Vinst är okej men tuff styrning behövs

Systemet med vite finns redan, i alla fall i vissa landstingsupphandlingar. Jag tror att det ser olika ut på olika håll om man bakar in sådana formuleringar i upphandlingsunderlagen eller inte. Dock brukar det krävas grova, upprepade överträdelser innan man utkräver vite. Med detta sagt tror jag ändå att det möjligen kan fungera. Jag vill gärna trycka mer på personalansvaret än författaren. Det bör vara anmälningsplikt för personalen kopplat till utbildning kring detta. Jag tycker som författaren att det är naturligt att man först går till sin närmsta chef. Här är det dock viktigt att man har ett säkert system där det dokumenteras att problemet delgivits denna, så att han/hon kan ställas till svars inför uppdragsgivaren om problemen inte åtgärdas.

Ja personalansvaret är viktigt, jag tänker mest på de normer som ska finnas med i utbildningen, normer om vad en god vård är, och lagstiftningen för detta. Jag tror dock att det är fel att lyfta bort ansvar från dem som har huvudansvar: Arbetsgivaren - cheferna i den verksamhet som utför vården och å andra sidan huvudmannen som är ansvarig för att följa upp kvaliteten och att rätt saker levereras. Att lägga ansvar på personalen, utöver det de har gentemot sin arbetsgivare, är väl att röra till det i ansvarsfrågan? Det kan få de riktigt ansvariga att koppla av för mycket......

Inom äldreomsorgen och handikappomsorgen har man sedan 1999 haft ett system för att kunna anmäla missförhållanden inom verksamheten. Det heter Lex Sarah och det utvidgades 1 juli 2011 till att gälla alla delar av socialtjänsten, offentlig som privat. Den anställde ska rapportera missförhållanden till sin chef som ska utreda och åtgärda missförhållandena. Givetvis går detta ut på att förebygga så att det inte händer igen, om möjligt. Missförhållanden ska även anmälas till Socialstyrelsen och till uppdragsgivande socialnämnd. Detta system är bra, men det som verkligen behöver förbättras är uppdragsgivarnas/vårdköparnas egen kontroll av att det de köper motsvarar kraven. Idag läggs mycket möda på processen med att upphandla tjänsterna, men när tjänsten väl är upphandlad upphör ofta kommunernas krav och kontrollerna som om upphandlingen i sig själv skulle garantera att man verkligen får det man har köpt. Det är ungefär samma sak om om Du skulle köpa en ny bil men helt utan garanti och när den rasar efter 1 månad så rycker Du bara uppgivet på axlarna.

Vi som jobbar/ har jobbat inom vården vet att det ska mycket till innan en lex sarah-anmälan görs. Särskilt som man ska anmäla. Krävs mycket mod att anmäla ett missförhållande till sin närmaste chef som också bestämmer ens arbetsvillkor och lön. Det är väl uppenbart att nuvarande system inte räcker. Ekonomisk bestraffning grundat på lex Sarah-anmälningar skulle leda till färre anmälningar, men inte bättre vård. Jag tror därför som artikelförfattaren att huvudmannen måste kontrollera mer, men då viktigt vad som ska kontrolleras.

Jag tycker att kommentarerna visar på, och betonar, vikten av att huvudmannen för vården inte bara ska agera ansvarsfullt under upphandlingen utan det ska vara ett kontinuerligt ansvar under hela den tid då vården bedrivs av den privata (eller kommunala!) vårdgivaren. Behovet av kontroll och uppföljning kan vara väldigt olika för olika verksamheter och företag, kontroll måste ske mer intensivt när det kommit fram indikationer om brister. Det räcker inte med att stifta en lag i Riksdagen om viteshot etc. - det krävs mycket mer av vardagliga rutiner. Allra mest krävs tillsyn där patienten själv är svagast för att själv orka agera. Och en sak till: det är också viktigt att ställa krav på den privata vårdgivaren, och den kommunala, att verksamheten kontrollerar sig själv, så att interna varningsklockor ringer när något allvarligt går snett. Det brukar vi kalla för "kvalitetssystem". Om inte det fungerar och finns med i upphandlingskraven, då är det en allvarlig brist i styrningen. Och det är ju upphandlarens ansvar mest att få detta på plats. Frågan om vinst eller inte kan enligt min mening inte vara den ideologiska grundbult som en del debattörer nu vill göra det till. Dessa debattörer "skjuter från höften" enligt min uppfattning för att försöka vinna poäng med ett lite populistiskt knep.

Jag ska koncentrera mig på en punkt i Lars Erikssons artikel:
"2 Huvudmannens (landsting och kommuner) kontroller av kvaliteten ska i möjligaste mån betalas av vårdföretagarens aktieägare. Inte av huvudmännen och skattebetalarna."

Det är bra att Lars Eriksson tar upp kostnaden för kontroll av kvalitet. Men det finns fler konstnader: Offertutvärdering och avtalsskrivning. Ju mer detaljstyrning som huvudmännen anser sig behöva, desto mer kommer processen i sin helhet att kosta.

Det leder till att den byråkrati som det fanns förhoppningar om att minska istället ökar. Det skulle vara intressant att få siffror på hur mycket pengar som satsas på hela upphandlingsprocessen och uppföljning från huvudmännens sida. Det här är pengar som alternativt kunde satsas på personalen och konsumernterna.