Barn med ADHD måste ges plats i idrotten

När Claes Eriksson, Svenska Fotbollsförbundets utvecklingsansvarige, till DN säger att man selekterar för tidigt och inte satsar på rätt hästar från början. Då tänker han kanske inte specifikt på barnen med ADHD. Kanske borde fler med intresse för potentiella framtida talanger titta just på barnen med ADHD. Kanske skulle det betala sig att satsa lite extra på just dem? Så att de inte försvinner redan innan de kommit igång?

Du vet Michael Phelps, världens bästa simmare. Han som kallades för "the pool side pest" där han hängde och slängde runt bassängen när storasyster simmade. Han har ju ADHD. Tror du att han har blivit en så fantastisk idrottare trots sin ADHD eller tack vare sin ADHD? Ponera att det är det sistnämnda. Det är faktiskt dubbelt så vanligt att elitidrottare har ADHD som att någon i den totala befolkningen har det. Säger det dig något?

Om jag säger att 45 % av barnen utan ADHD deltar i en lagidrott och att 44 % av dem deltar i en förening som bedriver ensamidrott, men att motsvarande siffror för barnen med ADHD bara är 16 och 15 %.[1] Säger det dig något?

Per Ahlin har intervjuat Claes Eriksson, Svenska Fotbollsförbundets utvecklingsansvarige i DN:s sportbilaga (13/11-11). Så här säger han: "I Stockholm selekterar man för tidigt. Det är ett jätteproblem. Vi är två miljoner människor men får fram lika många landslagsspelare som Gotland. Det visar att vi satsat på fel hästar från början."  Då tänker han kanske inte specifikt på barnen och ungdomarna med ADHD? Men kanske borde fler med intresse för potentiella framtida talanger titta just på barnen med ADHD. Kanske skulle det betala sig att satsa lite extra på just dem? Så att de inte försvinner redan innan de kommit igång.

Min son har ADHD. Han är skicklig motoriskt. Snabblärd. Extremt motivationsstyrd. Vid nio månaders ålder gick han utan minsta problem. Vid fyra års ålder lärde han sig cykla på en eftermiddag. Skridskor lärde han sig åka helt obehindrat efter en enda dags övning med sexårs. (Vi hade inte övat hemma innan.) Han har redan provat, teater, simskola, judo, capoeira, gymnastik, äventyrsgympa (Korpens alla kan vara med), bandy (inte innebandy utan skridskobandy), basket. Han har inte hunnit fylla nio.

Att ta instruktioner, vänta på sin tur, förstå det outtalade, mäkta med det ostrukturerade. Det är däremot en mycket stor utmaning för honom, för många barn med ADHD. Jag förstår att det också kan vara en rejäl utmaning för dem runt omkring. Att klara av ett barn som hellre klättrar i ribbstolen än lyssnar på instruktionerna på äventyrsgympan. Som tycker det är så kul med de grekiska ringarna att han hänger och slänger där som krakel spektakel tills det bildas en kö bakom honom. Ett barn som är jätteduktigt på att åka skridskor och spela pucken men som inte orkar vänta på sin tur och som blir stressat när det är för ostrukturerat, för många barn, för få tränare. Som blir så stressat att det kanske helt plötsligt åker omkring och puttar omkull de andra barnen på isen, som en förstärkning av det allmänna kaoset. Ett barn som plötsligt vägrar gå till gymnastiken om tränaren byts ut. Ett barn som fixar att stå på händer på Capoeiran men inte att låta medicinbollen i hörnet av rummet vara ifred. Jag förstår att det är en riktig utmaning. Som the pool side pest ungefär...

Men det barnet kanske klarar att delta med rätt tränare, med en extraordinär tränare. En tränare som visar med hela kroppen istället för långsamt och omständligt och med ord. Med lagkamrater som stöttar, om deras föräldrar orkar förmedla inställningen att alla får vara med.

Varför inte prova? Det kanske betalar sig i längden? Det kanske är just precis att satsa på de rätta hästarna? Och det är ju ändå förhållandevis lätt i så fall. Att inte selektera för tidigt. Att ibland ha överseende med att barn mognar i olika takt. Att ha tålamod. Att ha inställningen här får alla vara med och vi hjälps åt. Vad tror du?

Det finns många fördelar med ADHD. Förmågan att hyperfokusera. Det enorma drivet. Smärttåligheten (i alla fall för vissa). Envisheten. Impulsiviteten och förmågan att göra det oväntade. Kreativiteten. Snabbheten. Alltsammans kännetecknande för ADHD.

Hade Michael Phelps, Pelle Fosshaug, Frank Andersson, Gunde Svan, Magic Johnson och Michael Jordan, alla har de ADHD, platsat i någon idrott i Stockholms stad som åttaåringar idag? Fundera gärna en stund på det. Eller så läser du den fina intervjun med Nåkkve Balldin i Ystads allehanda från år 2009.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40793

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag vet inte om fler egotrippade karriärister är vad världen behöver men det är ju bra om folk hittar sin väg i livet.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-11-14, 16:19

Jag håller med om att det vore fantastiskt om en idrottsledare hade de egenskaper som beskrivs i artikeln.
Men nu är verkligheten sådan att den stora delen av all ungdomsidrott sker med ideella krafter. Jag har själv varit idrottsledare och jag håller inte med om att man selekterar tidigt, utan att de flesta föreningar har stor försåelse för att barn är olika och att deras försättningar också är olika. Bor man i en mindre ort kan utbudet vara begränsat till en enda förening men om man bor i en tätort så är utbudet av föreningar större och man kan välja den som passar bäst, och då kanske inte den som har elitnivå som målsättning.

Permalänk | Anmäl #2 BoB, 2011-11-14, 16:28

Om jag inte minns fel så är väl även genomsnittsintelligensen högre hos de med ADHD än hos "normalbefolkninge".

När det gäller idrotten så tror jag att många av elitidrottarna delar egenskaper med framstående forskare. Bla extremt fokus samt målmedvetenhet. Samma egenskaper krävs men de uttrycks annorlunda.

Av någon konstig anledning är alla forskare jag känner lite "dampiga" av sig:)

Permalänk | Anmäl #3 Fredric Nomael, 2011-11-16, 01:43