Försvarsadvokaterna gör inte sitt yttersta för sina klienter

I Dagens Juridik (http://www.dagensjuridik.se/2011/11/det-var-en-personlig-tragedi) kan man i en lång artikel läsa om hur advokaten Johan Eriksson lyckats övertyga Riksåklagaren att återuppta förundersökningen för Ari Mattinen som suttit tio år i fängelse för mord på sin fästmö. Det är inte detsamma som att Ari Mattinen frikänns men att en förundersökning återupptas efter tio år är anmärkningsvärt. För ungefär ett år sedan demonstrerade Johan Eriksson sin skicklighet när det gäller att övertygande argumentera för sin klient. Han lyckades få den morddömde Bertil Fors frikänd i hovrätten, i vad som media dessförinnan betecknade som Sveriges äldsta lösta mordfall.

Johan Eriksson har tveklöst rätt när han konstaterar att Högsta domstolen lagt ribban för högt. Kan man inte i en resningsansökan prestera nya bevis för den dömdes oskuld, så spelar det för Högsta domstolen ingen roll hur övertygande resonemanget än är om att domen är felaktig. De sätter tummen ner. Jag vet, eftersom jag tillsammans med journalisten och juristen Trond Sefastsson och f d poliskommissarien Jan Olsson skrivit en bok om fallet Ari Mattinen (Den oskyldige mördaren. Debattförlaget 2010).

I artikeln i Dagens Juridik, där också före detta ordföranden i Högsta domstolen, Johan Munck intervjuas, ligger fokus helt på hur Högsta domstolen och Riksåklagaren agerar. Det är emellertid inte där som de felaktiga domarna avkunnas utan det sker i tings- och hovrätten. Här finns ett problem som förtjänar att uppmärksammas minst lika mycket som Högsta domstolens praxis. Kärnfrågan är varför Ari Mattinen alls blev fälld. Hur agerade försvarsadvokaterna när Ari Mattinen fälldes?

Den som främst via den amerikanska filmindustrin tror sig veta hur det går till i domstolar skulle förmodligen bli illa berörd av hur ojämnt styrkeförhållandet är mellan åklagare och försvarare i Sverige. Grundtanken i det svenska systemet är att åklagaren med polisens hjälp ska göra objektiva förundersökningar. Försvararen behöver därför inte göra någon egen utredning utan jobbet består i att skjuta in sig på bevisningen där denna är svag, men inte förrän den presenteras i domstolen. Domstolen har tillgång till förundersökningen men har vanligtvis inte läst den utan ska ta ställning utifrån den muntliga presentationen. Detta betyder att den som styr och kontrollerar utredningen av ett brott är åklagaren.

Problemet är att när en åklagare bestämt sig för att en misstänkt troligtvis är skyldig och väcker åtal, så försvinner objektiviteten ur sikte. Åklagaren går in för att vinna och bygger upp sin argumentering med den målsättningen. I fallet Ari Mattinen är åklagaren redan från början övertygad om att han har kastat ut sin fästmö genom lägenhetens köksfönster på sjunde våningen. Båda är gravt alkoholiserade och det vet man ju hur brutalt finska alkoholister behandlar sina kvinnor. Det fullständigt avgörande beviset är att köksfönstret är stängt när polisen kommer till platsen. Visserligen är det inte stängt med vredet men det är stängt i betydelsen tillskjutet. Kvinnan kan väl inte själv stänga fönstret efter att ha trillat ut eller hoppat!

Redan här blir resonemanget problematiskt, eftersom detta sker tidigt på morgonen och Ari Mattinen mycket väl kunde ha gått upp på toaletten och upptäckt det öppna fönstret, stängt det och lagt sig att sova igen, utan att veta att hans fästmö fallit ut. Det var emellertid inte så det gick till, utan fönstret hade helt enkelt blåst igen i ett korsdrag.

I en rekonstruktion inför ett Kalla Fakta-program i TV4 visades inför kamera att fönstret i lägenheten blåste igen inte mindre än sextio gånger under tre timmar. Vid ett annat tillfälle tog Trond Sefastsson med advokaten Johan Eriksson till lägenheten för att demonstrera korsdraget och fönstret gick så gott som omedelbart igen.

Upplevelsen av att se köksfönstret smälla igen av korsdrag är en av de faktorer som övertygat dem som sett det hända, om att ett av de avgörande bevisen var fel. Som advokat Johan Eriksson kommenterade inför filmkameran: "Nog är det korsdrag i det här huset alltid!" På filmen står Johan Eriksson i Ari Mattinens kök och ser fönstret upprepade gånger slå igen.

Varken i hovrätten eller i tingsrätten spelade emellertid det stängda fönstret någon avgörande roll. Åklagarens ville naturligtvis inte diskutera det eftersom hennes möjlighet att vinna målet därmed skulle försämras. I en intervju säger Ari Mattinens försvarare Thomas Martinsson:

- Så domstolen hade inte heller den omständigheten att spela med utan fönstret var stängt, jaha. Jag antar att domstolen dragit den slutsatsen att den som kastat ut henne, dvs. Ari, också måste ha tillslutit det här fönstret.
- Hade du själv kontrollerat om det var korsdrag?
- Nej, det hade jag inte.
- Varför inte det?
- Ja varför inte, det är ganska enkelt. Normalt sett när man jobbar med det här så har man såsom försvarare beroende på tid, beroende på den ersättning vi har, så har vi mycket begränsade möjligheter

I hovrätten var Per Liljekvist Ari Mattinens ombud. Inte heller han besökte brottsplatsen. I en intervju konstaterar han att under de närmare två decennier han varit försvarsadvokat hade han bara besökt brottsplatser vid två tillfällen. Huvudanledningen är att advokaten inte kan veta om domstolen kommer att ersätta honom för en sådan insats. Det är fullt möjligt att den avslår advokatens begäran om kostnadstäckning. Brottsplatsen är ju redan noggrant utredd av polisen i förundersökningen.

- Så det är inget som man som försvarare gör?

- Nej, jag vågar nog säga att det tillhör undantagen att en försvarare åker till en brottsplats och försöker finna en egen bild av hur förhållandena är och testar en åklagares hypotes. Det tror jag är undantagsfall.

Det fanns mer att upptäcka genom att besöka brottsplatsen. Den noggranna granskning av fallet som redovisades av Trond Sefastsson i ett antal Kalla Fakta-program i TV4 ligger som bakgrund till Johan Erikssons framgång med att övertyga Riksåklagaren. Det gör också de undersökningar som Ari Mattinens bror Johan Böhm gjort på egen hand. Han fotograferade och filmade lägenheten, han prövade allt det som påstods i polisens förundersökning, han satsade också ekonomiskt och det är nog inte att gå för långt om man konstaterar att utan hans insats hade Ari Mattinens olycksöde fallit i glömska. Såväl rättsväsendet som media har visat ett synnerligen svalt intresse. En finsk alkoholist står inte högt i kurs i Sverige.

Därmed är jag framme vid vad som är syftet med denna artikel, nämligen att peka ut det ojämna styrkeförhållandet mellan åklagare och försvarare. Den objektivitet som möjligen finns i en förundersöknings inledningsskede försvinner ur bilden när åklagaren väl bestämt sig för att väcka åtal. Då handlar det om att vinna. Lyckas inte försvararen med sitt arbete i rättssalen, ja då vinner åklagaren. Här har Johan Eriksson fått draghjälp när det gäller fallet Ari Mattinen. Det fick han också i fallet Bertil Fors, som nämndes i inledningen. Där köpte Bertil Fors en insats från nätverket Rättskonsulterna, som inför hovrättsförhandlingen gjorde de utredningar som försvararen aldrig gjorde i den tingsrätt som fällde Bertil Fors.

Det är skrämmande med ett rättssystem som, när inte extra insatser görs, ger ett så tydligt överläge för åklagaren som det svenska systemet gör. Detta är okänt för gemene man. Den som hamnar i domstol upptäcker det vanligen alldeles för sent. Det gällde för Ari Mattinen i såväl tings- som hovrätt. Det gällde för Bertil Fors i tingsrätten. Det gäller sannolikt också för andra som hamnar i domstol.

Karl-Olov Arnstberg (1 artiklar)
http://www.arnstberg.se

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41178

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Precis så illa är det. Jag har egen erfarenhet från området, och vet att domstolarna nästan helt säkert skär i en försvarares räkning, om han besöker brottsplatsen och prövar åklagarens hypoteser.

Så här går det till;

1. Åklagaren påstår att gärningsmannen har stängt fönstret.
2. Försvararen har en egen hypotes - det kan ha blåst igen. Han har alltså ett argument att under rättegången kunna ifrågasätta åklagarens teori. Men ingen vet säkert.
3. Försvararen kan meddela önskemålet till åklagaren, att undersöka detta förhållande, om fönstret kan ha blåst igen. Som då görs av polisen.
4. Om fönstret inte blåser igen, har åklagaren fått ännu ett argument, försvararen har hjälpt till att sätta dit sin klient. Nu kan försvararen inte längre ifrågasätta åklagarens teori med samma kraft som tidigare. Hans egen teori fungerade inte.
5. Alltså, försvararen skulle vilja undersöka detta själv, för att lyfta fram det om fönstret blåser igen men inte om så inte sker. Och för den undersökningen får han alltså inte betalt.

Rätt eller fel? Det beror nog på hur man ser på försvararens uppgift, att till varje pris tillvarata sin klients intressen, eller bara lite "lagom". Staten har gjort en avvägning. Både det som är bra och det som är dåligt för den anklagade kommer att läggas fram.

Vad som däremot är helt klart, är att den som har råd kan köpa sig ett vassare försvar. Slippa få det dåliga framlyft. Likhet inför lagen är det inte.

Permalänk | Anmäl #1 Mayo Mellberg, 2011-11-28, 08:46

Ok, Här gör artikelförfattaren lite gratisreklam för sin nya bok. Det är helt klart så att ingen skall behöva bli oskyldigt dömd. Ändå händer det ibland. Att HD är restriktiva i sina bedömningar av resningsansökningar kommer av sakens natur eftersom fallet redan är prövat i minst två instanser. Dessutom är det ju så att 90% av alla intagna på svenska fängelser som är dömda mot sitt nekande hävdar att de är oskyldiga. Detta är grund problematiken när man skall gallra ut eventellt felaktiga domar. D.v.s. att det är nästan 90% sannolikhet att den dömde ljuger och därför måste man hitta tillräckligt stark ny bevisning för att den dömde skall vara trovärdig. Alla system har brister och man skall ständigt arbeta för att få bort dessa men artikelförfattarens överord och katastrofbeskrivning av svenska rättsväsendet har bara till syfte att sälja fler böcker och inte till att föra en dialog om förbättringar av rättssäkerheten.

Permalänk | Anmäl #2 Fundamentus, 2011-11-28, 09:58

Ja, så kan man ju också kommentera, genom att strunta i sakfrågan. Det sägs inte ett ord om den bok som kommer nästa år. Däremot måste jag ju rimligen tala om varför jag, som inte är jurist, har någon slags kunskap i ämnet. Den bok som nämns är ett år gammal och det finns bara 40 ex kvar av den. Knappast aktuellt med reklam.
Med samma sätt att argumentera kan man ju säga att jag gör reklam för Rättskonsulterna, eller kanske bara allmänt vill slå på trumman för mig själv.
För att återföra till huvudfrågan: problemet är inte de som ljuger utan de som talar sanning och ändå blir dömda därför att försvararna (och domstolen) inte gör ett tillräckligt gott jobb.

Permalänk | Anmäl #3 Karl-Olov Arnstberg, 2011-11-28, 11:43

Artikelförfattaren sätter ljuset på ett stort problem inom rättsväsendet idag, nämligen det ojämlika förhållandet mellan åklagare och försvarsadvokat. Åklagaren kan ägna flera år åt en utredning, som försvarsadvokaten inte har någon som helt insyn i. På grund av "objektivitetsprincipen", så anses inte försvarsadvokaten behöva göra en egen undersökning. När dömdes en åklagare senast för att åsidosätta nämnda princip? Sverige är inte det rättssäkra föredöme vi ofta anser oss vara.

Permalänk | Anmäl #4 Christer Andersson, 2011-11-28, 12:01

När det gäller det ojämnlika förhållandet så är det väl ändå större med det faktum att åklagare måste bevisa att den misstänkte är skyldig. Försvaret behöver inte bevisa att han är oskyldig, bara skjuta in sig på bevisningen.

Angående bevisningen ovan om det stängda fönstret:
Det är för mig uppenbart att fönstret måste ha blåst igen helt utan att ha varit i lägenheten. Om någon stänger ett fönster så gör man väl det på riktigt! Inte bara skjuter igen det utan också vrider om handtaget. Det är väldigt konstigt att Ari skulle ha dratt igen fönstret utan att regla det.
Å andra sidan så är det väl troligt att han skulle ha lämnat fönstret öppet om han tänkte ett steg längre. För som sagt: hon skulle ju knappast ha kunnat stänga fönstret själv om hon hoppat ellet fallit. Därmed skulle det ha varit ett stort misstag av Ari att stänga fönstret. Nu vet jag ju inte hur intelligent han är så att han tänker på sådana saker: men hur som helst: ingen har medvetet stängt fönstret, då hade man även reglat det.

Permalänk | Anmäl #5 Tobias Bäckström, 2011-11-28, 14:38

Tobias vad menar du egentligen? Förespråkar du omvänd bevisbörda dvs sådant som normalt bara förekommer i diktaturstater.

Permalänk | Anmäl #6 susanna svensson, 2011-11-28, 15:56

Tobias,

I den bästa av världar så skulle det räcka för försvaret att peka på att bevisningen inte räcker till, att åklagare inte har klarat av sin bevisbörda.

Men, mer än få i Sverige fälls till ansvar på ytterst skral bevisning. T ex ett igenstängt fönster - som du mycket riktigt påpekat rimligen kan ha blåst igen, inte nödvändigtvis ha stängts av en gärningsman.

Så ser det inte sällan ut, något som utgör bevis för en fällande dom, är egentligen ingenting. Och en person får böter, eller tillbringa tid i fängelse, och han/hon kanske är skyldig, eller inte. Ingen vet,mer än den dömda. Och många är de som påstår sig oskyldigt dömda. Och bland dom finns garanterat ett antal som också är det.

Permalänk | Anmäl #7 Mayo Mellberg, 2011-11-28, 16:02

Författaren har helt rätt.

Jag har varit med om att advokater kommit bakfulla till förhandling.

Men en annan sak är att målsäganden har många gånger två personer till sin hjälp. Åklagaren och målsägarbiträdet, medans den tilltalade endast har sitt ombud.

Skillnaden i det styrkeförhållandet medför naturligtvis att mer tid läggs åt målsäganden.

Bara för att ta ett exempel

Permalänk | Anmäl #8 John Yakida, 2011-11-28, 21:13