Barn tvingas umgås med misstänkta våldtäktsmän

Om myndigheterna hade rätt att sätta in kameror och avlyssningsanordningar i alla hem, så skulle detta lösa sig.

Sen en oinskränkt rätt att när som helst gå in i familjen för att under godtycklig tid omplacera barnen "för deras eget bästa". Man måste agera snabbt. Att sätta minst en av föräldrarna i häkte under fulla restriktioner borde vara praxis.

Någon rättsprocess är ej nödvändig. Barnens bästa måste komma främst. Myndigheter gör aldrig fel. Föräldrar bör kontinuerligt avkrävas att bevisa att de är oskylldiga till att inte mött "barnens bästa" enligt myndighetnas senaste uppdaterade version.

Det finns ingen berättigad kritik mot myndighetsutövning, det finns bara banrs lidande och föräldrars övergrepp.

Socialtjänsten är en högriskbransch, men medan övriga högriskbranscher präglas av ett väl utvecklat säkerhetstänkande saknas hos socialtjänsten grundläggande kunskaper om hur man gör en riskbedömning. Socialtjänsten behöver skaffa sig en riskmedvetenhet och arbeta proaktivt för att förhindra att redan utsatta barn utsätts för ytterligare risker.

Stefan Widell har i brev till både Socialdepartementet och Justitiedepartementet (dnr S2011/8441/sr) påtalat det Monica Dahlström Lannes ovan beskriver.

Det kanske är hög tid för både politiker och medborgare att börja fundera på vad man får för pengarna ?

Vilka repressalier möter socialtjänsten för felaktiga beslut som orsakar människor lidande?

Jättebra att denna allvarliga fråga belyses. Dessvärre är det också pga socialtjänstens aktivitet, när den missriktas, som de förstör möjligheterna för en polisutredning när soc agerar som polis och åklagare och kallar samman familjen och håller förhör med dem, meddelar den misstänkte alla misstankarna så han/hon kan förbereda sitt försvar och skrämma familjemedlemmarna till tystnad - innan eller istället för att man konktaktar polisen.
LVU-omhändertagande får inte användas för att genomföra annat än LVU-vårds-utredningar på barnet, utan måste alltid grundas i om det pga något förhållande i hemmet finns påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas. Och det gör det ju om barnet misstänks utsättas för brott i hemmet - oavsett om de misstänkta brotten går att bevisa för en fällande dom i brottmålet eller ej.
Naturligtvis måste man vara ödmjuk iatt skilja på ev missuppfattningar från välmenande vuxna runt barnet och på de uppgifter barnet själv lämnar om övergrepp som begåtts mot barnet. Och det är precis som du säger: Barn som inte lever under trygga och repressionsfria förhållanden kan i princip inte våga berätta om sin verklighet.
Socialarbetare vill ofta inte veta och får och kan därför inte ta emot ett utsatt barns berättelse. Det behövs särskilt utbildade och särskilt handplockade barnutredare med handledning som kan utreda och vidta åtgärder till utsatta barns skydd. Lagen är entydig om att barns och brottsoffers behov ska ha prioritet enligt all handläggning enligt socialtjänstlagen, föräldrabalken, LVU och brottsbalken. Dock inte enligt rättegångsbalken, där det är den misstänktes behov och intressen som prioriteras. Men det måste vi kunna klara att hantera. Hittills blir handläggningen kring det väldigt känsliga området med barn som brottsoffer oftast helt inriktad på den anklagades/misstänktes rättssäkerhet enbart. Men så säger inte lagen och så ska vi inte fortsätta. Tack Monica för att du tar upp denna frågan. Socialtjänsten främst, men också polis och åklagare och domare, har mycket att ta itu med för att de ska utföra sitt uppdrag för utsatta barn som lagen uttrycker att de ska göra det. Riskbedömningen i vårdnadsmål gagnar sällan utsatta barn och domare går sällan emot en socialtjänsts bedömningar, hur utredningen än utförts och vad den än landar i. Det blir oftast en brottmålsbedömning också i tvistemålen. För barnen är deras liv (vårdnad, boende, umgänge) ännu viktigare än att det blir fällande dom i brottmålet. De ska inte behöva vara rättslösa innan/utan fällande dom i brottmålet.

Om det som jag läst på nätet är sant, nämligen att förhörsledaren i Sandvikenfallet upprepade gånger pratat om "mjölkat pappas snopp" och gjort onanirörelser tills flickan tagit efter, så borde den förhörsledaren få sparken med omedelbar verkan! Om förhöret finns på video så borde detta vara mycket lätt att kontrollera.

Jag undrar hur vanligt det är med ledande frågor i förhör av det här slaget, och hur många som blivit oskyldigt dömda på grund av det. Det jag intuitivt känner är att det finns ett antal personer som alltid utgår från att en anklagad man är skyldig, och att några av dem finns i vårt rättsväsende. Och jag känner till en person, som till och med sagt offentligt att män är djur.

En anklagelse kan inte bara förstöra hela livet för mannen, utan även för barnet. Att bli ryckt från sina föräldrar, den fasta och trygga punkten i tillvaron, skapar INTE trygghet hos barnet! Bli inte så ivrig att skydda barnen så att du glömmer bort det!

Lite rekommenderad läsning för artikelförfattaren:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/snart-har-vi-alla-fatt-pedofilernas...

http://www.mansnatverket.org/articles/mannen-och-skulden.php

Hur skulle du själv ha agerat om du varit man, bott i Kumla, och hittat en gråtande flicka som blivit kastad av tåget? Hade du vågat ta hem henne till dig för att trösta och hjälpa, med risken för att bli anklagad för att vara pedofil?

Gunnar Claesson, du talar om barn i allmänhet, jag om barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Vad tycker du man ska göra med blåslagna och skadade barn? Återföra dom till den misstänkte?

En sak är vi helt överens om. Polisförhör med barn ska inte innehålla ledande frågor. Något jag lärt ut sedan 90-talet.
Proffsiga utredningar skiljer agnarna från vetet.

Den 21/11 är det Upprättelseceremoni för vanvårdade och utsatta barn, idag vuxna män och kvinnor. Om du inte tror mig, så kan du fråga dem!

Monica jag har läst din bok. I den räknar du bla upp en mängd olika orsaker till att ett barn inte vill berätta om att det varit utsatt för övergrepp, men den naturligaste förklaringen till det nämligen att barnet inte varit utsatt har du inte med. Varför? Jag erkänner att det är en av de första upplagorna jag läst förhoppningsvis har du ändrat detta i senare upplagor.

MONICA DAHLSTRÖM-LANNE,

Vi alla delar din syn att barn som utsätts för övergrepp ska skyddas. Det finns många exempel på när vi misslyckats med det, även om vi lyckas i det allra flesta fallen. Dessutom så misslyckas vi när utsätter barn för påtryckningar, påverkan och tar bort dem från föräldrarna/en på lösa eller felaktiga grunder.

Om man är inblandad i utredningen av en pågående rättsprocess måste man dock förhålla sig objektiv. Det är så en åklagare måste arbeta samt hur en förundersökning ska gå till. Dock gäller detta inte för socialtjänsten, de får vara subjektiva och ha förutfattade meningar om "sanningen". Det betyder att socialtjänstens subjektiva åsikter får gälla i deras utredningar och förslag till åtgärder om tex LVU paragraf 6. Det leder till att man ofta fattar fel beslut, antingen att barn som utsätts för övergrepp inte skyddas eller att barn som inte utsätts för övergrepp utsätts för påverkan och ibland tom tas bort från föräldern/rarna. Den forskning som finns visar att socialtjänsten, som de arbetar nu, inte är rättssäkert för varken barn eller vuxna. Utredningar präglas av godtycke, subjektivitet och man anpassar utredningarna efter förutbestämda verklighetsbilder. Det är skrämmande, ffa med tanke på deras makt över barn och vuxna. Därför är jag mycket förvånad över att du säger "En professionell socialtjänst..." eftersom dessa, enligt forskning, inte finns i Sverige idag (dock finns det professionella socialtjänstemän och beslut även om de är ytterst få). Jag anser att vi bör ta bort mycket av den makt som socialtjänsten har idag samt införa straffansvar för socialtjänstemän. Därutöver måste man förändra hela sitt arbetssätt. Inga små ändringar med andra ord.

Som jag ser det så präglas även ditt inlägg av en förutbestämd verklighetsbeskrivning. Du säger bl.a. "Jag har personligen sett blåslagna barn hämtas hem av en misstänkt pappa, mitt framför ögonen på oss vittnen och en maktlös polis.". Om ni var vittnen till hur barnen fick sina blåmärken hade nog pappan inte fått hämta barnen om han orsakat dem. Jag antar att ni var vittnen till att barnen hade blåmärken och inget mer vilket var anledningen till att en pappa fick hämta sina barn. Om du inte VET hur det gick till bör du förhålla dig objektiv som utredare. Om man hade starka skäl för misstänka pappan gjorde socialtjänsten fel och anledningen till det har jag beskrivit tidigare.

Du säger också att "Utsatta barn berättar oftast för lite, ingenting alls eller tar tillbaka det de berättat vid polisförhöret.". Vet du vilka mer som göra detta? Barns som ljuger, fantiserar, tror sig ha varit med om något som de inte varit med om, fått berättat att de varit med om något så det tror på det och barn som inte varit utsatta för något. Om man inte har tydliga indikationer på att något är fel ska man inte göra något eftersom man riskerar att utsätta barn och vuxna för onödigt lidande samt spendera statens pengar på något som inte bär frukt. Att barnutredningar dessutom är bedrövliga idag, trots att det skett några förbättringar de senaste decennierna, hjälper inte heller. Ledande frågor till barnen är regel, inte undantag. Det är också upprepningar, där frågan ställs om och om igen tills barnet svarar "rätt". Vanligt är också att man bara ställer frågor som baseras på en förutbestämd verklighetsuppfattning, i strid med hur en förundersökning ska bedrivas. Här finns mycket utrymme för förbättring gällande utredningsmetodik och ffa objektivitet.

Mot bakgrund av hur dagens vårdnadsutredningar, barnavårdnadsutredningar och förundersökningar genomförs idag kommer dit förslag "att stifta en lag som stärker barns rättsskydd och garanterar dem en "frizon" - åtminstone under polisutredningen." att drabba oskyldiga barn och vuxna. Det är inget fel på att skärpa lagen så att barn får ett bättre rättsskydd, men inte så länge man har kvar den godtyckliga, subjektiva och fördomsfulla process inför och under en polisanmälan som vi har idag (socialtjänsten gör oftast polisanmälan gällande övergrepp mot barn och startar samtidigt en parallell utredning) samt de brister som finns i förundersökningarna gällande utredningar av övergrepp på barn.

Socialtjänsten måste jobba med att kvalitetsäkra sin verksamhet. Börja i den ändan. Det går inte att springa runt som yra höns och säga "barnens bästa, barnens bästa" för att täcka över alla problem man har.

Titta på flygbranchen. Titta på sjukvården. Titta på vägverket. Förstå att ni är noviser, var ödmjuka och börja från början.

Öppna upp, var transparenta.

Och sluta upp med kampanjer som misstänkliggör familjen (och kanske framför allt detta otyg att smeta ordet pedofil på män).

Susanna Svensson:
Boken "Mot dessa våra minsta" handlar om hur man upptäcker barn som far illa. Det är liksom självklart att det finns barn som inte varit utsatta.

Återigen, proffsiga polisförhör skiljer agnarna från vetet.

#12 Monica Dahlström-Lannes. "Återigen, proffsiga polisförhör skiljer agnarna från vetet."

För dig är det självklart, för du har redan din uppfatting klar. Vilket jag antar också har präglat din karriär.

Jag tror att föräldrar som möter en sådan självförträfflig attityd från soc/polis inte delar din verklighetsuppfattning.

Att tro att man alltid har rätt, är själva grundpelaren till att ställa till mycket skada, speciellt om man kombinerar detta med makt.

Så fort saker kommer ut offentligt ser vi gång på gång att "proffsiga polisförhör " inte existerar. Antagligen måste man ha processer som tar hänsyn till människors felbarhet.

Sture Svensson skriver:
Som jag ser det så präglas även ditt inlägg av en förutbestämd verklighetsbeskrivning. Du säger bl.a. "Jag har personligen sett blåslagna barn hämtas hem av en misstänkt pappa, mitt framför ögonen på oss vittnen och en maktlös polis.". Om ni var vittnen till hur barnen fick sina blåmärken hade nog pappan inte fått hämta barnen om han orsakat dem. Jag antar att ni var vittnen till att barnen hade blåmärken och inget mer ....

SVAR:
Vi var två vittnen, en man och jag, som såg skador (där blåmärken och rodnader inte ska/kan sitta, t ex på lekande barn). Barnen berättade också vad som hänt. Mängder av anmälningar hade tidigare kommit in, dock ej från oss.
Men nu stod vi där med barnen och socialtjänsten vägrade ingripa.
Socialchefen ringde mig senare och ansåg att "Blåmärken får vi alla"!

Håller helt med dig om att man måste arbeta förutsättningslöst och inte göra godtyckliga bedömningar åt något håll. Men man måste ha ett barnperspektiv som ger barn förutsättningar att berätta och få det skydd de förtjänar.

Ingen kan förneka att grova brott existerar. Polisanmälda fall av våld mot de yngsta barnen har ökat katastrofalt. Polisen gör mängder av barnpornografiska beslag, som visar grova sexuella övergrepp. Här handlar det inte om nakna barn som leker..

Monica Dahlström-Lannes,

Tack för din kommentar, och det är också glädjande att se att du skriver "En sak är vi helt överens om. Polisförhör med barn ska inte innehålla ledande frågor. Något jag lärt ut sedan 90-talet".

Men tyvärr förekommer fortfarande ledande frågor. Vad kan vi göra för att få bort bruket av dessa? Det är bra att du lärt ut detta sedan 90-talet, men uppenbarligen är det inte tillräckligt. Jag tror detta också har samband med att det finns personer som har sin uppfattning klar, vilket inte är bra ur rättssäkerhetssynpunkt. Ingen man skulle inte vilja sitta i en rättegång och ha en person som säger "män är djur" eller "alla män är pedofiler" som förhör barnet. Men samtidigt vill inget barn som är tillräckligt gammalt för att förstå drabbas av någon som säger "alla barn fantiserar för mycket". Objektiviteten är av yttersta vikt och detta är något som måste förbättras!

Men jag är rädd för den utveckling mot puritanism och moralpanik som råder i samhället. Även om syftena är goda, så kan resultatet bli dåligt. Det är inte bra om vi ser pedofiler överallt. För ett antal år sedan ville man stimulera män till att arbeta på förskolan. I dag är det inte speciellt populärt och vi vet alla varför.

Du svarade heller inte på hur du skulle ha agerat om du varit man, bott i Kumla, och hittat en gråtande flicka som blivit kastad av tåget. Om du inte hade agerat förstår jag dig, eftersom det är samma anledning som till att förskolan inte är attraktiv för män idag.

Avslutningsvis, här är en kommentar som jag skrev till en artikel om Sandvikenfallet, den är lika relevant här:

Min son, i dag 22 år, gjorde en bekännelse för något år sedan.

När han var ett litet barn och gick på lågstadiet, så berättade han om en man som betett sig underligt men som han lyckats komma undan. Allt tydde på att en pedofil var i farten. Vi tog upp detta på skolan, jag tror också att polisen kopplades in. Men sedan hände inget mer.

Vad han bekände efter alla dessa år var att han hittat på detta bara för att få uppmärksamhet.

Jag vågar inte tänka på vad som kunnat hända om han fått peka ut en person... någon oskyldig man kanske hade dömts mot sitt nekande och fått hela sitt liv förstört. Skrämmande!

Monica Dahlström-Lannes, förlåt för att jag inte svarade på din fråga samtidigt jag jag konstaterade att du inte svarat på min.

Du skrev:
Gunnar Claesson, du talar om barn i allmänhet, jag om barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp. Vad tycker du man ska göra med blåslagna och skadade barn? Återföra dom till den misstänkte?

Om jag såg ett blåslaget och skadat barn skulle jag personligen tveka att ingripa - jag är ju man. Men det beror väl också på hur allvarligt jag bedömde att det var. Om jag trots allt skulle agera, så skulle jag fråga vad som hade hänt till att börja med. Om jag bedömde att barnet behövde läkarvård skulle jag ringa efter ambulans, för jag skulle definitivt inte våga ta barnet med mig!

Sedan skriver du om blåslagna och skadade barn i samma stycke som du skriver om barn som drabbats av sexuella övergrepp. Det senare syns inte utanpå, så det kan aldrig bli samma sak. Men om ett barn på eget initiativ kom till mig och sa att "X gör det och det med mig" så vet jag faktiskt inte. Ringa 112 och begära socialjouren kanske, och sedan fick de tala om för mig vad jag skulle göra.

Ämnet är tänkvärt. Jag tror de flesta vill väl och vill hjälpa ett barn som råkat illa ut, även om många män skulle tveka. De ligger ju i riskzonen för att bli misstänkta för att vara pedofiler om de gör det. Vi borde alla hjälpas åt för att ta fram riktlinjer för vad man som enskild, vanlig människa ska göra i olika situationer när man har anledning att tro att ett barn far illa. Och vi måste sluta se pedofiler överallt! Detta som ett komplement till kvaliteten på utredningarna som också behöver ses över.

Svar till Gunnar Claesson:
Om jag hittat en gråtande flicka eller pojke, så hade jag frågat vad som hänt och försökt hjälpa till. Jag träffar ofta modiga, kloka, varma och engagerade män. Sådana behövs många fler av, t ex på förskolan.

Om din son hade blivit polisförhörd så skulle han t ex ha fått frågor som:
- Hur såg mannen ut? Hur var han klädd? Vad sa han? Vad gjorde han? Varifrån kom han? Vart tog han vägen? När hände det? Var? Hur såg platsen ut? Hur luktade det? Hur smakade det? Hur kändes det då? Hur känner och tänker du nu?Vem har du berättat för? osv . Många öppna, ej ledande frågor, som bör få så detaljrika svar som möjligt. Tror du att din son skulle ha klarat det?

Utsatta barn kan ofta beskriva specifika detaljer, sådana som de annars inte borde känna till, framför allt inte i den ålder de befinner sig. Och känslominnen är starka.

Lägg därtill läkarundersökning, DNA-prov, husrannsakan och vittnesförhör. Det gäller att få en helhetsbild.

#17 Monica Dahlström-Lannes. "Lägg därtill läkarundersökning, DNA-prov, husrannsakan och vittnesförhör. Det gäller att få en helhetsbild."

Du glömmer häkte utan kontakt med omvärden i 35 dagar, och 4 rättegångar under 1 års tid. Och omhändertagna barn ett par månader.

Elefanten i runnet är "sandviken-fallet". Du kan inte fortsätta din linje utan att ge en trovärdig bild av varför det hände, och hur man ska undvika att det att händer igen.

Myndigheter har tolkningföreträde på vad som är "barns bästa". Myndigheten utser ett ombud för barnet, vilket då kommer gå på vems sida(?). Ett barn kan inte tala för sig själv.

Du talar om "husrannsakan" som om det vore en skitsak, det är det inte för vanliga Svenssons.

Monica, hur ska man undvika baksidan av att myndigheter soc/åklagare ges stor makt i vanlig ostraffade familjers liv. Och att de gör "fel" utan att göra "fel". I Sandviken fallet så har "inga formella fel begåtts" av någon. Och ingen tar ansvar.

Var finns trovärdigheten?

Monica, vad är din bild av Sandviken-fallet?

Monica D.L och hennes gelikar har under många år varit viktiga ideologiska frambärare av en kultur, där sexuella övergrepp inom familjen ses som en relativt vanlig företeelse. Trots att dessa personer hela tiden pratat om barnperspektiv, har det motsatta skett. Familjer har slagits sönder. De största förlorarna har varit barnen. Sandvikenfallet illustrerar tydligt hur illa det är ställt. Är det inte snart dags att sätta stopp för häxhetsarna? Detta räcker emellrtid inte. Vi behöver också grundligt undersöka de fall som de har tagit aktiv del av.

#14 Monica,

Tack för svar. Alltid trevligt och givande när de som skrivit artikel själva deltar i diskussionen om den. Det uppskattas.

Jag delar givetvis din bild av att många övergrepp sker och det är svårt, speciellt med barn, att få reda på tillräcklig bevisning för att få en klar bild av vad som hände. Men även då ska man se på det förutsättningslöst. Tyvärr är lagstiftningen idag sådan att man inte behöver läkarundersökningar, DNA och husrannsakan. Högsta Domstolen säger att det räcker med ett vittnesmål från målsägaren som är trovärdigt, även om de också säger att det många gånger är svårt att bedöma trovärdigheten vilket gäller specifikt för exempelvis barnförhör. Man behöver inte några stödbevis för att åtala och döma någon för övergrepp. Inga blåmärken, inga vittnen till övergrepp, inget DNA osv utan en trovärdig utsaga. Det är helt orimligt! Ett barnperspektiv betyder inte att sätta oskyldiga i fängelse. Ett barnperspektiv betyder inte att skilja på ett barn från sin/a förälder/rar för en misstanke baserad på lösa grunder vilket sker idag. Sandvikenfallet är inget undantag! I ett rättssamhälle så måste man kunna bevisa att någon begått ett brott, vilket inte sker idag. Det betyder inte att det finns flera fall där skyldiga går fria också, men det gäller att förutse konsekvenserna av sina förslag med hänsyn till helheten, inte bara ur perspektivet man baserar på en typ av fall – att oskyldiga går fria och att brottsoffer tvingas leva ihop med förövaren/na.

Jag undrar över hur du ser på socialtjänstens roll i det hela. Hur tror du barn och föräldrar påverkas av att de inte behöver arbeta förutsättningslöst och objektivt? Hur tror du barn och föräldrar påverkas av att deras undersökningar i den övervägande majoriteten av fallen saknar barnperspektiv? Hur tror du barn och vuxna påverkas av att deras arbetssätt och metodik är rent ut sagt urusel? Det här är ju förhållanden som undersökningar, doktorsavhandlingar, vetenskapliga artiklar och annan forskning visar på. Är inte det här viktigare frågor för barn och vuxna än ytterligare en lagförändring som kommer att tillämpas med socialtjänstens mycket bristfälliga utredningar som grund (en av grunderna).

Därutöver bör man fråga sig hur vanligt det är med utredningar mot båda föräldrarna som i Sandvikenfallet och där det så tydligt är fel på alla sätt vilket alla rättsinstanser också insåg. Hur många förundersökningar och polisförhör med barn granskas så noga som Sandvikenfallet? Hur många barnavårdsutredningar granskas så noga? Hur många domar granskas så noga? Hur många fler fall finns det med sådana brister? Kom ihåg att Sandvikenfallet inte var ett undantag, utan visar bara hur socialtjänst mfl arbetar allt som oftast. Därför kommer jag till slutsatsen att du har en skev och förutbestämd verklighetsbild.

Den stora frågan är: hur kan vi se till att barn som behöver hjälp får det samtidigt som alla barns och vuxnas rättigheter tillgodoses?

Monica Dahlström-Lannes,

Eftersom vi diskuterar din verklighetsbild och polisutredningar och andra utredningars kvalité och att du lyfter dina utbildningar kom jag att tänka på ett uttalande. Var det inte Leif GW Persson som sa att du hittade "bevis" för incest i alla fall där incestanklagelser förekom, eller något liknande med samma innebörd. Har för mig det var i Folkets Rättigheter för några år sedan.

Hur kommer det sig att han ansåg så och har du bemött detta?

Sture Svensson:

Tack för att du frågar! Jag försöker också alltid att kontrollera fakta.

Beträffande polisutredningar så ledde nästan 70% av de polisanmälda fallen i Eskilstuna, när det gällde sexualbrott mot barn, till fällande domar (som var enhälliga). Många misstänkta erkände också (under den aktuella perioden).

Du kan gå in och läsa vidare på Newsmill -,http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/29/utred-hela-n-tverket-kring-g-ran-lindberg -
men för enkelhets skull har jag kopierat in en del fakta här om rektorn Göran Lindberg och Polishögskolan:

"Till skillnad från mina engagerade och stödjande mellanchefer var Göran Lindberg avståndstagande. Han höll sig helt borta från undervisningen, förde aldrig några diskussioner med mig, gav inget stöd, men heller ingen kritik.
.....
Jag minns hur Leif GW Persson, då professor på Polishögskolan delgav mig sin reflektion "Jag förstår inte vad dom har emot dig?"
.........
Trots många positiva utvärderingar som kursledare och föreläsare fick jag inte fortsätta. Från hela landet kom protester... t om från dömda för grova brott, men mitt förordnande förnyades inte av Göran Lindberg. Istället erbjöds jag ett nytt förordnande av Leif GW Persson, men avböjde sedan ytterligare ett år.

I en artikel, skriven av en kontroversiell man kunde jag läsa att jag fått sparken från PHS. Jag skrev till Göran Lindberg som i sin tur svarade i ett brev: "Du har inte avskedats från Din kommendering som polislärare vid Polishögskolan. Din tjänstgöring fullföljdes helt enligt den i förväg uppgjorda inkommenderingsplanen. Jag är mycket väl medveten om att Du fått många lovord för Dina insatser som lärare och kursledare vid Polishögskolans kurser..."

När Göran Lindberg häktades frågade jag Leif GW Persson hur det egentligen låg till och fick ett utförligt brevsvar:
"När jag frågade honom, rak fråga, varför du skulle sluta på skolan så sa han, rakt svar utan utrymme för minsta missförstånd eller alternativ tolkning, att han hade gett dig sparken beroende på att du brast i objektivitet och att dina elever hade klagat på dig med anledning av detta. Minns detta mycket klart. T.o.m när, var och hur det sades och mest av allt minns jag min förvåning när han sade det."

Nog hade Leif GW anledning till förvåning. Det fanns inga kända klagomål. Närmaste chefer hade varit nöjda. Utvärderingar och omdömen låg högt för både kursledning och föreläsare.

Göran Lindberg ljög alltså..." (detta ägde rum för ca 20 år sedan)

Hovrätten dömde långt senare rektorn Göran Lindberg till sex års fängelse för våldtäkter.

Min verklighetsbild är realistisk. Jag är glad att jag inte haft sådana förutfattade meningar som visas i vissa kommentarer.

Rykten, lögner och förtal hör inte hemma i polisutredningar. Där gäller bara en sak: att lyssna och försöka samla in fakta så att åklagare och senare domstolar kan avgöra om bevisen håller.

Inom alla yrken krävs kunskap, objektivitet och förutsättningslöst sökande efter sanningen.

Monica Dahlström-Lannes:

Gärningsman? Gärningskvinnor finns tydligen inte i din värld och ändå finns det flera män i min bekantskapskrets som just berättat om det i sin barndom. Men du är inte intresserad av annat än män
som gärningsmän. Feministisk rättsskipning som du står för är kontraproduktiv och skapar bara förvirring och risk för att oskyldiga anklagas.

Monica Dahlström-Lannes:
Alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad allt annat är ett brott emot de mänskliga rättigheterna.

Det du skriver om gäller precis lika mycket om inte mer när barn tvingas vittna om övergrepp och våld som aldrig förekommit i polisförhör eller förhör av socialtjänsten efter påtryckningar av dom.

Du som våld- och sexualbrottsutredare borde veta att ingen kan förhöra barn trovärdigt om de redan har en förutfattad mening.
Barn läser av kroppsspråk och tonfall bättre än vuxna och säger de som får de "läskiga" människorna att försvinna.

Tittar man på vad barn säger i polisförhör så ser man att de kan prata om våldshandlingar som är omöjliga.
t.ex ett barn som vittnade om att hans syster fick huvudet dunkat så hårt in i en betongvägg att han hörde det fast han var långt utanför hemmet.
Om det vore sant så skulle den 2åringen inte levt idag eller haft massiva skall frakturer och hjärnskador.
Men inget spår kunde hittas och barnet är fullt friskt idag.

Omhändertagande av barn är alltid ett övergrepp och ger psykiska problem för barn oavsett om det finns grund till det eller inte.
Därför ska omhändertagande enbart ske när det finns mer än en anonym anklagelse.
Det finns bättre metoder än att bara kidnappa barnen för att se om det säger det man vill höra.

Bo Grahn:

Du har helt rätt. Självklart finns det kvinnor som förgriper sig på barn. Redan tidigt 90-tal skrev jag i min bok "Mot dessa våra minsta" att forskare tror att 1/3 av sexbrotten mot barn begås av kvinnor. Både pojkar och flickor utsätts av kvinnor och män.

Vi är också överens om att det är fel att anklaga oskyldiga. Så varför anklagar du mig för en åsikt jag inte har? Borde du inte kontrollerat den först?

#22 Monica Dahlström-Lannes:
Många föräldrar erkänner mindre brott fast dom är oskyldiga om det betyder att hetsjakten på dom slutar och de får tillbaka sina barn.

Inga föräldrar vill ge upp sina barn bara för att en domstol ska anse dom oskyldiga. Dom och deras barn vet att de inte gjort något och det räcker för föräldrar.

Svensk polis använder metoder vid vittnesförhör som är förbjuda utomlands just pga att de ger falska vittnesmål och vi har knappt en enda utbildad person som kan avgöra om vittnen påverkats eller inte under vittnesförhör.

Den här artikeln är egentligen inte så dum, för den visar vilka extremt svåra avvägningar socialsekreterare o dyl antagligen ställs inför. Men allvarligt talat: Hur sjutton kan man publicera något sånt här bara veckor efter den extremt uppmärksammade Sandvikenskandalen?

Eller är artikeln ett försök att rättfärdiga dom ansvariga myndigheterna i Sandviken? I så fall borde den nog lagts upp med en annan retorik med en inledning där man beklagar hur fel det gick i Sandviken, hur synd det är om familjer som utsätts för psykisk tortyr av inkompetenta åklagare och socialsekreterare etc, men sen lägga fram poängen att myndigheterna kanske inte har så mycket alternativ eftersom det blir fel åt andra hållet om dom är för "softa". Men som artikeln ser ut just, och givet timingen, så förstår jag att övriga läsarkommentar inte är särskilt positiva.

#27
Det finns ett par platser i Sverige där barn kan förhöras av kompetent person och vara tillsammans med föräldrar.
Personal har en regel och det är att inte få veta någonting om barnens situation.

Det är enda sättet att opartiskt samtala med barn och reda ut sanningen.
Tyvärr används det knappt och gör de det så är det efter att socialtjänst och polis inte fått barnen att säga det dom vill.
Socialtjänsten har dessutom i många fall gladeligen berättat för personalen hur synd det är om barnen som utsatts för det ena och det andra.

#22 Monica,

Du skriver "Beträffande polisutredningar så ledde nästan 70% av de polisanmälda fallen i Eskilstuna, när det gällde sexualbrott mot barn, till fällande domar (som var enhälliga). Många misstänkta erkände också (under den aktuella perioden)."

Har du någon koll på i hur många fall som det fanns stödbevisning i form av vittnen som observerat övergreppen, DNA, läkarundersökningar odyl och i hur många fall det rör sig om vittnesuppgifter från målsägaren? Eskilstunas arbetsmetoder skilde sig åt från resten av Sverige. Har någon gjort en objektiv granskning för att jämföra dessa arbetsmetoder med andra metoder? Har någon granskat Eskilstunas domar och förundersökningar och barnavårdsutredningar som låg till bakgrund för domarna (eller från någon annanstans)?

Du skriver fortsättningsvis "Inom alla yrken krävs kunskap, objektivitet och förutsättningslöst sökande efter sanningen." vilket de flesta håller med dig om. Hur kommer de då att socialtjänsten inte har direktiv att arbeta på det sättet och ansvar om man brister? Och vad tycker du ska förändras så att de arbetar så om du anser att alla bör arbeta inom alla yrken eftersom de inte gör så idag? Har man gjort någon systematisk undersökning som visar i vilken utsträckning åklagare och polis jobbar objektivt och förutsättningslöst?

Monica Dahlström-Lannes:

Din feministiska koppling gör att jag inte anser dig värd att lyssna på i dessa sammanhang. Var för sig är en sak men sammankopplat är det farligt anser jag.

"Både pojkar och flickor utsätts av kvinnor och män."
Men du pratar alltid om män av allt jag läst av dig de
senaste åren.

Jag hörde ett program på P1 om minnet och senaste forskningen.
Där sa en av landets främsta experter och forskare (minns inte namnet just nu) att minnet av tidigare händelser ändras/förändras
och det dras av och läggs på. (Som ex kan jag själv minnas en gång
som jag var vittne till en olycka på ett övergångsställe. Det dröjde en lång tid innan jag blev intervjuad liksom för 4 andra vittnen.
Sammanfattningsvis blev det 4 versioner... Jag och en kvinna hade sett samma sak. Dom 3 andra hade varsin egen version. Alla ansåg att de var sanningsenliga.) Läs på, gör om och gör rätt!

@Gunilla Madegård

Du konstiga galna pseudonym, om du nu är på riktigt och inte ett trollens motvikt mot Bo T:
Det inlägget var det enda vettiga du någonsin sagt!

@Gunilla Madegård

Jag är inte särskilt intresserad av dina akademiska dimridåer,
jag kan bara lugnt konstatera att de flesta av dina utsagor här på NM är långt ifrån i samklang med "gemene svensk" uppfattningar i saker och ting (va än det må gälla, du har åsikter inom ungefär lika många ämnen som Bo T, lika humanistiskt enkelspåriga som hans är rasistiska ;-)

Men oavsett är du underhållande, världen hade varit tråkigare utan dina kommentarer på samma sätt som om någon fick stoppat Bo T (förstår du likheten nu?)

Om jag förstår Monica Dahlström-Lannes (MDL) rätt, förordar hon att socialtjänsten redan i inledningsskedet av ett ärende rörande misstänkt övergrepp mot barn från föräldrarnas sida griper in med ett omedelbart omhändertagande av barnet eller barnen enligt 6 § LVU.

Det finns förvisso situationer där sådana ingripanden är nödvändiga, men att urskiljningslöst börja tillämpa en sådan princip vore helt förödande. Den ursprungliga informationen är ofta vag och ofullständig, och socialtjänsten måste tillämpa en viss försiktighet och inte agera i panik. Ett LVU-omhändertagande är heller inte nödvändigt för att säkerställa att polisen kan göra en fullgod förundersökning.

MDL glömmer - av någon anledning - bort lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Denne (företrädaren*) kan nämligen i vårdnadshavarens ställe lämna medgivande till polisen att (utan att vårdnadshavaren känner till det) hämta barnet/barnen både till förhör och rättsmedicinsk undersökning.

Efter dessa utredningsåtgärder finns en mer solid grund att stå på vad gäller eventuellt omedelbart LVU-omhändertaganden eller om barnets säkerhet under den fortsatta utredningen kan garanteras på något annat och mindre traumatiserande sätt.

*Förordnas av tingsrätten på begäran av åklagare

Incest-och övergreppshysterin har funnits i flera decennier. Egentligen handlar det om galenskap. Förhoppningsvis är vi i början av en tillnyktring. Sandvikenfallet och liknande händelser kan försvåra för övergreppsfanatikerna att verka. Lannes har som polis, författare och föreläsare haft ett stort inflytande. Hon har varit involverad i ett stort antal fall. I alla dessa, där familjer splittrats och förintats, har hon varit lika säker på sin sak om faderns skuld. Hur barnen mår av hanteringen är inte så noga. Upprepar man bara ordet "barnperspektiv" tillräckligt ofta, så måste väl folk förstå hur mycket man bryr sig om dessa våra minsta. Dessutom verkar det som om många övergreppsfanatiker hittat ett vattentätt sätt att kanalisera ett unket slag av sexintresse genom engagemang i dessa frågor. I Beltranfallet var Lannes privatspanare och en aktiv spindel i det nät som ledde till att Tito Beltran fick fängelse och därefter tvingades ge sig av från Sverige.

Jag har tidigare berättat i kommentarer här på Newsmill angående mina erfarenheter av samhällets insatser när de vill hjälpa barn som misstänks vara utsatta för övergrepp. Jag har och har haft insyn i flera utredningar där jag hjälpt till att granska dessa. Dessutom har jag själv blivit anklagad, anmäld, åtalad och slutligen friad för övergrepp på mina barn gällande våld och sexuella övergrepp en gång i tiden. I mitt fall, som så många med mig, skedde det i samband med en skilsmässa. Jag har också kunskap om fall där övergrepp mycket troligen har skett utan att någon myndighet gör något åt det.

Det är socialtjänsten godtycklighet som är så förödande. Och vist går det politik och populism i hur man behandlar olika fall, vilket flera kommentarer varit inne på. Men mest handlar det om hur enskilda tjänstemän arbetar. Och där finns det brister rakt igenom som drabbar barn som utsätts för övergrepp och barn som inte gör det men man misstänker på mycket lösa grunder att det kanske förhåller sig så. Det finns också många fall där barn tvingas in i situationer där de övertalas att säga "rätt" saker eller ljuger och överdriver på grund av de omständigheter som de befinner sig i. Detta tar inte Monica fasta på överhuvudtaget, vilket är mycket synd. Därför presenterar artikeln en mycket skev verklighet och förslaget i slutet följer samma anda.

Jag har själv upplevt hur socialtjänsten använde LVU (omedelbart omhändertagande) för att straffa mig (deras egna ord) när jag ifrågasatte deras utredning, utan att tänka på hur barnen skulle få det. Beslutet överklagades och efter någon vecka upphävdes det men skadan hade redan skett. Barnen blev skilda från sin pappa. Trots det så gick socialtjänsten till domstol för att driva frågan om LVU (ej omedelbart omhändertagande) och förlorade, igen av en enig domstol. Samtidigt åtalades jag men friades senare av en enig domstol. De polisförhör som hölls med barnen var så dåliga att jag då skulle bett till gudarna för att få ha poliskvinnan som genomförde Sandvikenförhöret istället. Efter flera år av kämpande vann jag och fick ensam vårdnad om min barn men de hölls då borta ifrån mig av modern ändå. Och när man vill ha hjälp att få träffa sina barn, som egentligen ska bo hos mig hela tiden, säger socialtjänsten att de inget kan göra. Inte heller polisen hjälpte till. Så såg det ut för mig när det begav sig. Då kan ni förstå att jag har tagit ett intresse i de här frågorna. Tyvärr var jag inte ensam då, och idag finns det många liknande fall.

Det är flera år sedan nu men eftersom jag sedan dess hjälp flera andra med att granska utredningar kan jag säga att det inte blivit bättre. Socialtjänstens utredningar och metodik är rent ut sagt ett skämt. Inte för de inblandade dock eftersom de drabbas av dessa undermåliga utredningar. Polisen håller oftare en högre nivå, men även här finns det allt för ofta stora brister i genomförandet mm och man arbetar sällan efter objektivitetsprincipen som man ska. Domstolarna har heller inte tid att sätta sig in i fallen och litar därför i regel på utredningarna om man inte kan bevisa motsatsen. Och man måste komma ihåg att de flesta fall inte är så solklara som Sandvikenfallet. Då är det svårare för alla inblandade att bilda sig en uppfattning, men det betyder också att det är än viktigare att utredningarna håller måttet då. Tänk på alla andra Sandvikenfall där föräldrarna har en vårdnadskonflikt, där föräldrarna inte bor i en idyllisk villaförort, där föräldrarna inte lever efter samhällets normer utan att det för den skull behöver vara skadligt för barnen osv. Dessa kommer inte att granskas av Uppdrag Granskning.

Vi behöver någon form av sansad utredning över läget som kan leda till de förändringar som behövs. Och vi behöver skära ner på makten som socialtjänsten har, inte ge dem mer makt. Tage Sundins kommentar (#37) sätter huvudet på spiken om vilka förödande konsekvenser Monica Dahlström-Lannes förslag skulle innebära för barn och vuxna, och för rättssäkerheten i Sverige.

Monica Dahlström-Lannes
När jag läser din artikel så relaterar jag självklart till mina egna erfarenheter och i det här fallet så är det LVU.
Jag har en bakgrund som familjhemsmamma och har erfarenhet av att säga till socialsekreterare: "15åringen har varit på rymmen i fem dygn. Vi vet att 15åringen hänger runt på stan, umgås med personer som vi vet tar droger och är kriminella, vi vet att 15åringen själv tar droger nu och att det finns risk att 15åringen både skadar sig själv eller andra. Den biologiska föräldern och vi i familjehemmet ber att ni ska sätta ett LVU så polisen kan agera, omhänderta 15åringen och skjutsa 15åringen hem till oss."
Socialtjänsten ville inte sätta LVU eftersom det anses vara ett för stort ingrepp hos den enskilda personen.
Jag frågade: "Vad ska vi vänta på? Vi har inte laglig rätt att hämta tonåringen och behöver polisens hjälp, polisen behöver LVU för att agera. Biologiska föräldern ber liksom vi att socialen ska sätta LVU. Vem har ansvaret om något händer?"
Inget LVU.
Jag kände mig väldigt ensam om att försöka hjälpa den tonåringen.

Gunilla Madegård:

Givetvis mörkar inte MDL kvinnliga förövare som hon känner till. Men om det nu är 1/3 av förövarna som hon skrev om för 20 år
sen har jag inte hittat text. i nutid av henne.

Minnen är komplicerat och om ord mot ord med minnen som
kanske är 20-30 år gamla skall leda till fängelse här och nu
tycker jag är märkligt. Oavsett brottstyp.

Om vi håller oss till ämnet, min artikel, så hade pappan ensam vårdnad i flera år. Han bestämde allt. Alla kontakter med mamman övervakades, t om telefonsamtal med barnen, som lyckades skicka ut ett nödrop via sms. Så någon chans att påverka barnen hade mamman aldrig haft.

De synliga skadorna var inte små. Socialjouren som kom till platsen tittade inte ens på barnen och frågade inte heller vad berättat.

Socialtjänstens beslut är ibland godtyckliga och brister framför allt i kunskap om barn och traumapsykologi. Dock ska man inte glömma alla proffsiga utredningar och beslut som finns. Men hälsan tiger still.

Bo Grahn, du får läsa på. Kvinnliga förövare nämner jag ofta. Och en förövare/gärningsman, kan ju lika gärna vara kvinna. Hur vet du att jag alltid menar en man?

Monica: Känner du till statistiken angående hur det går för barn som blivit fosterhemsplacerade kontra de som bor med biologiska föräldrar som borde skärpa till sig?

Vad jag vet är det nästan alltid sämst lösning att fosterhemsplacera barn, de har mycket sämre statistik avseende psykiska problem och liknande. Självklart finns det föräldrar som borde åka in, som verkligen inte kan hantera barn men det skall till ganska extrem problematik innan det är värt och rycka barn från föräldrarna.

Fosterhem för barn är väl inte kända för att vara några "paradis", tvärtom kan det lätt bli att barnet hamnar i en ny familj med olika typer av vanvård

MONICA DAHLSTRÖM-LANNES

Vet du hur många anmälningar det kommer in till polisen varje år avseende sexualbrott mot omyndiga personer? BRÅ skrev tidigare i år en rapport (2011:6) med uppgifter från 2008. Totalt kom det in 446 anmälningar fördelat enligt följande:
0-11 år: 110 st
12-14 år: 151 st
15-17 år: 185 st
När det gäller anmälningarna om brott mot barn i åldern 0-11 år är den MISSTÄNKTE i drygt 70% av fallen en person inom släkten, oftast inom den närmaste familjen. Det framgår inte om vilket kön den misstänkta personen har. I ålderskategorierna 12-17 år är det mindre vanligt med en misstänkt förövare inom familjen, utan det är vänner eller bekanta i samma ålder som oftast är den misstänkta förövaren. Någon inom familjen utgör dock 40% av de misstänkta fallen. Det ger alltså 77 + 61 + 74 anmälningar om sexbrott mot person under 17 år där den misstänkta personen är en familjemedlem. Totalt 212 anmälningar. Enligt en Holländsk undersökning om Incest från 2008 är 95% av anmälningarna om incest falska, Kvar är då högst 11 skarpa fall 2008.

Jag är helt övertygad om att socialtjänsten kan fånga in de här fallen utan att man ska tvinga barnen att skiljas från sina föräldrar i upp till tre månader vid blotta misstanken om sexbrott.

Monica!
Du skriver om barns rättigheter och trygghet med en enda utgångspunkt. Den skyldige förälderns. För att lösa problematiken borde du även belysa barnens rättigheter och trygghet med den andra utgångspunkten. Den skyldiga utredaren.

Det är helt absurt att barn rycks från sina föräldrar och tvingas bo med helt okända personer. Det är fullständigt oacceptabelt att barn tvingas umgås med socialsekreterare och poliser som lurar och manipulerar barnen till felaktiga uttalanden och gester.

Hur ser du på barnens rättigheter i dessa fall? Anser du att det är helt ok att barn utsätts för dessa övergrepp med allt vad det innebär för resten av livet? Anser du att ett barn som på felaktiga grunder rycks bort från sina föräldrar och placeras i fosterhem i åratal mår bra av det? Hur ser du på dessa föräldrars rättigheter?

Här kan du se del av polisens egen inspelning av hur barnen manipuleras under förhör.

http://svt.se/ug/20111101204433/de_blev_oskyldigt_anklagade_for_sexuella...

Lite intressant bland annat om barns minnen. 12 minuter in börjar ett intressant avsnitt som fortsätter i del 4. Hela serien är dock sevärd.

http://www.youtube.com/watch?v=TDQoQX0mlCc&feature=related

Enligt BRÅ polisanmäldes 2010:

11604 fall av BARNMISSHANDEL
varav 2550 i åldersgruppen 0-6 år

4891 fall av SEXUALBROTT mot barn

MDL, du skriver i din debattartikel:

" Jag har personligen sett blåslagna barn hämtas hem av en misstänkt pappa, mitt framför ögonen på oss vittnen och en maktlös polis. I det fallet vägrade också socialtjänsten att LVU-omhänderta barnen för polisförhör och läkarundersökning."

Hur gick det sen? Blev det någon fällande dom? Berätta gärna mer så vi kan skapa oss en uppfattning av ärendet. Det är ju inte alltid det är så lätt att sitta här och tycka en massa saker när man inte vet något om fallet du refererar till.

Hanns Boris skrev
"Enligt en Holländsk undersökning om Incest från 2008 är 95% av anmälningarna om incest falska".

Hmmm.... Vilken undersöknng? Vilken metod använde de? Hur i allsina dagar kunde de kunna veta något sådant?

Det är så här moderna folksägner uppkommer, liksom Ingrid Carlqvists påstående om en finsk undersökning som ska ha "bevisat" att incest nästan inte finns.

(Ja, det fanns i det senare fallet faktiskt en sådan "undersöknıng" som använde en helt bisarr metod, som inte godtas av några seriösa forskare.)

Alla som är det minsta insatta vet att den typen av påståenden är rent nonsens.

Nej. Det ska inte bli obligatoriskt att omhänderta alla barn som utreds.

Du blundar för det övergrepp du själv utför då du tvångsomhändertar i onödan. Dina handlingar orsakar också smärta och den smärtan ska du ta på allvar,.

Tomas Fredriksson
Vad säger du ? Påstår du att Monica D-L "tvångsomhändertar i onödan"? !!!!!!!! Hur vet du det? Vad får du allt ifrån?`Så vitt jag fattar har hon inte makten att tvångsomhäderta överhuvudtaget. Men det verkar finnas en massa paranoida män som tror det.

PS.
Tomas Fredrikssons kommentar är ytterligare ett exempel på hur moderna folksägner sprids via nätet...

Nej, barn ska inte omhändertas godtyckligt och hur som helst. Själkvklart inte!
Men min artikel handlar om verkligt skadade barn.

HUR ska läkare kunna undersöka dessa barn och dokumentera deras skador om den misstänkte vårdnadshavaren vägrar?
HUR ska polisen kunna förhöra barnen?
HUR ska ev. bevis räddas?

Våld och sexuella övergrepp mot barn existerar.

Diskutera gärna sakfrågan, den som artikeln handlar om!

Ibland blir det riktigt fel. Vi borde påminna oss om lilla Ida 2 år!

http://www.journalisten.se/debatt/11954/monica-dahlstroem-lannes-hur-man...

Tomas Fredriksson
"Mår du bra, Kiremaj?"
Det är snudd på omöjligt att må bra när man studerar kommentarsfältet på Newsmill.

#55 Monica skrev: "Nej, barn ska inte omhändertas godtyckligt och hur som helst. Själkvklart inte!"

Monica, du måste kommentera Sandvikenfallet för att ha trovärdighet. Där skedde precis det. Men ingen har gjort fel inom det regelverk som finns. Ingen ansvarig alltså. Ändå vill du ha mera befogenheter för myndigheter i "barnens bästas" namn.

Monica lyfter hur effektiva rättsvårdande myndiheter var på att skicka män i fängelse i Eskilstuna under sin tid. Låt oss titta lite på en reaktion på hennes arbete från den tiden. Detta är en arikel från DN 1995 http://www.nkmr.org/filmjolk_bevis_for_incestbrott.htm

Ett citat om hur enkelt det är att slutligen fras från anklagelser inom detta område: "Efter en serie långdragna turer i högsta domstolen (HD), under vilka mannen hann avtjäna sitt straff och betala en icke obetydlig del av det utdömda skadeståndet, har han den 27 september beviljats resning av HD. Målet kommer inom kort åter att prövas av Svea hovrätt och så som bevisläget nu ser ut kommer han med största sannolikhet att bli helt och slutgiltigt frikänd från den förfärliga anklagelse som vilat över honom under flera års tid."

Ett citat om bevisläget: "Många av de experter som figurerar i dessa mål är uppenbarligen falska profeter med starkt förutfattade meningar beträffande sexualbrott. Bland dessa görs ofta gällande att barn aldrig ljuger.."

Ett citat om Monicas roll: "Ett tungt ansvar för att dessa myter kommit till spridning åvilar Rädda Barnens riksorganisation som givit spridning åt dem i en lång rad kvasivetenskapliga skrifter i ämnet som till exempel "Mot dessa våra minsta" av Monica Dahlström-Lannes."

Och om vi placerar in både förälder och barn i detta: "många män som dömts på klen bevisning sitter i fängelse och har ofta dömts att betala stora skadestånd trots att de kanske är oskyldiga och många barn kan få lida livslångt av vetskapen att ha satt någon i fängelse efter att ha manipulerats till en angivelse."

Vad du än menar och avser med "barnens bästa", så kommer ingen part på lång sikt barn/förälder/myndighet tjäna på att vi inte har någon rättssäkerhet.

Så återigen, Monica, Sandviken-fallet. Hur många sådana finns det i Sverige tror du? Vilket ansvar har du till det? Varför tar ingen part ansvar efter att sanningen kommit fram där?

Monica. Måhända missförstår jag dig. Ville du bara tala om det enskilda fall du tog upp då du tydligen vet med säkerhet att pappan misshandlade barnet?

Det låter som om du och soc gjorde olika bedömningar i det fallet. Det går inte för oss utomstående att avgöra vem av er som gjorde den korrekta tolkningen i det enskilda fallet. Vi var inte där. Vi har inte sett varken den pappan eller det barnet. Vi vet ingenting om efterspelet, om det blev någon rättegång eller inte. Om du fått bekräftelse på din misstanke eller inte. Kanske hade du fel, kanske hade soc det.

Så frågan blir snarare hur soc bör agera i allmänhet.

Du talar om "frizon" och att skydda barnen från påverkan. För mig låter det som tvångsomhändertagande men du kanske menar något annat?

Fallet Ida vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Oerhört tragiskt förstås och med facit i hand önskar säkert alla inblandade att de gjort annorlunda. Men vad skulle de ha gjort med den information de hade då? Hon blev ju omhändertagen och undersökt. Läkaren gjorde en bedömning (som tydligen var fel) och såvitt jag kan se utan att veta mer än det som står i din artikel hade inte soc någon särskild anledning att misstänka föräldrarna just då. Åklagaren lade ner förundersökningen. Borde de fortsatt tvångsomhänderta Ida ändå? På vilken grund?

Och slutligen, menar du verkligen att det är fel att utredningar som lagts ner pga brist på bevis betraktas som att inget brott har begåtts? Hur skulle det kunna vara rättssäkert att agera annorlunda? Hur ska någon som anklagats någonsin kunna betraktas som oskyldig då?