Osakliga påhopp för att jag värnar individens frihet

Den föregående artikeln jag skrev har väckt mycket uppmärksamhet och inte minst missuppfattningar av olika slag som tvistar budskapet som jag försökte förmedla via den. Reaktionerna runt om på nätet efter den föregående artikeln leder till att jag måste poängtera att det är skamligt och förvånadsvärt att vi sägs leva år 2011.

Flera brusade upp samt började diskutera min artikel ur ett religöst perspektiv vilket jag bör poängtera inte var huvudfrågan i artikeln. Ordet frihet låg snarare som grund för artikeln. Frihet för alla, inte endast för mig eller för muslimer. Om vi nu skall använda ett "vi och dom" perspektiv, så visst, jag försökte sudda bort stämpeln på oss invandrare. Om att alla vi är förtryckta genom att förklara vad förtryck ses som ur mitt perspektiv. Men när jag nämner frihet i den föregående artikeln menar jag oss alla svenska medborgare.

Att det finns unga svenska tjejer som inte vill gå ut på kvällar själva på grund av rädslan för att bli våldtagna är ett exempel på ett frihetsberövande av den svenska individen. På samma sätt är det att inte vilja skaka hand men ändå vara tvungen – vare sig ideologisk eller icke ideologisk begrundad anledning – ett berövande av frihet för de som inte vill. Det finns väl andra människor här i världen som helt enkelt inte tycker om fysisk kontakt?

Det är märkvärdigt att landet ständigt debatterar om olika metoder som skall få invandrare att integreras i samhället och deklarera sig som "svenskar", när de emellertid avfärdar invandrarna som verkligen försöker? Samhället klagar på att Sveriges invandrare varken är jobb- eller skolmotiverade samt inte försöker anamma det svenska språket. Jag har full förståelse att det förekommer invandrare som handlar som beskrivet ovan likaväl som svenskar. Jag nekar inte till att detta är ett samhällsproblem som bottnar aggresivitet hos flera svenska medborgare.

Att invandrare samt svenskar lever på bidrag bör betraktas som ett samhällsproblem som vi behöver jobba proaktivt med på grund av somligas omotiverade inställning till utveckling. Men frågan är vad som händer med dem som verkligen anammar det svenska språket och integreras i samhället?

Utifrån responsen på min första artikel så verkar det som att integrerade invandrares åsikter smutskastas och sopas under mattan. Det anser jag vara en exkludering av dessa svenska medborgare från samhällsgemenskapen. Man påstår på bloggar att de är fundamentalister och har lärt sig att skriva "svåra" ord som "diskurs" genom att åtnjuta de svenska resurserna, när de uttalar sig gällande samhället. Och om landets normer inte passar dessa integrerade svenskar med annan etnisk bakgrund då är lösningen att de ska flytta.

Det är hjärteskärande att folk inte inkluderar mig som en av samhällets medborgare vilka har rättigheter att tycka till om saker och ting, det är väl mitt Sverige också? Jag är uppväxt med väl integrerade föräldrar och svenskt umgänge. Jag umgås med flera svenska kompisar, som jag verkligen tycker om och har kul med! Så varför, när jag älskar detta land, dess medborgare och respekterar deras lagar, skall mina åsikter som muslim väcka såpass mycket frågor trots min välintegrerade position i samhället? Och varför blir jag sedd som "muslimska Safiyah Noormohamed" och inte "Svenska muslimen Safiyah Noormohamed"?

Jag vill inte förvandla Sverige till ett österländskt land och sanna mina ord, jag har inte avsikten att bli av med homosexuella eller dem som har sex utanför äktenskap. Människor handlar utifrån sina olika normramar. Det är våra olika normramar, för vad vi betraktar vara okej samt inte okej, som utmärker oss människor och vårt sätt att handla i situationer. Att kunna forma sin egna normram bör väl vara en rättighet för dem som lever i ett fritt land – så länge inte någon annan kommer till skada?

Vissa sociala normer i samhället berövar helt enkelt, enligt mig, min frihet. Jag vill återigen klargöra att min tidigare artikel inte gick ut på att framhäva min tro eller att vilja etablera muslimska lagar och regler i landet utan att få folk att förstå vad jag, som svensk medborgare, rankar frihet som. Att avstå från att ta i hand betyder inte att jag tänker avstå från att etablera en god social relation med mina manliga lärare eller arbetsgivare.

Jag bara avstår från den fysiska kontakten jag inte anser vara nödvändig för en god social relation mellan två parter. Jag vill avsluta med att betona att om individens frihet förloras i det svenska samhället - har vi tappat det svenska samhällets stolthet.

Safiyah Noormohamed (3 artiklar)

Anmäl