmäla brott..." och det var precis så jag själv kände efter att min ex-fru misshandlade mig. Plus att jag var rädd för vad som skulle hända om jag anmälde henne. Skulle någon tro på mig, eller ens bry sig även om de trodde på mig. Skulle det gå ut över barnen om jag anmälde. Skulle hon då inleda en vårdnadstvist.

Jag anmälde inte, det blev ändå en vårdnadstvist, och ingen myndighet (polis och socialtjänst) trodde på mig i ett senare skede, trots att det fanns vittnen till misshandeln och bilder på skadorna (rivmärken etc).

Återigen, tack för en artikel som jag själv kan relatera till och för att du vågar lyfta ett perspektiv som det inte annars talas om.

Anders Brandt artikeln är bra men skulle bli ännu bättre om du skulle ge källhänvisning till de undersökningar du skriver om.
Tack.

Att könsrollstänkandet kan slå åt bägge hållen och att tänkandet finns också hos poliser, rättsväsendet och även inom vården är inget nytt. Så bra att det ändå finns poliser som är intresserade av genusfrågor.

De här studierna du hänvisar till, vad säger den om dödsfall och allvarliga skador efter våld i nära relationer? Hur många män dödas eller skadas allvarligt av sin kvinnliga partner. Kan du ge länkar till det? Hur definieras våld i studierna? Räknas förolämpningar, mildare knuffar och ryck i kläderna som våld?

Advokaten har i nya numret temat: "Kvinnor som begår brott" som är mycket intressant.
http://www.advokatsamfundet.se/Documents/Advokaten/Advokaten%202011-9.pdf

Artiklar i Brå-tidskriften Apropå från 2007

"Kvinnors våld negligeras i forskningen"
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=832&module_instance=12

"Definierar man våld som en fysisk attack, oavsett om den orsakar skada eller ej, ja då är kvinnor minst lika våldsamma som män, i vissa fall till och med våldsammare, särskilt bland yngre kvinnor, menar Murray A. Straus. /.../

Det vanligast förekommande våldet i en partnerrelation är oplanerat som följd av en eskalerande konflikt. 23 procent av kvinnorna och 19 procent av männen uppgav att de utsatt sin partner för den typen av våld. När studenterna tillfrågades om de själva blivit utsatta för våld i relationen fördelade sig utsattheten ganska lika mellan kvinnor och män. Det vanligaste var att både mannen och kvinnan slog varandra.

– Förekomsten av ömsesidigt våld stämmer överens med andra undersökningar, konstaterar Murray A. Straus.

Något mer än sju procent av de intervjuade hade fått fysiska skador och drygt en procent hade fått allvarliga skador.

– Mäns våld orsakar värre skador, men de skador som kvinnors våld orsakar är också resultat av ett allvarligt brott. Våldet bör ses som ett allmänt hälsoproblem, även när det inte handlar om lika svåra övergrepp och skador som mäns våld orsakar. Bara för att skadorna är små betyder det inte att de är oviktiga eller ofarliga, menar Murray A. Straus"

Straus säger också att "allt våld ska bekämpas, oavsett skadorna. Dessutom kan våldsutsatta män provoceras att slå tillbaka, oftast med värre följder."

Allt våld ska bekämpas. Men Straus kunde ha fyllt i att alla har rätt att freda sig med självförsvar men inte att möta ett angrepp med hur mycket våld som helst.

Men även kvinnliga offer negligeras och osynliggörs eller anses få skylla sig själva. Det har Katarina Wennstam visat i sin bok "Flickan och skulden. Om samhällets syn på våldtäkt" som kan kompletteras med Christian och Eva Diesens "Felaktiga förställningar om våldtäkt"
http://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2008/Nr-4-2008-A...

I samma nummer av Apropå som ovanstående finns artikeln "Våld mot kvinnor. Brittiska forskare ifrågasätter brottsbekämpningen"
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=829&module_instance=12

"Vad har egentligen hänt i Storbritannien de senaste 25 åren när det gäller mäns våld mot kvinnor? Den frågan ställde sig sociologen Sandra Walklate när hon talade på Stockholms internationella kriminologisymposium.

Svaret blev: väldigt mycket, men ändå ingenting. Mycket har vunnits, bland annat när det gäller sexuellt våld mot kvinnor och barn. Lagändringar har gjorts, specialdomstolar har införts och det finns poliser som är särskilt utbildade för att arbeta med våld i hemmet.

Ändå är våldet sig likt och bara cirka fem procent av polisanmälningarna leder till fällande dom. De lagändringar som gjorts har gett mycket liten effekt i praktiken vilket leder till att många blir besvikna, menar Walklate.

Dessutom har rättsväsendet i Storbritannien stora problem med att kvinnor som utsatts för våld tar tillbaka sin polisanmälan. Det gäller i 60 procent av fallen. Och då finns, till skillnad från i Sverige, inga möjligheter att lagföra brottet."

Sandra Walklate säger vidare något som även kan ha bäring på män som råkar ut för relationsvåld. (Artikeln är längre än så här)

"Sandra Walklate är kritisk till vem det är som pekar ut riktningen för utvecklingen och i vilken form den sker. De som ställer krav å kvinnornas vägnar och vill ha satsningar, reformer och lagändringar är ofta akademiker med rationella och logiska resonemang kring mäns våld mot kvinnor och barn.

Problemet är, menar hon, att de lätt att tappar siktet och inte ser det känslomässiga engagemang som finns i ett förhållande.

– Folks liv är inte antingen eller, de är både och. De är komplexa och en enda stor röra av känslor och händelser. Ändå fortsätter vi att dela in det i svart eller vitt, säger hon.

Därför efterlyser Sandra Walklate en ideologisk debatt om att förstå människors liv.

– På ytan händer det mycket, frågan är om det verkligen förändrat något i folks liv. Jag vill påstå att politiker och andra makthavare som sätter dagordningen behöver bli mer offerinriktade.

Vad brottsoffren verkligen vill, visar sig inte i politikernas vilja. Det är när politikernas bild av våldet ställs mot det verkliga livet som motsägelsen blir tydlig, menar Walklate.

I det verkliga livet älskar många av de kvinnor som utsätts för våld fortfarande sin förövare, ibland har de också gemensamma barn. Också när kärleken saknas kan det vara svårt att polisanmäla den som är far till ens barn. Ibland finns en rädsla för att ett fängelsestraff ska innebära stora ekonomiska problem när huvudinkomsten försvinner.

Andra kan vara rädda för att mista sina barn eller sin anställning om problemet kommer i dagen. Det är svårt att med lagändringar komma åt den känslomässiga bindningen. /.../

– Det handlar också om opartiskhet och rättvisa. Våld bakom stängda dörrar ska tas på allvar, men om det skedde mellan två män är jag inte lika säker på att de skulle arresteras i samma utsträckning, säger Sandra Walklate.

Hon menar att alla de åtgärder som genomförts de senaste åren egentligen kostat varken särskilt mycket kraft eller pengar. Men symboliskt står de för handlingskraft och politisk vilja.

– Men om det fanns ett genuint intresse, skulle det finna ett paket med insatser uppbyggt på respekt för både offer och förövare, säger hon."

Artiklar i Brå-tidskriften Apropå med temat: Avvkande brottslighet

"Kvinnor som dödar - extremt få och blir att färre"
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=1079&module_instance=12

"Rättsväsendet måste ha en modernare syn på kön"
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=1080&module_instance=12

"Också det sociala bagaget är rätt lika hos brottsliga kvinnor och män. Ofta har de haft problem med skolk och dåligt deltagande i skolan.

– Men tröskeln för att begå brott verkar vara högre hos flickor. Allvarligt kriminella flickor är ofta mer socialt belastade än pojkar. Det är ett mönster som går igen i forskningen. Typiskt för de kriminella flickorna är också ett stort narkotikamissbruk, konstaterar Marie Torstensson Levander.

Professorn menar också att även om flickor begår våldsbrott, är pojkarnas våldsbrott grövre och i större omfattning. Också här kan det vara könsroller som påverkar.

– Det handlar om att lära barn att följa och respektera regler. Men ribban är lägre för flickorna. Pojkar får mer utrymme att vara aggressiva och lär sig inte lika effektivt att kontrollera sina impulser, säger Marie Torstensson Levander.
Flickor som avviker får en reprimand direkt, vilket medför en effektiv socialisationsprocess och har en moralbildande funktion. Flickorna får helt enkelt en effektivare uppfostran. Däremot börjar flickornas brottslighet närma sig pojkarnas, vilket kan förklaras med att de börjar röra sig på samma arenor, menar Marie Torstensson Levander.

– Jag tror ändå att det kommer att ta tid innan de blir helt lika. Jag skulle tro att pojkar fortfarande lämnas mer oövervakade än flickor."

Rapporter.
BRÅ 2009:12, Våld mot kvinnor och män i nära relationer

John Archer et al, Sex differences in aggression between heterosexual parners

Min text handlar främst om den "mängdbrottslighet" som finns inom området relationsvåld. När det gäller dödligt våld brukar man ju grovt räknat tala om att cirka dubbelt så många kvinnor som män dödas av sin partner. Angående riktigt grova brott är min uppfattning att de diskriminerande strukturer jag nämner inte är lika starka, åtminstone inte under utredningen.

Beroende på hur man adderar de olika undersökningar som nämns i de två rapporter jag hänvisar till verkar det vara kanske 70-100 rapporter/undersökningar som kommer fram till en 50/50 fördelning av våld mellan heterosexuella partners.

Våldets art är bara någorlunda preciserat i BRÅ:s rapport när de hänvisar till Gill/Remahls undersökning, och det rör sig då om misshandelsvåld, eller det som skulle kunna vara misshandelsvåld. Den har fått kritik för bristande bortfallsanalys, men å andra sidan visar den ungefär samma resultat som många andra undersökningar.

Det som är oklart är hur begreppet skada definieras. Smärta, kvarvarande ömhet, synlig skada? Oavsett detta menar jag att kvinnors våld mot män är minst sagt styvmoderligt behandlat.

Bra inlägg. Forskning våld i nära relationer (av engelskans domestic violence) har inte kunnat förkasta nollhypotesen, dvs. att kvinnor står för hälften av det fysiska våldet.

Det som implicit framgår av inlägget och som forskning visar att kvinnor står för 99 % av så kallad relationsaggressivitet (på svenska oftast härskartekniker).

Igen. Bra skrivet!