En skola för alla - örongodis utan innehåll?

Debatten om den svenska skolan fortsätter med oförminskad intensitet. Även funktionshindersrörelsen har sällat sig till en aldrig tystnande kör. Vårt missnöje rör hur man behandlar barn och ungdomar med funktionsnedsättningar i skolan utifrån våra medlemmars berättelser och skolinspektionens återkommande kritik.

Samtidigt vet vi att mycket i den svenska skolan är bra. I vissa avseenden kanske den svenska skolan är bäst i världen. Vi träffar ofta lärare och elever som är fantastiska och skolverksamheter som är enastående i sitt slag.
Skoldebatten har dock en otäck tendens att pendla från ytterlighet till ytterlighet och saklighet får ofta vika för populism. Till exempel har ju mycket av det som ibland döms ut som "flum" - i rätt händer använt av skickliga pedagoger - fostrat generationer av öppna, trevliga, ansvarstagande, kritiska och självständiga elever. Det är nog ingen tillfällighet att hos arbetsgivare i London och Oslo står svenska ungdomar högt i kurs.

- Varför fungerar skolan då så dåligt för elever med funktionsnedsättningar?
- Jo, i Sverige har vi sedan lång tid anslutit oss till den förhärskande policyn - även stadfäst i internationella överenskommelser - att elever med funktionsnedsättningar skall integreras i den ordinarie undervisningen och inte särskiljas från sina kamrater - vilket befästs i det sloganliknande uttrycket "En skola för alla!

En sådan policy är naturligtvis förenad med risker. Normaliseringsambitionen kan drivas så långt att elevens behov osynliggörs eller att åtgärder som bör sättas in, i sig bedöms som stigmatiserande och därför motarbetas. Skolverket självt var inne på ett sådant resonemang i en rapport till regeringen 2009.

I själva verket är en sådan policy istället oerhört förpliktande. I en integrerad miljö måste man hela tiden aktivt arbeta för att uppmärksamma och stödja den enskilde eleven och inom undervisningsgruppens ram sätta in resurser. Det motsatta - en segregering - är enklare eftersom den i sig självt innebär ett uppmärksammande och erkännande av specifika behov.

Vi har väl snart närmat oss ett läge där funktionsnedsatta elever helt osynliggörs. I nya skollagen degraderas de till exempel till "elever som riskerar att inte nå målen".  Den ansvariga myndigheten Skolverket har också den under många år varit tveksamt till att dessa frågor skulle var en del av dess ansvarsområde, utan hänvisat till Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Speciallärarutbildning har förvisso kommit igång, men när det gäller den ordinarie klassläraren tillbakavisas alla förslag om att utbildningskraven beträffande funktionsnedsättningar skall skärpas.

För oss är det obegripligt hur skolhuvudmän, skolor och lärare skall kunna möta upp mot skolinspektionens berättigade krav på att alla lärare skall ha kunskap och kompetens att anpassa sin undervisning för olika funktionsnedsättningar, utan att lärarna har fått utbildning i detta!?

Slutligen - möjligheterna för lärarna att inom klassens ram ge enskilt stöd begränsas ofta, eftersom utvecklingen av besparingsskäl går mot större undervisningsgrupper.

- Vad blev det av den stolta ambitionen om en skola för alla? Går vi mot en skola, där segregera(n)de verksamheter - friskolor, etc - blir lösningen och där resursstarka elever och familjer blir de som går vinnande ur den dragkampen om resurserna?

Sven Eklöf (4 artiklar)

Anmäl