Socialsekreterarnas jobb får aldrig gå fel

De som gör utredningarna är max fil. kand, för lite utbildning för att klara dessa svåra utredningar.

När en person kommer till socialtjänsten och är i behov av hjälp, upplever den människan nästan genomgående att den utsätts för en onödig misstänksamhet.
Den sökande får svara på frågor som hon upplever som närgångna. Dessa frågor berör sådant som man i vanliga fall inte vill lämna ut till människor man inte känner. Oftast förstärks även obehaget då de här frågorna framförs som ett krav på motprestation till den hjälp man söker. Den sökande är redan i ett kritiskt skede när hon ställs inför detta ifrågasättande.
Ett bemötande som blir mycket obehagligt när det handlar om behov av hjälp till det absolut nödvändigaste. När så inget lurendrejeri kan hittas får personen hjälp till existensminimum. Det är en summa som några tjänstemän på konsumentverket räknat ut och som sen går via finansutskottet vidare till ett betänkande. Därefter blir det till underlag för det beslut som stadsdelarna har att hålla sig till när de sen ska möta människor som upplever verkligheten på ett helt annat sätt. Inte sällan blir den sökande tvungen att komma fler gånger.
Då upprepas även förfarandet med ansökningsblanketten; där den sökande varje gång får fylla i de uppgifter han redan fyllt i om och om och i samma ordning varje gång.
Varför gör man så när alla uppgifter redan finns?
Det skulle kunna räcka med en enkel fråga och att man sen fick skriva under ett papper på att inget har förändrats sen föregående besök.
När hon väl får hjälp är det aldrig mer än det som ”socialtjänsten” är satta att försvara som det absolut nödvändigaste. Det är inte utifrån vad den sökande försöker förmedla som sina behov. Vid de fall som handläggaren ser det orimliga hänvisas till överordnade. Det finns en känsla av att inte bli respekterad, att inte bli sedd som något annat än en siffra i socialtjänstens bokföring. Besluten ligger oftast så oerhört långt borta.
Det gör att den hopplöshet som bidragstagaren bar på innan hon tog till det sista halmstråt; att gå till socialbyrån, känns dubbelt så tung.
Det outtalade ultimatum som lyder: Följ våra regler o attityder eller var utan är inte värdigt en demokrati. Förstår inte människor att utanförskapet förstärks av liknande ultimatum?
Man kan ju fråga sig varför socialtjänsten har så svårt att respektera alla de signaler, som visar att situationen i sig själv; den att besöka ett socialkontor är så obehaglig. Det blir ofta till en börda som läggs ovanpå den redan tyngda och utsatta människan.
Vi lever ju i ett samhälle som så ofta vill framhålla betydelsen av att alla skall behandlas med respekt och utifrån att vi alla har lika värde. Det känns inte så i de här situationerna.
Som sökande snurrar det i huvudet och man ställer sig många frågor:
Är det meningen man ska tycka att det är så obehagligt att man inte vill komma tillbaka?
Är det för att handläggare har svårt att hantera en person som är i beroendeställning?
Har handläggarna sådan press på sig från sina chefer att de inte vågar känna efter?
Eller är det helt enkelt så att hela systemet med socialbidrag är ett av våra mest tydliga uttryck för den dubbelmoral som råder i vårt samhälle.
Den där vi talar oss varma för allas rätt till en grundläggande trygghet.
Om vikten av att värna om allas rätt till en skälig levnadsnivå. Varför är det så svårt att öppna upp för det här?
När någon kommer med kritik tystas den inte sällan ner av beslutsfattare som av någon anledning tycks ha väldigt starka drivkrafter att behålla den ordning som råder. Det här är ett samhällsmönster som befäster omöjligheten för så många.

Det var gott att se en politiker kasta in sin hatt i ringen.

Jag hoppas också precis som artikelförfattaren att det politiska inflytandet över individen står tillbaka med hänvisning till Europakonventionen och Barnkonventionen i tillämpliga stycken, bland andra. Det ”flum” som verkar finnas inom vissa områden hos socialtjänsten bör naturligtvis i stället domineras av evidens och vetenskapliga metoder, inkluderat bättre utredningsmetodik.

Du sätter ribban högt, det är bra med visioner ibland. Nolltolerans, för fel, i socialtjänstens myndighetsutövning, bör ju självklart vara målet. Samtidigt är det bra att du också uppmärksammar det mycket goda arbetet som också sker inom socialtjänstens väggar. Behåll det som är bra, förbättra det som behöver förbättras.

Att säga tulipanaros är enkelt att förverkliga svårare. Jag hoppas att vi medborgare kan se fram emot en bättre tid för våra barn i framtiden. Många av de exempel vi har idag förskräcker. Nu är det ”bara” upp till bevis för er, våra folkvalda representanter, i vår representativa demokrati.

Det här var ju ett rent löjligt inlägg. Författaren skriver om hur socialtjänsten borde funger som om den verkligen kunde fungera så. Men det kan den inte. Soc har behov av ytterst kompetent folk, men inga förutsättningar att locka till sig sådana. I stället tycks arbetet som socialsekreterare locka folk med rena kejsarambitioner, människor som älskar att utöva makt men utan några som helst förmågor för schefsskap eller befälsföring. Väl i tjänst får dom arbeta utan kontroll och i ett system där dom i praktiken inte har något ansvar alls för vad dom ställer till med. De utredningar dom gör behöver inte alls utreda något, det går bra om socialsekreteraren tycker och tror.

Vadå "får inte bli fel"? Det är ju ett herrans under att det blir rätt någon gång!

(Jag har mött några av alla de som gör ett fantastiskt jobb inom socialtjänsten)

Mött dem av klienterna som motarbetas även när det finns ett domslut i tex en vårdnadstvist men socialen säger: "det bryr vi oss inte om här".

I det stora hela en väldigt vettig artikel. Att ta till sig lite av sjukvårdens felhantering är nog utmärkt, de har kommit mycket längre än socialtjänsten där (fundera bara på förtroendet).

Så mycket transparens som möjligt. Aktiv transparent granskning. Och något lagom mild metod som kan styra bort tjänstemän som misslyckas förmycket under en period eller helt.

Handläggare som inte är kompetenta ett ärende ska inta få ta det.

Kanske bara att inte bara ha ett "barn-perspektiv" utan även ha ett utalat "familje-perspektiv". Det är trots allt där ett barn ska växa upp när man får det att fungera.

En annan fara med "barn-perspektiv" är att alla parter kör sina egna åskiter "by proxy" genom barnet, då det inte kan tala själv.

Det är hur enkelt som helst.
M kan ta initiativ till STRIKT TJÄNSTEANSVAR inom offentlig verksamhet. Därmed försvinner en rad problem på en gång.

Eftersom vi har ett ansvarinstrument inom den offentliga vården med Lex Maria etc. så bör samma sak gälla socialtjänsten. Och något tjänsteansvar bör de väl i alla fall ha!? De bör inte heller kunna gömma sig bakom sekretesstämpeln för ett kontroll organ. Inom sjukvården finns det ju rutiner och vetenskap som vi kan ställa ett visst verkställande emot.

Inom socialtjänster har vi litet stöd i evidens och vetenskap. Särskilt här borde det ju då vara påkallat att vi stärker rättsäkerheten och inte skapar verktyg för dess aktörer att undslippa ansvar. Det har ju nu flera gånger visats att detta system inte fungerar. Socialnämndens ordförande i Sandviken var tyvärr än en gång ett lysande exempel på detta.

Familjens och individens okränkbarhet kan med ett pennstreck vanhedras av socialtjänsten, utan efterföljd. Den politiska kontrollen verkar ju faktiskt gå i tjänstemännens ledband och inte i våra medborgares ledband. Den kommunala revisionen verkar ju också helt vara verkningslös i dessa frågor, och i många andra. Trots att den kommunala självstyrande är grundlagsfäst så har vi inga eller väldigt liten kontra balans och kontrollinstanser, vilka ju ofta är del i samma grundlagar och författningar i andra länder.

Flera som har råkat illa ut av socialtjänsten i dagens Sverige ser ingen annan utväg än Europadomstolen, men få har råd och ork. När ett ärende väl kommer till vägs ände har många människor och barn tagit skada. Så kan vi inte ha det. Just därför är det bra att en politiker kommer ut på spelplanen. Inga politiker har patentlösningar, det måste vi komma ihåg. Många särintressen försöker påverka också. Vi medborgare måste i samhällsdialog, helst utan stora ideologiska skygglappar driva våra politiker framför oss. Numera har vi fler verktyg i lådan för att göra detta. Politikerna måste också söka upp oss förstås. De får inte heller låta offentliga utredningar styras av särintressen eller dolda agendor. Bodström(s) Vårdnadslag av 2006 är och var ett tragiskt exempel på detta.

Artikeln i sig är bra, men ack om vi vore i närheten av att barn skall behandlas som människor och inte som ägodelar.....Att vi vore i närheten av att utredarna har godtagbara sätt att göra sina utredningar på, som inte endast handlar om privata tyckanden och TRO.

"Socialtjänsten får inte låta bli att ingripa så att vi får missöden som vid några tillfällen slutat i rena katastrofer och dödsfall"
Absolut!
Men soc.utredningen skall inte heller FRAMKALLA FARA för barn.
Ur verkligheten just nu: En utredning har lämnats in av en handläggare till rätten, som är fruktansvärt undermålig, falsk och förödande för en liten 9årig pojke.
Den lille pojken har tidigare hotat att ta sitt liv om han tvingas bo hos pappan, som har fysiskt och psykiskt misshandlat honom under flera års tid.

Skola och kurator har polisanmält tidigare men målet lades ner.
Ingen har lyssnat på honom i övrigt och mamman som gjort allt för att han skulle bli hörd, har ifrågasatts och svartmålats av utredaren som nu t.o.m. har gått in i hennes Psykolog-journaler utan lov. (Grovt tjänstefel som jag ser det)

Samme man har tidigare utmärkt sig i andra vårdnadsutredningar och att han får fortsätta är en ren katastrof.
VEM skall tillse att han inte fortsätter? JO tar inte upp sådana mål.
Utredaren har inte talat med skola eller kurator som känner pojken mycket väl och vet hur han mådde tidigare då han tvingades iväg varannan vecka. Nu har han fått bo hos sin mamma och gå till den andra föräldern om han velat en stund, men varje gång blivit lika ledsen och besviken.

Nu har utredaren kommit fram till helt på egen hand att han skall flyttas för gott till pappan, som har en ny familj(där han inte är accepterad) och utredaren slutar med orden att pappan då måste ge pojken möjlighet till kontakt med psykvård eftersom han då troligen kommer att må mycket dåligt!!!

I förhandlingar i rätten går man OFTAST på utredarens ord. Det anses ju vara rättens "expert"
Vem skyddar barnen mot sådana övergrepp?