Så lyckades Berlusconi dominera italiensk politik i 20 år

Den italienska krisen utvecklas minut för minut. Milanobörsen backar 4 procent och statens 10-årsobligation kostar nästan 7,5 procent. Då går president Giorgio Napolitano ut med en officiell kommuniké av ett slag som aldrig tidigare setts i efterkrigs-Italien. Man måste komma ihåg att Italiens statschefs ställning bara litet skiljer sig från t ex kung Carl Gustafs. Ändå tar Napolitano nu en position som en slags tillförordnad regeringschef och talar till och med om "extraordinära åtgärder" om så skulle behövas.

Allt detta görs för att Silvio Berlusconi skall kunna avgå så snabbt som möjligt. Det är inte precis det slut Berlusconi hade tänkt på sin långa politikerkarriär. En karriär som började som en frälsningens klara sol och slutade med ett magplask.

Silvio Berlusconi tog en värld med häpnad när han presenterade sig som en utmanare till de traditionella politikerna 1993. Läget var kritiskt - de stora traditionella partierna hade försvunnit i spåren efter den väldiga korruptionsskandalen som fick namnet "Mani Puliti - Rena Händer".

" Jag vaknade en morgon och förstod att om jag inte gjorde någonting skulle kommunisterna ta över makten i Italien", menade han.

I själva verket - det vet vi nu - hade han ett mycket privat skäl för att ge sig in i politiken. Det gällde att rädda sina egna företag och slippa risken att ställas inför rätta. Både hans familjeholding Fininvest och mediakonglomeratet Mediaset hade stora skulder. 1991 hade hans företag en omsättning på 50 miljarder lire med en vinst på bara 550 miljoner. Situationen utvecklades än värre under 1992 och skulderna uppgick mot slutet av det året till över 20 miljarder kr. Och just då visade TV-kanalerna för första gången ett ordentligt underskott.

Berlusconi hade helt enkelt köpt på sig för mycket, investerat för mycket och drabbats av en ordentlig likviditetskris. En känd ekonomijournalist formulerade hans situation så här: "Sedan 1987 har han multiplicerat omsättningen med fem, skulderna med 12 och minskat vinsterna med 20".

Att bli en politisk ledare i det läge var ett vågspel. Men det skulle lösa en rad problem för honom. Därför satsade han allt på sin idé att skapa ett eget parti. På knappa tre månader organiserade han det. Han tänkte själv på allt: partiets namn och logga, partiflagga och metoder för att snabbt nå ut till presumptiva väljare. Till hjälp hade han Mediasets reklamföretag, Publitalia 80 och landets förnämsta experter på marknadsföring. Alla skulle jobba för företaget/partiet med det nya namnet: Forza Italia - Heja Italien.

På några veckor gjordes annonshandlarna om till politiska ombud. Partiorganisatören Giuiliano Urbani organiserade fokusgrupper och fann lämpliga entusiaster att snabbutbilda till lokala partifunktionärer. De utrustades med en väska i partiets färger, fylld med färgglada broschyer om det nya partiets mål och löften. Och naturligtvis partislipsen. Arbetet skedde med metoder som om det handlade om att lansera en ny tandkräm eller golvpolish.

Resultatet blev över förväntan. Utan tvekan hade Berlusconi ställt frågor och sänt signaler som många väntade på. I mars 1994 gick han till val med en koalition där Forza Italia ställde upp i koalition med populistpartiet Lega Nord och postfascisterna i MSI. Det första leddes av Umberto Bossi, det senare av Gianfranco Fini.

Egentligen skulle hans karriär ha slutat redan här. För enligt en lag från 1957 var de inte valbara "som är bundna av statliga koncessioner eller administrativa auktorisationer av betydande ekonomisk volym". Detta gällde i allra högsta grad en mediagrupps ägare, som utnyttjade radiofrekvenser staten styrde över. Men parlamentets kontrollkommitte' fattade så småningom beslutet att lagen inte skulle gälla i detta fall. Ett beslut vänsterpartierna deltog i och som de bittert fått äta upp.

Och så har det fortsatt. Att Berlusconi har en alldeles egen uppfattning om lagar och förordningar har länge stått klart. Han visste alltid att skydda sig själv genom att formellt ge andra ansvaret. Han hade ju redan i karriärens början letat upp avlägsna släktingar i 80-årsåldern som figurerat som ansvariga administratörer i hans bolag.

Vid det här laget rör det sig om dussintals lagar han fått sina duktiga advokater att skriva. Att få lagarna godkända i parlamentet har han ordnat själv. En bra metod är till exempel att utse hans egen deklarationsexpert till finansminister, hans advokat till ordförande i justitieutskottet.

Under de senaste 10 åren har Berlusconi regerat i åtta. Efter att ha skrivit en ny vallag som kraftigt gynnade valets segrare fick han den största majoritet något politiskt parti någonsin haft i landet.

Då om någonsin borde han ha satsat på att genomföra alla de reformer han utlovat i syfte att modernisera Italien. Bilden av honom var ju den geniale företagaren som fattar snabba beslut om reformer och får dem snabbt genomförda. Istället har det visat sig att han sällan kom till skott, att reformerna drogs i långbänk och att lobbygrupper han inte kontrollerade aktivt saboterade lagarna.

Nog är det märkligt att liberalen Berlusconi som lovat reformera Italien i liberal riktning, åstadkommit mindre på detta område än Romano Prodis f d kommunister. De få privatiseringar som gjorts av gamla statliga industrier gjordes av Pierluigi Bersani. Han är partiledare i PD idag.

Istället för reformer gick Berlusconis tid och energi åt för att kämpa mot åklagarna som ständigt kom med nya anklagelser. "Ingen politisk ledare har någonsin förföljts så av kommunistinspirerade åklagare", har han ständigt upprepat med en klagande stämma. Och så brukar han tillägga att han aldrig dömts. Åklagarnas attacker beror enbart på deras illvilja och beslut att tvinga honom bort från makten.

Nu kan man fråga sig - hur har han burit sig åt för att bli omvald 4 gånger och så totalt dominera italiensk politik under nästan 20 år? Och framför allt - hur har det kommit sig att italienska regeringar plötsligt börjat bli lika långlivade som i andra europeiska länder.

Under många decennier fram till 90-talet var det få italienska regeringar som varade längre än ett år. Det berodde på ett valsystem som gynnade småpartier eftersom det inte gavs någon bonus till valens segrare. Det fanns heller ingen tröskel för hur litet ett parti kunde vara. Det gjorde många partier med 1-3 procent till vågmästare mellan alla möjliga koalitioner.

Från mitten av 90-talet började det där förändras. Man införde nya valkretsar som gynnade ett tvåpartisystem - eller något liknande. Detta leder över till 2005 då den nuvarande vallagen kom till, den som Lega Nords ansvarige kallade för "något alldeles svinaktigt", i dagligt tal Porcellum. Den ger valets segrare en oförtjänt stor bonus.

Den här situationen har Berlusconi vetat att utnyttja. Han har dessutom sina tre TV-kanaler som spelar en dubbel roll. Dels för de fram hans budskap om den lycka och glädje som råder i hans idealvärld. Där kan han utan att bli motsagd hålla sina manande tal till folket. I ett land där tre fjärdelar av befolkningen inte läser en daglig tidning, där sporttidningarna är störst och dagstidningarna säljs i endast 5 miljoner exemplar varje dag - samma siffra ungefär som 1939, där får TV- mediet en oerhört stor betydelse.

Men den allra viktigaste faktorn som kan förklara hans långa politiska överlevnad, är kanske han själv. Bilden av Silvio Berlusconi som rör sig i strålkastarljuset på scenen. Hans självsäkerhet, hans försäljarsvada som inte behöver ta någon större hänsyn till politikernas vanliga problem. De måste ju komma ihåg vad de lovat och inte fara med osanningar. Själv har han uttsetts till seklets lögnare - men av en oppositionstidning förstås.

Berlusconi är i sitt esse när han får mikrofonen i sin hand och kan hålla timslånga politiska tal på fri hand. Han trollbinder verkligen sin publik med löften, roliga historier, utfästelser och hotelser. Och han gör det på ett språk som folk förstår. Den italienska traditionen har tidigare bjudit att politiska ledare skall vara akademiker. De är oerhört intelligenta och vill gärna visa det.

Istället kom en politiker som var som folk är mest - bara så oändligt mycket mera. Och som hade obegränsade - som det tycktes - ekonomiska möjligheter. Han kunde chartra ett passagerarfartyg i lyxklass för en valturné. Alla de som hade några tvivel övertygades med generösa gåvor eller löften om platser i parlament eller lokalstyrelser. Det var ännu bättre - för då betalade staten lönerna till Berlusconis bunga-bungavänninor han placeerade i t ex regionalförsamlingen i Lombardiet.

Vad gjorde oppositionen, kan man fråga sig i denna situation. Den fick Berlusconi på hjärnan. Han blev en fix idé. Det skapades en hel journalistkår som enbart sysslade med att veta allt om Berlusconi, hans vänner och hans företag. En specialistutbildning som varit våldsamt intressant att följa. Men ingen normal medborgare kunde tänka sig att plöja igenom de digra skrifter där allt avslöjades. Det krävdes en stordators minne för att hålla alla detaljer från åklagarutredningarna i huvudet.

Dessutom ansåg de fina politikerna till vänster att det skulle varit osportsligt att använda åklagarutredningar mot en konkurrent. Så de grävande journalisternas material nådde sällan ut till de stora väljarskarorna.

Då var det enklare att stanna upp vid Berlusconis löften:

" Jag svär vid mina barns huvuden att jag aldrig köpt sex. Jag svär att jag aldrig behövt korrumpera någon."

Sedan hör det till saken att Italien aldrig varit något särskilt radikalt land. Den verkliga vänstern har sällan nått över 25-30 proc. Kristdemokraterna och de olika högerpartierna låg alltid långt över. Under fyra årtionden från krigsslutet dominerade kommunistpartiet vänstern. Socialisterna fick sällan mer än 10 proc och dessutom raderade de ut sig själva i Rena händer-skandalen.

Så där har alltid stått en strid mellan utopistiska marxistiska lösningar på samhällsproblemen och de som försökt formulera en mera moderat reformistisk politik. Ett exempel är den, ur reformisternas synvinkel, vansinniga aktion som gjordes från extremvänstern och vissa trotskistiska grupper, som tvingade Romano Prodis andra regering på fall. Det var det närmaste en reformistisk vänster kommit till att styra Italien under en tillräckligt lång tid för att genomföra nödvändiga reformer.

Genom att sänka Prodiregeringen skulle kapitalismens motsägelsefulla skepnad avslöjas och därefter skulle minsann det nya samhället byggas. Istället fick man ytterligare tre år med Berlusconi.

Ser man nu till hans ekonomiska politik kan man säga att Silvio Berlusconi lyckats med bedriften att köra landets ekonomi i botten. På tio år har BNP praktiskt taget stått still eller haft någon enstaka procents utveckling. Detta samtidigt som statens kostnader ökade.

Prodi hade med stor energi jobbat på att minska statsskulden. Efter Berlusconis tredje regering låg den på 115 procent ungefär av BNP. Prodi fick ned den till 105 med en bra tendens mot ytterligare sänkning. Så vann Berlusconi och statsskulden började klättra uppåt igenom för att nu nå 120 proc.

Ett inte särskilt strålande resultat av den store företagaren.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40714

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En utmärkt exposé över ett stycke italiensk politisk historia!

Jag har tagit mig friheten att flitigt citera artikeln för att illustrera de långtgående parallellerna mellan Berlusconi och en viss statsminister och så påvisa hur den anrika astrologin inte för inte blev en het potatis i Romarriket. På den tiden visste man nämligen att gudarna talar sanning med människorna - om människorna bara hörde upp med sin självförljugenhet och började lyssna.

Mindre nobla kejsare förbjöd därför bruket av astrologin i politiska sammanhang vilket även undertecknad känt av då moderata organet DN bannlyste nedanstående bloggen. (Newsmill var först med att bannlysa den!) Dessa remarkabla skeenden i Sverige av idag gör parallellerna mellan Berlusconi och Reinfeldt så mycket mer bestickande. Låt oss säga att en olustig tidsanda lägrar sig över landet.

http://siderisk.blogspot.com/2011/11/maffiatyper-som-berlusconi-och.html

Permalänk | Anmäl #1 Siwert Aldenryd, 2011-11-10, 09:46

Ironiskt nog kan det bli så att pajasen avgår självmant, när inte italienarna klarade av att avsätta honom, med röstsedlarna!

Permalänk | Anmäl #2 Inge-mar, 2011-11-10, 21:17

Jag ser Berlusconis avgång som ett tecken på att den globala högervågen äntligen börjar ebba ut. Vi är många som väntat...

Tyvärr kommer antagligen pendeln att svänga för kraftigt åt andra hållet. Men kanske det innebär att en del roffare kommer att straffas och då för det ju något gott med sig.

Permalänk | Anmäl #3 E E, 2011-11-11, 08:53