Journalister bör ägna sig åt självkritik snarare än självömkan

Bra skrivet.

Bästa stycke:
"Det som Jonas Nordling kallar ”journalisthat” är alltså ingenting annat än en konstruktiv kritik byggd på en allmänmänsklig och fullkomligt normal strävan efter att en någorlunda objektiv och hederlig nyhetsrapportering. Svenska folket har helt enkelt börjat resa sig mot den tredje statsmaktens fördumningsdiktatur."

Vad ska vi med journalister till när vi kan läsa ocensurerade nyheter på Flashback?

Jag håller med artikelförfattaren i allt hon skriver, men hon glömmer några viktiga detaljer om hur journalisterna skulle kunna få tillbaka sitt anseende:

Den första är att en god journalist ska granska makten, inte vara en megafon för den. Folket vill inte läsa Pravda. Folket vill ha undersökande journalistik.

Den andra är att nöja sig med att framföra tidningens åsikter på ledarsidan, och låta läsarna få artiklar som är fria från ideologiska vinklingar på nyhetssidorna.

Den tredje är att inte utelämna sådant som är politiskt känsligt. Ett typiskt exempel: http://www.dn.se/debatt/journalisterna-morklagger-sanningen-om-invandrarna

Den fjärde är att sluta med bedrägliga löpsedlar. Ett typexempel skulle kunna vara att skriva med stora bokstäver "Victoria och Daniel skiljer sig" och därunder med finstilt "nästa år enligt vår astrolog".

Den femte är förhandsgranskning. Om någon blivit intervjuad, oavsett om det handlar om politiska åsikter eller vetenskapliga termer, låt den som blivit intervjuad förhandsgranska artikeln innan den går i tryck, så kan många feltolkningar undvikas.

Bra artikel.

Journalister: Försök antingen leva upp till de vackra reglerna eller kalla kvällsjournalistiken för vad den är - skvallerdagspress.

Enklaste sättet att påverka som läsare är att sluta köpa Aftonbladet & Co.

Artikeln bygger sin höga svansföring på att det var ett drev mot Håkan Juholt.

Det ingår i uppdraget som partiledare att kunna hantera ett sådant drev och drevanhängarnas synpunkter är snarare en förolämpning mot läsarna, att vi inte skulle vara kapabla att hitta substansen i det som skrivs.

Vi är fullt kapabla till det utan att Bitte Assarmo behöver oroa sig.

Juholt duger inte och det handlar om allt annat än en unken lägenhetshyra där han tycker det är ok att skattebetalarna betalar sambons hyra (vilket av någon outgrundlig anledning kallas för skitsak.)

Nej journalisterna ska sluta jämra sig och jaga ifatt nästa byte i maktens korridorer för offentlig genomgång och i förekommande fall förnedring.

Slakten av "doktor" Sven-Otto Littorin var ett utmärkt hantverk etc.
Även narkotikaförbrytare som Plura, Lindholm, Persbrandt och Sven Nylander ska jagas och förnedras tills skammen bränner dom inifrån.
Eller AMF pensions ordförande Bertil Villard som skattefuskade 23 miljoner i Peru etc.
Detta är människor i positioner som missbrukar sitt förtroende och kan man hämta utmärkelser på galor och skrivas upp till himmelen av pressen, så kan dom skrivas ner till helvetet.

Det är i själva verket drevens hantverkare som kan kalla sig journalister.

Jaga vidare. Det är det som är ert jobb.

kan ju vara bra att läsa vad Nordling skriver, för jag känner inte ingen Assarmos beskrivning av vad Nordling skriver om journalisthat.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article13845026.ab

"Men trycket ökar på medieföretagen att hitta framtida intäktskällor. Samtidigt som kraftigt slimmade redaktioner ska utföra sitt journalistiska arbete snabbare än någonsin förut. Risken är då mycket stor att andra, mer diskreta, former av yttre påverkan får utrymme på redaktionerna.

Redan i dag ser jag hur pr-byråer jobbar stenhårt för att få in kundernas budskap som nyheter i medierna. Jag ser också otaliga exempel på köpta och sponsrade samarbeten mellan medieföretag och andra företag, inte sällan i form av redaktionellt klädda annonser i tidningarnas bilagor.

Det här är en tragisk utveckling för journalistikens trovärdighet. Som företrädare för Sveriges journalister blir jag bekymrad då vi gång på gång hamnar i botten när förtroendet för olika yrkesgrupper ska mätas. Och i diskussionerna angående det journalistiska uppdraget i samband med våra fängslade kolleger i Etiopien ser och hör jag reaktioner som närmast liknar ett journalisthat.

Jag har sedan i juli gång på gång mött frågor från ­personer som undrar varför jag ­försvarar två terrorister, och varför vi journalister tror att vi är så ­speciella. Inledningsvis hade ju till och med vår utrikesminister svårt att förstå varför fängslade journalister är en politisk fråga.

Vi måste vara självkritiska, och inse att allt detta är ett stort problem för vår trovärdighet. Vi journalister har uppenbarligen ett stort arbete framför oss med att förklara vår roll i en fungerande demokrati. Vad det journalistiska uppdraget egentligen innebär, och hur de tolv yrkesregler varje medlem i Journalistförbundet förbinder sig att följa är en garant för trovärdighet. Att det inte är vi journalister som är speciella, utan att det är vårt uppdrag som är det.

Vi måste arbeta för återupprätta ett högt förtroende hos allmänheten för journalister och journalistiken. Jag hoppas att vi kan enas med utgivarna i denna kamp för journalistikens framtid. Vi har inte råd att slarva bort vår trovärdighet i jakt på enkla intäkter. Utan trovärdiga förmedlare av nödvändig kunskap dör en demokrati sotdöden. Och förlorarna kan då räknas i miljontal."

-----

Vad gäller fördumning är inte kvällspressen det enda forumet för det.

#7 Niclas Kuoppa...en journalists uppdrag är att syna makten och jaga korruptionen.

Ytterst få är journalister, de flesta är i underhållningsbranschen och på samma sätt som eskimåernas namn på snö är oändliga beroende av kvalité, så borde journalisterna delas upp och ges sina rätta namn.

"Högt förtroende" hos allmänheten jobbas inte upp som ett enskilt projekt. Det ligger inbyggt i arbetet. Gör Zlatan de mål han ska, så ökar förtroendet och missar han så finns förtroendet ändå kvar eftersom det är just han. (skämt)
Men det är som en vinprovare eller recensent, stämmer deras versioner med verkligheten så får dom också den respekt dom förtjänar.

Så tänkt inte mer på saken. Gör bara ett bra jobb, så kommer det andra automatiskt.

När tidningarna, som skulle vara en av garanterna för den demokratiska och öppna debatten, sviker, och istället stryper denna viktiga debatt, detta viktiga offentliga samtal, genom att av-anonymisera eller helt stänga ner kommentarsfälten på nätet - ja då borde de kunna förstå att folk reagerar negativt och tappar förtroendet för dem. Detta tillsammans med oviljan eller oförmågan att kunna diskutera invandringspolitiken förutsättningslöst och nyanserat, anklagelserna om islamofobi i tid och otid, den massiva och ensidiga feministiska och misandriska propagandan, turerna med Aftonbladet kring Juholt-affären och avlyssningsskandalerna i Storbritanniens medievärld - det finns säkert mer värt att nämna - ja, visst, kalla det "näthat" eller "journalisthat", men det handlar kanske mer om att människor är helt rättmätigt upprörda över att inte tillmätas vederbörlig respekt och tillerkännas förmåga att kunna hantera en komplex verklighet, utan mera betraktas som dumma fån som saknar egenvärde och måste manipuleras än hit, än dit, för att lära sig omfatta det som för dagen anses vara "rätt sätt" att förhålla sig - enligt den ekonomiska och politiska makten. Se också:

http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/30/n-tets-makt-skr-mmer-opinionsb...

#7 Niclas Kuoppa
Bra att Nordlings inlägg citeras. Där ser man ju tydligt bristen på sjukdomsinsikt.

Journalister ogillas inte främst pga sponsrade samarbeten eller jakt på enkla intäkter. Det är möjligen viktiga bakgrundsfaktorer, och kan nämnas såsom sådana, men inte det som orsakar allmänhetens skepsis. Att tala om sådant är att undvika ämnet och lägga ut dimridåer. Journalisters arbetsprodukter ogillas (se nr 4 Gunnar Claessons inlägg för några bra exempel på skevheter), orsaken till eländet går inte folk omkring och ogillar, det är en intern debatt för journalistkåren.

Avslöjande är " Vi journalister har uppenbarligen ett stort arbete framför oss med att förklara vår roll i en fungerande demokrati. Vad det journalistiska uppdraget egentligen innebär, och hur de tolv yrkesregler varje medlem i Journalistförbundet förbinder sig att följa är en garant för trovärdighet." Det är alltså inte alls fråga om att man gör ett dåligt yrkesjobb på något som helst sätt , till exempel enligt de tolv yrkesreglerna, utan om att Medel-Ture inte fattat kårens excellens och behöver en förklaring.

Glöm alltså det här med att "förklara rollen". Det, det ses bara, med rätta, som von-oben-attityd, kommer aldrig att fungera, blir bara värre. Gör ett bättre jobb i stället. Det är enda sättet att få den respekt som Nordling tror att man kan snacka sig till.

Det finns inget hat. Det finns en sorg över att media de senaste decennierna avlägsnat sig mer och mer från att beskriva verkligheten som den är, till förmån för trams och inkrökt unken tröttsam grumlig politisk propaganda. Orsaken till detta ser ni bäst själv, om ni vill se. Det är ert problem att lösa. Ni kan om ni törs.

Kunde faktiskt inte låta bli att ta en bild dagens Expressen löp:

"Därför dödade han Michael Jackson"

Journalistregel nummer elva är kanske "nyanserna mellan mord och vållande till annans död är inget vi journalister behöver vara sådär noga med".

Precis som någon tidigare konstaterat så är pressen från PR folk etcetera ingen ursäkt. Särskilt inte med tanke på den reaktion man får från journalister om man tycker till. Själv har jag aldrig lyckats få en journalist på Expressen att tycka det är något enda fel med de artiklar jag har invänt mot.

Bland annat en som rubricerades med "dödens zon" och syftade på området kring Fukushimaverket där ingen de facto ens dött när det skrevs och som varnande för strålningsdoser som andra hälften av artikeln alltihopa var knyckt ifrån avfärdade som relativt irrelevanta i det stora hela. Givetvis fick inte de paragraferna "plats".

Journalisterna själva har helt enkelt ett ansvar att inte inrätta sig i led och acceptera arbetsförhållanden som gör det omöjligt att faktiskt utföra ett hederligt journalistiskt arbete. Antingen får de kliva åt sidan eller så får de acceptera att bli betraktade som nöjesreportrar och skrämselpropagerare.

"och hur de tolv yrkesregler varje medlem i Journalistförbundet förbinder sig att följa är en garant för trovärdighet".

http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=PORTAL

Om vi börjar med de tolv yrkesreglerna så faller dagens journalister redan där på flera punkter.
Man är inte sann i sin redovisning av fakta, den sensationella vinkeln är viktigare.
Man döljer sanningen och samlas i en dold agenda, som ger allmänheten misstankar om att redovisad verklighet inte stämmer, Man agerar megafon för hat istf att bedriva seriös journalistik.
Man arbetar inte ett dyft på att garantera sin trovärdighet.
Resultat? Journalistförakt.

Ta bara fallet med Assange. Ingen enda journalist i Sverige har varit seriös nog att ifrågasatt åklagare Nys och advokat Borgströms märkliga turer, eller vad som hände på Klara polisstation med i efterhand tillrättalagda förhörsprotokoll. Vill man läsa den sanna rapporteringen får man vända sig till Flashback.

Respekt förtjänar man och journalisters brist på respekt hos allmänheten idag har de jobbat ihop till alldelles själva.

Finns inget som kan kallas "journalisthat". Det starka missnöje som vädras dagligen i olika kommentarsfält på nätet är en sund reaktion på att dagens journalister inte på något sätt fullföljer sin rätta uppgift.
Jag har skrivit det förut och, återigen, dagens journalister har slutat att stå för sin ursprungliga uppgifter, att granska makten, att INFORMERA folket för att hellre UPPFOSTRA folket..
Man har därmed lierat sig med Makten, gått över till "andra sidan" vilket läsarna väl märkt!
Man har sålt sin journalistiska själ och istället börjat slicka Maktens röv..
Nordlings gråtande om "hat "är förhoppningsvis bara ett utslag av det dåliga samvetet.
Fö delar jag mycket med det som sägs i #6

Citat: "Men det finns inget utbrett journalisthat. Däremot finns det, från journalisternas sida, ett utbrett förakt för allmänheten."

Bättre kan det inte formuleras. Journalister - och i synnerhet kvällstidningsjournalister - missbrukar alltför ofta sin makt. Det vet vi och det är hela problemet, trots motpropaganda från journalisterna själva (som förstås är de sämsta tänkbara att döma i frågan, med tanke på jäv och partiskhet).

Media drivs idag av människor med politiska agendor. Media har smält ihop med politiken och storkapitalet.

Vår demokrati är hotad.

Journalisterna och svensk media har grävt sin egen grav och håller på att ramla i den.

Problemet är som artikelförfattaren skriver att många artiklar är kraftigt vinklade och ibland rena lögner. Sensationsjournalistiken är en orsak. Uppslutningen och hatretoriken mot invandringskritiker är en annan.

De senaste dagarna har Aftonbladet skrivit artiklar mot människor som försöker skydda våra barn mot pedofiler. Med personangrepp mot upphovsmännen beskrev Aftonbladet en verklighet där dömda pedofiler har större skyddsbehov än barn. Var är objektiviteten i detta? Varför får ingen föra barnens talan? Varför diskuteras inte möjligheten att svenska myndigheter ska tillhandahålla liknande register för allmänheten så att kvaliteten kan upprätthållas? Det här är bara ett exempel, men nya exempel kommer nästan dagligen från inte bara kvällstidningarna utan även DN, TV4, SVT, SR m.fl.

Tack vara Internet, sociala medier och sajter som Avpixlat och Flashback kommer åtminstone en del av vinklingarna och lögnerna fram i ljuset.

Journalister skriver för andra journalister. Den egna yrkesgruppen är den enda referensen. Professionellt, socialt och mentalt.
Journalistkåren är som andra korporationer; den värnar sitt eget gruppintresse. Som bankdirektörer, ombudsmän, kommuntjänstemän, statstjänstemän, etc. Olika delar av "apparaten". I den apparaten ingår också politikerkåren, trots att den har uppdraget att representera medborgarna MOT denna apparat och kontrollera den.
NÅGRA journalister försöker ställa sig där de ska - utanför - men de saknar ofta en genomtänkt plattform att stå på. Även "sidoskapet" måste ha en sådan. Fundamentet i denna plattform är allmänhetens förtroende och insikt om medborgarintresset. Det är nog på väg att förtvina.
Man har inget att sätta emot när olika intressegrupper driver den politiska debatten och har tagit till sig "problemformuleringsprivilegiet". Dreven är ofta konstruerade av rivaliserande intressen inom apparaten och medierna låter sig användas som drevhundar.

Det skulle vara intressant att göra en anonym undersökning bland journalister: "Är du rädd för att bli av med jobbet, brännmärkt, och dömd till livstids utanförskap, om du skulle skriva att kejsaren är naken?"

Efter att ha jobbat 40 år i branschen blir man allt mer deprimerad över vilken inriktning journalistiken tagit.
När första, andra och tredje statsmakten talar samma språk, vem skall vi då lita på.
Det finns ett otal exempel på detta. Christina Lindqvist nämner granskandet av överåklagare Marianne Ny i Assangefallet. Alla Wikileaks dokument som inte redovisats för allmänheten, t ex när det gäller påtryckningar från USA i Pirate Bay-rättegången. Kampanjen #prataomdet, där i princip all gammalmedia var inblandad, den ensidiga rapporteringen från Libyen m m. Lögner beskrivs som fakta, man brister i faktakoll och research. Det är trist att inte kunna lita på våra medier, utan att känna att man måste kolla upp fakta själv.
Det verkar idag som fri och oberoende media idag bara finns bland de sociala medierna på nätet. Men även där gäller det att se upp och fundera på vilken agenda budbäraren har.
De sociala medierna borde dock ha lärt gammalmedia, att de mycket lättare blir synade idag än för 10 år sedan

I spåren efter fördumningsjournalistiken har vi också indignationsjournalistiken. Det är påfallande hur ofta journalister faller in i rollen som "offrens" språkrör. Frågor som: "Hur kunde ni göra så här...?", "Hade ni inte bättre koll....?", osv osv. Det blir i längden tröttsamt då väsentlig information om händelsen eller orsaken till händelsen ofta faller bort i rapporteringen.

Ett annat fenomen som alltmer breder ut sig är att journalister intervjuar journalister (för att göra "analyser"). Journalister bemödar sig inte att ta in verkliga experter på olika områden - som ändå finns!!.

Det är allmänt känt att det saknas journalister som inte har kompetens att bevaka stora områden som vetenskap, teknik, juridik, medicin m m. Och det kanske kan tillskrivas journalistutbildningens smala, enkla och allmänt hållna inriktning?

Utan att överdriva kan man säga att journalistkåren har potential till förbättring.

Svenska journalister ägnar sig i stor utsträckning mer åt politisk agitation än journalistik. Vi såg tydligt efter 22a juli och ABBs terroraktiviteter i Norge att svensk media och större delen av dom som jobbar där inte är demokratiskt mogna.

Man väljer ut nyheter som passar den egna politiska agendan, förvrider nyhetsrapportering, förtiger problem i samheället och ljuger inte sällan om sakernas tillstånd.
Hat- och lögnorganisationen EXPO tillåts helt okritiskt att föra fram sitt bludder i såväl TV som press. Att EXPO är väldigt kreativa med sanningen struntar journlaistern i, eftersom det politiska målet är mycket viktigare.
För en sann, hederlig journalist så är Sanningen alltid det viktiga. Men sådana journalsiter är mycket sällsynta i Sverige. Skulle tro det är väldigt svårt att få jobb för en journalist som berättar sanningen om t.ex. Sverigedemokraterna.

Största problemet för dagens journalister är att är att människor har börjat tänka själva. Det behövs snart inga PKmegafoner som bestämmer vad Svensson skall tycka i olika frågor. Vanliga människor upplever en verklighet som de tar ställning till och reagerar på och då behövs inte några journalistiska mellanhänder. Journalister som som ofta lever skyddat i vita medelklassreservat som tycker lika hela högen har inte så stor trovärdighet hos gemene man.

getton

Kommer att tänka på "Vetenskapsradion" som har är tydlig för alternativa energikällor. Hur tokiga idéer man än berättar om gör man sig aldrig omaket att betrakta eller kritisera saken från en vetenskaplig sida. Journalisterna i Vetenskapsradion verkar inte ens i vissa fall följt med på fysiklektionerna i skolan.

I dagens Sverige finns det 5 samhällsklasser:

Bidragsklassen
Arbetarklassen
Medelklassen
Kultureliten
Överklassen.

Kultureliten är den klass som innehar tolkningsföreträdet i samhället. De skapar trender i samhället som de övriga klasserna försöker ta efter. Blir chinos eller överdimensionerade glasögon med fönsterglas inne hos kultureliten så har alla chinos och fönsterglasögon nästa säsong. Samma sak med Iphone, surfplatta, backpacking i sydostasien osv.

Mediefolken tillhör kultureliten, ofta barn från välbeställda miljöer som bor i vackra lägenheter på Söder och motsvarande villaförorter som Äppelviken etc. Avskärmade från verkligheten förmedlar de endast sin egen inskränkta 68-färgde världssyn för ryggdunkningsexcersiser i de egna leden.

Avvikande perspektiv stämplas som okultiverade, obildade och populistiska. Går någon journalist emot hederskodexen inom kultureliten så kommer denne schavotteras i bloggar, på twitter,ledare och krönikor. jfr Per Gudmundssons utspel om våldtäktsfrekvens bland invandrare från MENA.

Problemet är bara det att internet sätter skeppar i hjulet för kultureliten. Deras monopol på sanning är bruten när gemene man hittar ofiltrerad sanning på flashback.

Kultureliten ogillar när deras tolkningsföreträde solkas och föraktet mot gemene man går inte att ta miste på.

Nyss såg jag ett reportage om mannen som förkroppsligar kultureliten i Sverige, Jan Guillou. Mannen som vuxit upp med stora rikedomar omkring sig och är uppfostrande vänster i den milda grad att vilken aftonbladetjournalist med AFA-förflutet hade känt sig ovärdig. Jan hade från sin herrgård knåpat i hop en artikel och fått den publicerad i gammelmedia. Jan, ojar sig och förklarar att kommentatorsfälten är fulla av angrepp från psykiskt sjuka och nazister.

Eller som Robert Aschberg uttrycker det ang flashbacks roll i mediavärlden: "forum för skvallerkärringar, kroniska onanister och livets förlorare".

Kultureliten har talat!

Jag tycker att många journalister missbrukar det journalistiska uppdraget och använder det som täckmantel för att bedriva pr-kampanjer, karaktärs- och mediamord samt politik.

Inte minst märks det att många journalister känner sig hotade av bloggosfären och fenomen som Wikileaks d.v.s. hotade av en demokratisering av journalistiken.

Men det är inte bara ankdamsjournalistiken i Stockholm som är problematisk. Även lokalmedia ute i landet sviker det journalistiska uppdraget att t.ex. granska de politiskt styrda kommunerna. Visst, en och annan artikel kanske skrivs.

Av egen erfarenhet vet jag dock att media inte ens nappar på ganska bra visselblåsaruppgifter.

Göteborgs-Posten utgör ett bra exempel på det journalistiska sveket mot medborgarna. Först efter att Uppdrag granskning började nysta i Göteborgsrötan så skrev GP å det pliktskyldigaste.

Vissa "journalister" verkar så självupptagna att det blir pinsamt, se t.ex. fenomenet #prataomdet. De som nu är nominerade till journalistpriset för detta hävdade först att det var fråga om en spontan gräsrotsrörelse eller gräsrotskampanj men nu säger de att den var konstruerad, skapad [min anm: smutskastningskampanj mot enskild person] - hur ska man annars kunna motivera en s.k. "journalistisk" förnyelse.

Bra artikel!
Skall man läsa något substantiellt i media av idag, exempelvis I DN får man ta sig till kultursidorna, där finns ibland kritisk samtidsanalys. Ledarsidor har sin politiska hemvist men i övrigt borde man som läsare erbjudas största möjliga objektivitet. Om det finns etiska regler journalister skall vidmakthålla så har de ingen bäring i verkligheten.
Vi har stora fria oberoende Pravdor och i ljuset av det så var Juholts drevet helt logiskt.
I vår genomkommersialiserade värld så är alla mer eller mindre köpta, det gäller inte minst journalister och då makt och media springer samma ärenden och de stora medierna pressar på oss mer och mer propaganda via sina nätupplagor så blir demokratin endast en chimär.

Ett sätt att mildra journalisthatet vore om alla svenska "journalister" gick ut och förband sig att inte låta kremera sina kroppar efter sin död. Då skulle de kunna användas i det biodynamiska jordbruket och då skulle folk känna att även svenska "journalister" var till någon form av nytta och kanske skulle folk då få lättare att ha överseende med "journalisternas" lögner, lömskhet, självgodhet, härsklystnad, arrogans, maktmissbruk och ondska?

nummer tjugesju: tänkvärt, mycket tänkvärt.

För övrigt kanske svenska journalister ska sluta tänka som marxister, nämligen att antingen är en person revolutionär, eller så är han kontrarevolutionär. Inget annat finns. Det är svart eller vitt. Så tänker, och utbildas svenska snuranalister, förlåt jounarlister, att tänka. Att det skulle kunna finnas fler än två åsikter, är för svenska jounarlister främmande. Det är antingen på eller av, 1 eller 0. Att det skulle kunna finnas många fler åsikter, många fler sätt att se på saker och ting, än antingen eller, det förmår ingen svensk journalist ens tänka. Var det inte en svensk jounarlist som sa att det är jättebra att kunna nästan ingenting om väldigt mycket, än att faktiskt kunna nånting alls? Visst är väl det svenska jounarlisters måtto: Jag är schunnarlist och kan pytte, pyttelite om allting och jag kan absolut ingenting ordentligt. Inte ens tänka klart. Till och med det kan jag bara pyttelite. Glöm inte att titta på Idol!

En god sak hade varit, om Pressens Etiska Regler hade haft lite bättre bett. http://www.po.se/regler/30-etiska-regler-foer-press-tv-och-radio De kan tyvärr endast beivras om någon skriver om min person, men de borde gälla för allt. Triviala saker som att rubriken ska säga vad artikeln handlar om, och att de omedelbart ska reagera när man anmärker på verifierbara felaktigheter och påpekar att de använder helt otillförlitliga källor. Att sakuppgifter ska kontrolleras även om de publicerats och inte enbart eka TT.

Eftersom jag i huvudsak skriver om och följer Mellanöstern kan du se vad jag menar i min analys av veckans TT-skriverier om Israel:
http://israelisverige.info/?p=9800
http://israelisverige.info/?p=9791
http://israelisverige.info/?p=9777
http://israelisverige.info/?p=9768 och flera.

TT för fram välkända lögner ohämmat, de är helt ointresserade av analys av källorna till nyheterna, och de är konstant vinklade, i detta fallet, till Israels nackdel för att trycka deras opinion på okunniga läsare. Denna Pravdaisering av Sveriges enda stora nyhetsbyrå är helt sjuk.

Klassamhället - har du någon gång försökt sända en artikel till en kultursida utan att vara kändis, även om det gäller att bevisa att kändisen som just skrivit där sprider sakfel i mängd? De bara hånflabbar.

De flesta svenska bloggar är enmansprojekt men där finns åtskilliga utländska bloggar där det är påtagligt att ett antal människor arbetar och ofta analyserar fakta i betydligt högre grad än gammelmedia och vanliga nyhetsbyråer. I Sverige har vi en sådan blogg, http://avpixlat.info/ som tagit över efter PolitisktInkorrekt som reservoar för artiklar och fakta som inte publiceras i gammelmedia.

En mycket sansad analys och träffsäker diagnos på ”Aftonbladetsjukan” (offermentalitetens våndor med självömkan precis som du så rätt påpekar, Bitter Assarmo)!

Eftersom jag följer dagligen tidningar från flera olika länder så är det kanske inte så uppenbart när man jämför de engelskspråkiga tidningar med svenska men däremot när jag jämför bland annat den finlandssvenska Huvudstabsbladet exempelvis med rikssvenska tidningar så är det definitivt en tydlig skillnad med att journalister här i Sverige (såsom Expressen men Aftonbladet i synnerhet) har det unkna moralpatosets övertoner precis som de hade uppgiften och tolkningsföreträdet att skola folk till rätta attityder. Trots att vi i Sverige tycks ha en formel frihet att få tänka måste vi alltid visa de rätta attityderna.

Därför verkar det vara nästan ett tvångsmässigt behov för vissa journalister att snarare krydda artiklarna med helt sentimentala argument för att väcka indignation, snyftreaktioner eller osande offermentalitet än att resonera utifrån sakfrågor.

I det avseendet bryter kanske Aftonbladet en hel ny mark med att framställa sig som ett ynkligt offer för det rationella tänkandets ”misshandel” med kritik. Då får man väl dra slutsatsen att Aftonbladet är sårat och kränkt. Men det är väl så att när man saknar självkritik så känns och uppfattas yttre kritik långt värre ont, tillräckligt illa för att tvinga Aftonbladet till känslosamt journalistisk regression!

#30 Christofer Catilan, Bra skrivet, håller med i din kritik.

En gammal reporter på Expressen hade en notis på sin anslagstavla: "Det finns inget så dumt som allmänheten." Det är inte roligt längre.

Ni finner de tolv yreksregler som nämns här:

http://www.sjf.se/portal/page?_pageid=53,38437&_dad=portal&_schema=PORTAL

Här är några regler som vi läsare noterar att de inte alltid följs:

4. Använd inte din ställning som journalist, eller presskortet, till att utöva påtryckning för egen eller andras vinning eller till att skaffa privata förmåner. (Kommentar: Olof Petersson kallar det journalism när journalister driver egna kampanjer; termen skulle inte finnas om den inte behövdes)

9. Förfalska inte intervjuer eller bilder.

12. Ange källan när en framställning huvudsakligen bygger på annans sakuppgifter. (Tänk på alla varningar om "dolda" sjukdomar, bantningstips och annat som kommer under nyhetstorkan, mycket levereras från företag via PR-byråer.)

Tack, Bitte! så skönt att läsa hur du, som proffs i branschen, bedömer Aftonbladets drev - som de ständigt förnekar (se Kvällsöppet 23 jan i TV4 Play).