Vi som tror på ett liv bortom produktionshetsen måste skydda träden

Träd är inte farliga. Fortfarande måste detta påpekas, om och om igen. Ännu ett gammalt träd har kommit i rampljuset i en kamp mellan bevarare och fällare, nu en kanske 1000-årig ek utanför Radiohuset i Stockholm.

Sedan 35-40 år blossar det då och då upp konflikter kring trädfällningar. Almstriden 1971 är ju den numera arketypiska händelsen, som faktiskt inte var den stora seger som den gått till historien som. Någon tid efter almräddningen kom en natt ett gäng från Samhall med intet ont syftande funktionshindrade arbetare och fällde alla de gamla lindarna som utgjorde den lummiga trädgård mitt i staden som almförsvaret i grunden handlade om. Lindarna proklamerades ha varit "gamla och trötta"; snittytornas renhet gjorde att det inte gick att skylla på röta denna gång. Nu har vi i stället de breda grusgångarna där man ibland kan ställa marknadsstånd för de vandrande shopparna. Annars är platsens främsta egenskap numera den överblickbarhet som garanterar att inga a-lagare eller tillresta luffarturister kan göra sej svårbespanade bland träd och buskar.

Oftast sker kapningarna och fällningarna av gamla träd i tysthet, men ibland hinner folk notera vad som är på gång, och gärningsmännen får söka förklara sej. Listan av förklaringar är ganska förutsägbar, de är gamla, trötta, sjuka, farliga och döende. Men vad handlar det egentligen om? Och varför ge sej på faktiskt livskraftiga träd med sådan nit? För vems skull kapas träden?

Är det för trädens egen skull om de nu är gamla? Men träd kan dö själva, det är inte som med skadade djur, som anses behöva avlivas för att inte lida. Men träden åker med med samma resonemang - de var ju gamla och sjuka. Men så länge blommor och blad fungerar är inte trädet dött, inte ens funktionshindrat - möjligen kan hållfastheten mot stormar etc minska, när det finns röta innanför de levande delarna. Ska man ta bort allt i samhället och naturen som inte kan tänkas klara den starkaste stormen? Ihåliga träd fungerar, liksom ihåliga flaggstänger, bärigheten sitter i den levande periferin.

Eller är det för vår skull? De är farliga, hävdas det. Jo, de är konkret ute efter dej, din hälsa, ditt liv. De står där och väntar på att du ska gå förbi helt oanande och då släpper de en tung gren i huvudet på dej, och du dör! Se där, de är i själva verket potentiella mördare, klart att man inte kan visa förskonande när tillfälle ges. Någon må fråga efter statistiken på hur ofta faktiskt folk skadas eller dödas av grenar från ett träd, då gäller det att bara inte svara, eller anföra något extremt exempel man känner till. Någon må jämföra med andra faror i staden som man skulle kunna göra något åt, till exempel bilarna....

Hur sker själva beslutandet? Helst hittar man en trädexpert, som man låter fälla det sista avgörandet. Man låter denne besluta, utan att fråga sej hur en prioritering ser ut mellan risken att folk får grenar i huvudet och värdet att träden finns där att bara se på och vara med. Hur väger man allas dagliga tillfredsställelse mot en osynlig och osannolik risk? Själv har denne expert oftast förlorat den magiska kontakten med träden, liksom en okänslig kirurg, som måste leva med att hantera människors liv eller död dagligen. Ledande politiker, hyresvärdar m.fl. avhänder sig på så sätt ansvaret för den helhet som de har att värdera. Och experten verkställer.

Eller handlar det om helt andra, mera sofistikerade faror, som vissa upplever?

Kanske politiska faror? Eftersom så kallat vanligt folk, liksom aktivister på området, ganska ofta upprörs över godtyckliga och okänsliga trädfällningar och trädfällningsplaner, så har trädfällning också kommit att bli en symbol för resolut maktutövning. Här agerar de som bestämmer och vet bäst. Det är för vårt eget bästa, som vi inte förstår, och för Utvecklingens framåtskridande.

Eller kanske ännu djupare faror lurar:

Handlar det kanske om avundsjuka mot en organism som liksom bara står där - nästan alldeles stilla, i tidsrymder jämförbara med människoliv, och just därför åtnjuter stor respekt bland många - som en utsträckt tunga åt det högproducerande kringrännande skrået av arbetsnarkomaner, som inte känner sig rotade någonstans. Kunskapens och Livets träd i paradiset, eller nordiska Yggdrasil, mytologiska symboler för stora värden i livets centrum. I dag en provokation mot en andefattig värld. Något som måste bort så snart en halvkväden kvasimotivering kan mobiliseras. De kan påminna om att livet handlar om mer än att stressa sönder sej med att producera mer och fortare. Här har vi ärevördiga gamla träd som, för dem som har förmågan och viljan att uppleva detta, utstrålar en tyst visdom och mäktighet, långt bortom det vardagliga stadslivets trivialiteter. Och det kanske är det striden om träden djupast gäller. Kampen mot naturen - industrisamhällets kännetecken nummer ett, har här ett av de sista slagfälten där våra makthavare kan agera fritt.

Så ni som tror på ett liv bortom produktionshetsen: upp i träden!

Anders Erkéus (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40665

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Intressant att följa den aktuella taktiken från fällarivrarna. Man söker skapa en opinion mot trädbevakarna genom att stänga av hela gatan trädet står på. Så vill man få allmänheten att vända sej mot skyddarna. På almarnas tid hette det att skyddarna skulle hindra hela tunnelbanebygget. Bilarnas framkomlighet har väl motsvarande värde idag.

Permalänk | Anmäl #1 Anders Erkéus, 2011-11-18, 19:44

Nu är radioeken fälld, och på bild kunde man som väntat se en stubbe som var frisk, med ett obetydande röthål i mitten. Ihåliga träd är inte "sjuka". Nu kan man dra kommande spårvagnar raka spåret, vilken tur !?

En intressant kommentar fann jag ifrån Södermalmsnytts chefredaktör Helene Claesson. Hon tolkade trädförsvaret som en kamp mot den oundvikliga döden. Nå, är det inte snarare en kamp mot det undvikliga dödandet i sånt fall. Och från fällarnas sida handlar det säkert om sådana motiv som jag beskriver i artikeln. Snarare alltså en kamp mot det i fällarnas ögon alltför ståndaktiga, "improduktiva" naturliga livet och dess försvarare. Helene levererar sedan det klassiska argumentet att man borde gjort nånting annat viktigare än försvarat trädet. Jaha? Kan man inte få välja sina aktuella strider i den förmenta valfrihetens värld ens? I detta fall mot politisk maktarrogans kombinerad med naturfobi.

Och så nämner hon lite insinuant att man borde stått våldtäktsvakt i Humlegården..... Hon kanske menar att samhäller skulle bli trevligare och säkrare om vi kapade alla träden där också. För som vi vet, träd och buskar är i första hand sånt som våldtäktsmän hoppar fram bakom, vad säger brottsförebyggande rådet.

Permalänk | Anmäl #2 Anders Erkéus, 2011-11-26, 22:36