Den kvinnliga blicken är också medskyldig

En liten pojke står i en hall. Han gråter när pappa ska lämna honom för sitt arbete. I hallen står även en barnflicka. Hon brukade heja på killarna i sitt hemmalag, och som hejarklackstjej symboliserade hon en samhällssyn, en norm för hur en pojke ska bete sig för att bli accepterad och erkänd: Han som är beredd att ta den största risken för att ådra sig benfrakturer, hjärnskakningar, och som är beredd att offra sig mest på planen får tjejernas uppmärksamhet och uppskattning. I hallen kramar pappan om sin son och säger till honom att "stora pojkar gråter inte".

Som ung var pappan en lysande forward. Vägledd och uppmuntrad av den kvinnliga blicken - en av denna norms många manifestationer - lärde sig pappan tidigt hur en man får en kvinnas kärlek: man gömmer sina känslor bakom en fasad, och visar sig aldrig sårbar. Det är vad som krävs för att slå sig fram på en fotbollsplan, eller på ett slagfält bland andra män. Senare blev pappan jurist och en tuff förhandlare. Han använde sin "manlighet" mot sina fiender, och det är så han har försörjt sin familj. Och visst, även han såg på hejarklackstjejerna med sin manliga blick, eftersom blickar kommer i par; de ingår i en dynamik.

Nu står han i hallen och instinktivt för han över sitt framgångskoncept till sin son, det koncept för framgång som uppmuntrats av den kvinnliga blicken: "stora pojkar gråter inte". Och samtidigt ser barnflickan på barnet, och hon ser på pappan, omedveten om den kvinnliga blick som hon en gång i tiden sett med på just en man som han. Men nu ser hon på pappan med en annan blick - den kvinnliga blicken nummer två. Den som representerar en helt annan syn på hur en man ska vara. Nu hatar hon mannen, som hon ser framför sig, mannen som är instängd i den roll som hon en gång så tydligt uppmuntrade, ja till och med bidrog till att skapa. Men nu hatar hon honom för att han klär sin son i den rollen.

På Turteatern spelas i dagarna en uppsättning byggd på SCUM-manifestet av Valerie Solanas. Förkortningen utläses Society for Cutting Up Men. I manifestet avrättas Mannen, han stympas och skärs i bitar.
I eftersnacket till SVT:s Debatt den 24 november 2011 säger Andrea Edwards, skådespelare i uppsättningen, att "gymnasiekillen blir en lite mindre mansgris" efter att ha sett pjäsen.

Sara Granath skriver i sin mycket entusiastiska recension av pjäsen i SvD: "... Han har lyckats marknadsföra sin förträfflighet på ett strålande sätt, och därmed dolt sin verkliga längtan, att vara en riktig kvinna."
På YouTube och med SCUM som ledstjärna visar också några av framtidens opinionsbildare och underhållare hur de avrättar en man med ett skott i huvudet, för att sedan avlossa sina skrattsalvor rakt i ansiktet på de män som ser klippet.

Man kan inte annat än att börja ana vad som sker i radikalfeministens inre, i hennes omedvetna. Den man som avses att dödas, är av allt att döma den manliga roll som den kvinnliga blicken nummer ett är medskyldig till att ha skapat. Denna roll ska upphöra att spelas, detta skal ska slitas itu. Man kan inte annat än tro att det således handlar om en kvinnans reningsprocess.

Den kvinnliga skulden ska sonas. Kvinnan måste göras fri från synd, den synd hon ådragit sig när hon använt sin kvinnliga blick nummer ett. Men det handlar även om födelsen av en lite mer hel man. Det är denna nya man - den man som träder fram ur skalet av den gamla - som Granath, om man tolkar henne välvilligt, omedvetet syftar på när hon skriver att mannens verkliga längtan är att vara en riktig kvinna.

Karl von Fe (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41195

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant med insikt från ett perspektiv som man sällan ser utifrån.

Permalänk | Anmäl #1 Reza Daryaei, 2011-12-01, 12:57

Invandringsproblematiken är visserligen prio 1 i dessa dagar men ihjältigandet/nonchalerandet av denna skarpögda och intressanta artikel är symptomatisk, vill jag påstå. Vill man i förlängningen komma till rätta med våldsproblematiken i samhället så måste man våga se alla perspektiv, inte bara de som genom kulturellt sanktionerade glasögon råder. Sedan århundranden, kanske årtusenden(men inte desto bättre), verkar det ha funnits vanföreställningar/konstruktioner om könsrollerna, och kvinnans inblandning/påverkan i de mindre angenäma manliga aktiviteterna har varit och är fortfarande till stor del tabu, som jag ser det. Författaren Goldman vågade tala om kvinnors roll i krig för ett antal år sen men det sjönk snabbt ner i dyn. Ointresset för denna artikel speglar troligtvis återigen detta förnekande eller den beröringsskräck som råder. Mannen är traditionellt ansedd som ett krigiskt djur, kvinnan ett oskyldigt väsen som ska skyddas utan att kunna ha, per definition, något uppsåt till våld eller konflikt. Pär Ström och Billing är friska krafter bland de unkna föreställningar som annars regerar, likväl som författaren Sigvard Lingh, enl min mening. Jag har inget samröre med nämnda personer men de har visat på något nytt nyanserat som saknats tidigare, och det välkomnar jag tillsvidare.

Alla våldsivrare bör stå till svars, allt ska inte enbart skyllas på verktygen, i karusellen. Detta sagt även om jag finner var och en ansvarig för sina handlingar. Finns blodtörst kommer blod att flyta.

Tack, Karl von Fe, för din artikel!

Permalänk | Anmäl #2 Tore Skog, 2011-12-04, 03:03