Ovärdigt att våld mot kvinnor och barn inte tas på allvar

Om det är något som förringas så är det kvinnors våld mot män och barn i det här samhället. Miljoner strös ut över kvinnojourers verksamhet medan de få mansjourer som finns vittnar om hur svårt de har att få bidrag för att hjälpa utsatta män. Att få bidrag för att hjälpa män som slår går däremot tydligen ganska smärtfritt...

Självklart ska de män som slår kvinnor hamna bakom galler, och ett stort arbete sker idag för att säkerställa detta, men lika viktigt är det att de kvinnor som slår män hamnar bakom galler. Detta arbetar man inte med idag. Så vilka slutsatser kan man dra av detta? Kanske att det inte är på området mäns våld mot kvinnor som det behövs ytterligare satsningar just nu.

Och de kvinnor som slungar ur sig falska anklagelser om sexuella övergrepp för att hämnas eller för att vinna en vårdnadstvist borde också få sitta bakom galler. Mened är faktiskt ett av de brott som har den största andelen kvinnliga gärningsmän.

Och så borde vi hjälpa de 70000 ungdomar som är så rädda för våld från hela samlade släkten att de inte kan välja vilken partner de vill.

Lästips:

http://www.mansnatverket.org/articles/den-slaende-mannen.pdf

http://www.mansnatverket.org/articles/uppsats-hade-jag-varit-kvinna.pdf

Angela Beausang, sluta med dina ihärdiga försök att försöka genus-polarisera samhället. Det behövs inte. Det hjälper ingen.

Familjer som har så stora probem med sina privatliv att de inte klarar av att hantera dem själva ska få hjälp. Där är de flesta med. Förutsättningslös hjälp utan förutfattade meningar och med familjen i centrum vore anständigt.

Att ständigt utmåla kvinnor som offer och män som förövare håller inte. Speciellt när det inte speglar verkligheten. Det finns både män och kvinnor som ställer till det för sig och andra.

Men kom också ihåg att den förkrossande majoriteten av män och kvinnor är goda föräldrar, trots sina tillkortakommande, och trots att en del av dem kanske kommer skilja sig och hamnar i konflikt eller av andra anledningar för en period behöva viss hjälp.

Lägg av med svart och vitt. Lägg av med genus-tänket. Vill du hjälpa människor, hjälp människor. Och gör det förutsättningslöst och så nära deras villkor som möjligt.

Roks kraftiga och felaktiga generaliseringar gör att ni tappar trovärdighet i alla frågor. Även frågor där ni kanske har något att tillföra. Sluta vara så enögda och radikala.

Per: Vi är rörande överens: de allra flesta föräldrar är bra, eller bra nog. Roks pratar, precis som det står i artikeln, bara om de fall där det finns våld eller misstankar om våld inblandat.
Roks vet också att även kvinnor och mammor kan vara förövare, att hävda något annat vore verklighetsfrånvänt. Men ju grövre våldet är (visar Brå, och ett antal andra undersökningar. Läs gärna Fi:s nya rapport som kom i dag!) desto vanligare är det att förövaren är man.
Men självklart ska ALLT våld bekämpas, oavsett förövarens kön. Alla individer - och framförallt barn - har rätt till ett liv fritt från våld. Roks arbetar mot våldet som riktas mot kvinnor, men är inte på något vis negativt inställd till organisationer som väljer att arbeta mot andra former av våld. Tvärtom. Säkert har vi saker att lära varandra.

Sevärt om ROKS.
http://www.youtube.com/watch?v=pBtKxYKQI_8

Angela, ett stort plus för att du som artikelförfattare ger dina synpunkter på kommentarerna! Min upplevelse är att detta blivit vanligare på sista tiden och detta är en mycket glädjande trend!

Jag har läst rapporten du talar om - http://feministisktinitiativ.se/downloads/grasrot/mansvaldmotkvinnorrapp... - det finns ett avsnitt om kvinnors våld mot män, men det är nedtonat. Och i önskelistan står inte ett ord om detta. Rapporten tar heller inte upp hedersvåldsproblematiken vilket jag också ser som en stor brist.

Det är beklagligt att antalet anmälningar av misshandel av kvinnor ökar. Själv tror jag att våld mot kvinnor som invandrat tillsammans med sin man från kulturer där kvinnor är extra utsatta bidrar till denna tråkiga utveckling. Vi får inte vara så rädda för att bli kallade för rasister, att vi inte vågar försöka göra någonting åt detta eller åt hedersvåldet. Se även http://www.skanskan.se/article/20111108/OPINION/711089795/1061/-/den-mis...

Läser jag på BRÅ:s hemsida hittar jag följande (avseende samtliga fall av misshandel och inte bara i nära relationer):
Män är även i majoritet bland offren. Cirka en tredjedel av offren är kvinnor och drygt elva procent är barn.

Det är alltså inte bara våld mot kvinnor som vi behöver bekämpa, precis som du skriver i #4. Men våldet mot kvinnor får väldigt mycket mer uppmärksamhet än det ännu mer omfattande våldet mot män, och detta är olyckligt.

Personligen har jag tyvärr inget förtroende för ROKS. Till stor del beror detta på uttalanden av en tidigare ordförande, Ireen von Wachenfeldt. Först säger hon att män är djur. Och sedan ändrar hon sig, och säger istället "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren". http://www.aftonbladet.se/wendela/article11334208.ab Eftersom ni inte tog tillräckligt tydligt avstånd från dessa uttalanden, så måste nog tyvärr ert förtroende anses som förbrukat.

Men fortsätt i den anda som du skriver i #4, och börja också att arbeta mot hedersvåldet, så kanske förtroendet kan återupprättas någon dag!

Det finns så många kloka män!

Läs här vad Leif Myhr skrev om VÅLDET MOT KVINNOR

http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1266305-stoppa-valdet-mot-kvinnor

Angela Beausang, Monica Dahlström-Lannes, ROKS m fl, lever på att odla motsättningar. De får sin livsluft genom att hela tiden bedriva genuskrigföring, hetsa, skapa spänningar och misstänkliggöra.

Det positiva är att dessa "krigförare" så småningom inte har någon arena då hela sceneriet rasar och de blottläggs. Evin Rubars granskning av ROKS för några år sedan var ett sånt exempel. Dessa, hatets gudinnor, kommer nog så småningom att få sitt eftermäle.

Angela

Folk i allmänhet är nu ganska så upplysta om den dolda agenda som många kvinnojourer och ROKS har. Det innebär att även många i dömmande ställning i tingsrätterna vet det också.

De kampanjer som ni och andra lobbyorganisationer har kört i tingsrätterna börjar också genomskådas.

Kvinnors våld mot män menar jag på är avsevärt mer omfattande än tvärtom.

Under mina år som nämndeman var det fler kvinnor som åtalades för våld, än män.

Angela, du gör din sida av myntet väldigt blank o fin. Men vänd på ditt mynt och se baksidan.

Sen skulle du tagit med som två ytterligare punkter att belysa:

* Kvinnors våld mot män
• Lyssna på kvinnor och barn när de vittnar om våld och övergrepp!

Jag hjälper dig gärna. Se forsknings resultaten på Yakida.

Förlåt

Punkterna skulle ha varit dessa två:

* Kvinnors våld mot män
• Lyssna på män och barn när de vittnar om våld och övergrepp

Kommpletera gärna din lista med dessa.

Låt barnen komma till tals, skriver Angela i debattartikeln. Jag håller fullständigt med. Och när ni lyssnar på barnen, tänk på en mycket viktig detalj - LYSSNA. Bara lyssna. Inte tala om eller antyda för barnen vad de ska säga.

För hon skriver även så här:
"Om familjerättssekreterare glider in i en "brottsmålslogik" och därför inte vill ställa ledande frågor om våld så länge det inte finns en dom i en straffrättsprocess, har de frångått sitt uppdrag."

Så man SKA ställa ledande frågor? Med andra ord, fråga barnet "Är det verkligen säkert att pappa inte har slagit dig?" eller något ännu värre upprepade gånger med lite olika formuleringar tills svaret blir det önskade, och man därmed tagit ett stort steg på vägen mot att sätta dit ännu en oskyldig man samt ge mamman ensam vårdnad?

Eller ta till andra metoder, som onanirörelserna i Sandvikenfallet?

Att ställa ledande frågor, DET är att missköta sitt uppdrag! Det får inte vara så att målsättningen ska vara att få så många män fällda som möjligt. Och personer, som anser att män är djur, har ingenting i utredningar eller domstolar att göra!

Bra skrivet Angela. Vi behöver göra mer för att bekämpa våld mot kvinnor och barn.

Nej Angela,

Kvinnojourer har ingen erfarenhet, varken av våld, sexuella övergrepp, eller av någonting annat som man med säkerhet kan veta. Kvinnojourerna har däremot stor erfarenhet av partsutsagor, påståenden, förtal och misskrediteringar av män. Ibland kan uppgifterna vara riktiga och kvinnan i stort behov av hjälp, men det kan jouren inte veta.

Kvinnojourernas svaghet är att dom aldrig någonsin gör någon trovärdighetsprövning av de historier kvinnor kommer med, utan utgår i från att kvinnans berättelse per se är sanning och bara sanning. Så kan det mycket väl vara, men det kan man inte veta.

Detta gör att kvinnor i vårdnadstvister och andra relationskonflikter kan utnyttja kvinnojourerna som stöd för sin sak, få hjälp med skyddat boende, få sin sak att framstå som mera officiellt "rätt o riktig" och få hjälp med att påverka soc.

Kvinnojourerna har ofta en mycket osunt nära kontakt med soc, ibland undrar man vilken instans som verkligen gjort ev. utredningar. När en konflikt sedan så småningom hamnar i rätten kan utfallet bli tvärtemot vad kvinnojouren redan bestämt och då heter det att ingen lyssnar på kvinnan. Men så är det nog inte, utan utanför jouren har också mannen en talan, där får han komma till tals och då kan det visa sig att kvinnans story inte håller.

Det tar kvinnojouren ingen notis om, rätten har fel, för jouren vet ju vad som är rätt. Det har dom bestämt för länge sedan!
Men faktum kvarstår: om man inte kvalitetssäkrar sitt arbete, kontrollerar fakta och omständigheter, så kommer man att mekaniskt upprepa samma fel, man lär sig ingenting. Man får ingen erfarenhet! Så arbetar tyvärr domstolarna, så jobbar socialen och så gör kvinnojourerna. Man kan faktiskt hävda att hela "familjerättsindustrin" saknar erfarenhet av familjerätt, fast dom sysslat med det i blindo i åratal!
Därför tror Angela på det hon skriver, men hon vet inte. Hon är säkert välmenande, men hon har ingen erfarenhet!

Åke Bursell, Pappa-Barn, Jönköping.

Det är dock bara vita västerländska män som kritiseras för detta, som ställs till svars. Görs det av män från andra kulturer rubriceras det som hederskulturellt och feministerna tar sällan eller aldrig upp det våld som sker i nära relationer bland människor med en annan kulturell eller religiös bakgrund!

Kvinnor som klär sig i djupa U-ringningar, kort kjol och visar upp stringtrosorna ur alla möjliga vinklar skall inte betraktas som sexualobjekt, ja inte ens objektifieras! -De klär sig ju så för att de anser det vara snyggt och för att de har en märklig bild om att de skall vara attracktiva hos män men dock inte nödvändigtvis respekteras!

Vita västerländska män får dock inte se ner på dem, inte se dem som objekt, inte säga att de är opassande klädda osv, osv!

Då får de radikalfeministerna efter sig!

#16 Peter,

Jag har inte förnekat att kvinnor utsätts för våld. Jag tycker det är fel att kvinnor utsätts för våld. Jag tycker det är bra att vi arbetar emot våld.

Men jag anser också att vi även måste ta våld mot män på allvar. Det är vanligare att en man blir utsatt för misshandel än att en kvinna blir det enligt BRÅ. Ändå får våldet mot kvinnor nästan all uppmärksamhet.

Och du har helt rätt i att alla företeelser och åsikter inte är av samma värde. Jag är inte kulturrelativist om du nu skulle tro det, med tanke på att du kallar mig postmodernist. Snarare är jag av den uppfattningen att kulturrelativismen är en av de mest skadliga företeelser som vi har i vårt samhälle!

Läs t ex vad jag skriver om hedersvåld i #2 och #7. Jag tycker vi ska bekämpa hedersvåld. Alltså tycker jag inte att hederskulturen är någon bra kultur. Alltså tycker jag inte att alla kulturer är lika bra. Alltså är jag inte kulturrelativist.

Vad jag däremot anser är att vi har dålig rättssäkerhet för män i sexualbrottsfrågor, att män diskrimineras vid vårdnadstvister, och att radikalfeministerna har för stor makt. Ett jämlikt samhälle är när män och kvinnor har lika villkor och det har vi inte i dag. Läs mer om hur den svenska lagen diskriminerar män på http://www.mansnatverket.org/mansfragor.php

Vad exakt av detta är det som du anser vara trams?

Jag kan däremot bjuda på en provokation som möjligen skulle kunna gå under kategorin trams, även om jag tycker den är tänkvärd. Det har väl inte klockrent med ämnet att göra, men eftersom det blir könskrig av detta:

Det finns många som anser att vi borde kvotera in kvinnor i företagens styrelser. I konsekvensens namn borde vi i så fall kvotera män som vårdnadshavare vid vårdnadstvister.

¤ En av tre kvinnor i världen utsätts för våld under sin livstid, enligt Amnesty.
¤ Den ansedda tidningen The Economist konstaterar att mördandet av kvinnor motsvarar en Förintelse vartannat till vart fjärde år!!

Fick just detta från en man som jobbar för jämställdhet.

Har Amnesty och The Economist också fel?

ROKS, var det inte era medlemmar som åkte till Norge av rädsla för pedofilnätverk som utförde satanistska handlingar.

Det var nog det mest intressanta jag någonsin har sett på TV. Hur går jakten är ni nära att krossa nätverket eller ligger arbetet på is eftersom ni numer är upptagna med att skriva artiklar på Newsmill.

Känns inte den här frågan lite småaktig i jämförelse med pedofilerna som dödar barn i rituella riter?

#18 Monica,

du har helt rätt i det du skriver, och det är fruktansvärt. Det är bra att du uppmärksammar problemet och gör vad du kan för att skapa debatt kring det. Våld mot kvinnor är inte acceptabelt.

MEN.

Varför nämner du bara våld mot kvinnor, när våld mot män är ännu vanligare? Vad vi alla borde arbeta för, är att motarbeta våld över huvud taget, oavsett vem som drabbas av våldet!

Ett klipp från https://msb.se/Upload/Forebyggande/kommunala_hp/Skadeprevention/Vald_i_l...

Livstidsförekomsten av våld mot kvinnor i världen varierar mellan 15 till 71 % enligt WHO (27). Amerikanska nationella siffror pekar på en livstidsprevalens över 50 procent för kvinnor och nästan 70 procent för män. Detta kan innebära att minst var tredje kvinna och minst varannan man någon gång under sin livstid har blivit utsatt för någon form av fysiskt, emotionellt eller sexuellt våld (9,10).

Och när det gäller våld i nära relationer, ett klipp från en undersökning: http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=V_ld_mot_kv...

Enligt vissa både nordiska och andra frågeundersökningar
uppger lika många män som kvinnor att de blivit utsatta för någon form av partnervåld (Haaland m.fl. 2005, Pape 2003, Helweg-Larsen och Frederiksen 2008b, Nieminen m.fl. 2008).

Om någonting är ovärdigt så är det snarare det faktum att våld skulle ha ett kön! Och att våld söker sig till kvinnor att para sig med! Det är själva andemeningen i den blindhet som hela våldsdiskussionen är ideologiskt genomsyrad.

Det finns ett tydligt drag i våldet och det är att den som är mentalt och fysiskt starkare har lättare att lösa sin frustration över en schism med någon annan genom ett fysiskt angrepp. Våld är nämligen ett fenomen som både angriparen och försvaren kan tillgripa. Men angriparen definierar den som initierar våldet. Denna enfaldiga tolkning på våldets dynamik som de absolut flesta odlar borde slutligen förpassas på ignoransens soptipp.

Det finns ett drag hos kvinnor precis som hos andra primater att direkt fysisk kamp kan riskera livet på det eventuella ofödda barnet och detta är genetiskt ärftligt. Några decenniers högteknologiska graviditetsmedvetenhet har inte utplånat denna könsskillnad. Däremot när man studerar miljöer som är exklusivt sammansatta av kvinnor som på kvinnofängelser så förekommer våld och makthierarki precis i den mening som feminister så exklusivt skyller män för.

Våld är ett mänskligt problem och av de ovan nämnda orsakerna är männens våld lättare att identifiera även om angriparen är en kvinna men det är större risk att hon har mer att förlora i en sådan kamp vilket kan hämma henne att löpa linan ut så extremt som män kan. Därför är det också vanligare att kvinnor använder tillhyggen, något som är längre än handen. När det gäller mord så är kvinnor listigare med att använda gift och den typen av vapen där de inte behöver konfronteras med själva dådets fysiska verkställande. Det finns tillräckligt många studier och som visar också att det är bara bråkdelen av kvinnliga mörderskor som åker fast på grund av våra fördomar att kvinnor inte idkar dödligt våld.

När det gäller pedofili så har man tidigare trott att det är endast män som gör det men moderna intervjuer med folk som råkat ut för det som barn visar att det finns betydligt fler kvinnliga dito än vad man i början hade utgått ifrån. För kvinnliga pedofiler är det typiskt att de kräver intimitet, ett fenomen som förekommer tydligt även bland kvinnliga interner och som inte är endast vänskap utan något mycket mer. Kvinnors våld är med andra ord oftare psykologiskt och känslomässigt än fysiskt.

Och i synnerhet när det gäller barn så är detta känslomässiga spel med krav på intimitet hos en kvinnlig pedofil mycket skadligt. Det är inte bara den kroppsliga självuppfattningen med koppling till sexualitetens natur som blir ärrad hos barnet utan även den själsliga dito med koppling till kärlekens natur.

Detta illustrerar tydligt hur bedrägligt det är att sätta könsglasögon på sig och filtrera bort ideologiskt allt det som inte passar in i den färdiga mallen av fördomar i stället för att granska mänskliga relationer ut mänskligt perspektiv inklusive våldet. Könsskillnader kommer fram per automatik när de finns och ska påverka vilka aspekter vi måste titta när ett brott har begåtts.

Att tala kollektivt om mäns våld mot kvinnor är ju fullständigt meningslöst om vi tänker de män som vi brukar kalla toffelhjältar och de som redan lever i en respektfull relation utan våld. Hur ska de påverka andra män som tar till våld? Den här problematiken är lika meningsfull som att fråga:

Hur ska kvinnor som inte alls har några som helst pedofila böjelser kunna påverka sina medsystrar att inte begå sådana brott inom ramen för det kollektiva ansvaret?

Ingen person är så lätt att lura som den som tror på allt den hör.

ROKS verkar tillhöra denna kategori som tror på allt de hör - men menar de att de trots det aldrig någonsin har blivit lurade av påhittade eller kryddade historier?

Just denna artikel handlar om våld, kvinnor och barns utsatthet. Som vanligt kommer en grupp män som en flugsvärm och diskuterar något helt annat. Anklagar, förtalar, förlöjligar och berör inte SAKFRÅGAN! Ingen förfäras över barnen som far illa...

Kvinnor kan inte lösa alla problem. Men män OCH kvinnor kan lösa dem tillsammans. Män har ingen kollektiv skuld, men ett kollektivt ansvar. Precis som kvinnor. Om ni på samma sätt försökte lösa egna och andras problem så skulle det se ljusare ut!

Vi är helt överens om att både kvinnor och män begår brott och att ALLA vålds- och sexualbrott ska bekämpas.

Varför lägger ni män inte ner energin på att bekämpa våldet istället för att bekämpa dem som påtalar våldet?

Tack för en intressat artikel, men att kommentarsfältet genast översvämmas av en liten klick bittra anti-feministiska män med sina vanliga mantran är så sorgligt.

Som genast måste vräka ur sig att varförr missar du att det finns kvinnor som slår män, cch att det MINSANN finns falska anklgaglesr - det du. .

Som on något av detta vore det stora problemet....

På samma sätt - om man skriver något om att invandrare dislkrimineras på Newsmill kommer väl en massa inlägg om att svenskar minsann också diskrimineras, och kanske pekar ett anklagande finger mot artikelförfattaren: "varför nämnder du inte det".

Och jag minns inte så noga, men det har säkert finnits kommentarer när någon skriver om barnmisshandel som säger att "varför nämner du inte alla barn som skriker på natten och driver föräldrarna till vansinne. Det är väl också misshandel".

De flesta som skirver kommentarer på Newsmill har inte direkt inställningen att de är de som är i underläge man ska försvara. Nej, de hamnar reflexmässigt på ett försvar för de som redan har makt och allehenanda övertag. Och förvandlar vitt till svart och rätt till fel i sina otäcka förvränginga av verkligheten.

.

Monica och Kiremai, jag är inte antifeminist, men jag är motståndare till radikalfeminism och manshat. Jag är för jämställdhet och rättssäkerhet. Jag vill att alla ska kunna få ett bra och tryggt liv, oavsett om man är kvinna, barn, eller man, och att alla som känner sig utsatta ska få veta vart de kan vända sig. Oavsett om det handlar om kvinnor, barn, eller män.

Jag vill inte ha något könskrig, utan tycker att män och kvinnor ska respektera varandra och hjälpas åt att lösa de problem vi har. Däremot är det tråkigt när någon bara ser ensidigt på problemet ur ett kvinnoperspektiv och mer eller mindre skuldbelägger män som ett kollektiv. Män är också människor, inte djur. Precis som kvinnor är människor! Så jag vill inte se att kvinnorna som kollektiv tar på sig en offerroll, och sätter männen som kollektiv i en förövarroll och skyller allt på patriarkala strukturer eller något annat.

Artikeln ligger under rubriken Vårdnadstvister. Mer än 90 procent av all enskild vårdnad tillfaller modern. Av de fall som går till domstol bedöms dubbelt så många män som kvinnor vara olämpliga som föräldrar. Är det rimligt att tro att män är såpass mycket sämre på att vara föräldrar?

Jag tycker #14 Åke Bursell, Pappa-Barn, säger många vettiga saker. Det är lätt för mamman att ljuga till sig vårdnaden och detta med kvinnojourernas fulla stöd. Observera att jag därmed inte har kollektivt skuldbelagt kvinnor för att ljuga, det finns många utsatta kvinnor vilket jag starkt beklagar, och det är bra att kvinnojourerna finns för att ge dessa utsatta kvinnor stöd! Men det är ändå anmärkningsvärt att modern får vårdnaden i 90% av fallen. Vad beror denna höga siffra på?

Rent allmänt tycker jag också vi borde lyssna mer på barnen själva i vårdnadstvister, även om de är mycket unga, UTAN att ställa ledande frågor, som artikelförfattaren skriver att man borde göra.

Vi pratar nu om två olika problem. Det ena är hur man ska hantera en vårdnadstvist. Där är det upplagt för könskrig, precis som i domstolen. Båda parter kämpar med näbbar och klor för att få vårdnaden, även om kvinnan nästan alltid drar det längsta strået. Och där har vi nog mycket svårt att komma överens!

Det andra är våld, speciellt våld i nära relationer. Där är vi alla helt överens om att detta inte är något bra, utan något som vi måste hjälpas åt för att bekämpa. Därför har vi större förutsättningar att få ut något konstruktivt ur en sådan diskussion, så det kanske är det som vi borde koncentrera oss på.

Vad kan vi då göra för att minska våldet?

När jag gick i grundskolan hade jag ett helvete. Jag fick stryk mer eller mindre varje dag i 9 års tid och var nära att förlora synen på ena ögat vid ett tillfälle. Mobbning togs inte på allvar och rektorerna föredrog att förneka och sopa under mattan. Jag tror det är viktigt att barnen får lära sig mycket tidigt att mobbning och våld är fel, och att problemen tas på allvar. Vi måste markera mycket tydligare mot de barn som mobbar och slår än vad vi gör i dag! Den som tar avstånd från våld som barn, löper sannolikt mindre risk för att utöva våld som äldre. Varför jag blev mobbad från början? Därför att jag inte ville slåss på låtsas redan första dagen i första klass, dvs att jag var motståndare till våld!

Sverige har kommit långt när det gäller lagstiftning och attityder mot barnaga, vilket är bra. I det sammanhanget skulle jag vilja säga, att vi får inte vara så kulturrelativistiska och rädda för att bli kallade rasister, att vi tillåter mer våld i invandrarfamiljer eller dömer förövaren lindrigare bara därför att vi anser det vara en del av deras kultur. Dessutom borde vi försöka utbilda bort hederskulturen genom utbildning av nyanlända, och tala om för alla - kvinnor, barn, och män - vart de kan vända sig om de känner sig utsatta. Där har vi ett sätt att arbeta emot våld i nära relationer.

En annan viktig faktor när det gäller våld tror jag är utanförskap. Det är många, framförallt ungdomar och unga vuxna, som inte kommit in i samhället ordentligt av olika skäl. Vi måste satsa mer på att ge dessa människor en meningsfull vardag, och på att bryta den rekrytering till olika gäng som unga osäkra kan lockas av. Vi måste också få ner arbetslösheten, även om det är lättare sagt än gjort.

Mammor och pappor på stan, nattvandrare, och liknande, kan också göra en insats.

Men tyvärr kan man som enskild människa inte göra så mycket, mer än att dra det lilla strået till stacken att själv inte utöva våld. Men håll debatten vid liv, det är bra. Ta vara på de goda ideer som kommer fram, så att de personer som har mer inflytande som politiker och journalister kan förvalta dem! Opinionsbildning är viktigt, och vi måste alla hjälpas åt för att alla - kvinnor, barn, män - ska skyddas och bli rättvist behandlade!

#23 Monica Dahlström-Lannes – Kommentar: ”Män har ingen kollektiv skuld, men ett kollektivt ansvar. Precis som kvinnor.”

Det låter alldeles förträffligt och då frågar jag dig med att ta kvinnliga pedofiler som ett exempel att utgå ifrån:

Hur ser din agenda ser ut angående ditt kollektiva ansvar när det gäller kvinnliga förövare såsom pedofiler?

Vad gör du exakt och vilka åtgärder vidtar du för att hindra dessa kvinnliga pedofiler från att förgripa sig på barn?

Obs: du kan ju inte svara å yrkets vägnar (dvs vi bortser vad du sysslat med tidigare) utan just som kvinna i det kvinnliga kollektivet med det kollektiva ansvar som du påtalar.

#24 Kiremaj: Du vet ingenting om alla personer som har kommenterat härs politiska uppfattningar. Det enda du vet är att de tycker att det finns våld mot män som är omfattande och som tyvärr ständigt på grund av det feministiska hjärnspöket förtigs. Gör det dessa personer till anti-feminister, dvs har de den ideologiska åsikten att vara emot feminism? Ändå grupperar du ihop alla som har invändingar i klassisk "är man inte med, så är man mot"-retorik, en extremistisk och kategorisk syn på verkligheten skulle jag vilja säga.

Anledningen till att många försöker lyfta frågan om kvinnors våld mot män är att de flesta har förstått att våldet inte har ett kön och att det är orimligt att diskutera det utifrån könsperspektivet. Istället måste vi nog fokusera på de olika uppenbara typerna av våld, såsom relationsvåld, våld och övergrepp mot barn, våld mellan främlingar, våld mellan bekanta osv utan att blanda in kön i det hela. Artiklar som denna delar kategoriskt in personer i två kollektiv, precis som könsmaktsordningen, dvs "förövare" - män och "offer" -kvinnor (och barn).

På samma sätt kan man diskutera om varför människor börjar säga att diskriminering inte har en hudfärg. Bara för att man är vit så betyder inte det att man inte kan bli diskriminerad. Det förekommer diskriminering överallt i samhället, men viss diskriminering är tabu att prata om, man får inte uppleva sig diskriminerad på grund av etnicitet som vit och inte på grund av kön som man. Detta går ju så tydligt igen i media där det pratas om "gubbslem" som glider fram på sina "räkmackor" till sina "glashissar" för att bygga "glastak" så att alla "duktiga kvinnor" inte "får komma fram", eller i diskussioner där kinapuffars förpackning diskriminerar asiater för att det finns en bild av en asiat på medan kalles kaviar inte diskriminerar vita för att det finns en bild av en "typisk" svensk på...

Människor i Sverige har tröttnat på polariseringen. Vi vill diskutera diskriminering, våldsproblematik och liknande i dess fulla vidd. Vi vill inte att en eller några grupp systematiskt ska uteslutas ur diskussionen och att radikala extremistiska hatgrupper ska tillåtas sätta agendan för exempelvis den så kallade "jämställdhets"debatten. Det finns redan hyllmeter med artiklar om hur kvinnor blir slagna, men undersökningar visar att relationsvåldet är jämställt. Våldet mot män utgör i storleksordningen 80% av det totala våldet, men ändå pratar man omkring 20 gånger oftare om "våld mot kvinnor" i riksdagen än vad man nämner "våld mot män" (Sex feministiska myter, Pär Ström). Kan du nu förstå varför det finns ett behov av att säga att våldet inte har ett kön och att alla köns våldsutsatthet måste tas på allvar och finnas med i diskussionen?

Angela,

Det finns mycket att säga om dina förslag och din artikel. Jag vill först bara konstatera att du företräder en organisation som företräder kvinnor, som utsatts för våld. Där med företräder du inte per automatik barnen och deras intressen. Det är en väsentlig skillnad och jag anser bara att det är bra att tydliggöra skillnaden. Vad som ligger i kvinnans intresse, även om hon utsatts för våld, är nödvändigtvis inte samma sak som barnets intresse.

Jag vill också belysa att jag förstår att ni från ROKS är oroade nu när Sandvikenfallet och efterföljande debatt så tydligt visar på hur fel socialtjänsten arbetar och på bristerna i systemet. Tyvärr företräder du den sida som inte vill se förändringar och förbättringar av arbetet med dessa frågor vilket är jätte synd eftersom det är att svika de du säger dig företräda. Ingen hjälps av sämre och mer subjektiva utredningar!

1. "Kartlägg och analysera domar efter 2006!" - jätte bra men ensidigt. Kartlägg också hur fridskränkningslagarna fungerar ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Granska hela vårdnadsprocessen inte bara ett perspektiv. Det behövs, och också att man tar till sig av de fakta vi idag redan har! Barnperspektivet saknas i över 90% av socialtjänstens vårdnadsutredningar idag! Och tyvärr har olika organisationer som företräder vårdnadshavarana, vuxna kvinnor och män, mycket stort inflytande här istället för organsiationer som företräder barens intressen. Även sådana organsiationer är tyvärr i vissa delar styrda av vårdnadshavarnas, de vuxnas, viljor och intressen på bekostand av barnen. ROKS företräder inte barnens intressen!

2. "Utbilda samhällets aktörer om mäns våld kvinnor och barn!" - jätte bra men ensidigt. Utbilda samhällets aktörer om all form av våld. Jag har själv blivit misshandlad av min exfru och vet hur svårt det var för barnen att se det. Om det var barnen du ar oroad för så skulle du givetvis utgått från deras perspektiv, nu utgick du ifrån kvinnan och då blir det fel om du diskuterar vårdnadsmål. Vårdnadsmål ska ha ett barnperspektiv! Du företräder dock en vårdnadshavare, och har därför det perspektivet vilket tyvärr går ut över barnen!

3. "Låt barnen komma till tals!" - Jätte bra. Se till att myndigheter odyl också tar till sig av forskningen om barns behov (som de själva kanske inte kan uttala och uttrycka) och deras beroendeställning till vårdnadshavarna. Även utbildning om PAS skulle vara jätte bra om det kom in i bilden här. Varför du talar om barn vet jag dock inte eftersom ROKS inte är en organisation för barn eller som företräder barns intressen.

4. "Förbättra kvaliteten i riskbedömningar!" - Jätte bra! Dock håller jag inte med dig alls om att det är bra med ledande frågor och att arbeta efter förutfattade meningar. Det är en hämsk metodik du föreslår som inte ligger i varken barnens eller samhällets intressen. Den typen av arbetsmetoder kan också slå mot kvinnor så jag förstår inte alls hur du och ROKS kan stå bakom det. Den går också emot all typ av sunt förnuft och självklarhet. Det vi behöver är inte mer subjektiva bedömning och utredinngar, det är ju där socialtjänsten brister idag, utan objektiva bedömningar och att utredningar sköts professionellt och opartiskt. Jag blir upprörd å alla de kvinnor som utsätts för våld idag när jag läser hur du vill att utredningar ska gå till. Du talar om försämringar eller status quo inte förbättringar! Det gynnar ingen!

5. "Ge stöd åt barn i tid!" - Jätte bra! Varför du talar om barn vet jag dock inte eftersom ROKS inte är en organisation för barn eller som företräder barns intressen.

6. "Lyssna på kvinnor och barn när de vittnar om våld och övergrepp!" - Jätte bra. Varför du återigen talar om barn vet jag inte eftersom du inte företräder dom eller deras intressen.

Jag hoppas att du i fortsättningen är mer ärlig med vem du företräder och i vems intressen du talar! Att per automatik likställa kvinnans intressen med barnens intressen som du gör är inte har ha ett barnperspektiv eller att se till barnens bästa och deras behov!

Vad jag gör för att hindra kvinnor att förgripa sig på barn?
Exakt samma sak som att förhindra män!!! Varför skulle jag göra skillnad?

Jag varnade redan i början på 90-talet för ledande frågor i förhör.
Också kvinnors övergrepp beskrev jag (i boken Mot dessa våra minsta, Rädda Barnen).

Jag är trött på att läsa "hon tycker, hon säger, hon skriver" där ni också citerar er själva. Från ibland 20 år gamla artiklar, skrivelser och inlägg.

Ni vill, precis som jag, ha ett rättssäkert samhälle. Jag är glad att jag aldrig kastat ur mig anklagelser på det sätt som ni gör i era inlägg. Aggressivt skriver ni vad ni TROR att jag och andra tycker!
Kontrollera fakta!

Och vad är det för dumheter att vi hatar män???
Jag älskar män, de goda och kloka. Och jag avskyr onda handlingar som skadar människor, oavsett kön.

Johannes Westlund

Lägger ut vad jag skrev maj 2009 som ett svar till dig...
--------------------------------------------
Den nya sortens manschauvinister

Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.

Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).

Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.

Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.

Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.

Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.

Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.

Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.

I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.

En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.

Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.

Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.

Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.

De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.

Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.

Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.

Erik Rodenborg maj 2009

#29 Monica, du har stor erfarenhet och stort inflytande. Och du har varnat för ledande frågor i 20 års tid.

Artikelförfattaren skriver så här:

• Förbättra kvaliteten i riskbedömningar! I tvistemål i familjerätten ska barnets bästa stå i fokus. Om familjerättssekreterare glider in i en "brottsmålslogik" och därför inte vill ställa ledande frågor om våld så länge det inte finns en dom i en straffrättsprocess, har de frångått sitt uppdrag.

Du skriver "Ni vill, precis som jag, ha ett rättssäkert samhälle." Utmärkt! Kan du, med din tyngd, tala ROKS tillrätta i denna viktiga fråga?

Jag kanske inte delar din åsikt i allt, men vi har ändå en hel del gemensamt. Och jag hoppas att du inte tycker att jag anklagat dig för något som inte stämmer!

#4 Angela Beausang, bra att du följer upp med svar till kommentarerna.

Barn behöver sina föräldrar. Därför bör man kanska försöka lösa de problem som finns med det perspektivet. Ett familje-perspektiv, där de vuxna har det direkta ansvaret. Tona ner projektionen av sina idéer genom "barnets bästa" något.

Behöver vi verkligen mera regler som ger myndigheter som socialtjänst och åklagare mera befogenheter att gripa in i familjens liv (den ibland skiljda familjens liv inräknad)?

Vi ser på Sandviken-fallet att en vanlig väl fungerande ostraffad familj blir ganska hårt ansatt redan av befintligt regelverk. mannen sätts i isolering i 35 dagar. Barnen skiljs från sina föräldrar i 68 dagar. Först 4 rättegångar och ett år senare, så visar det sig att det finns inga fel. Det mest anmärkningsvärda är att inte heller socialtjänst eller åklagare gjort några fel. De har alltså agerat enligt regelverket. Att gå in såhär radikalt i en valig familj är alltså ok i dagens regelverk. Ska vi då verkligen ge myndigheter ännu större befogenheter för "barnens bästa"?

I debattartiklar på SVT debatt, och Newsmill kan man läsa att jusrister som jobbat med dessa frågor i tiotals år konstaterar att det handlar om kvaliten på socialtjänstens utredningar. De är partiska, och de tar ställning innan fakta kommit in. Där verkar ett av kärnproblemen finnas.

På vilket sätt garanterar ännu större befogenheter socialtjänsten att inte vara partiska?

Ert perspektiv utgår ofta från att män är förövare, och kvinnor och barn är offer. Opinionsbildning runt detta har inte bara lett rätt, det har gett minskad rättssäkerhet för män. Och det är allvarligt. Ni är ett särintresse och missar ibland vikten av att ha en fungerande rättsstat. Visst är det enkelt att skylla allt dåligt på män, speciellt om man är kvinna, men verkligheten är inte så enkel. En relation är en komplex historia. Kanske gör man bäst att tona ner genus-aspekten. Vi ska inte vända på kakan, och skylla åt andra hållet heller.

Här har jag några förslag till ROKS:

* Involvera mer män i er verksamhet, och öppna upp för samtal med män så ni börjar förstå deras värld bättre. Anonym jourtelefon exempelvis.
* Sluta helt med opinonsbildning där grupper i samhället stigmatiseras. Ha istället en lösningsorienterad opinionsbildning som inte fokuserar på den polariserande offer/förövare modellen.
* Ta in konflikthantering och "Anger Management" i eran verksamhet. Börja på allvar titta in i de processer som bygger upp konflikter mellan människor och i relationer.
* Skuld belägg inte. Speciellt inte baserat på kön.
* Byt namn från "kvinnojour" till "jour" bara.

Sandviken-fallet var möjligt att ta upp för Uppdrag Granskning för att det drabbade en familj. Det involverade även mamman. Men i det normala fallet så utspelar sig sådant här i smutsiga vårdnadskonflikter. Där samhället gett mycket kraftfulla verktyg primärt till mamman. Det räcker med att anklaga på svag grund för att komma i överläge. Det här är mycket destruktivt. Om ännu mer polariserande lagar och regler kommer till, kommer de också användas. Mer uppslitande konflikter skapas. Istället för att söka samförstånd och försöka dela på de ansvar man har. Just nu sker en kraftig ökning i vårdanstvister som avgörs i rätten. Och många barn förlorar kontakten med pappan på svag grund. Den sidan finns också, och måste vägas in. Det går inte bara att ensidigt se att "barnen ska skyddas".

Många problem kan helt undvikas genom att bara finnas till som samtalspartner och med relevant information. Vem vågar vända sig till någon social instutition idag, när det finns ett allt mer aggresivt regelverk som bara kan sluka upp en. Här måste ni börja diskutera baksidan av alla de regler och lagar som tillkommit de senaste 20 åren. Sandviken borde vara en väckarklocka och inte något som ska ignoreras och helt förtigas.

Jag ser lite i kommentarerna att en del vill vända på steken och säga "det är kvinnan som är förövare (också)". Vi vinner inget på det. Det är inte där lösningarna finns. Ge istället människor verktyg att lösa sina vardagsproblem utan konflikter. Ge mjuka och inte vassa verktyg som idag. Skuldbelägg inte.

Framtidsperspektiv, 2014.

ROKS har bytt namn till ROCK (som en analogi till ett bergfast stöd till tillfälligt vilsna människor i besvärliga livssituationer).

A och M skriver en stolt gemensam artikel på DN debatt om hur de nu bygger upp förtroende med båda parter i relationskonflikter. Ofta i ett tidigt stadium. "Människor har förtroende för oss" säger A.

ROCK får pris för deras anonyma jourtelefon som vänder sig till både kvinnor och män som hamnar i situationer de inte vet hur de ska hantera. Det är speciellt deras integritet, ovilja att skuldbelägga, och opartiskhet som uppmärksammans. "Vi har lärt oss att nyansera konflikter", säger M.

ROCK blir en faktor för att flera relationskonflikter klaras upp i samförstånd, ibland i skiljda vägar ibland tillsammans. "Barn behöver både en manlig och kvinnlig förebild för att klara sig i livet" lyder ett av citaten i artikeln. "Vi har förstått det och det fungerar förvånadsvärd ofta bra. Problemen finns, men de är betydligt mindre än vad andra vägar som vi provat tidigare skapat." lyder ett annat.

"Vi har förnyat oss, vi har lämnat ett arv bakom oss som inte odelat varit positivt men mycket lärorikt. Idag skrattar vi generat åt begrepp som "köns-krig", det är en annan tid, men vi hamnade där och tog oss därifrån", avslutar de båda. "Att lösa problem genom att bara se till den ena partens behov fungerade inte, det vet vi nu."

Hej Monica

Sakfrågan missas tycker du och även att män har ett kollektivt ansvar och avslutar med att ställa frågan varför vi skulle försöka lösa egna och andras problem, så skulle det se lite ljusare ut. Och även istället lägger ner energi på att bekämpa våldet.

Min spontana känsla var att så här uttrycker sig någon som inte alls har lyssnat på vad den andre har att säga.

Monica, lyssna på vad jag har att säga, nämligen detta:

1) Män utsätts för mer omfattande ”våld” av kvinnor än vad kvinnor utsätts för, av män. Vi matas istället med falsk statistik och medial propaganda som säger oss något som vi vet är fel. Därför protesterar vi.
2) Därför hade det varit rimligt att det funnits någon som agerar för ”våldet” mot män. Men det finns ingen plattform alls i samhället som lyssnar på våldsutsatta män. Män har inte en tillstymmelse till support eller backup i t.ex polisiära relationsärenden.
3) Ett ständigt upprepande av ”mäns våld” i kombination med en massiv uppbackning av media och ekonomiska stödinsatser, som skulle göra vilket företag som helst grönt av avund, börjar bli uttjatat.
4) Vi män möter de felaktigheter och missförhållanden som finns ute i verkliga livet, och då blir det svårt att hålla tyst.

Jag lovar dig att jag har ansträngt mig i att se på problemen med genusglasögon från det som man i Sverige kallar för ett feministiskt perspektiv. Men mitt svar blir likadant.

Svaret på dina frågor blir därför:
Vill du att dina problem ska bli sedda kan det vara smart att också lyssna in andras problem, åtminstone om man ska lösa problemen tillsammans.

Jag har ett förslag till dig. Vi är båda intresserade av samma ämnesområden. Jag skulle vilja sätta mig med dig och att du och jag utvecklade denna lista tillsammans och gemensamt därefter ser vad vi kan göra tillsammans utifrån den plattformen..

Du hittar listan här:

http://yakida.se/jammakt.html

Maila mig
John

#30 Kiremaj: Jag förstår inte vart du vill komma med artikeln riktigt. Du menar att vi som ifrågasätter feminismens dogmatiska helt obevisade axiom könsmaktsordningen som säger att män är systematiskt överordnade kvinnor hatar feminister? Nu måste du ändå skilja på sak och person. Jag talar för alla jämställdister när jag säger att ingen hatar feminister (vi sysslar inte med att hata personer utefter deras kollektivstillhörighet) eller feminism. Vissa kanske ogillar feminism, men jag med det stora flertalet hatar inte feminism och självklart har feminismen sina poänger. Jag är inte anti-feminist. Jag är jämställdist, dvs för jämställdhet som består i lika rättigheter och skyldigheter. Ditt tänk är ändå tydlig. Jag är inte med, alltså är jag mot och "anti". Det kategoriska och svartvita tänket återfinns ofta i extremistiska grupperingar och bland tonåringar.

Du menar vidare på att mannens fysiska överläge gör honom immun mot relationsvåld och att det därför inte är något problem. När relationsvåld diskuteras är det inte främst de fysiska skadorna som ses som problem utan den psykologiska otryggheten i det egna hemmet. Det ska också sägas att även om män är starkare fysiskt generellt sett så kan kvinnan ägna sig åt psykologisk krigsföring, något som inte är speciellt undersökt ännu, eller använda tillhygge vilket sker betydligt oftare när kvinnor slår än när män slår, vilket bidrar till betydligt större skador. Sen negligerar du att variansen inom kollektiven är större än de generella skillnaderna, så det finns alltså förhållanden där mannen är fysiskt svagare än kvinnan. Men det finns inte med i din analys.

Vidare kan sägas om vårdnadstvister att 90% "vinns" av kvinnan. Tror du att mannen är en varelse så olämplig för vårdnad om barn som den statistiken antyder? I så fall måste du bejaka en biologisk skillnad mellan män och kvinnor (varför skulle annars mannen vara så radikalt mycket sämre9 vilket gör att du placerar dig bland de gamla goda manschauvinisterna som anser att kvinnan är vårdande och mannen lämplig att styra och strida. Det enda du lyckas med i din text är att förklara i detalj hur kategorisk och motsägelsefull din världsbild är.

Angela Beausang.
Bäst är nog att inte ha några relationer alls, och en man skall inte skaffa barn med svenska kvinnor.
Då blir det bäst för alla, och ROKS kan direkt avskaffas.
Dagens aggressiva svenska kvinnor är inte någon bra förebild och de flesta män börjar inse detta. Svenska män klara sig nättre på egen hand och borde inte låta sig styras som ju sker idag.
Alltså, vi går på ROKS linja och avskaffar giftermål och annat och förbjuder rent av män och kvinnor att bo tillsammans - det är ju bara en tidsfråga till kvinnorna för stryk i alla fall.
Svenska män rekommenderas att söka sin lycka på annat håll, det är slrare, trevligare och mer sunt för den manliga själen.
Och i Sverige har mannen redan förlorat allt inklusive sin värdighet.

#29 Monica Dahlström-Lannes,

Angela Beausang skriver:
"Om familjerättssekreterare glider in i en "brottsmålslogik" och därför inte vill ställa ledande frågor om våld så länge det inte finns en dom i en straffrättsprocess, har de frångått sitt uppdrag."

Med tanke på att du skriver:
"Jag varnade redan i början på 90-talet för ledande frågor i förhör."
och även sagt samma sak tidigare på olika sätt, vad anser du om Angelas ställningstagande? Är det förenligt med god utredningsmetodik?

Även Angela får gärna ge sin syn på detta och mitt tidigare inlägg.

Ett förtydligande till #37:

Jag vet att en familjerättssekreterare och en polis/åklagare har olika roller och arbetar under olika förhållanden och förutsättningar så jag syftade inte på en diskussion om de självklara skillnaderna i arbetsuppgifter, utan på de uppenbara skillnaderna i arbetsmetodik (om man arbetar så som man ska enligt lagboken). Är det rimligt och väl fungerande? Är det rättssäkert? Vilka fördelar och vilka nackdelar ser ni i detta?

Johannes Westlund skriver
"I så fall måste du bejaka en biologisk skillnad mellan män och kvinnor"...

Självfallet finns det en biologisk skillnad. Och, ja, jag ÄR särartsfeminist.

PS till Johannes Westlund.

Men trots att jag anser att det finns en biologisk skillnad etc. är inte denna åsikt nödvändig för att förklara varför man kan anse att det kan vara rätt att kvinnor vid vårdnadstvister får vårdnaden i 90 procent av fallen (om det nu är så).

Det räcker i så fall så bra med att kvinnor i vårt samhälle socialiseras till att vara lyhörda mot baen mer än män. Det har naturligtivis effekter.

När du antyder att våld i relationer mer är ett psykiskt än ett fysiskt problem är det en sanning med modifikation. Och även den psykologiska effekten blir så mycket större om den som slår är mycket starkare och när som helst kan slå iihjäl den som blir slagen...

Rättelse: "barn" inte "baen"... förstås....

Bara lite fakta. Både tingsråtten och hovrätten slog i sina domar fast att Monica D-L INTE begått övergrepp i rättssak i Beltran-fallet. Domarna var helt entydiga i den frågan. .

#40 Kiremaj: Hur ska du ha det? Du tar först upp män som pläderar sig varma för att män minsann också är goda föräldrar och kallar dem antifeminister och manschauvinister och sedan säger du att det biologiskt inte är så stor skillnad utan att skillnaden ligger i hur vi bemöts av samhället "socialiseras in i en roll". Antingen så är män och kvinnor lika bra och då har ju de som du kallar manschauvinister rätt eller så är de inte lika bra och då måste det vara biologiskt betingat. För mig låter det som att du vill behålla det traditionella kvinnliga tolkningsföreträdet och cementera vårdnadsrollerna, och det låter för mig ganska antifeministiskt.

Och vad gäller relationsvåld så säger det väl sig självt att det inte är den fysiska biten som är den svåra. Problematiken är betydligt mer komplex. Ett slag gör ont, och är kränkande. Att bli slagen av en främling eller ytligt bekant är en sak. Man känner sig otrygg kanske i centrum eller ensam utomhus. Att bli slagen i ett hem är en helt annan sak, för då faller all trygghet.

Och ska sanningen fram så kan en kvinna slå ner en man som är oförberedd. Träffa rätt på bakhuvudet med en stekpanna. Det är bara i aktionfilmer som man reser sig efter en sådan sak. Och vidare är självmordsfrekvensen bland män betydligt högre än för kvinnor. Hur många psykades in i detta på grund av irrationella utbrott, och annan kvinnlig psykologisk krigsföring? Detta är något vi inte vet ett dugg om. Relationsvåld är bredare än vad du vill ge sken av och det är dessutom ömsesidigt och initieras ungefär lika ofta av både män som kvinnor. Intressant fakta är att i lesbiska relationer finns ungefär samma frekvens av relationsvåld som i heterosexuella par. Kvinnor kan också som det brukar heta.

Johannes Westlund

Jag anser att kvinnor i snitt är bättre på att ta hand om barn än män. Jag anser att detta både har biologiska och sociala orsaker. Är det så konstigt?

Jag är dessutom särartsfeminist - inte likhetsfeminist.

Jag tycker dessutom att ditt bagatelliiserande av styrkeförhållandenas betydelse i relationsvåld är verklighetsfrämmande..

Om du och kvinnojourerna kämpade mot våldet så skulle ni ha allas stöd. Så är det inte, och de kvinnliga förövarna vet detta sedan länge. Ni med, men ni är förblindade av er egen könsretorik och bryr er inte om konsekvenserna av ert krig mot män och familjer.

En kvinna som slår sitt eget barn behöver idag bara ta hjälp av er, och anmäla den oskyldiga pappa som försökt tala henne till rätta. Därför ekar ert tal om "barnens bästa" tomt. Ni bryr er bara om barnets bästa om det råkar sammanfalla med mammans önskan. Annars spelar inte barnens bästa någon roll. Detta har jag själv sett. Familjerättssekreterarna och polisen spelar er redan rakt i händerna varje gång. Det räcker nu! Ni har för länge sedan passerat det acceptablas gräns.

Det som behövs är insyn och genomlysning av all kvinnojoursverksamhet. Det behövs kartläggas exakt hur ni går till väga för att sabotera rättvisan i vårdnadstvister. Kvinnojourer är pga sin felkonstruktion en tryckkokare för demonistering och anti-demokratiskt handlande och tyckande.

Scenario:

En man och en kvinna beslutar sig för skilsmässa.

Kvinnan vill ha vårdnaden om barnen till varje pris, och använder sig av det kraftfullaste vapnet hon har - att anklaga mannen för våld eller sexuella brott.

Att lögner av detta slag förekommer bevisas av nedanstående artikel:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article461565.ab

Hur stort mörkertalet är vet ingen. Men i det här fallet har mamman ett starkt motiv.

Eftersom mammans anklagelser gör att det föreligger en misstanke, drar det sociala maskineriet igång. Nu görs en familjerättslig utredning, där det enligt Angela ska ställas ledande frågor. Barnet lär sig på detta sätt vad det "ska" svara.

Efter detta följer den straffsrättsliga processen i domstol. För där lär det hamna, med de regler vi har för allmänt åtal. Barnet har redan lärt sig vad det ska svara, och gör det också. Och dessutom får kvinnan hjälp med stödvittnesmål från kvinnojouren.

Mamman får vårdnaden, pappan får fängelse. Kvinnojouren anser sig därmed ha gjort en insats för en utsatt kvinna, och lägger ytterligare ett fall till sin statistik över lyckade fall.

Detta scenario är djupt olyckligt på många sätt. Vad anser ROKS att man ska göra, för att förhindra att någonting sådant här inträffar?

#29 Monica Dahlström-Lannes – Kommentar: ”Vad jag gör för att hindra kvinnor att förgripa sig på barn? Exakt samma sak som att förhindra män!!! Varför skulle jag göra skillnad?”

Eftersom jag inte fick något svar på mina tidigare frågor så kan du, Monica Dahlström-Lannes, förtydliga vad detta ”exakt samma sak”-konstaterande innebär i praktiska, konkreta handlingar för att uppfylla kravet enligt detta kollektiva ansvar?

Jag personligen har inte kunnat hitta eller lista ut några lagliga metoder hur jag skulle kunna börja kontrollera att ens granne inte slår sin partner och inte antastar sina barn. Det enda lagliga är att anmäla ifall jag får sådana indikationer men jag har absolut ingen insyn hur andra lever i själva verket inom hemmet fyra väggar.

Det säger ju sunda förnuftet att om vi män har ett kollektivt ansvar så måste vi ha några rimliga metoder att verkställda det ansvaret. Ansvar utan möjligheten att agera är inget ansvar utan ett enda stort retoriskt MISSFÖRSTÅND!

#47 Kiremaj: Det psykologiska är det stora problemet med allt våld. Att ens bevittna ett mord kan ge livslånga psykologiska oläkbara men och mentala störningar. Soldater lider efter intensiva strider ofta av olika psykologiska men hela livet. Folk som har blivit slagna lider framför allti inte av slagen i sig utan av den kränkning slagen utgör.

Brottsoffermyndigheten listar hur kvinnor reagerar på relationsvåld, men jag antar att ungefär samma problematiker gäller män men att man inte nämner män eftersom de inte enligt könsmaktsordningen existerar.

• Utmattning
• Lättskrämd
• Låg självkänsla
• Bristande tillit
• Skuld och ansvarsförskjutning
• Ovilja/oförmåga till sex
• Stigmatisering
• Somatiska problem

http://www.brottsoffermyndigheten.se/Sidor/EPT/Standardsidor/PDF/Krimina...

Man fokuserar alltså enbart på den psykologiska sidan. Jag tycker din fantasi att våld inte drabbar psykologiskt är naiv och saknar verklighetsförankring. Våld drabbar främst psykologiskt, speciellt i nära relationer, vilket också alltfler män som varit med om relationsvåld nu kommer ut och kan berätta om sina upplevelser i artiklar. Jag kommer på rak arm på en i alla fall: http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/17/jag-skyllde-p-mig-sj-lv-n-r-fl...

Vad är dina belägg för att "det bara är att slå tillbaks"?

#51 Johannes Westlund – Kommentar: ”Man fokuserar alltså enbart på den psykologiska sidan. Jag tycker din fantasi att våld inte drabbar psykologiskt är naiv och saknar verklighetsförankring.”

Du får fullt stöd för ditt konstaterande (utöver dina övrigt så genomtänkta argument) eftersom våldet är skadligt just på det psykologiska planet kontra endast den fysiska skadeverkan som kan vara precis lika omfattande i ett olycksfall som i en våldssituation. Men självklart kan hotelser om våld redan orsaka svåra psykologiska besvär helt utan direkt fysiskt våld.

Oavsett om man går i självförsvarsposition (med att slå tillbaka) så är våldet lika skadligt psykologiskt. Det är det även i de fall där försvararen inte fått några slag men lyckats eliminera angriparen och kanske även med dödligt resultat. Det stressar en normalt funtad människa svårt och kan resultera i svåra besvär.

När man diskuterar våld så måste man inse att våldet är ett fenomen och det är likalydande för alla inblandade men de inblandades roller kan skilja sig åt som angripare och försvarare. Detta måste man också tänka när det gäller parrelationer att kvinnan kan vara angriparen men hon kan råka dra det kortaste strået under själva kampen.

Jag tror att rättsväsendets benägenhet att tolka mannen som våldsverkare i ett sådant scenario är större än tvärtom.

Bra sagt Johannes och Christofer om den psykologiska faktorn!

En tjej blir våldtagen utan att få några fysiska skador av det - kanske hon blev drogad eller hon kanske rent av sov. Eller så valde hon att inte göra motstånd för att slippa bli skadad. Vi anser med rätta att våldtäkt är ett fruktansvärt brott, därför att den psykologiska faktorn är så stark att kvinnan kan få ångest hela livet efteråt, fastän själva våldtäkten kanske bara varar några minuter. Därför blir straffet i regel minst två års fängelse, och det är helt rätt.

En man blir oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp. Ovissheten om ifall han någonsin får träffa sina barn igen, känslan av att alla runtomkring dömer honom och fryser ut honom, rädslan för att hamna i fängelse och förlora arbetet, allt detta kan också ge honom ångest hela livet efteråt. Och en sådan process kan pågå i månader eller år! Jag undrar t ex hur mannen i Sandvikenfallet mår i dag och hur länge det som hänt kommer att förfölja honom?

För att skydda kvinnor: Röj undan sly, sätt upp belysning, lär flickor att aldrig lämna sitt glas utan uppsikt, och varna dem från att dricka för mycket. De flesta som blir våldtagna blir det av någon de känner, och det måste de få lära sig tidigt. Och satsa på utbildning/samhällsinformation av grupper som är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken. Förklara tidigt för unga tjejer, att många av någon konstig anledning ofta väljer "bad boys", och att det är bättre att välja en skötsam kille (eller tjej).

För att skydda män: Det minsta vi kan göra är att rättssäkra processerna! I en rättsstat är man oskyldig ända tills motsatsen har bevisats. Trots detta har det rests förslag om omvänd bevisföring i sexualbrottsmål vilket är skrämmande! Det sociala kanske också ska ges mindre makt att ingripa så snabbt som ibland sker i dag, även om de naturligtvis måste få ingripa akut när det är helt uppenbart att missförhållanden föreligger. Vi måste också sluta se män i största allmänhet som potentiella våldsmän och pedofiler. Först ville vi ha män inom barnomsorgen. Nu vill män inte arbeta inom barnomsorgen.

För att skydda barn: Tala om för barnen, redan i förskolan, vem de kan prata med om någon behandlar dem illa, och ta dem alltid på allvar. Lyssna på vad barnet har att säga, utan att ställa ledande frågor, men tala först om för dem hur oerhört viktigt det är att de talar sanning! Och även om barnet berättar om något hemskt, så kan det hända att detta beror på att barnet vill ha uppmärksamhet och inget annat. Så var fallet när min son berättade om en sannolik pedofil utanför skolan. Så man måste också försöka förvissa sig om att barnet inte fantiserar.

För att skydda alla: Glöm inte bort att det inte bara handlar om blåmärken. Reagera om någon mår psykiskt dåligt och försök få förtroende nog för att få veta varför, eller uppmuntra personen i fråga att tala med någon annan som han/hon litar på!

Gunnar Claesson redogör ett scenario där en man och en kvinna beslutar sig för skilsmässa.
Gunnar Claesson kallar scenariot för djupt olyckligt.

Jag törs påstå att det är ett grymt osaligt verklighet där flera aktörer än sociala maskineriet är inblandade och agerar.
Våld (både fysiskt och psykiskt!) och övergrepp i alla former kan och bör bemötas samt straffas på ett korrekt sätt av myndigheter utan att betraktas av de flesta inblandande som den gyllene källan till ”snabba vinsten” på den ene förälderns samt barnets bekostnad.
Fortsätter man på det här sättet kommer sociala och ekonomiska konsekvenserna vara omätliga i ett försvagat samhälle inom en snar framtid.
Ett samhälle där ”konsten att ljuga” är universitetsämne kommer inte i oskadat skick alldeles för långt.

Johannes Westlund

Det du skriver låter ack så sofistikerat ända tills man inser att logiken av dina åsikter är att det är nästan lika traumatiskt att bli slagen av en tvååring som att bli slagen sönder och samman av en person som är tio gånger starkare än du.

Ge dig!