Omsorg om facket låser a-kassan

När det gäller socialförsäkring har socialdemokraterna i allmänhet stått för obligatoriska system, medan frivilliga lösningar oftare har rekommenderats från borgerligt håll. På arbetslöshetsförsäkringens område har dock rollerna varit ombytta. (S) har försvarat den bestående ordningen med frivilliga a-kassor, knutna till fackliga organisationer, samtidigt som propåer om en allmän försäkring har förts fram från de borgerliga partierna.

Ända sedan sitt tillträde har alliansregeringen ställt i utsikt en allmän arbetslöshetsförsäkring. Vissa delreformer har genomförts, men försäkringen uppvisar idag liknande brister som tidigare. Antalet försäkrade har t o m sjunkit avsevärt.

Felet är att regeringen inte velat (eller vågat) utmana facket utan strävat efter en lösning, baserad på den nuvarande kassastrukturen. Det skulle innebära att en i huvudsak skattefinansierad försäkring även sedan den gjorts heltäckande skulle administreras av organ knutna till de fackliga organisationerna.

Även om en sådan modell är principiellt olustig, skulle den ha varit praktiskt försvarbar, om indelningen i fackliga organisationer följde en enhetlig linje. Men inte ens inom LO ansluter sig alla till industriförbundsprincipen, och på tjänstemannasidan dominerar yrke och utbildning som grund för förbundsindelningen. Dessutom har på senare tid tillkommit kassor för andra yrkeskategorier, bl.a. småföretagare.

Följden har blivit att överensstämmelsen mellan sysselsättning och kassaindelning är dålig. En och samma individ kan därför idag välja mellan flera olika kassor med högst skiftande genomsnittlig arbetslöshetsrisk och skilda avgiftsnivåer. En sådan ordning kan inte utgöra grunden för en väl fungerande försäkring.

Ända sedan jag för över 40 år sedan som utredningschef i SACO tog initiativet till vad som idag är den största erkända arbetslöshetskassan, Akademikernas, har jag varit övertygad om att den hittills gällande ordningen med frivilligt medlemskap i fackligt anknutna kassor måste ersättas med en allmän arbetslöshetsförsäkring av liknande modell som sjukförsäkringen. En sådan lösning utesluter inte en roll för facket - därifrån kunde erbjudas tilläggsförsäkringar utöver det grundskydd den allmänna försäkringen garanterar.

När (S) trots inträffade förändringar på arbetsmarknaden, som återspeglas i den brokiga kassastrukturen, slår vakt om den hävdvunna ordningen, är det ett uttryck för strävan att stärka banden mellan arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar. Regeringens undfallande attityd i organisationsfrågan går tillbaka på dess obenägenhet att ta strid med facket i frågor som rör arbetslivet.

Möjligheten att basera en allmän arbetslöshetsförsäkring på den nuvarande indelningsgrunden har nu prövats i en offentlig utredning. Som kunde förutses har den vägen befunnits oframkomlig. Därmed är det dags att visa en större frimodighet från regeringens sida. Vi får aldrig en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring, som fyller det dubbla syftet att erbjuda skydd vid inkomstfortfall och stimulera till mer aktivt jobbsökande, förrän det etableras en ordning som omfattar hela arbetskraften och som baseras på en annan indelningsgrund än det motsägelsefulla mönster som blivit följden av att olika intressegrupper valt att organisera sig efter skiftande principer.

Skulle alliansen av rädsla för protester från LO-håll avstå från att genomföra en genomgripande reform av arbetslöshetsförsäkringen, riskerar man att utlösa ett långt bredare missnöje med det dåliga skyddet mot inkomstbortfall vid arbetslöshet än vad som hittills framträtt. Varken facket eller den politiska oppositionen skulle då dra sig för att underblåsa den kritik som deras egen blockering skapat.

Samma resonemang kan tillämpas på den arbetsrättsliga lagstiftningen i stort. Skulle vänsterkrafterna tillåtas sätta gränserna för vad som får ändras, måste regeringen räkna med kritik både för att inget händer och för att sysselsättningsökningen blir svagare än vad som vore önskvärt och möjligt.

Alliansregeringen behöver visa att den inte bara står för sunda statsfinanser utan också har en politik för en växande samhällsekonomi som erbjuder fler arbetstillfällen. Skulle arbetarrörelsen då fälla ned sin stoppbom, duger det inte att avbryta framryckningen. Tror man på sin egen politik måste man ha djärvheten att söka sig förbi de hinder som möter på vägen.

Den som ändå tvekar men är lite historiskt kunnig kan dra sig till minnes att när en borgerlig regering vid 1920-talets slut drev igenom arbetsrättslig lagstiftning om bl.a. kollektivavtal och arbetsdomstol, utlöste det vilda protester från socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen som kom till uttryck i politiska strejkaktioner och gatudemonstrationer. Ganska snart - och än idag - kom dock dessa beslut att betraktas som omistliga hörnstenar i den svenska modellen.

Lars Tobisson (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40795

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varför ska, i grunden, IDEELLA organisationer ombesörja en rätt som är av ytterst allmänt intresse?
Fackföreningsrörelsen borde istället syssla med helt andra frågor än arbetslöshetsersättning.

I artikeln skriver Lars Tobisson:
"Vi får aldrig en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring, som fyller det dubbla syftet att erbjuda skydd vid inkomstfortfall och stimulera till mer aktivt jobbsökande, förrän det etableras en ordning som omfattar hela arbetskraften och som baseras på en annan indelningsgrund än det motsägelsefulla mönster som blivit följden av att olika intressegrupper valt att organisera sig efter skiftande principer."
På vanlig svenska kan man även säga att:
de olika fackförbunden har redan tolkat lagen om A-kassan olika, beroende på hur starka respektive förbunden är, därav även kompetensen.
En A-försäkring får övht inte vara eller upplevas otryggt och krångligt för den som är berättigad till A-ersättning.

I Norge ändrade man systemet. Till fördel för samhällsmedborgaren.

Permalänk | Anmäl #1 Inger Olsson, 2011-11-15, 08:04

Det finns inga nackdelar med det nuvarande kassasystemet om de sköts som SACO:s a-kassa AEA. Eftersom a-kassa är myndighetsutövning så ska den hållas strikt skild från den fackliga delen. Det är ju två skilda medlemsskap. Inspektionen har inte skött sitt jobb när LO-facken lyckats lura i sina medlemmar att det är ett enda mwedlemsskap och att man måste vara med i facket för att få a-kassa och tvärtom. Använd AEA som mönster och följ bestämmelserna så fungerar det utmärkt. Andra grupper än SACO är med i AEA, till exempel sjuksköterskorna och andra som har minst 120 akademiska poäng som är kraven för medlemskap.

Permalänk | Anmäl #2 Sten O Andersson, 2011-11-15, 08:59

Självklart ska inte facken administrera statliga bidrag. Facken borde ägna sig åt facklig verksamhet istället.

Problemen med a-kassesystemet kommer att framträda alltmer tydligt när arbetslösheten rakar i höjden pga peak-oil framöver.

Krisen har knappt börjat.

Permalänk | Anmäl #3 Bo T, 2011-11-15, 10:15