Idag håller LO och ABF hyllningsmöte till Kuba

Idag arrangeras den årliga konferensen "Socialistiskt Forum" på ABF-huset i Stockholm. Arrangörer är Arbetarnas Bildningsförbund ABF och LO-förbundet i Stockholm. Av någon outgrundlig anledning väljer ABF och LO att under detta seminarium hålla ett hyllningsmöte till diktaturregimen på Kuba.

En gång i tiden tog LO striden med kommunisterna. Tillsammans med Socialdemokraterna drog de gränsen mellan demokrati och diktatur vänsterut. Idag är det tvärtom. Nu bjuder LO in värsta sortens medlöpare att predika den kubanska enpartistatens lov.

Klockan 10.00 på lördag ska Svensk-Kubanska Föreningen (Svek) ansvara för ett seminarium om Kuba på Socialistiskt Forum. Denna förening är Fidel Castros stödförening i Sverige. Tidigare fanns det motsvarande stödföreningar för Sovjetunionen och snart sagt varje satellitstat i Öst. Men efter att östblocket kollapsade finns bara Svek och Svensk-koreanska föreningen (som stödjer Kim Jong Il) kvar.

Svek har nära band till kubanska ambassaden och arrangerar årligen propagandaresor till regimen på Kuba, så kallade brigadresor. Svek var under många år medlem i ABF. Men de tvingades att lämna då ABF insåg att organisationen är en okritisk stödförening till diktaturen på Kuba.

Det vore bra om LO och ABF skriver en replik på den här artikeln och berättar för läsarna på vilket sätt kommunistiskt enpartistyre går att förena med en demokratisk socialism. Att notera är att detta är ett seminarium helt utan någon som helst kritisk ansats. Det är ett möte där Svek självt ska hålla hov. Det finns inga motdebattörer eftersom Svek självt ansvarar för upplägget av mötet. LO och ABF kan därför omöjligt anföra att detta handlar om någon sorts debatt eller kritisk dialog, för det gör det inte. Det är ett renodlat propagandamöte, ingenting annat.

LO säger sig stå upp för fackliga rättigheter. Men sådana existerar ju inte på Kuba. Facket är en del av Castroregimen. Det finns ingenting som heter strejkrätt på Kuba. Facket är till för att tysta arbetarna, inte att ge dem en röst genom samarbete. Facket är en del av regimens mobiliseringsapparat.

ABF anser sig stå för demokratiska bildningsideal. Med vilka ideal väljer ABF att hålla hyllningsmöten för en regim som i över fem decennier förvägrat befolkningen yttrandefrihet? Antalet tillåtna dagstidningar på Kuba med större räckvidd kan räknas på egna handens fingrar. Det är Granma (Kommunistpartiets tidning), Juventud Rebelde (Ungkommunisternas tidning) och Trabajadores (Kommunistfackets tidning). Det kan finnas ytterligare någon tidning, och olika regionala editioner. Tillsammans med regimens andra medier och den hjärntvätt som varje skolelev tvingas att genomgå under många år och därefter i militären så utsätts den kubanska befolkningen för en närmast besinningslös hjärntvätt, år efter år, generation efter generation.

På vilket sätt anser ABF att detta är att betrakta som demokratiska bildningsideal?

I Sverige klagar många över att debatten är strömlinjeformad och snäv. I Kuba är den lagligt tillåtna informationen mindre än vad som ryms på den meterbreda hyllan under kortläsaren på Pressbyrån. Vissa hävdar att detta kan ursäktas med att analfabetismen är låg på Kuba - men vad är det vits att läsa om det enda som du erbjuds är politbyråns dekret och Fidel Castros timslånga monologer tryckta och omtryckta gång på gång?

LO och ABF säger sig tillsammans stå upp för ett demokratiskt styrelseskick. Jag tror dem, i alla fall så länge det handlar om rätten och möjligheten för svenska väljare att rösta bort alliansen från regeringsmakten. Men har oppositionen på Kuba, dit också landets socialdemokrater hör, möjligheten att rösta bort regimen på Kuba i fria val? Svaret är nej. Orsaken är att Kuba i praktiken varken har fria val, eller fri informationsutbyte eller ens ett parlament i riktig mening.

I det så kallade parlamentet på Kuba, nationalförsamlingen, sitter 609 ledamöter. I senaste valet fanns det 609 kandidater att välja emellan. Det finns alltså lika många kandidater som det finns platser. Och hur blir man då kandidat? Jo genom att röstas fram på lokala kvartersmöten. Dessa val sker med handuppräckning och övervakas av den lokala Kommittén för revolutionens försvar (CDR) som är en del av kommunistpartiet och främst fungerar som lokal angivericentral. I praktiken är det sådana mekanismer inbyggda i systemet att det blir omöjligt för regimkritiker att bli valda. Vad jag vet har regimen på Kuba aldrig kritiserats i nationalförsamlingen.

Och hur ofta träffas då nationalförsamlingen? Svaret är två gånger per år. Den mesta av tiden går åt till att lyssna på tal från ledamöter i Kommunistpartiets ledning. På vilket sätt kan ett parlament fungera utan att det finns institutioner och politiska instrument såsom motionsbehandling, budgetdebatter, partiledardebatter, interpellationer, utskottsarbete osv.

Slutsatsen av detta är lika självklar som logisk: Det kubanska parlamentet är en fasad för regimen, ett sätt för regimen att låta systemet framstå som något helt annat än vad det är. Omvärlden ska inbillas att det pågår en demokratisk politisk process och att Kubas politiska system är ungefär som vårt i Sverige.

Fidel Castro styr inte längre Kuba. Det gör hans bror Raul Castro. Det skedde utan några fria val, helt bakom stängda dörrar, på samma sätt som när Hafaz al-Assasd lämnade makten till sin son Bashar al-Assad, och som när Kim il Sung lämnade över makten till Kim Jong Il. Vissa kosmetiska förändringar har därefter skett på Kuba. Till exempel får kubanerna nu äga pass. Många politiska fångar har också släppts, och därefter med sina fruar inom dissidentrörelsen Damerna i Vitt accepterat att gå i exil.

Man ska dock vara mer än lovligt naiv om man tror att dessa reformer syftar till att introducera demokrati på Kuba. Tvärtom vill regimen göra vissa justeringar för att återvinna legitimitet i omvärlden och minska Kubas isolering. I bästa fallet kan makten inom regimen breddas från en person till kanske en handfull. Då blir Kuba en militärjunta snarare än envälde. Skillnaden får betraktas som hårfin.

En lämplig politisk linje för en demokratisk vänster borde i stället vara att med stor kraft stödja den inhemska demokratirörelsen på Kuba. Genom att stödja denna finns en starkare demokratisk kraft som kan lotsa Kuba genom en demokratisering den dagen regimen kollapsar. Många är skeptiska till USA:s politik för Kuba. I det perspektivet är det ännu viktigare att stödja den inhemska demokratirörelsen, för att landet inte helt ska slukas av amerikanskt kapital och starka kubanska lobbygrupper i Florida den dagen regimen faller.

Sverige har stora möjligheter att på ett konstruktivt sätt stödja demokraterna på Kuba. Att låta diktaturens stödförening i Sverige hålla hyllningsmöten på ABF-huset, med LO:s goda minne och finansiella uppbackning, är sämsta tänkbara väg att gå.

Fredrik Malm (12 artiklar)

Anmäl