Mer europeisk demokrati krävs för att lösa krisen

Det är inte bara i den europeiska pressen som det talas om att projektet Europa står inför en ödesstund. På min panamerikanska sida av Atlanten följs utvecklingen med oro och kunskap. Journalister, akademiker och politiker talar insiktsfullt om dess olika aspekter och dess tänkbara konsekvenser för deras egna länder.

När jag letar på nätet efter motsvarande offentliga samtal i Sverige hittar jag Per Svenssons artikel på Sydsvenskans (111123) kultursida men inte mycket mer. Han efterlyser de intellektuellas åsikter i ämnet och finner inga i Sverige, men desto fler bland kloka tyskar som Joschka Fischer (inte längre på DN:s ledarsida), Jürgen Habermas, Thomas Assheuer och Thomas Steinfeld.

I Sverige är EU:s kris en fråga om pengar. Vem ska betala för att överenskommelsen i Maastricht (som Sverige biträtt) saknade viktiga inslag av samordning? Eller för att greker och italienare inte sköter sina statsfinanser? Är det "marknaden" eller skattebetalarna? Det var då för väl att vi inte infört euro, suckar många, och regeringen vill nog just nu helst glömma att den ens funderat på att göra det.

Men EU-krisen är framför allt en fråga om politik. Och inte vilken fråga som helst, utan en kärnfråga för alla demokratiska samhällen: förhållandet mellan demokratiskt legitimerad politik och den livsviktiga marknadsfrihet som dock inte kan vara obegränsad utan att skapa kaos. Den frågan står på dagordningen i hela vår globaliserade värld, och den avgör om det europeiska enhetsprojektet -det enda statssamfund i historien som skapats utan våld ska överleva.

Trots flitigt googlande hittar jag inte någon svensk politiker eller politiskt parti som diskuterar det här med varandra eller med sina väljare. Därför vill jag peka på några förhållanden som kastar ljus över både ämnet och vårt ointresse för det.

1. Sverige har under de senaste tvåhundra åren fört en framgångsrik neutralitetspolitik . Det var inte ärofullt, men det höll landet utanför krig. Högerns sympatier för Tyskland (före 1945) och med Förenta staterna och England (efter 1945) har hittills inte lett till några farligare äventyr för vår del. Men den folkstödda politiken har också bidragit till att hålla oss litet utanför Europa.

2. Det svenska välfärdssamhället förblir en förebild. De nordiska länderna-och i varierande grad hela Västeuropa-har lyckats behålla systemet också efter de senaste årens världsomfattande finansiella jordskalv. Det gör oss självsäkra och med all rätt. Men det finns gränser för hur mycket de mest välskötta samhällen tål.

3. Den europeiska integrationen började som ett fredsprojekt där två huvudfiender, Frankrike och Tyskland, hittade varandra genom ekonomiskt samarbete på centrala industriella områden. Detta bygge av förtroende skapades på historiskt sett mycket kort tid, och allt flera stater har anslutit sig. Det ligger i sakens natur att de är olika stora och inte lika välbärgade. Den politiska viljan till sammanhållning fortsatte att lita till ekonomiska medel för den europeiska integrationen: alltid i gemensamt intresse på kort eller lång sikt, för inga stater är altruister.

4. De politiska redskapen var svåra att smida. En så djupgående integration kan inte genomföras enbart mellan stater. Med tiden föddes och växte en Europarätt som är mer än summan av medlemsstaternas interna rätt. Men institutionerna, som är ryggraden i alla fungerande demokratier, är svårare att konstruera mellan suveräna parter, just för att de alla är demokratier. Ett viktigt steg var att skapa en institution som är någorlunda självständig gentemot medlemsstaterna. Kommissionens initiativrätt gjorde det möjligt att gå vidare, där staterna ensamma inte skulle ha lyckats. Men ju djupare samarbete, desto större behov av demokratisk förankring.

5. Den svenska demokratin fungerar lika bra som de bästa jag sett. Det har säkert bidragit till att bromsa integrationsviljan. Även mindre särintressen har möjlighet att hejda en integration som de uppfattar som ett hot. De kan ha goda skäl, men betyder inte att de har rätt. Artonhundratalets ludditer i England slog sönder maskinerna som skulle göra dem arbetslösa. Emiliano Zapatas fattigbönder slogs för att hindra en modernisering som skulle kunna förändra deras eländiga förhållanden.

Och så till den finanskris som skapar svårigheter för flera länder i EU.

1. Den har inte sitt ursprung i Europa. Dess rötter ska sökas i oljekriserna på 70-talet som skapade ett oregerligt flöde av petrodollar, i USA:s svårigheter att finansiera Vietnamkriget som fick Washington att överge guldmyntfoten, i västländernas gemensamma vägval som släppte kapitalrörelserna fria på 80-talet, och i den lyckliga men anarkiska situation som uppstod i världen genom Berlinmurens fall.

2. En uppsjö av lättrörligt kapital och låga räntor skapade bubblor i åtskilliga ekonomier, särskilt i bostäder och aktier men också (mindre uppmärksammat) i konsumentskulder och/eller offentliga investeringar. Finansmarknaderna har tappat kontakten med den reella ekonomin och fungerar inte längre som rationella fördelare av investeringskapital utan snarare som internationella spelkasinon.

3. Förenta staterna har en federal regering men har ändå inte lyckats lösa de här ekvationerna bättre än EU, där 27 regeringar i mycket olika omständigheter har att svara inför sina väljare. I båda fallen beror detta på politiska blockeringar. Washingtons och Londons inställning betingas också av deras specifika intressen: Förenta staterna ber Europa att bära en större del av bördan, och Storbritannien har inget intresse av att europeiska valutamarknader tar loven av The City.

4. Angela Merkels motsträviga hållning i den nuvarande krisen beror inte bara på arbetsamma tyskars indignation över sydeuropeiska slösare. Visst behöver hon en demokratisk förankring, utan vilken ingen lösning är hållbar. Men hon vet också att de olika lösningar som erbjuds strider mot varandra. Kortsiktiga budgetreformer för att inge "marknaden" förtroende skapar arbetslöshet och minskar den långsiktiga betalningsförmågan. Att manipulera obligationsmarknaden ger snabbt utrymme för att slippa besvärliga budgetfrågor men innebär automatiska transfereringar som fördjupar svårigheterna på sikt.

Sverige försöker, som så ofta, att sitta på två stolar samtidigt. Vi är med i EMU men inte i Euroland. Vi är med i EU, också i dess militära del ("vad som helst bara det inte skadar NATO," som socialdemokraternas talesman Urban Ahlin har uttryckt det). Men nu borde vi se den här situationen i vitögat och bestämma oss.
Vi kan fortsätta som räknenissar och hoppas att vi ska kunna undvika också framtidens finansiella katastrofer, fast de kan bli åtskilligt värre än dagens kris. Vi har ju trots allt världens duktigaste finansminister. Men vi vet att när valutaoron är tillräckligt stor, drabbas de små valutorna mer än de stora. Och vi kan inte räkna på hjälp, om vi inte själva ställer upp.

Eller också kan vi se det här som ett historiskt vägval. Globaliseringen har gjort också stora nationalstater försvarslösa mot plötsliga svallvågor på en gigantisk, internationell valutamarknad. EU skapades för att undvika krig mellan sina medlemmar. Idag är dess uppgift att skydda sina medborgares välfärd i en oförutsebar omvärld. Det här är varken första eller sista gången som finanskapitalet rusar omkring som lämmeltåg eller buffelhjordar. Om politiken, och därmed demokratin, ska kunna få ordning på det, så kan det inte ske i enskilda stater. Det krävs en gemensam, accepterad ordning. Och om Europa alls ska ha något att säga till om på den punkten så måste det bli enigare än det är idag. Det kräver en djupare integrering, legitimerad av ett fungerande Europaparlament och ett offentligt samtal på europeisk nivå.

Europa må vara en del av problemet, men det är framför allt en del av lösningen. Det här är inget som finansministrarna hinner tänka igenom medan de grubblar över nästa drag. Utrikesministrarna har kopplats bort från diskussionen av de stora frågorna och ägnar sig åt den rumphuggna utrikespolitik som tills vidare står EU till buds: bistånd till Afrikas horn, trupper till Förenta staternas äventyr i Centralasien, diskussioner med mer eller mindre välkomna kandidatländer längs en ständigt växande och alltmer svårdefinierad yttergräns. Men vad tycker statsministern?

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41229

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Lovvärt att konstatera att EU inte är demokratiskt. Men även om så vore? Vi ser nu hur ledarna för nationerna i EU kämpar för att fatta smärtsamma och svåra, om än helt nödvändiga, beslut. Och de representerar ändå politiska konstrukter som folk verkligen bryr sig om, nationen. Hur mycker omöjligare vore det då inte för EU att fatta liknande beslut i framtiden, alldeles oavsett om EUs regering demokratiskt representerade en majoritet av de 30% som brytt sig om att gå och rösta? Imperier är och har alltid varit kraftlösare, korruptare och omänskligare än nationalstater.

Permalänk | Anmäl #1 Martin A, 2011-11-30, 13:42

Nu lider EMU-17 av en skuldkris, där flera länder riskerar att ställa in betalningarna av sina obligationslån och då riskerar Europas banksystem att gå i konkurs. Betänk att Tyskland och Frankrike har 80-85% av BNP i skuld och de har inte refinansierat sina banksystem ännu. USA har 100% av BNP i skuld men har refinansierat banksystemet. Stora skuld nedskrivningar måste göras för att stabilisera systemet. Värsta skuldkrisen någonsin. Japan och UK har 500% av BNP i statliga och privata skulder och när investerare flyr deras obligationer kommer räntorna att stiga och obligationerna förlora kraftigt i värde.

Permalänk | Anmäl #2 Johnny Andersson, 2011-11-30, 15:14

Tja, jag väntade mig inte medhåll från vare sig Sverigedemokraterna eller Junilistan. EU är förstås inget imperium utan ett statsförbund. De flesta imperier som hittills har uppstått, har aldrig varit omgivna av nationalstater. De sistnämnda har existerat i ett par sekler eller decennier och det återstår att se hur länge de varar. Men visst är det tryggast hemma i byn (tills det blir missväxt)!

Johnny Andersson bör besinna att varken Japan eller UK är med i eurozonen. Och visst måste bankerna finansieras, men hur och av vem?

Permalänk | Anmäl #3 Peter Landelius, 2011-12-01, 18:00

Är EU-ropeisk demokrati när folk som har förlorat alla val de har medverkat i tillsätts som EU-komissionärer?
http://www.youtube.com/watch?v=MuJWPhJaJ68

Är EU-ropeisk demokrati när man struntar i att revisorerna underkänner budgeten år ut och år in och fortsätter som om det regnar?
http://www.youtube.com/watch?v=xDcF4j-KiP0

Demokrati när folkvalda politiker avsätts och ersätts med EU-byrokrater?
http://youtu.be/bdob6QRLRJU

Kan man göra annat än att skratta åt eländet?
http://www.youtube.com/watch?v=bdob6QRLRJU#t=2m04s

Det är som Daniel Hannan säger; EU är inte odemokratiskt, det är antidemokratiskt.

Permalänk | Anmäl #4 Johan Johansson, 2011-12-01, 22:11

Vi inom Eu utsätter Iran för kraftiga sanktioner. Vi sätter krigsförbrytare i fängsligt förvar (förutsatt att dom inte är väst- eller Natoländer).
Men vi har ingen sanktion mot de bankirer som har nukleära resurser till sitt förfogande. De tar astronomiska risker men skjuter kontinuerligt över risken till medborgarna och politikerna.

Bankirer bör kunna ställas inför rätta och dömmas för brott mot mänskligheten till 30 års fängelse.
Vi snackar om kriget mot terrorismen. Men de verkliga terroristerna, dom som ruinerat oss, har vi helt glömt bort.

Permalänk | Anmäl #5 Johan E Karlsson, 2011-12-01, 22:21

#3 Peter Landelius
Oavsett, folk i gemen känner ingenting alls för bryssel. Men en hel del för sin nation. Så med eller utan demokrati så förblir Bryssel ett kraftlöst kadaver. Eurokraterna är bara litet lättare att förakta just nu eftersom de saknar demokratisk legitimitet.

Permalänk | Anmäl #6 Martin A, 2011-12-02, 16:30