Mycket talar för att Greklands kaos är över

Den kris som Greklands genomgår för närvarande kan liknas vid ett drama i tre akter. Först en lång förhistoria av övermod och försummelser som leder fram till den omfattande krisen som återgivits i media nästan dagligen sedan våren 2010. Därefter en kaotiskt vändpunkt i början av november i år då premiärminister Papandreou finner det bäst att träda åt sidan efter ett missriktat utspel om en folkomröstning för att istället bana vägen för en koalitionsregering. Om uppgörelsen om en koalitionsregering den 10 november verkligen utgör början av en tredje akt som mynnar ut i bot, bättring och upplysning, eller om vi ännu inte har sett slutet av den andra, är ännu höljt i dunkel. Mycket talar dock för att det kaos som landet har gått igenom är över. Nu återstår bara att ta sig an krisen. Denna spaning försöker visa varför.

Akt II - Om ett par dramatiska dygn. Och om en möjlig vändpunkt

Att göra en spaning om Greklands framtid kan kännas lika beständigt som att skriva i vatten. Av denna anledning är det vanskligt att spekulera om vad som väntar Grekland efter den 11 november 2011, den dag då en ny regering med akademikern Papademos i spetsen fick ansvaret att leda det lamslagna landet. En sak är dock given när detta skrivs. Det kaos som präglat landet är över. Nu återstår bara krisen.

Grunden för denna utsägelse ligger i den uppgörelse som träffades en dag innan. Efter många möten i president Karolos Papoulias residens lyckades man på torsdagen den tionde november komma överens om en ny samlingsregering. En blocköverskridande koaliton bestående av de två stora och av tradition rivaliserande partierna i grekisk politik, Pasok och Ny Demokrati bildades. Till denna duo anslöts även det lilla LAOS, ett parti med synliga klickar populism i sin i övrigt färgstarka retorik.

Det har spekulerats i om denna koalition kommer att bestå. Koalitionsregeringar är till sin natur mer instabila än om ett ensamt parti styr. Än mer tryck sätts på bygget när det är satt under tidspress och en rad impopulära beslut måste fattas. Samtidigt behövs denna brokiga och bråkande koalition, åtminstone av rent pragmatiska skäl.

Utan den skulle det nämligen vara politiskt omöjligt att lotsa i hamn det omfattande paket av reformer, omdaning och åtstramning som EU ställt som krav för att fortsätta betala ut de medel som Grekland behöver få in. Att EU trycker på vikten av uppslutning hos den politiska ledningen är en av anledningarna till att ekot från det politiska kaoset sannolikt kommer att klinga av.

Ytterligare en anledning till att Grekland går en aningen mindre turbulent framtid till mötes är att partierna är medvetna om vad som står på spel. Ett misslyckande med att lotsa EUs paket i hamn skulle ge upphov till ekonomiska svallvågor som kommer att dra fram fram över det politiska landskapet. Inte minst skulle det märkas av i de val som ska hållas den 19:e februari, enligt den tidtabell som har förts fram i samband med uppgörelsen den 10:e november.

Skulle de grekiska politikerna misslyckas med att bärga uppgörelsen och landet hamna i ett akut läge där det tvingas till att kapa banden till euron och sjösätta en till nöds flytande drachma kommer det att märkas av. Fördyrade eurolån, en oregerlig inflation och en urgröpt köpkraft är ingen valvinnande kombination.

Vikten av de kommande 100 dagarna de har fram till valet är de två partiledarna Giorgios Papandreou och Antonis Samaras troligtvis mer än väl medvetna om när de möttes i Papoulias residens den 10 november. Med andra ord, det finns tecken som tyder på att kraften i det politiska kaoset kommer att ebba ur. Det är desto svårare att sia om den ekonomiska tsunami som har drabbat landet. För grekernas framtid är den senare sannolikt mer relevant än det förra.

Akt I - Om krisens uppkomst.  En lång förhistoria kort återgiven

Spåren av den ekonomiska krisens härjningar är tydliga. Samma dag som uppgörelsen ingicks publicerade Elstat (den helleniska statistikbyrån, Greklands motsvarighet till SCB) siffror som visar på att arbetslösheten nått en ny rekordnivå. 18,4 procent av den arbetsföra befolkningen i Grekland stod i augusti månad utanför arbetsmarknaden - en höjning med nästan två procentenheter jämfört med den föregående mätningen i juli. Att nästan var femte arbetsför person i Grekland i dagsläget helt står utan arbete är ett tydligt symptom på hur djupt såren från krisen går. Samtidigt är den ekonomiska krisen intimt kopplad till den politiska turbulensen. Spåren av den förra härstammar från biverkningarna av den senare.

Hur har då den ekonomiska krisen uppkommit? Och hur kan den hanteras? En rad institutioner, däribland IMF och Eurostat, pekar på att den kanske främsta orsaken till Greklands kris är att landet sedan decennier tillbaka bromsat upp i sin utveckling. Att så har skett beror främst på framväxten av en omfattande byråkrati och en stelbent arbetsmarknadslagstiftning. Denna kombination har medfört att landets förmåga att konkurrera på en allt mer globaliserad ekonomi har blivit allt mindre.

Alarmklockorna har ringt ett bra tag nu. Grekland har den lägsta sysselsättningssiffran i hela Europa. Knappt 66 procent av den arbetsföra befolkningen är sysselsatt. Siffran ska jämföras med snittet för EU som ligger på 73 procent. Dessutom behöver politikerna få igång en utveckling som gör att de som är sysselsatta blir mer produktiva. Värdet av det som en grekisk arbetare producerar under en timme ligger enligt en studie av McKinsey på 35 dollar i timmen, jämfört med 49 dollar i timmen i EU i snitt. Åtgärder behöver sättas in som vänder på denna utveckling. Ansvaret riktas mot politikerna.

Ytterst är det politiker som stiftar lagar, som reglerar myndigheter och som därigenom sätter temperaturen för näringslivsklimatet. Såväl Pasok som Ny Demokrati har således ett ansvar för att dagens närmast infernaliska ekonomiska situation har uppkommit. För att den ska upphävas behöver representanterna för Greklands politiska partier ta beslut som vänder på den ekonomiska utvecklingen i en mer uppåtgående riktning. De kan mycket väl börja med att se vad de kan göra i sin egen bakgård.

Ett första steg borde vara att inleda en välbehövlig upprensning i den vildvuxna statliga och administrativa snårskogen. I nuläget styr staten åtskilligt det som sker i landets ekonomi, antingen genom ägande av tillgångar och företag, eller genom lagar och regleringar som skapar höga trösklar för att komma in såsom licenser, kvoter eller begränsningar i antalet yrkesutövare. Det drabbar såväl samhället som den enskilde när det exempelvis i snitt tar 38 i dagar för att kunna registrera ett aktiebolag, och att än mer tid måste förflyta för att få alla tillstånd på plats, för att på så vis kunna starta igång en verksamhet.

Därtill återfinns en krävande arbetsmarknadslagstiftning som gör det svårt för medelstora och stora bolag att växa sig ur den byråkratiska myllan men även att anpassa sig till en förändrad ekonomisk väderlek. Här spelar de grekiska facken en nyckelroll. Att de grekiska facken relativt ofta tar till strejkvapnet påverkar i slutändan landets ekonomi i och med att både arbetstillfällen och skatteintäkter uteblir när landet väljs bort som handelspart. I detta fall behöver politikerna fördela om vikterna i vågskålen så att en mer rimlig balans kan infalla mellan stat och arbetsmarknadens parter. Dock är detta även en fråga för arbetsmarknadens parter att överlägga om hur förhandlingar bör ingås och avtal slutas. Att träffa en rättvis balans blir inte lätt. Att skapa en anda av samförstånd kan visa sig vara svårt.

En ännu svårare och mer avgörande fråga i politikernas trädgårdsmakeover är hur ska förhållandet mellan offentlig och privat sektor se ut i efterdyningarna av krisen? Eller annorlunda uttryckt, hur ska den offentliga sektorn omvandlas? Och hur ska den privata sektorn förmås växa?

Ett grundläggande problem när denna fråga ska besvaras är att de ansvariga själva inte har vetat om hur pass stor den offentliga sektorn har vuxit sig. En undersökning visar att uppemot 800 000 arbetar inom stat, kommun och övriga myndigheter. Dessa beräkningar försvåras dock av att ett fullständigt underlag saknas. Andra beräkningar gör gällande att uppemot en miljon arbetar inom offentlig sektor.

Oavsett antalet anställda i den offentliga sektorn utgör omvandlingen av den en politiskt minerad mark som förmodligen lär sinka politikernas framfart. Anställda i den offentliga sektorn åtnjuter långtgående arbetsrättsligt skydd av den grekiska författningen. Den ursprungligen tanken med detta skydd var att skapa stabilitet och kontinuitet i hur staten styrdes i tider av oro. Över tid har avsikten med denna välmenande tanke ändrat skepnad.

Att ordna med anställningar inom offentlig sektor har, krasst uttryckt, visat sig vara ett fruktbart sätt att bygga upp en politisk maktbas och behålla den. När väl plattformen byggts upp har politiker i sin tur varit beroende av att hålla sig väl med den. Relationerna dessa två parter emellan har långt ifrån alltid varit till godo. Mycket pekar på att denna relation kan förklara en stor del av misslyckandet med att driva in skatter. Den kan även användas till att kartlägga Greklands fallande färd på Transparency Internationals och World Economic Forums listor. Den som vill förstå hur det kan talas om klientelism, korruption och nepotism bör därför titta närmare på hur den offentliga sektorn har vuxit sig i omfattning med tiden.

Särskilt belysande för denna diskussion är om man tittar närmare på det som inträffade under 1980-talet. Under två mandatperioder, 1981 och 1985, växte statens utgifter i förhållande till BNP från 24 procent av BNP till 43 procent. Samtidigt växte statens skulder i förhållande till BNP från 22 procent 1980 till 63 procent procent 1988 och vidare upp till 98 procent 1993. Det som skedde då var att staten växte utan att statens inkomster ökade i motsvarade grad. Spåren till dagens ekonomiska missväxt med en statsskuld på uppemot 140 procent av BNP kan skönjas i den rad av politiska beslut som togs under 1980-talet.

Akt III - Om utsikterna för en tredje akt: en arbetslinje till horisonten?

Som man sår, får man skörda, brukar det heta. Det politikerna står inför i november 2011 - oavsett om de heter Papandreou, Samaras eller Papedemos - är följande faktum: att med tiden har allt fler blivit allt mer beroende av staten för sin försörjning och för sin inkomst. Samtidigt har det funnits allt färre privata företag som har kunnat ge näring åt en växande stat. Det har varit mer logiskt och lockande att satsa på en karriär inom en växande och trygg offentlig sektor än att försöka göra en motsvarande resa inom en osäker och tynande privat sådan. Här finns en nyckel till att förstå intensiteten i de protester som lamslagit landet i samband med krisen.

Utmaningen är således att vända på utvecklingen. Inte bara för att en frisk privat sektor gör det möjligt att upprätthålla en fungerande offentlig sådan. Inte heller är det för att en fungerande rättsstat är en förutsättning för en fungerande privat sektor, där företag har förtroende för att ingångna avtal ska hållas och som en följd därav vågar utveckla sin verksamhet och expandera. Utan framför allt är det för att resultaten av den förda politiken stämmer till eftertanke.

Resultatet av den vildvuxna floran av byråkratiska regler och politiska beslut är, som denna spaning försöker visa, att det har hämmat landets utveckling. Det är väldigt få företag som har kunnat gro och växa sig stora. Eller annorlunda uttryckt: allt för få har allt för länge försörjt en allt för omfattande offentlig sektor.

Ändå finns det anledning till att hysa förhoppningar. Framtiden må vara höljd i dunkel, men när det gäller forntiden är sikten desto klarare. Dagens Grekland har liknats vid 1978 års Kina. Efter ha körts i botten efter en politik som lett fel, beslöt sig landet att genomföra att slå in på en väg av reformer och modernisering. Trettio år senare kan man se var landet har hamnat.

Om Kina känns för avlägset både i tid, rum och statsskick, går det även att dra paralleller till Sverige av 1992. Den ironiserade enda vägens politik som både borgerliga och socialdemokratiskt anförda regeringar trots allt har vandrat vidare på har medfört att Sverige av 2011 är i ett bättre skick än det utsatta läge det var då, under den kaotiska hösten 1992.

Ytterligare anledning till att börja hysa förhoppningar är att den nya premiärministern Papademos i ett tal den 14 november uppgav att han avser uppfylla de krav på reformer som omvärlden ställt på landet. Landet går att räddas, bara grekerna själva vill hjälpa till, är det budskap som förmedlades ut till grekerna. Även om det är med viss resignation grekerna ställer sig inför vad som väntar, finns det i skrivande stund både stöd för euron och förtroende för Papademos som premiärminister. Detta kan bidra till att det kaos som landet gått igenom de senaste veckorna klingar av. Möjligtvis är det en vändpunkt vi nu ser.

En spaning bör rimligtvis ha en poäng. Den poäng som denna långa utsägelse avser att att mynna ut i är enkel och lyder som följer: kris är att föredra framför kaos. Då kaos innebär en osäkerhet rörande utfall innebär kris en inblick i vad som kan göras. En kris kan således vändas till en möjlighet. För att så ska ske krävs både mod och tålamod. Framför allt krävs det ledarskap. Såväl Grekland som Europa gör rätt i att begära detta från Greklands politiker, om de så heter Papandreou, Samaras eller Papademos.

Haralampos Karatzas (6 artiklar)
http://iconomi.blogspot.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40847

6 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Klarsynt artikel, Haralampos Karatzas, och hoppingivande.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-11-16, 10:11

Haramlampos har helt rätt!

Skälet till att Grekland tar sig ur krisen så snabbt är den stora muslimska invandringen. Ingen annan invandrargrupp klarar av att rusta upp en ruin som Grekland på nolltid.

MVH Berit von Gyllencreützer af Björkesund och Helgö - al Abdulhassis Socialsekreterare på Lidingö & Debattör http://batikhaxanberit.blogspot.com

Permalänk | Anmäl #2 Berit von Gyllencreützer af Björkesund och Helgö - al Abdulhassis, 2011-11-16, 10:51

"Utmaningen är således att vända på utvecklingen."

Så står det i artikeln, #2 Berit von Gyllencreützer af Björkesund och Helgö - al Abdulhassis.

Det innebär att ökningen av antalet invandrare måste vändas till en minskning, en politik som förr eller senare måste genomföras i hela Europa eftersom hela området påverkas av samma globala förändringar.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2011-11-16, 11:07

Tvärtom anser jag att Grekland nu går en mycket svår framtid till mötes. Papademos är medlem i Trilaterala kommissionen sedan år 1998 och har tidigare arbetat i Federal Reserve I USA. Trilaterala kommissionen grundades år 1973 av David Rockefeller som tillhör en av två ledande familjer i systerorganisationen Council on Foreign Relations (CFR). Den andra familjen är Rotschild.
CFR är CIA´s verkliga grundare och uppdragsgivare, vilket säger mycket om vad vi kan vänta oss av Papademos.

Italien är f.ö nu också lett av en "högerdiktator", nämligen Mario Monti som är Trilaterala Kommissionens ordförande i Europa. Han har nyligen blivit utsedd till både premiärminster och finansminister och planerar nu för en regering kemiskt ren från alla politiker, även högrpolitiker

Situationen är alltså att både Grekland och Italien har satts under en typ av högerorienterad tvångsförvaltning på uppdrag av västerlandets finansiella etablissemang med rötter i CFR

Om man tror att detta långsiktigt kommer att leda till en förbättrad situation för de grekiska och italienska folken saknar man verklighetsanknytning

Permalänk | Anmäl #4 Börje Lundberg, 2011-11-16, 19:04

Ett stort problem för Grekland, Italien m.fl. länder är att man kraftigt ska minska utgifterna samtidigt som den ekonomiska tillväxten ska öka. Låter svårt. Väldigt svårt. Vad Tyskland borde göra är att investera i Grekland och Italien, sådant som skapar jobb. Men det kan inte Tyskland göra utan att använda metoder som EU satt stopp för. Problemet är stort och vi har först nu insett hur inkompetenta politiska ledare och EU-kommissionen varit. Och är.

Permalänk | Anmäl #5 Mats Hedlin, 2011-11-16, 21:29

Det blir inte bättre av att i Grekland finns ca en miljon illegala immigranter och asylsökande. En tiondel av landets befolkning är alltså asylsökande och illegala invandrare. Den årliga kostnaden för att ta hand om immigranter beräknas till sex miljarder euro. Till det kommer kriminaliteten och ökade kostnader som får effekter på laglig företagsamhet. Grekland kommer få det mycket värre innan det blir bättre.

Permalänk | Anmäl #6 Johnson, 2011-11-17, 01:29

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.