Vanvårdsursäkten gör det lättare för andra att få rätt

Måndag den 21 november besvistade jag tillsammans med 1 200 systrar och bröder Upprättelseceremonin i Stadshuset. En händelse som fått stort gensvar negativt och positivt. Åtskilligt har skrivits om själva ceremonin, talen, inbjudna, platsbrist och inte minst den märkliga menyn. Men jag väljer att lägga ribban högre än så - det var en absolut historisk dag, större än vad jag tror vi förstår vidden av. Den svenska staten ber offentligt om ursäkt. Visserligen inte på eget initiativ men väl efter krav på att erkänna sina fel. Det är svensk historia i ett som jag hoppas leder till nya vägar.

I åtta år har frågan om de vanvårdade barnen drivits av föreningar, enskilda och utredningar. I nästan lika många år har jag varit en del av detta. Liksom jag tidigare följt olika fall av diskrimineringsfrågor, minoritetsfolksfrågor, folkrättsfrågor på olika sätt. Staten har efter mycket om och men tvingats ersätta blodsmittade HIV-gruppen, tvångssteriliserade och lobotomigruppen som fick avslag på ersättning. Vi har minoritetsgrupper som farit illa i Sverige men som aldrig fått någon ursäkt. Gruppen Styvbarn/Vanvårdsbarn lyckades dock få regeringen att be om ursäkt inte bara på ett papper utan under en ceremoni i Stadshuset Stockholm. Det är en historisk seger och något helt nytt som jag ser det i svensk statshistoria.

Myndighet är i vårt land förknippat med Makt. Makt att besluta, bestämma över medborgarnas huvuden och framför allt staten har alltid haft rätt och har rätt. Det är detta som gör det så svårt att driva frågor mot makten oberoende om det är kommun eller statliga institutioner. Att driva ett ärenden rättsligt mot skattemyndigheten kräver inte bara ekonomi utan framför allt tid och pappersexercis. Att driva ett ärende mot Kronofogden är som att forcera ett berg, det är snudd på omöjligt. KF som myndighet har all rätt mot medborgaren.

Att driva ett ärende mot en socialförvaltning är en idag nästan juridiskt omöjlig sak att göra. Regelverk och lagar och inte minst ekonomiska resurser gör att medborgaren är förlorare innan fallen ens har hunnit upp i rätten. Att kommuner i dag tvingas betala till mobbingoffer i skolorna är ett stort steg i kampen mot kommunerna.

Mot bakgrund av detta bör ursäkten den 21 november 2011 ses som en historisk dag. Det är mig veterligt första gången som svenska staten inför de utsatta, media och världen ber om ursäkt för att de brustit mot de barn man var ansvariga för. Jag vill inte drar några stora växlar på att detta skulle innebära att fler grupper kan förvänta sig ursäkter, men det borde rimligtvis vara en öppning mot att staten kan börja se sina fel och kanske utan tidsödande processer i framtiden göra det lite lättare för människor som blir felaktigt behandlade.

Det intressanta är nu om kommunerna inser att den statliga ursäkten innebär krav på deras fortsatta verksamhet inom socialvården. Att de inser att framtiden kan bli dyr den dag barn och ungdomar reser krav mot kommunerna för att de brustit i sitt ansvar för barnen. Jag vill se detta som en öppning att samhället kan erkänna sina fel och rätta till felen. Ni kommuner som idag utan möjlighet för familjerna att ens ha en möjlighet att föra sin talan tagit omhand deras barn bör betänka att de här barnen en dag kan stå med sin jurist och kräva sin rätt av stadsdelsförvaltningar i Stockholm och socialkontor runt om i landet. Ni kommer då lika lite som talmannen Per Westerberg med sitt tal den 21 november kunna ge tillbaks dem deras barndom, men ni får betala för att ni inte förstått att se allt från barnets sida och inte lyssnat när tid fanns.

I framtiden kommer vi många att minnas Upprättelsedagen varje år, men i historieböckerna kommer det stå något mer. Svenska staten ber om ursäkt och det går inte att glömma eller sudda ut. Det är för evigt präntat på papper, på digitala sidor och i människors minne. När allt lagt sig och analyserna av talens innehåll börjar komma, ges otroliga möjligheter för de sk humanjuristerna i Sverige att hitta möjligheter som på ett tidigare stadium upprättar barns rätt till barndom. Det mot bakgrund av detta som vi aldrig skall glömma 21 november 2011, dagen då Sverige tog ett litet steg i riktningen mot en rättsstat.

Anne Skåner (78 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/41062

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

TACK Anne för att du och dina medkämpar lagt grunden! Upprättelsedagen var en stor dag på många sätt.

Det får aldrig hända igen! Se, hör och GÖR! sa Per Westerberg och Maria Larsson.

Det var ett löfte och en uppmaning som inger hopp. Nu måste myndigheter skärpa sig, lyfta blicken eller snarare sänka den och verkligen se dagens många utsatta barn. Agera och ta ansvar!

Permalänk | Anmäl #1 Monica Dahlström-Lannes, 2011-11-23, 00:51

Anne Skåner det var en del fina ord men knappast trovärdigt efter ditt sista inlägg, socialtjänsten borde omhänderta fler barn....,.Intressant Att MDL är den första eller enda en så länge som skriver glad hälsning. Alla vettiga människor fattar ju att det är nåt allavrligt fel i socialtjänstens omhändertaganden efter Sandvikenskandalen. Men Ann Skåner och MDL slutsats efter fallet är att det måste omhändertas ännu fler barn!!

Anne Skåner + Monica Dahlström-Lannes = sant

Permalänk | Anmäl #2 Olof Henriksson, 2011-11-23, 23:08

Vad gäller ditt inlägg om omhändertagande av barn Olov, det misstag som sker är beklagliga och skall inte ske..jag jobbar mycket med att hjälpa dem vars barn omhändertas på felaktiga grunder. däremot anser jag att otroligt många barn far illa utan att någon vare sig privatpersoner eller myndigheter bryr sig. inom upprättelsen träffar jag ofta folk som säger tänk om vi hade blivit omhändertagna helvetet kan inte ha varit värre än det vi fick växa upp med. det är okunnigt och brist på barnsperspektiv att hävda föräldrarätt. men den här debatten här inte hemma här.

Permalänk | Anmäl #4 Anne Skåner, 2011-11-24, 01:11

Jag tycker detta är svammel. Alla myndigheter agerar efter den kunskap som råder vid tillfället. Man kan inte komma 50 år senare, då det finns ny kunskap, och klandra någon.

Jag själv var ett seriöst problembarn i skolan. Hamnade ofta på skolans s.k. OBS-klinik, fick kvarsittning, mobbades dagligen och blev förflyttad från skola till skola. Detta var på 60-talet.
På 2000-talet har jag fått diagnosen Aspergers syndrom.

Hur mycket stålar kan jag förvänta mig? Var/Hur mycket/när?

Sensmoralen är att skolan (=samhället) inte hade en aning om vad Aspergers innebar. Jag var bara ett problembarn. Och det var jag som fick betala priset (=noll barndom).

Men jag är inte sur. Jag kräver inte pengar i kompensation. Samhället visste inte bättre på den tiden. Alla vi som lever idag är ättlingar till den allra första människan som gick på jorden. Men inte kan vi klandra henne/honom för att han gick runt och slog ihjäl sina medmänniskor i syfte att äta upp densamme. Han/hon hade inget val.

Permalänk | Anmäl #5 Janne Berggren, 2011-11-24, 09:47

Ann Skåner försök inte trolla bort korten. Det är absolut här den debatten hör hemma. Du måste stå för dina påståenden, Altså att du är journalist och författare. Många och jag Tycker det skulle vara mycket intresant att veta på vilken tidning redaktion eller liknande du jobbat och läsa något därifrån. Sökte på bibblan, vad är du författare till?

Permalänk | Anmäl #6 Olof Henriksson, 2011-11-26, 17:02

Hörde på Sist med det Senaste i p4 i helgen och hörde DJ Beppos fantastiska sång om ursäktshysterin. Telia, Carema, Sepp Blatter, Per Westerberg...
:)
Se videon till låten :
http://www.youtube.com/watch?v=GDE0Y7_mZCc

Permalänk | Anmäl #7 Viktor Larsson, 2011-11-28, 11:19