Svensk skola fokuserar för lite på utveckling

Det sägs att det inte finns något som drar så många människor till radio, tv eller press som; krig, katastrofer och elände. Håller svensk skoldebatt på att spräcka denna trenenighet och utöka familjen till en fyrhörning där skolan ingår?

Skolan dras f.n. genom ekluten i en aldrig skådad omfattning. Sveriges radio har aviserat att de under hela november 2011 skall granska svensk skola. P4 Göteborg ger sig i kast med att under två veckor granska skolan som brottsplats. Vad har hänt med skolan som är så angeläget just nu? Är skolan så katastrofalt dålig att denna armada av kritiker förenas i gemensam frontlinje med spejare och hjälpryttare i förhoppningen att det räcker med kritik för att en företeelse skall förändras?

Redan i Lgr 62 kunde vi läsa att hänsyn skall bl.a. tas till elevens förutsättningar och behov. Ungefär samma skrivning finner vi i Lgr 11. Borde inte detta vara ett tecken på att ensidigt kritisera ett fenomen inte är en framkomlig väg. Precis på samma sätt som med en elev, det tjänar inget till att bara kritisera eleven som inte presterar det förväntade. Gör vi samma sak med våra egna barn?

Varför ser vi så sällan förslag på vad vi kan göra istället? Vad skall ersätta det som kritiseras och hur skall det gå till? Är det någon som tror att det räcker med att kritisera skolan för att vi skall få en förändring? Det är möjligt, den här gången, eftersom Skolinspektionens generaldirektör nu antyder vite om inte skolorna förändras. Men de säger inte mycket om motsatsen. Kritiken mot skolan har pågått under så många år utan nämvärd förändring, så vad skulle kritiken kunna medverka till denna gång? Skolan är i detta avseende inget annat än en politisk budbärare som skolan inte kan värja sig emot.

Jag började i skolan 1978 och min valda lott blev efter några år att arbeta med de elever debatten ofta handlar om, de som vanligtvis betraktas som svag- eller lågpresterande. Det handlar om den viktiga elevhälsan, att eleverna genom lag har den självklara rätten till stöd när behovet uppstår. Det har ALLA elever, det är därför de går i skolan. Det som genom åren gjort mig lite frågande är detta ensidiga fokus på stödsidan, men ingenting på utvecklingssidan. Det finns ingen balans mellan dessa två nödvändiga parametrar och därmed kan det heller inte uppstå någon harmoni. Är det detta som kallas "Dead End Street".

Samtliga kommuner i Sverige budgeterar tillsammans sannolikt miljontals kronor varje år på stöd och stödresurser, både personella, tekniska och ekonomiska, men hur mycket budgeteras på utvecklingsarbete? Därför ställde jag frågan till SCB i somras, men de saknar statistik och hänvisade istället till SKL, Sveriges kommuner och landsting. Tyvärr har de inte svarat.

Vad har resultatet blivit, jo en skola som genom lagstiftning drivs allt längre och längre in i ett hörn (Dead End Street) med ett fokus på vad som INTE fungerar och de får benägen hjälp av alla kritiker. För att få detta som inte fungerar, att fungera, måste skolan vara fokuserad på just det som inte fungerar, för att veta vad de skall arbeta med för att undvika det. Det leder tyvärr alltför ofta till att man konserverar- och positionerar sig i en "problemgränd" för att arbeta allt mer med vad som skall undvikas istället för att utvecklas.

Samtidigt kan vi höra att resultaten i svensk skola inte står sig särskilt väl i internationell jämförelse. Pga dessa "svaga" resultat kritiseras skolan. Tyvärr kan vi sannolikt inte förvänta oss något annat eftersom skolan i högre grad är skyldiga att arbeta mer med problem än utveckling, och det är det, menar jag, som undergräver utvecklingsarbetet. Frågan att ställa är alltså: Är det rätt att kritisera svensk skola i denna del?

Det är precis detta som blir det paradoxala när vi saknar en motpol. Regeringen lade ner Myndigheten för skolutveckling för att istället föda fram Skolinspektionen. Två skilda myndigheter med två helt skilda uppdrag och fokus. Det är naivt att tro att man kan åstadkomma samma sak med olika ansats.

Resultatet blir som vi nu kan se, vi har ju facit, fokus ligger på det som inte fungerar och det är ju det som är Skolinspektionens uppgift, att tala om för skolorna och svenska folket vad som inte fungerar i svensk skola. Ett kontrollerande organ. Ett mycket fascinerande förhållningssätt. En människosyn och kunskapssyn som anser att det är bättre att fokusera på det som inte fungerar, än att bedriva utvecklingsarbete.

Enligt min mening drivs därför skolan i denna del att gå med ryggen mot framtiden. Jo, det är precis det jag menar, vi går med ryggen mot framtiden, inte till framtiden. En elev som presterar svaga resultat, behöver och skall självklart ha stöd, men inte i nuvarande konserverande problemperspektiv med stor risk att det cementerar elevstödet. Det är också stor risk att det cementerar kommunernas ekonomiska resursbehov.

Eleven behöver stöd i perspektivet av utveckling, inte för att undvika något icke önskvärt, och det är skilda världar. Det är märkligt att man inte kan se sambandet. Därför bör vi omgående ändra begreppet "Elever i behov av sär-skilt stöd" till "Elever i behov av särskild utveckling". Dvs. Vi kan inte, som Einstein uttryckte det; lösa ett problem om vi tänker på samma sätt som när det skapades.

Vi bör också ta oss an bland annat:

• att en stor del av samhället verkar leva i föreställningen att skolan skall (kan) överföra kunskap till eleverna, vilket är en utopi och skapar passiva elever. Gemensamt kan vi lösa denna knäckfråga om hur skolan förmedlar information «om» kunskap, inte kunskapen i sig.

• hur elever som bara erbjuds att vara passiva mottagare av information inte utvecklar några valmöjligheter.

• hur abstraktionsnivån i läromedel och undervisning många gånger är en avgörande faktor för elevens förståelse och fortsatta utveckling.

• hur elevens motivation och motivationsriktning ofta berättar om elevens «verklighet» i skolan.

• språkets dynamik i undervisning och lärande, och dess roll som bärare av förståelsen.

• om skolan och/eller eleven arbetar «bort från» eller «till» någonting och om det spelar någon roll.

Kenth Bender (2 artiklar)
http://www.skolan-idag.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40891

4 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag håller med dig om att ALLA har samma rättigheter till utveckling i skolan, jag har själv jobbat i 4 år på en skola och jag tycker som du att det fokuserades alldeles för mycket på de lågpresterande eleverna och man nästan ignorerade de självgående eleverna med motiveringen att de klarar sig ändå. En skola som ignorerar majoriteten av barnen kommer givetvis inte heller att få någon respekt av den delen och vad händer då med strukturerna?
Duktiga barn behöver få hjälp att utvecklas lika mycket som dåliga barn, det ska inte vara så att man ska hålla alla på samma nivå och vara nöjd med det.

Permalänk | Anmäl #1 Maria Nilsson, 2011-11-17, 13:57

om vi fokuserar mindre på ensidiga inlärningsstilar och ser på unga mer som nyfikna , kompetenta forskare och låter de jobba med alla sina sinnen och se på oss själva mer som coacher tror jag vi dels kommer ha färre elever som faller för att de inte passar in i ramarna och dels kunna få tillbaka de vi redan förlorat och höja resultaten rejält. Vi jobbar med människor inte produkter, de måste få tillgång till vuxna förebilder som vill och kan engagera. Få tillgång till universella språk som musik, bild, rörelse oavsett bakgrund- Ämnen som underskattats länge. Hade förmånen att göra en film med fokus på en skola som fungerar som använde varenda millimeter som pedagogiska utrymmen såväl inomhus som utomhus. Arbetsro rådde, barnen ville inte ens gå på rast. men skolchefen i kommunen sa bara att det inte var något speciellt med den skolan, Gerestaskolan i Härnösand. Filmen används fortfarande i skolutveckling, media var dock aldrig intresserade undantaget landets alla AV- och mediacentraler. Kärlek lever av att kärlek se gäller även för det omvända.

Permalänk | Anmäl #2 Lotte Johansson, 2011-11-17, 14:39

Tack för era kommentarer.
Min önskan är att det blir lika självklart att inrätta ett utvecklingsteam parallellt med elevhälsoteamet. Beroende på hur det är upplagt på den enskilda skolan skall de träffas lika regelbundet som elevhälsan.
Då får vi per automatik elevhälsan som problemlösare och utvecklingsteamet som utvecklingsorienterade. Båda teamen bör självklart samarbeta. Som det nu är, vanligtvis, är skolorna riktade till problemen och det leder tyvärr INTE automatiskt till utveckling.

Ha det bra

Permalänk | Anmäl #3 Kenth Bender, 2011-11-17, 15:31

ctrl + f "invandr" ggr 110= 0 träffar. Tja, de som är verksamma inom svenskt utbildningsväsende går helt och hållet säkra från anklagelser eller ens frivola misstankar om civilcurage..

Permalänk | Anmäl #4 Martin A, 2011-11-18, 21:28

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.