Skolforskningen är inte riktig forskning

Dessvärre tror jag att den typ av forskningsmetodologi du beskriver är dominerande inom svensk pedagogik, som tyvärr blivit en sociologisk avfälling. Kvalitativa ansatser och studier som helt saknar generaliserbarhet är det som premieras och lovordas inom disciplinen. Kvantitativa ansatser är utslag av positivistisk naivitet som inte hör hemma inom pedagogiken. Ett steg i rätt riktning vore att släppa kopplet från sociologin och åter knyta an till psykologin - inte minst metodologiskt. Men hur får man en eller två generationer av pedagogiska "forskare" att tänka om? Varför ska man forska på vad som faktiskt sker på skolorna när man kan diskursanalysera sryrdokument? Eller ägna sig åt den typ av observationsstudier som artikelförfattaren beskriver?

Ja, det blir ett svårt pedagogiskt uppdrag att
omskola pedagogerna!

Lovvärd artikel. En lösning vore att specificera vilken andel som skall utgöras av beprövad erfarenhet och vilken andel som skall utgöras av vetenskap. När vi uppnår tydlighet och genomskinlighet är oftast resten förhållandevis enkelt.

Den stora frågan är vem som ska bepröva erfarenheten. Oftast blir det man själv. Gör någon utomstående det bör det kallas utvärdering.

#6

Nej, absolut inte!

Men om vi inte har den här typen av "forskning" så får ju inte politikerna det beslutsunderlag de vill ha! Utan den här typen av "forskning" skulle vi till exempel inte ha den skola vi har idag där alla, oavsett förmåga och intresse, går i samma klass. Den tråkiga forskningen, baserad på vetenskapliga metoder, skulle inte gett oss dagens förnämliga skola där alla i jämlikhetens namn knappt lär sig något.

Törestad har ett hedervärt intresse av att arbeta för en rigorös vetenskaplighet i pedagogisk forskning. Samma gäller fler av kommentarerna. Vissa skjuter dock mycket högt över målet, bl.a. Peter Illis märkliga inlägg. Illi förordar ansatser från psykologin i. st. f. sociologin och han hyllar kvantitativa metoder och dokumentanalys. Visst, det finns utrymmer för psykologiska ansatser, för dokumentanlys och kvantitativa metoder men INTE som polemisk motsats till sociologi, kvalitativa metoder och observationsstudier. Dessa ansatser har nämligen också stort värde. Vad som är avgörande är hur relevanta datainsamlingarna är i.f.h. till vad man vill veta, hur transparenta datanalyserna är och hur prövbara resultaten är. Med Illis rekommendationer skulle bl.a. min egen forskning bli omöjlig. Den har skett inom läroplansteori d.v.s försök att förklara varför vissa innehåll i undervisning har uppstått som "giltig kunskap".Studier av stoffurval och granskning av dess uppkomst är centralt i pedagogik. För att genomföra sådana studier behövs dokumentanalyser och de brukar luta mot historia och kutursociologi. Men det faktiska innehållet bestäms inte av bara styrdokumenten utan dessa transformeras genom tolkning, tillägg, lärares personliga repertoarer etc. och i realiseringen inverkar klassrumsklimat, ekonomiska och tidsmässiga ramar och mycket annat. För att ge svar på frågor om hur innehåll väljs krävs alltså mycket komplexa analyser med inslag av historiska, skoladministratiiva, ekonomiska, kultursociologiska m.fl. ansatser.
Låt mig också säga någonting om lärares deltagande i pedagogisk forskning. EN AV FLERA värdefulla inriktningar av tillämpad forskning är s.k. "praxisnära forskning", vilken kan användas för att utveckla urval, organisering och genomförande av undervisningsinnehåll i syfte att förbättra resultaten av elevers lärande. I sådana utvecklingsprojekt med forskningsmässig utvärdering har det stort värde att lärare deltar och de kan med utgångspunkt i hur elever mottar och förstår undervisningen bidra med uppfinningsrika förslag till förbättringar. Men naturligtvis ska de inte själva skriva utvärderingsresultaten utan det ska en utomstående objektiv observatör göra med de mätinstrument som lämpar sig, må det vara provuppgifter, fenomenografiska elevintervjuer, kommunikationsanalyser eller annat.
Vi kan värna om vetenskapligheten i pedagogik utan att kasta ut några barn med något badvatten.
Bästa hälsningar
Göran Linde
Prof.emeritus i pedagogik, Stockholms Univ.

Problemet är kanske att det inte finns något vatten i badkaret.

Varför forskar lärarna på pedagogik när pedagogik knappast kan räknas till ett område där vetenskaplighet är speciellt framträdande? Popper hade sannolikt avfärdat hela grenen som pladder precis som han gjorde med psykoanalys. Målet var ju att skapa en känsla för vetenskaplighet och den är som tydligast inom naturvetenskapen. Vi ser ju uppenbart att dessa lärare inte har en hum om vilka krav som borde ställas på vetenskaplig forskning, dvs falsifierbarhet, reproducerbarhet och generaliserbarhet. Studier som blott återger en situation och drar slutsatser av exemplet som inte är tillämpbara någonstans förutom i just det exemplet är inte vetenskap. Åtminstone tycker inte jag att det kan räknas som det.

Linde,

Jag tror knappast att det är att skjuta över målet att önska ett filosofiskt och metodologiskt systemskifte inom pedagogiken. Det är inte heller jag som bygger upp en polemisk dikotomi gällande forskningsmetodik. Det vetenskapligt sunda är självklart att välja metod efter forskningsfråga. Problemet är att den dominerande trenden inom pedagogiken är att välja forskningsfråga efter metod och den helt dominernade ansatsen är kvalitativ. Jag vill till och med hävda att det på en del pedagogiska institutioner saknas kompetens avseende kvantitativ metod, man får låna in folk från andra discipliner eller lärosäten till de kvantitativa metodpassen. Och polemiken är snarast regel: svenska pedagogikstudenter får lära sig att det inte finns någon verklighet och att kvantitativ forskning är "ytlig" och "oförmögen att ge några värdefulla svar".

Jag kan inte bedöma huruvida Lindes egen forskning skulle ha ett existensberättigande inom en vetenskap som inte är fixerad vid sociologiska, svepande teorier men om den endast kan existera i en sådan kontext skulle jag inte gråta blod vid en eventuell palatsrevolution.

Vetenskapsteoretiska frågor knutna till disciplinen pedagogik skiljer sig knappast från de som gäller för andra samhällsvetenskaper. Samhällsvetenskapernas objekt är kollektivt mänskligt handlande och de lagbundenheter och generaliteter som råder och begreppsbildning om dessa fenomen, vare sig det gäller ekonomiskt handlande, politiskt handlande, värde-och kunskapsförmedlande verksamhet eller annat socialt handlande. Därför finns det också gemenskap i teoriansatser mellan de olika disciplinerna. Det huvudsakliga objektet i pedagogik är uppfostran och undervisning d.v.s. hur världsbilder och livsåskådningar formas genom påverkan. Framträdande specifika objekt är hur normer och kunskapsinnehåll väljs, hur påverkansformerna utformas och hur innehåll mottas. Det vore märkligt om inte sociologiska teorier skulle användas som ansatser för att undersöka den sortens sociala fenomen. Jag vet inte vari Peter Ili grundar sitt påstående att sociologiska teorier är "svepande", alltså rent generellt. Det finns välgrundad och minre välgrundad teori i sociologi som i andra samhällsvetenskaper. Och vari består problemet med kvalitativa ansatser (detta sagt utan att förringa värdet av kvantitativa ansatser när forskningsfrågan påkallar det). Om vi t.ex. vill veta varför ett visst ämne lyfts fram i styrdokumenten vid en viss tidpunkt eller hur kommunikationsmönster i klassrum varierar med klasstorlek, tidstillgång, nivåspridning hos eleverna m.m. eller om vi vill veta hur elever uppfattar och förstår vad en elektrisk strömkrets är, då måste vi kategorisera våra insamlade data och ge dem beteckningar för att kunna fortsätta analysen. Vi forskar då kvalitativt och vi gör det därför att det material vi har och de frågor vi ställer bäst besvaras med verbala medel.
Sedan håller jag gärna med om att kunskaperna i statistik är bristfälliga vid våra pedagogiska institutioner. I vissa undersökningar erfordras statistisk bearbetning men handledarna på olika uppsatsnivåer har ofta för dåligt på fötterna. Jag kan tänka mig (rent spekulativt) att skälet till detta är att statistisk bearbetning och experimentell metod var mer eller mindre allenarådande förr (i min generation) och detta på bekostnad av andra mer kvalitativt inriktade metoder och att motreaktionen slog över. Det väsentliga är dock att forskningsfrågan avgör ansatsen och att forskaren behärskar de instrument hon använder (T.EX. att ha en verklig beläsenhet och övning i hermeneutik om man avser att göra texttolkningar). För övrigt tycker jag det är lite onödigt att diskutera pedagogikdisciplinens vetenskaplighet utan hänvisningar till vilken forskning vi kritiserar. Hittills har bara Törestad bemödat sig om detta.

#16 Gunilla Madegård: Allting kokar ner till vad man anser om vetenskap. Vetenskap brukar ofta bedömas utefter dess användbarhet. En så kallat "sann" teori kan betraktas som den användbaraste approximationen av ett fenomen. En studie där observatören också är aktör och alltså skapar någon form av bias åt okänt håll, där generaliserbarheten är noll och reproducerbarheten är noll, ja är det verkligen en användbar studie?

Sedan så var väl poängen att lärarna skulle få lära sig vetenskaplighet. Det har uppenbart inte skett. Ville man vara pedagogisk skulle man ha valt ut forskningsområden där vetenskapligheten är väldigt framträdande och tydlig. Denna kunskapsrelativism som präglar humanvetenskapen generellt är ganska skrämmande. Tacka vet jag fysik. Jag vet att det fysiska vetandet är högre än humanvetenskapen helt enkelt därför att fysiken är mer användbar. Man kan förutsäga fenomen, man kan beräkna exakt vad som kommer hända, man kan faktiskt simulera universums tillkomst utifrån fysiska teorier som helt överenstämmer med empirisk data man samlat. Humanvetenskapen är fast i att man inte har en aning om hur man ska skapa förutsägbarhet. Man kan bara i efterhand konstatera att tja... det hände och sedan komma med en analys om varför. Sen händer motsatsen och då blir analysen helt annorlunda. Det bästa är ju nästan att det snarare är regel än undantag att två oberoende observatörer kommer fram till helt olika analyser och slutsatser av samma fenomen. Är det verkligen vetande då? Jag tycker det låter som tyckande. Ett grundkrav måste vara att alla forskare ska kunna göra samma analys utifrån samma händelse.

@Madegård
Du anser uppenbarligen att kvantitet alltid kan ersättas av kvalitet. Inom pedagogiken kan man mycket väl, om man var intresserad av det, använda kombinationer av kvalitativa och kvantitativa metoder för att göra utvärderingar.
Verbala utvärderingar före och efter en insats är att svåra att jämföra utan kvantitativa metoder. Där har du ett exempel. I stället sysslar skolforskarna med upplevelsemätningar av några enstaka individer. Vad gör vi av resulaten av sådana studier
????

@Linde
Hur kommunikationsmönster i klassrum varierar? Hur undersöker vi det? Genom att studera ett par klassers kommunikation?
Vad gör vi med resultaten? Sprider dem som generella tendenser för klassrumsinteraktion?
Ja, möjligen men felaktigt. Får en djupare förståelse för just dessa klasser? Ja, möjligen.

Med kunskaper i kvantitativa metoder (såsom variansanalys mm) kommer dessutom ett djupare vetenskapligt tänkande,
enligt min erfarenhet. Utan kännedom om varians (i dess vidare mening) och reliabilitet/validitet och stickprovs giltighet lockas man alltför lätt ut på troskyldighetens
mörka vatten.

Bertil Törestad. Du skriver: ""Hur kommunikationsmönster i klassrum varierar? Hur undersöker vi det? Genom att studera ett par klassers kommunikation?Vad gör vi med resultaten? Sprider dem som generella tendenser för klassrumsinteraktion?"
Som doktor i psykologi och därmed antagigen bevandrad i beteendevetenskapernas mer klassiska verk antaar jag att du har kännedom om den epokgörande studien av (Belleack et. al. (1966): The Language of Classroom, New York, Columbia Press), vilken har väglett kommande studier av klasrumsspråk i flera svenska studier och det är verkligen inte fråga om mikrostudidier utan om att finna generella mönster i klassruskommunikation i omfattande material. Klassumsinteraktionen har stor betydelse för läranderesultat. Turtagande och andra aspekter av klassumsspråk skljer sig från samtalsnormer i andra sammanhang. Bellack med medarbetare grundade sina studier i talaktsteorin av Searle.
Jag uppfattade din inledande artikel här på Newsmeill som ett seriöst försök att strama upp pedagogikforskningens vetenskapliga stringens och trovärdighet men jag blir lite besviken när du utan ytterligare hänvisningar påstår att
"Utan kännedom om varians (i dess vidare mening) och reliabilitet/validitet och stickprovs giltighet lockas man alltför lätt ut på troskyldighetens
mörka vatten." Får jag påmina om att den socviolog som kanske mest väglett svensk pedagogak forskning med inriktning mot kultursociologiska studier är Pierre Boudieu, som var en hängiven empiriker och tillämpade korrespendensanalysen som metod för att sudera samvariation mellan uppfattningar ioch vanor och detta som en vidaeutveckling av variansanysen. Du gör svepande uttalanden om pedagikforskning i dina kommentarer utan att som i din inledande arikel referera til de studier du vill kritisera. jag blir lite besviken.

@ Linde
När jag talar om bristande insikter i statistiska begrepp så avser jag nu verksamma didaktiker och pedagoger. Jag känner visst till de studier du refererar till men det är ju inte 60-talets forskning vi debatterar, utan skolforskningen här och nu i landet!
Där är det dystert, tro mig!

Bertil Törestad. Javisst - vi debatterar skolforskningen här och nu i landet och inte 60-talets forskning. Men metodutveckling är någonting som i hög utsträckning sker i lång tidsutdräkt med vidareutveckling och modifieringar av tidigare metoder. Forskning sker inom traditioner där man ser längst från jättens axlar. Den aktuella klassrumsforskningen i Sverige bygger i hög grad på modifieringar av Bellacks teknifiering av talaktsteori. Urban Dahllöf på sin tid och Ulf P. Lundgren var förgrundsfigurer inom detta. Om jag inte tar fel (för jag följer inte svensk forskning på nära håll numera som pensionär i Portugal) så arbetar Donald Broadys kultursociologiska forskningsgrupp i Uppsala fortfarande mycket med Bourdieuinspirerad sociologi och inom denna tradition mycket med korrespondensanalyser av omfattande empiriska material. Men jag håller med dig om att det finns stora brister i statistiskt kunnande bland svenska pedagoger och det är synd i de fall då forskningsfrågan påkallar statistisk bearbetning men forskningsfrågor inom pedagogik påkallar kanske oftare gedigna kunskaper i tolkning med verbala medel.
Till de kommentatorer som belyst värdet av neurobiologiska ansatser i vissa pedagogiska frågor vill jag nämna att i min senaste studie, som var en forskningsöversikt gjord för DEJA-delegationen inom Utb.dep. så har jag lyft fram aktuella rapporter inom denna ansats, dock ej svenska sådana. Se: Linde,G; Naeslund, L & Sundblad, B (2010): Resultatuppföljning, läskvalitet och skolutveckling. Rapport XIII. SOU 2010:97.

@
Tack för ditt litteraturtips!

Vem ska egentligen bepröva erfarenheten, tänk på det.. tycker man får ett ganska bra svar.

Haha "det är hopplöst ett svårt pedagogiskt uppdrag att
omskola pedagogerna!"