Vi alla måste ställa obekväma frågor om barn som far illa

Grundproblemet är att fel människor skaffar sig barn. Ska vi gå till botten med problemet så är det där vi måste börja.

En bra, välargumenterad artikel. Men kommunerna borde söka säkra sin kompetens av högre utbildade utredare, helst forskarutbildade.

Therese,

Jag tror alla håller med dig om ditt budskap. Konstigt vore annat. Det finns barn som far illa och de ska ha hjälp och vi måste försöka att se de barn som far illa och agera som goda samhällsmedborgare. Jag är dock övertygad om att du inte är speciellt nyanserad i hur du beskriver verkligheten samt så har jag svårt att förstå din logik. Därtill ser jag inte hur idéerna i din artikel ska förbättra situationen för barn om man inte samtidigt genomför förändringar inom bl.a. socialtjänsten. Som jag ser det skjuter du förbi alla relevanta frågeställningar som börjats diskutera på bredare front i och med Uppdrag Gransknings reportage och lyfter upp en fråga som istället flyttar fokus från socialtjänsten till medborgarna. Jag undrar om inte det just var syftet med din artikel?

Sandvikenfallet är inget ovanligt "skräckexempel som lyfts fram i media...". Det ovanliga med Sandvikenfallet är att det rörde två föräldrar som levde tillsammans i en idyllisk villaförort. Därför vågade media ta i det fallet. Hur många andra Sandvikenfall finns det där det istället pågår en vårdnadstvist, där föräldrarna bråkar, har varit missbrukare, kommer från ett lägre samhällsskit eller inte lever efter de gängse normer som de flesta lever efter utan att det är skadligt för barnen osv?Att försöka förminska detta är för mig obegripligt om man inte har i syfte att försöka lyfta bort ansvaret och förleda allmänheten.

Att "socialtjänsten tenderar att framstå som boven i dramat" är väl självklart. Likaså är det självklart att man belyser felaktigheter som åklagare, poliser och de som förhör barn begår. Det är så vi kan förbättra systemet. Genom granskning (som idag knappt finns), analys, kritik och förändringar. Om "kompetensen på utredningsenheterna utarmas" vilket är en av orsakerna till vad forskningen visar på, nämligen undermåliga utredningar som i regel (över 90% av utredningarna) saknar barnperspektiv så är det väl socialtjänsten som ska kritiseras och förbättras. Deras arbete blir inte bättre av att jag anmäler misstankar som jag har eller om jag inte gör det, eller om jag lägger mig i andras privatliv mer eller mindre. Deras arbete kan enbart förbättras om man granskar det, tar till sig av den forskning som finns, förändrar regelverket och inför rättssäkerhetsaspekten under utredningsfasen och de faser som följer samt ser över utbildningen som är mycket bristfällig. Ingen gynnas av att socialtjänsten fungerar så som den fungerar idag, även om det är svåra frågor som många handläggare arbetar med.

Att du troligen har rätt i att"utredarrollen är svår" och att "många socionomer vill inte jobba på utredningsenheterna på grund av den höga arbetsbelastningen" leder inte till ansvarsfrihet eller att vi ska lasta över ansvaret på medborgarna. Om jag ska ta på mig socialtjänstens ansvar vill jag ha fast anställning och ersättning därefter. Därmed inte sagt att vi inte behöver bli bättre som människor och bry oss mer om varandra, inklusive barn.

Som socionom och verksam på barnahuset i Eskilstuna, som du är, hade det varit intressantare att vet hur ni tar till er av det som kom fram i Uppdrag Granskning, hur ni arbetar för att förbättra er, vad ni gör för att i framtiden genomföra objektiva och gedigna utredningar osv. Återkom gärna med en sådan artikel istället!

Försvaret för socialtjänsten imponerar inte. Har man läst socialsekreterares undermåliga utredningar och hur förföljelsestrategier tillämpats mot familjer, blir man istället upprörd över hur media i alldeles för liten utsträcknning granskar denna verksamhet. Bo Edvardsson och hans studenter är ett lysande undantag för hur dessa problem kan studeras.

Naturligtvis måste Linejung krydda sin framställning med en övergreppshistoria. Den övertygar sannerligen inte. I vuxen ålder har Kalle berättat om sin styvfar. Han påstår att denne förgripit sig på honom. Han går två gånger i veckan till skolsköterskan med knän med blåmärken. Han påstår att det är fotbollsskador (varför?). I själva verket är detta resultat av styfaderns övergrepp. Konstiga skador. Jag kan naturligtvis inte kategoriskt utesluta övergrepp, men Linejungs historia övertygar inte. Den visar däremot i vilket ideologiskt klimat anmälningar hamnar och vilket slags personer som skriver undermåliga "utredningar".

Tack för synpunkterna! Vad jag efterfrågar är en mer nyanserad rapportering i media och ett större ansvarstagande från alla som möter barn. Självklart ska socialtjänsten både granskas och förbättras. Jag tror emellertid att om media lyfte fram fler goda exempel, skulle fler våga kontakta socialtjänsten. Både de som behöver göra en orosanmälan och de som själva är i behov av stöd i sitt föräldraskap.

det finns en ny rubrik här på Newsmill om barn som placerats i familjehem, den heter Familjehem: http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/30/ge-familjehemsf-r-ldrar-ett-er...