Att amortera på statsskulden utan att investera leder till finanskollaps

Irland är bland de länder som betalat av sin statsskuld utan att samtidigt investera i eftersatta och för ekonomins oumbärliga sektorer. Resultatet blev en orimligt hög privat skuldsättning och finanskollaps som återställer statsskulden till samma nivå som före amorteringen. Det är samma misstag som nu upprepas i Sverige.

När statsskulden amorteras ner till låga nivåer utan att staten samtidigt investerar i eftersatta sektorer i den reala ekonomin tenderar den privata skuldsättningen att stiga till orimligt höga nivåer. Ohållbara skuldnivåer som byggs upp i den privata sektorn spiller i sin tur över i statskassan och statsskulden återgår tillbaka till samma höga nivå som fanns före amorteringen. Detta har hänt i länder som före krisen hade en låg statsskuld såsom Island, Irland och Spanien. Sverige är på väg mot samma öde.

1. Låg statsskuld skapar ingen finansiell stabilitet

I Sverige har vi ofta hört talas om en ansvarsfull finanspolitik och hur lyckosam landet har varit på att behålla stabila statsfinanser genom en låg statsskuld. Men hur stämmer detta med verkligheten. Historien visar att det alltid är privata skulder som utlöser finanskriser. Med undantag för Grekland som under en lång tidsperiod missköt sina offentliga finanser har inte nivån på statsskulden haft någon betydelse för finansiell stabilitet eller direkt avgörande betydelse för uppkomsten av finansiella kriser.

Före krisen och finanskollapsen beundrades både Irland och Island för att ha varit ett statsfinansiellt föredöme. Islands och Irlands statsskuld låg på 29 respektive 25 procent av BNP före krisen ändå kollapsade både ekonomierna bara inom loppet för tre år och statsskulden exploderade från 25 procent till 100 procent som andel av BNP. Tyskland, Österrike och Italien hörde till de länder som kritiserades mest för sina höga statsskulder. I dessa länder har dock statsskulden ökat marginellt jämfört med Island och Irland.

Tabellen nedan visar tydligt att kriserna i USA åren 1929 och 2007, i Japan, Finland och Sverige på 90-talet och på Irland år 2008 utlöstes av höga nivåer av privata skulder, medan statsskulden legat på en låg nivå.

I samtliga finanskriser med undantag för Greklands korrupta byråkrati och skattetekniska problem har bakgrunden till den finansiella kollapsen varit att den privata sektorn, hushållen och företag, tagit på sig orimligt höga skulder för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin medan staten har varit återhållsam i sina utgifter. Ohållbara skulder som byggdes upp i den privata sektorn, i form av olika typer av lån, spillde därmed över i offentliga kostnader i form av budgetunderskott och ökad statsskuld. Det är just detta som har hänt på Irland och Island trots en mycket låg nivå på statskulden före krisen.

Källa: Eurostat och centralbanker i respektive land

2. Statsskuldsamortering utan investering leder till finanskollaps

I goda tider prioriterar regeringar sällan att betala ner statsskulden utan investerar i stället i eftersatta områden i ekonomin. De få länder som har strävat efter att ha låg eller ingen statsskuld är Irland, Island och Sverige. Under amorteringstiden har dessa försummat investeringar i den reala ekonomin. Resultaten för Irland och Island blev att statsskulden efter många års amorteringar är tillbaka på samma nivå som före amorteringen.

De goda tillväxtåren på 90-talet har i det irländska fallet inneburit att de offentliga finanserna förstärkts markant. Finanserna har gått från ett underskott på 8,2% av BNP 1987 till överskott på 3,9% av BNP 2006. Överskottet har främst använts till att sänka skatter och amortera av statsskulden samtidigt som bl.a. sjukvåden, infrastrukturen och energisektorn var eftersatta. Statsskulden har minskat från 94% år 1994 till 25% av BNP år 2007. Frågan är dock om det idag inte vore mer rationellt att investera överskotten i eftersatta sektorer och inte minst i energi och infrastruktur för att ge en kontinuerlig ekonomisk tillväxt.

Det stora problemet med amorteringen av statsskulden på Irland var att regeringen har låtit hushållssektorn och företagssektorn öka sin skuldsättning till orimligt höga nivåer. Irlands privata skulder ökade från 94% år 2000 till 205 % av BNP år 2007. När fastighetsbubblan sprack steg den privata sektorns skulder till 421 procent av BNP. När staten tog över stora delar av finanssektorns skulder minskade de privata skulderna till 305 procent av BNP och statsskulden steg till nästan 100 procent år 2010. Samma utvecklingsmönster för statsskulden kan vi konstatera i Island. Statsskulden har amorterats ner från 55,6 procent år 1994 till 29% på Island och från 58,6% till 36 % i Spanien år 2007. Samtidigt ökade företagens och hushållens skulder som andel av BNP till 280% i Spanien och 470% på Island.

Sverige har valt samma amorteringsstrategi som Irland. Sedan början på 2000-talet har Sverige lyckats amortera ner skulden med ca 400 miljarder på lite över 10 år. Under samma period har investeringskvoten i näringslivet som andel av BNP legat under EU- och OECD-nivå.

Källa: Eurostat, IM och nationella centralbanker.

Fallet med Irland visar klart att de inte finns några starka skäl till att strama åt finanspolitiken om det samtidigt finns behov av offentliga investeringar. Statsskulden och privata skulder är kommunicerande kärl sett ur ett statsfinansiellt perspektiv. När statsskulden amorteras ner till låga nivåer utan att staten samtidigt investerar i den reala ekonomin tenderar den privata skuldsättningen att stiga till orimligt höga nivåer. Ohållbara skuldnivåer som byggs upp i den privata sektorn spiller i sin tur över i statskassan och statsskulden kommer tillbaka till samma höga nivå som fanns före amorteringen.

Sveriges amortering på statsskulden tycks följa samma mönster som på Island och Irland. Sverige har amorterat stora delar av statsskulden som minskade från 76,6% av BNP år 1994 till 39,8% år 2010. Den privata skulden har däremot ökat från 162 procent år 1998 till 190 procent år 2007 och från 190% till 266 procent av BNP av BNP år 2010. Staten har således skjutit över lånandet och risktagandet till hushåll och företag utan att fundera över de konsekvenser som detta har lett till på Island, Irland och Spanien.

3. Sveriges totala skulder ligger på samma nivå som PIIGS- länderna

När man talar om finansiell stabilitet i Sverige är det ofta statsskulden som används i första hand. Men bedömning av statsfinansiell balans måste baseras på ekonomins totala skuld: staten, hushåll och företag. Men lägger vi ihop statens och hushållens skulder blir bilden av skuldsättningen i olika länder lite annorlunda än vad vi är vana vid att se. Av tabellen nedan framgår det att Sverige hamnar i samma skuldliga som PIIGS - länderna när man räknar ihop summan av både privata och offentliga skulder.

Att hålla de privata skulderna på en låg nivå är utmärkande för Tyskland, Österrike, Kanada och Australien. Dessa länder har en privatskuldsättning som ligger runt 140 av BNP. Australien är ett föredöme med en kombination av låg nivå på privata och offentliga skulder. Grekland och Italien har stora offentliga skulder till följd av misskötta statsfinanser, men lågt skuldsatt privat och speciellt hushållssektor. Dessa länder fortsätter att missköta sina offentliga finanser, men det mesta handlar om korruption, en stor svart ekonomisk sektor och bristande effektivitet i skatteförvaltningsapparaten. Det som är anmärkningsvärt är att både Italien och Grekland har en lägre skuld än Sverige när privat och statlig skuld läggs ihop. Grekland, Italien och Sverige har dock motsatt förhållande mellan privat och statlig skuldbörda.

Allt tyder på att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas i huvudsak av höga privata skulder och inte av nivån på statsskulden. Samtidigt som den irländska regeringen sanerade statsfinanserna har investeringarna avtagit och regeringen har låtit den privata sektorn ta på sig enorma skulder för att hålla efterfrågan uppe. Under amorteringstiden 1988-1998 minskade investeringskvoten på Irland från 26% av BNP till 17% av BNP i genomsitt. Situationen resulterade i privata skulder bland hushåll och företag på en nivå som saknar motstycke i historien. Detta kombinerat med mycket höga fastighetspriser.

Källa: IMF och nationella centralbanker.

På samma sätt som på Irland har Sveriges statsskuld minskat via amorteringar och på bekostnad av uteblivna investeringar i den reala ekonomin och enorma skulder i den privata sektorn. Statsskulden har minskat från 76,4% 1994 år 1998 till 39,8% år 2010. Samtidigt har hushållens och företagens skulder ökat från 190% till 266% av BNP.

Amorteringar och överskottssparande i offentlig sektor har lett till att en del av samhällets förmögenhetsbildning sker i offentlig sektor på bekostnad av privata investeringar. Ser vi till den svenska situationen under perioden 2006-2010 kan vi se ett samband mellan överdrivet sparande i den offentliga sektorn med underinvesteringar och hög skuldsättning i den privata sektorn.

4. Sveriges låga statsskuld beror på bristande investering

I verkligheten finns det inget bevis på att statsskulden behöver ligga på så låg nivå som i Sverige. Norge har inga problem med att betala bort sin statsskuld, men har ändå högre statsskuld som andel av BNP än Sverige. En anledning till att många stater inte strävar efter att vara skuldfria är att den avkastning man får från investeringar man kan göra för lånade pengar är mycket högre än riskerna och kostnaderna med en statsskuld.

Det som produceras i ett land kan antingen konsumeras, säljas till utlandet eller investeras för att kunna öka produktionen i framtiden. En god investeringsnivå är en nödvändighet för att inte tappa i konkurrenskraft. Tabellen nedan visar att Sverige i praktiken inte har någon nytta av att ha en låg statsskuld. Sveriges Investeringskvot som andel av BNP ligger på samma nivå som krisländerna Irland, Grekland och USA. Dessa länder har också liksom en sämre utveckling på arbetsmarknaden. Den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden i Norge, Österrike och Australien tycks hänga samman med investeringskvoten i dessa länder.

Den svenska ekonomin bygger på skulder och inte på investeringar. Det är dock inte statens skulder, utan företagens och privatpersoners skulder. Att svenska staten minskar sina skulder beror på att skuldbördan har flyttats över till svenska folket så att staten får in mer skatter via lånefinansierad konsumtion. Staten lever alltså på lånade pengar, men det är svenska privatpersoner som står för skulderna istället för staten. Strategin har varit att sätta svenska folket i skuld för att lånefinansiera både skattesänkningar och skenbart goda statsfinanser.

5. Sverige behöver övergå från skuldriven till investeringsdriven ekonomi

Att amortera statsskulden utan att samtidigt investera i eftersatta sektorer i ekonomin är liksom att amortera ett bostadslån utan att reparera fuktskador på huset. Irland är bland de länder som betalat av sin statsskuld utan att samtidigt investera i eftersatta och för ekonomins oumbärliga sektorer. Resultatet blev en orimligt hög privat skuldsättning och finanskollaps. Det är samma misstag som nu upprepas i Sverige. Staten amorterar sina skulder och låtar den privata sektor hålla uppe efterfrågan i ekonomin genom ökade skulder.

Det är därför dags att sluta pressa ner statsskulden och istället använda pengarna till investeringar om Sverige ska undvika att hamna i samma situation som Irland. Australien har en tradition av hantering av statsskuld som skiljer radikalt från Irland. Australien har alltid hanterat sin statsskuld genom att investera bort den och inte amortera av den. Resultatet blev en blomstrande investeringsekonomi, där både staten och den privata sektorn har rimliga skuldnivåer.

Källa: IMF, OECD och Eurostat

Australien är det västland som investerade mest räknat som andel av BNP, i det närmaste 30% av BNP gick 2009 till investeringar jämfört med 17% i Sverige. Mellan 2006 och 20010 investerade Australien årligen motsvarande 28,3 procent av BNP jämfört med 18 procent i Sverige. Att utnyttja en låg nivå på statsskulden för att låna till investeringar har visat sig vara en framgångsrik tillväxtmodell både på kort och på lång sikt. Arbetslösheten i Australien är idag 5% och är på väg på 4,5% under 2012. I Sverige kommer arbetslösheten att öka till 7,8 enligt senaste prognosen. Även när krisen var som djupast 2009 var arbetslösheten i Australien aldrig över 6% jämfört med nära 9 procent i Sverige.

Tack vare gigantiska investeringar har Australien lyckats att under finanskrisen hålla tillväxten i gång, arbetslösheten låg och bankvinsterna stabila. Det skedde till följd av en statlig investering på 70 miljarder dollar med bland annat inriktning på infrastruktur. Effekten blev en sådan fart i ekonomin under 2009 att den australiska centralbanken i en mer eller mindre världsunik åtgärd höjde styrräntan i flera steg för att hindra ekonomisk överhettning.

Västländer hade fortfarande hösten 2010 räntor under 1%. Australien hade sedan länge en mer normal räntenivå kring 4,5%. Som lägst var räntan i Australien 3%. Detta är en förklaringarna till att den privata sektorns skulder inte ökade lavinartat som i Sverige och Irland.

Att mot bakgrund av dessa erfarenheter lägga allt mer kraft på offentligt sparande och fortsatta sänkningar av statsskulden är inte rimligt. Sverige har många eftersatta områden i stort behov av investeringar. Järnvägarna är ett övertydligt exempel. Sveriges statsskuld är inte särskilt hög. EU:s regelverk sätter gränsen vid 60 procent av BNP. EU:s regelverk sätter gränsen vid 60 procent av BNP. Att lägga allt krut på fortsatta sänkningar av statsskulden är därför inte rimligt. Det finns ingen samhällsnytta för landets invånare av att vi amorterar ner statsskulden till noll. Följden blir att pengarna samlas på hög i statskassan samtidigt som den privata sektorn ökar sina skulder för att hålla uppe efterfrågan i ekonomin. Pengarna bör vara där de gör mest nytta. Investera nu och sluta "överamortera" innan det är för sent.

6. En seriös investeringspolitik kräver att Riksbanken ger upp lågräntepolitik

Sverige ska konkurrera med hållbara investeringar i utvecklat humankapital, innovativa tjänster och produkter samt innovativ fysisk och digital infrastruktur och inte med billiga krediter. En seriös övergång i Sverige från skuldsättningsekonomi till investeringsdriven ekonomi kräver därför en konstruktiv medverkan från Riksbankens sida. En minoritet på Riksbankens direktion - bestående av vice riksbankscheferna Karolina Ekholm och Lars E O Svensson - anser att reporäntan genast borde sänkas från nuvarande 2,0 procent till 1,75 procent. De ville ha en lägre räntebana, där reporäntan först sänks till 1,5 procent och sedan ligger konstant till början av 2013. Utifrån detta spekulerar massmedia om att en räntesänkning kan bli årets julklapp. Det vore en katastrof för Sverige om detta skulle hända. Allt talar för att Stefan Ingves behöver vara mycket försiktig med penningpolitiken. Utöver Riksbankens inflationsmål bör Riksbanken ta hänsyn till andra måttstockar, särskilt privata sektorns skuldsättning. Räntesänkningar i nuvarande läge skulle normalt sett leda till att hushållens och företagens skuldsättning ökar till ohållbara nivåer.

Låg ränta skapar ingen hållbar tillväxt utan bara billiga krediter och en snabb ökning i kreditvolymen i förhållande till tillväxten i samhällsekonomin. Är det är billigare att låna pengar gör att fler lånar pengar. Tillgången på billiga krediter gör att det lätt skapas felinvesteringar och bubblor i ekonomin. En onaturligt låg ränta är inte något positivt för ekonomins utveckling utan leder till investeringar i bubblor i istället för produktiva sektorer. Priset på olika tillgångar som hus och aktier pressas upp till ohållbara nivåer. En låg ränta lockar också till investeringar i projekt som egentligen inte vore lönsamma under normala förhållanden. Det är dessa investeringar som först går under när bubblor spricker. En för låg ränta leder också till att urholka sparandet. I grunden är det sparande som utgör en grundförutsättning för hållbara investeringar och därmed grunden för ekonomisk tillväxt.

Hedi Bel Habib (85 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40802

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Sverige ska konkurrera med hållbara investeringar i utvecklat humankapital, innovativa tjänster och produkter samt innovativ fysisk och digital infrastruktur och inte med billiga krediter."

Hur oändligt enkelt är det att skriva en sådan mening och hur oändligt svårt är det att åstadkomma en sådan förändring?

Men visst, Hedi Bel Habib har rätt i att Riksbanken borde ha haft en högre styrränta och de offentliga investeringarna borde varit större så att den hjärndöda kreditkonsumtionen hade bromsats och basverksamheter i samhället fått ökade resurser.

Men det är ju försent nu när folket är så överbelånat att en höjd ränta skulle sätta varenda bolånetorsk i konkurs. Regeringen har gått ner Sverige i lågränteträsket.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-11-14, 13:04

Hushålls och företags-lån slås samman. Vi har ett företagande som är internationellt överdimensionerat. Blir det inte fel i dina slutsatser om du inte tar hänsyn till detta.
Idag kom en undersökning om låneutvecklingen. Där framgick att lånen är betydligt mindre än tillgångarna.
Jag tror att du överdriver sambanden mellan Irland, Spanien och Sverige-där de krisande länderna har förbyggt sig.
Skall vi göra samma sak i Sverige-med staten som byggherre?

Permalänk | Anmäl #2 Lars Kronqvist, 2011-11-14, 14:01

Håller i princip med Hedi Bel Habib. Staten skall investera i samhället, inte snåla med det, för att utveckla det.

Permalänk | Anmäl #3 Jan Thomas, 2011-11-14, 14:16

"Staten skall investera i samhället, inte snåla med det, för att utveckla det."

Så enkelt är det inte, #3 Jan Thomas. Även staten kan göra katastrofala felinvesteringar vilket också pågår för fullt idag samtidigt som staten underlåter att göra goda investeringar som att rusta upp järnvägen.

Det som Hedi Bel Habib så förtjänstfullt framhåller är att det gäller att få fram investeringar som leder till en god långsiktig avkastning, om investeringarna är privata eller offentliga är mindre viktigt.

Permalänk | Anmäl #4 Bo T, 2011-11-14, 14:40

Hushållslånen uppgår till 2504 Mdr eller ca 70% av BNP-företagen lånar resten upp till 266%.

Permalänk | Anmäl #5 Lars Kronqvist, 2011-11-14, 16:24

Lite naivt att se på stadsskulder som att det är sunt att ha stadsskulder bara för att de flesta länder har sådana. Vad stadsskulder dock innebär är att skjuta problemen på kommande generationer. Detta är precis vad Italien står inför nu när nuvarande generationer ska betala igen för slöseriet som bedrivits på 60-80 talet. Givetvis kan det vara värt att låna pengar till särskilt uttänka och långsiktiga investeringar, men knappast till investeringar som grundar sig i att vi har lite likvida medel över.

Permalänk | Anmäl #7 Wilhelm Ast, 2011-11-15, 16:01

Varför skulle pengarna "felinvesteras". Det finns igenting som tyder på detta. Det enda det gör är att fler projekt blir lönsamma så ekonomin kan växa snabbare och mer.

Permalänk | Anmäl #8 olle wassberg, 2011-11-23, 13:36