Socialtjänstens makt leder till felaktiga omhändertaganden

Team kan lätt bli "kompisgäng" där socialsekreterare och barnpsykolog går samman för att driva mål på samma sätt som sker idag om de är samma personer inblandade.

Det blir "vi" mot "dom" och antaganden tas som fakta.
Barnets jurist kan då bli ensam emot 3 övertygade personer och påverkas därför lättare.
Precis som idag blir då målet att övertyga alla andra inkl barnets jurist hur vedervärdiga/perfekta förhållanden är och vi är tillbaka på ruta ett.

Och vad ska göras när polisers antaganden skrivs ner som fakta hos socialtjänsten?
Som exempel har polisen sagt till socialtjänsten att en man haft barnpornografi på sin dator men eftersom han är så bra på datorer så har en gömt dom i andra video filer på ett sätt så polisens experter inte kan hitta dom.
Det togs med som fakta hos socialtjänsten.
Det är väldigt grova anklagelser utan minsta bevis.

Att det begås ett och annat felaktigt omhändertagande är det pris vi måste betala för att rädda så många fler. Det vanligaste är att "socialen" ingriper för sällan.
Det är enormt imponerande hur debattörer på parkettplats alltid vet hur ´jobbet i den skitiga verkligheten ska gå till.

Här är ett annat exempel när parkettdebattörerna vädrade sina synpunkter.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10922576.ab

Hur mycket tryck ligger inte på den enskilde beslutsfattaren i ett jobb som städare i Alliansens lägenhet?

För att bli antagen till socionomutbildningen, krävs 0,1 i högskoleprov, dvs alla som vill med högskolebehörighet kommer in. Kanske borde man ha något slags urvalstest, många socionomer är knappt skrivkunniga. Jag har sett dokument dom ser ut som om någon med en hjärnskada författat dem. OBS, jag försöker inte vara lustig, det ser verkligen ut så, i princip omöjligt att uttyda vad som menas med någon slags säkerhet. Det är ett extremfall, men strax över extremfall finns många som språkligt befinner sig på högstadienivå i bästa fall och man undrar om övriga kognitiva funktioner också är lika outvecklade.

Systemfelet nr 1 är dock sekretessen.
Sekretessen är roten till allt det onda inom socialtjänsten.
Den hindrar effektivt att inkompetensen granskas av utomstående.
Alla beslut och beslutsunderlag måste vara offentliga handlingar, det är superviktigt, för att skydda "klienterna". Ändring behövs nu.
Handläggarna vet att de kan skjuta från höften och sedan hävda sekretess för att slippa undan, 99 av 100 kommer ändå inte orka kämpa ensamma mot en myndighet utan ger upp, även om de har rätt.

Somliga hävdar att systemet kring omhändertagande är säkert för att det inte är handläggarna som fattar besluten utan en politikernämnd (oh vad lugna vi blev nu) och en förvaltningsdomstol som godkänner beslutet. Men verkligheten ser annorlunda ut, det finns ingen som helst garanti för beslutskvalitet. Gången är nämligen denna i verkligheten. Någon bestämmer att det behövs ett omhändertagande, baserat på egentligen vad som helst, det finns vissa lagliga kriterier som säger vad en utredning ska innehålla för att ett omhändertagande skall kunna beslutas, och man sätter igång med formsaken att snickra ihop den utredningen. Nämnden följer alltid utredarnas rekommendation, dom är ju bara politiker, och förvaltningsdomstolen klubbar igenom beslutet med gummistämpel.

Öppenhet transparens offentliga handlingar insyn etc detta behövs.
Vi har alla sett hur socialtjänsten utnyttjar sekretessen för att slippa bli granskade, den finns till för deras skull och det är en naturlag att korruption och inkompetens växer fram i organisationer som saknar insyn.

#3: Jag håller med dig om att kompetensen hos socialarbetare är undermålig. Hela socialtjänsten regeras av socionom-maffian och det skulle behövas andra yrkesgrupper för att säkerställa kvalité och rättssäkerhet. Inte sällan är socionomerna människor med en problematik i form av medberoende eller eget missbruk. De saknar även erfarenhet av eller kunskap om att våga se och konstruktivt möta alla de djupa och mångfacetterade svårigheter som människor söker hjälp för.
Men problemet ligger även hos vår regering som genom systemet tvingar de anställda att arbeta under oerhört pressade former, tungt belastade och helt styrda av ekonomin. Så länge pengar får gå före människors rätt till hjälp och omsorg så kommer vanvården och felbedömningarna att fortgå. Det är dags att välja vad vi vill ha för samhälle...! Mer i egen plånbok eller trygghet för ALLA?

Att vara socialsekreterare speciellt med inriktning på barn och ungdom är det svåraste och mest otacksamma arbetet i Sverige idag. Har arbetet en period med detta så jag vet. Socialsekreterarna har ett oerhört stort ansvar, ofta en stor arbetsbörda och är mot en dålig lön ofta en samhällets spottkopp. Det förvånar mig varje dag att någon frivilligt vill jobba med detta. Men en kärlek till barnen tror jag gör att de fortsätter. Socialsekreterarna är samhällets hjältar som i de flesta fall räddar barn och ungdomar till en god framtid. Det är lätt för jurister och ombud för föräldrar och barn att i efterhand kommer in och kritisera de utredningar som socialtjänsten gjort för hjälpa dessa våra minsta. Jag ifrågasätter att många av dem överhuvudtaget har ett barnperspektiv, men de tjänar ju bra en 1400 kr/timmen som ofta samhället får betala via sk rättsskydd.
Calle M

# Alf Carlsson - ett antal oskyldigt dömda i fängelse är ett pris man får betala för rättvisa?

Sanningen är att när det offentliga har ansvar att se till att ingen far illa så kommer det offentliga oundvikligen ibland begå övergrepp. Därför att ingen byråkrati är perfekt och därför att det offentliga arbetar med begränsad och vilseledande information. Detta är övergrepp som begås i mitt namn som medborgare.

Alternativet är att det offentliga ej har ansvar att ingen far illa. Vilket möjligen skulle medföra att fler far illa. Men att inget av detta illafarande sker i mitt namn som medborgare. Jag skulle föredra den modellen. Men jag förstår att andra inte gör det.

Så mycket i sverige lider av en rent stalinistisk grundattityd. Dvs att vi medborgare är statens egendom och statens ansvar. Diskutera rökning eller fetma eller proffsboxning med ordinär svensk och inom några minuter kryper det fram att medborgarna egentligen är statens egendom och att medborgarna därför inte ens äger sina egna kroppar. Jag hade hellre varit en fri medborgare, på gott och ont.

Kommunerna är många gånger dåligt rustade för att på ett tillfredsställande kunna sköta uppgifterna inom socialtjänsten.

De flesta kommuner har inte några egna jurister anställda. Detta betyder att det finns en kommunledning utan grundläggande förståelse för vikten av rättssäkerhet, som genom fullmäktige bestämmer socialtjänstens budget.

Frågan är dock om inte jurister är än sämre utbildade än vad socionomerna är vad gäller förståelsen för barn och familj. På juristprogrammen läser man på sin höjd en termin om socialrätt (socialtjänstlagen, LVU, LVM, LPT m.m.)

Däremot är jag övertygad om att jurister har en helt annan känsla för rättssäkerhet i både formell och materiell bemärkelse än vad socionomer har.

En lösning är kanske att barnet som utreds måste samma dag som anmälan inkommer få en biträdande jurist utsedd för sig som själv då får ett "fact-finding-mission" parallellt med socialtjänstens utredningsansvar.

Sant det krävs nationella regler för omhändertaganden, vilket jag sagt i flera tillfällen och skrivit om. Det krävs också ett helt annat beteende och bemötande från Socialtjänsten gentemot dem de skall stötta, ta hand om etc. Faran med inlägg som dina Lena är att frustrationen är så stor idag bland föräldrar, omhändertagna etc att debatten kantrar. Men styrkan är också att ju fler som kan och har möjlighet att påverka gör det. I vilket fall är det lovvärt att fler jurister tar i den här frågan. men vi behöver utbilda rättsväsendet om barnrättskonvention, etc.

Lösningen är enkel, osynliga handen rättar till problemen om den får en chans. Bästa detektiven är allmänheten. Gör om sekretessen på socialtjänsten. Många handläggare har blivit monster genom att i hemlighet tyranniserat sina klienter i årtionden utan att ställas till ansvar. Vi måste ha insyn i verksamheten.
Öppna upp. Helst skulle alla offentliga handlingar vara tillgängliga via internet, då skulle myndigheterna snabbt skärpa till sig, kommunerna också.

#10

Det finns anledning till varför psykologer/psykiatriker inte bör tas för på fullt så stort allvar som de själva önskar. Ett mycket praktiskt och gott avskräckande exempel är ju Säter och Thomas Quick-fallet.

Jag instämmer verkligen i artikelns mening. Det är bra att 6 § LVU (omedelbart omhändertagande) uppmärksammas också, det är helt bisarrt hur man utan varken polisutredning eller bevis om faktiskt vanvård kan omhänderta ett barn. Allt som krävs är att socialnämndens ordförande eller den som har jour där ringer polisen och begär att de hämtar barnet/barnen, det behövs inte ens någon motivering.

En annan jurist med mer än 25 års erfarenhet, Tryggve Emstedt baserad nästgårds till Sandviken i Gävle, ger följande synpunkter på sin blogg, se länk. Dessa synpunkter ligger väl i linje med artikelförfattarens. När skola syndaren vakna?

http://tryggveemstedt.blogspot.com/2011/11/till-debattinsandarsidan-ang....

Ett utdrag;

"Ordföranden i socialnämnden har en fantastisk förmåga att vantolka principen om barns bästa och principen om att inte skilja föräldrar från barn vilket är ett förbud i Europeiska månniskorättskonventionen som är svensk lag och också finns förbud enligt barnkonventionen -som borde vara svensk lag-om det inte är nödvändigt för barns bästa"

HVB-industrin som omsätter 3-4 miljarder är en riktigt smutsig verksamhet. Vi köper sinnesfrid genom att betala 1 miljon om året för samhällets olycksbarn som är helt utlämnade i detta godtyckliga spel.
http://runelanestrand.wordpress.com/2011/11/03/socialen-i-sandviken-ar-t...

Det finns många aspekter bla hur man rekryterar folk till socialbyråerna vi vet alla att det inte är de vassaste knivarna i lådan som hamnar där eller hur? Men det gör inget för en människas förmåga till att ta till sig kunskap och därmed få höga betyg är inte lika viktigt som empatisk förmåga och egna erfarenheter.

Tänk om andra yrkeskårer skulle ha samma urvalssystem?

Att barn ska ha ett eget målsägarbiträde är väl en självklarhet och det biträdet ska inte jobba hos socialen, överförmyndar myndigheten borde tillsätta dem. En god man som bevakar ärendet är det minsta barn kan begära. Denne gode man ska inte vara kompis med socialsekreterarna. Vuxna har högre rättssäkerhet än barn som vanligt.

Det finns många aspekter bla hur man rekryterar folk till socialbyråerna vi vet alla att det inte är de vassaste knivarna i lådan som hamnar där eller hur? Men det gör inget för en människas förmåga till att ta till sig kunskap och därmed få höga betyg är inte lika viktigt som empatisk förmåga och egna erfarenheter.

Tänk om andra yrkeskårer skulle ha samma urvalssystem?

Att barn ska ha ett eget målsägarbiträde är väl en självklarhet och det biträdet ska inte jobba hos socialen, överförmyndar myndigheten borde tillsätta dem. En god man som bevakar ärendet är det minsta barn kan begära. Denne gode man ska inte vara kompis med socialsekreterarna. Vuxna har högre rättssäkerhet än barn som vanligt.

Läs den här boken!
Nu handlar den om ett HVB hem som inte står under socialens kontroll men de högre myndigheternas kontroll är än mer bristfällig.

Förlåt länken kom inte med och man kan inte radera här

http://www.internatet.org/Omboken.htm

Rättslösa barn!

Återigen har ett av myndigheternas omhändertagande satt skräck i några barn och sänt kalla kårar längs ryggarna på de som vet vad det innebär. Barn är uppenbarligen fortfarande rättslösa. Myndigheterna ingrep efter bara ett (1) telefonsamtal. Att ta till långtgående tvångsmedel mot vuxna efter bara ett telefonsamtal är (förhoppningsvis) inte tillåtet. Mot barn är det tydligen ett standardförfarande som försvaras.

Man måste inse att denna sorts ingripande sätter livslånga spår hos det drabbade barnet. Barnets grundläggande känslomässiga trygghet skadas. Hur stor skadan blir varierar givetvis. Om barnet kastas omkring flera gånger blir skadan större. Likaså om barnet placeras i ett för barnet olämpligt hem. Om skadan är liten så märker folk i allmänhet inte av den men den finns där ändå - hela livet.

Att få sin trygghet skadar på flera olika plan. Skadan tar tankekraft och tid i anspråk. Kraft och tid som borde använts till annat. Det stör inlärningen i skolan och leder därigenom till lägre betyg. Barnet tappar ibland koncentrationen. "Hur går det idag? Skall jag bli uppryckt från mitt hem fler gånger?"

Förtroendet för andra skadas och därigenom blir den sociala förmågan sämre. "Vågar jag berätta …? Kommer det att vändas mot mig? Blir jag ivägkastad till ett barnhem om jag berättar?"

Det är egentligen häpnadsväckande att barnet inte med automatik får en försvarare varje gång det sociala vill ingripa. Med tanke på ett omhändertagandes livslånga konsekvenser så borde sådana ingrepp analyseras med långt större noggrannhet. En noggrannhet som knappast sker om inte barnet har en försvarare som ser till att barnets intresse tillvaratas.

Påstå inte att det sociala försöker tillvarata barnets intresse! Så är inte fallet i verkliga livet. Socialnämndens i Sandviken vägran att be om ursäkt för det livslånga trauma de gett barnen visar med all önskvärd tydlighet en total likgiltighet för barnens rättigheter.

Jag tackar för era synpunkter och håller med om sekretessproblematiken. Sekretessen som är till för att skydda medborgarna används istället mot dem.

Jag vill också poängtera att systemfelet med socialtjänstens makt leder till stora problem även för de barn som far illa men inte blir lyssnade på. Det får vi aldrig glömma. När det gäller barn som är utsatta för våld och övergrepp av den ena förälder kan en vårdnadstvist göra att man inte tar dessa påståenden på allvar.

Jag vill också säga att socialsekreterarna själva gör oftast ett hedervärt och tungt arbete med barnets bästa för ögonen. Det är systemets fel som ger dem mer ansvar än lämpligt och det är inte heller deras fel att adekvat utbildning och kontrollfunktion saknas.

Som jurist är det inte lätt att göra en korrekt bedömning eftersom vi inte heller är utbildade för att hålla samtal med barn och utvärdera innehållet. Dock gäller det att objektivt värdera det material som finns och prata med alla parter om man företräder barnet. Sedan får man försöka bilda sig en korrekt uppfattning om det föreligger en sådan risk som lagstiftaren avsett.

Jag ska ge er ett exempel på hur det kan vara. Jag hade ett mål där det stod i utredningen att "socialtjänsten har uppmanat mamman att genom en psykiatrisk undersökning". Punkt, alltså inget mer. Det stod inte att hon genomgått denna så som socialtjänsten begärt och att den inlämnats och visade att mamman var frisk. Formuleringen i utredningen får det att låta som om mamman ombetts att genomgå en utredning men inte gjort så. Istället var verkligheten en annan.

Den här typen av "fel" förekommer mycket ofta och det är stort ansvar offentliga biträden har att bidra med korrekt information. Jag menar att om det föreligger så allvarliga brister som socialtjänsten menar så kommer ett omhändertagande att bli av även med ett korrekt material.

" Bättre utbildning inom många områden hos socialtjänsten efterlyses. Förslagsvis ett team med olika kompetenser såsom socialsekreterare tillsammans med en jurist och en barnpsykolog i utredningar som rör barn." Det ser ut att vara ett bra förslag.

Idag verkar en del beslutsfattare gå för mycket på fördomar och egna känslor. Det som är slående är hur socialtjänster i olika kommuner överreagerar alternativt förhåller sig alltför passiva, beroende på tjänstemännens personliga engagemang och (felaktiga) övertygelser. Det tyder på dålig styrning och bristfällig utbildning. Jag kan inte undgå att tänka att i UG-fallet tänka att några tjänstemän måste ha saknat egen erfarenhet av barns normala beteende, vilket är oacceptabelt i sammanhanget.

Frågan är vad som ett barn mår sämst av, vilken typ av övergrepp alltså om det nu går att gradera.

Det absoluta värsta för ett barn är separation och isolation. Det är värre än en örfil tom. värre än en enstaka våldtäkt ändå praktiserar socialbyråerna denna sorts traumatisering varje dag.

De barn som har de värsta psykiska skadorna är de som har levt isolerade och inte förstått varför separationen från deras älskade föräldrar har skett.

Att rycka ett barn akut ska föregås av en hel del säkerhet i ärendet och i princip ska barnets liv vara i fara, inte att det kommit åt pappas snopp en gång.

Behövs det någon vidare utbildning för att förstå hur en separation fungerar titta på de rumänska barnhemsbarnen.

Det verkar som om detta är ett system där ingen vill ta ansvar för effekterna. Bekvämt att skylla på "systemet". Alla inblandade invidiver är hell-ylle, men ändå fungerar det inte.

Även Lena Widström själv kör den linjen i #23

"Barnets bästa" betyder i praktiken att myndigheter ska ha rätt att när som helst ingripa i en familjs liv. Och när de gjort det visar det sig att de inte själva tycker att de har kompetens. Och när de går fel vill de inte ta ansvar. Dessutom en fet hemilgstämpel på detta som gör att det kan pågå utan att det går att få riktigt grepp om det utifrån.

Det fungerar alltså inte.

"Barnperspektivet" fungerar alltså inte.

Vad sägs om ett "familjeperspektiv"?

Föräldrarna har en okränkbar rätt till sina barn. Barnen har rätt till båda sina föräldrar, även efter skillsmässa. Familjen är den rätta miljön för barn att växa upp i. Problem löses med familjen som utgångspunkt.

Om någon förälder är kriminell och hamnar i fängelse kan man eventuellt ta ställning till en time out för den föräldern, men aldrig annars. Inga parallella rättsystem där socialen bara sådär kan ingripa. Socialen kan bara vara en stödfunktion till familjer. Det ska inte kunna vara ett verktyg i vårdnadstvister eller för personliga vendettor. Och skadan av att socialen inte klarar av att rekrytera kompetenta personer ska inte drabba familjer (och de barn som lever i dessa familjer).

#26 Maria Nilsson skriver "Frågan är vad som ett barn mår sämst av, vilken typ av övergrepp alltså om det nu går att gradera."

Mycket relevant att göra sådana jämförelser.

Det finns en naiv tro ett "bara vi gör denna åtgärd i samhället så fixar sig allt". Just nu är denna tro att bara vi håller barn borta från alla pedofiler som lurar där ute i varje hem så blir allt bra i samhället sen. Problemt är att det är en fantasi, det finns inte speciellt många pedifiler. Och att ett barn tar på en snopp skapar ingen pedifil (mer än i socialens fantasi) Problem nummer två är att det finns inga enkla lösningar på att skapa ett bra samhälle.

I början av 1900-talet trodde förbudsivrarna i USA att bara vi förbjuder alkohol så blir allt bra sen. Familjerna blir stabila, samhället blir bra. Kriminlaiteten försvinner. Inga problem mera. Bara solsken hela dagen. Den linjen fick genomslag, men visionen om att allt löste sig med detta magiska trollslag visade sig vara direkt felaktigt och ha direkt motsatt verkan.

"Det är bra att vi blir upplysta om ondskan som finns därute." säger Anna Norlén, enhetschef inom barn- och ungdomspsykiatrin i denna ratikel: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/experter-resonerar-kring-nakenfilmning... det hon avser är all den onska som finns ute i svenska familjer som socialen måste skydda barnen mot, och som bara de kan göra. Där har vi attidyden i enkel förpakning.

Det finns inga rena enkla lösningar. Individer och familjer har rätt till sina egna liv. Man får inte gripa in bara för att man vill göra det en aning bättre.

Det finns en brottsbalk, den kan användas mot människor som gör för stora övertramp. Brottsbalken ska förövrigt ge människor stor individuell frihet. Den ska inte användas till att styra människors vardagsliv.

Socialen ska inte ha de befogenheter de har idag, de kan få stödja, men ska inte få gå in med tvångsåtgärder.

Många anmälningar kommer från skolorna. Men vad händer om barnet mår dåligt i skolan på grund av något som pågår på skolan, typ. mobbing, och skolan inte upptäckt detta eller vill erkänna detta? Socialtjänsten utreder bara vad som händer i hemmet, detta gör att socialtjänsten i flera fall inte får en fullständig bild av barnets situation.

Skolan (dvs lärare) är skyldig att anmäla misstänkta missförhållanden, annars begår de tjänstefel.

På detta vis får myndiheterna in en öppning i alla familjer.

Typiska verktyg:
* Anmälningsplikt från skola, omsorg och sjukvård
* Propaganda om att det finns pedofiler och barnporr överallt. Notera exempelvis Ecpats kvartalslånga kampanj på svd.se
* "Barnperspektiv" där myndheterna har tolkningsföreträde på vad det är.

Jag hörde från en som jobbar med detta att en tredjedel av alla barn är föremål för utredning. Kan dock ej hitta någon officell info som bekräftar detta.

Bra, kunnig och intelligent artikel. Att personer med 3-årig soc-utbildning sätts att hantera känsliga fall, där felaktig myndighetsutövning kan ställa till enorma skador, är inte bra.

Som nämnts i kommentarsfältet är det dessutom känt att istort sett vem som helst kan komma in på soc-utbildningen, det är inte precis gräddan av studenterna som hamnar där tyvärr.

Hur det kan bli som resultat av denna låga kompetens, med åtföljande godtycke och arrogans, togs upp i Uppdrag Granskning nyligen. Och det var bara ETT exempel i högen.

#30 Per Nydahl: Du har en väldigt bra poäng med "barnperspektiv". Eftersom barn enligt staten inte kan tala för sig själva eller stå upp för sig själva och föräldrarna inte får göra det måste myndigheterna göra det. "Barnperspektiv" är de fakto en eufemism för "myndighetsperspektiv".

"De facto" heter det förstås.

#30 Per Nydahl, du har rätt angående anmälningsplikten. Frågan jag ställde va dock varför socialtjänsten inte utreder allt som rör barnet, utan bara utreder föräldrarna. Hur kan man få en helhetsbild av situationen om utesluter en sådan viktig del som skolan. Man kan fråga sig hur många barn som utsatts för mobbing som hade sluppit detta, om socialtjänsten även granskat skolan.

Gunilla Madegård skriver:

"För dessa frågeställningar är väl i första hand att relatera till det
psykologiska kompetensområdet och inte det sociologiska - eller?
- - -
ÄR verkligen ev. övergrepp/vanvård av barn/ fosterhemsplaceringar i första hand att relatera till det sociologiska och juridiska kompetensområdet, istället för det barnpsykologiska och i så fall VARFÖR DÅ?"

Det barnpsykologiska kompetensområdet är en stor brist i utredningar kring barn anser jag (som jag skrivit ovan) så någon kunnig på området får gärna bidra med sina åsikter i frågan.

Jag vill tacka Lena Wiström för en intressant artikel. Ett fel som uppstår när socionomer inom socialtjänsten skall utreda en familj är att om ofta använder uttryck som "vi är oroliga för" eller "vi misstänker att". Detta gör att det blir helt omöjligt för en förälder att försvara sig. Men låt oss säga att socialtjänsten gör fel. Ett barn separeras från sina föräldrar på felaktiga grunder. Barnet för känslomässiga ärr för livet och tappar tron på samhället. Vem är då ansvarig? Och vad blir då konsekvensen för dom som gjort denna missbedömning? Jo, ingen alls. En lösning på problemet skulle kunna vara att dom inblandade, föräldrarna samt barnet/barnen får en advokat så fort socialtjänsten beslutat sig för att utreda en familj. Om barnet/barnen skall omhändertas så skall det först utredas av en av socialtjänsten oberoende, typ BUP. Dessutom skall det finnas en person inom socialtjänsten som är lagligt ansvarig för socialtjänstens handlade, en som får ta konsekvenserna av ett felaktigt handlade. Till slut så anser jag att misstankar och onda aningar inte skall ligga till grund för omhändertagningar, utan fakta.

Gunilla Madegård

Problemet med psykologin är att den inte grundar sig på en tillförlitlig vetenskap eller vetenskapliga metoder.

Visst där finns både hypotetiskt-deduktiva och induktiva metoder, men hypoteserna eller teorierna håller inte måttet; det förekommer massor av vaga eller obestämbara påståenden som ofelaktigt leder till cirkelresonemang eller andra felslut.

Man kan kanske snällt säga att psykologi är en mer raffinerad form av gissningar kring människans själsliv. Men några säkra lagbundenheter leder inte dessa gissningar till.

#33

"faktiskt", duger bra på svenskt klarspråk, även om jag själv kan tillåta att visa mig svag för latinifiering emellanåt.

Glad att någon tar upp faktumet:
"Det är t ex mycket vanligt att anklagelser om att barn far illa negligeras vid t ex vårdnadstvister."

Efter åratal i våld har man inte vågat tala. Efter separationen MÅSTE man, för att skydda barnen. Då blir man inte trodd. Samarbete till varje pris! Du hittar bara på för att smutskasta motparten!
Jag ser det varje dag. Är det en vårdnadstvist, blir de utsatta tagna för lögnare. Barnen också.
Vet många kvinnor som önskar de stannat hos våldsverkaren, för då hade man i alla fall kunnat skydda barnen.
Socialtjänsten rekommenderar gladeligen växelvist boende till den barnen är rädda för, ibland till och med enskild vårdnad.
Man tänker att det ska väl lära föräldrarna samarbeta!

Är det vårdnadstvist, verkar man på soc inte ens beröra tanken vid att det som berättas skulle kunna vara sanning.

#42 Katarina Karlsson #43 Gunilla Madegård
Det ni berättar om är en annan mycket viktig fråga som jag skulle kunna skriva egen artikel om.

Många anklagelser om våld och övergrepp bortförklaras med argument som att det handlar om smutskastning i en vårdnadstvist istället för en verklig risk. Jag som även arbetar med vårdnadstvister stöter på detta problem regelbundet.

#47 Lena Wiström

Först, tack för en bra artikel. Det är viktigt att man belyser hur dåliga socialtjänstemännens utredningar är. Det finns så mycket forskning som visar på detta att det är skrämmande att inget händer. En doktorsavhandling för några år sedan kom fram till att det saknades barnperspektiv i 96% av vårdnadsutredningarna. Det är inga nyheter men det är ingen som vill ta tag i saken. Det gäller ännu mer när det handlar om vårdnadskonflikter eftersom man då har två sidor och egentligen enbart förlorare, iallafall barnen. UG hade aldrig gått in och beskrivit hur soc tagit ställning i en vårdnadsfråga, trotts att det sker hela tiden och därför hör vi ingen objektiv beskrivning av vad som sker. Man borde dock lyfta upp nämndens ansvar mycket mer och ffa ifrågasätta hur mycket makt staten ska ha över enskilda individer. Och vad socialstyrelsens roll i det hela är. Det finns idag ingen granskning av socialtjänsten att tala om och ingen lagstiftning som gör någon ansvarig. Det är inte konstigt att man brukar säga att det finns ingen med så mycket makt i Sverige som socialtjänstemännen.

Jag är själv mitt uppe i en process och har blivit anklagad för att misshandla och sexuellt utnyttja mina barn. Men i mitt fall så är det en dagisfröken och min exfrus vänner och släktingar som anklagar mig. Det är som sagt inget UG kommer att ta i, för det är inte kristallklart vad som hänt, även om jag vet att alla anklagelser kommer från barnens mamma (vilket framgår av dokument och vittnesförhör). Verkligheten är inte svart och vit, och det är svårt att som utomstående veta vad som skett. Men det är precis därför rättsäkerheten för de vuxna, men också för barnen måste stärkas, på bekostnad av statens makt över barnet.

Med detta vill jag inte säga att det inte finns fall där barnen/mamman/pappan inte blir betrodd när de berättar om faktiska övergrepp som hänt. Jag vet om sådana fall också. Jag vill bara belysa att i mitt fall, och många andra fall som jag träffat på, så blir den som anklagas inte betrodd när han/hon säger sig vara oskyldig till anklagelserna. Dessa anklagelser måste sedan 2006 också vägas in i vårdnadstvisten. Och soc framförallt bryr sig inte om att försöka nyansera bilden eller vara öppna för andra möjliga verkligheter än den de redan bestämt sig för. Det är det som UG:s program belyste så bra! Soc:s felaktiga sätt att utreda. Soc behöver inte ha några bevis i sin utredningar alls utan kan påstå vad de vill och komma med vilka förslag de vill baserad på sina förutfattade meningar. Även den sidan vore jag tacksam om någon belyste för att skapa en så balanserad bild som möjligt. Du får gärna kontakta mig om du vill veta mera om just mitt fall specifikt.

Att barnen ska ha ett ombud är jätte viktigt. Men frågan blir då, vem utser denna. I många vårdnadstvister idag har den ena parten både soc, motpartens advokat, polis, åklagare (för anklagelser – sanna eller ej), barnens ombud (som sitter på samma sida som åklagaren vid brottsmål och bredvid soc vid LVU-mål och då ofta bara fungerar som soc:s förlängda arm) mot sig i olika domstolar. Ibland företrädes barnen dessutom av den ena vårdnadshavaren och då likställs barnens ombud med motpartens ombud i vårdnadsfrågan. Så om man diskuterar barnens ombud bör det ske med utgångspunkt i att den ska utses helt oberoende så att barnens bästa sätts främst. Det sker inte alla gånger idag.

För att inte bli långrandig avslutar jag här... annars blir det nog en bok av det här ;-)

Gunilla Madegård

Jag hoppas att du kan ha lite överseende med att jag inte hinner svara snabbt, eftersom jag har andra förpliktelser att uppfylla.

Jag förstod inte riktigt hur du fick till det att jag skulle syssla med cirkelresonemang. Kan du utveckla det?

Kanske har du missförstått mig, vilket kanske är mitt eget fel. Men det är inte så att jag har någon preferens i socionomer. Själv tror jag att för vissa problem såsom samhällsproblem så krävs tvärvetenskapligt samarbete.

Alla vetenskaper har sina brister och dessa brister kan härledas till människan och verkligheten i övrigt. Inget konstigt egentligen. Det problematiska är tillvarons och samvarons obestämbarheter. Hermeneutiken, som vi alla av naturliga orsaker är beroende av ger inte alltid sådana slutsatser som kan accepteras av alla förståndiga människor (det s.k. intersubjektiva objektivitetskravet).

När det kommer till utredning om eventuellt tvångsomhändertagande och familjehemsplacering så är i vart fall min poäng att det är viktigt att utredningen bedrivs omsorgsfullt, systematiskt och kontradiktoriskt (med kontradiktoriskt menar jag inte bara socialtjänsten ska utreda utan det krävs också att det offentliga biträdet och domstolen gör sina utredningar för att få ett så tillförlitligt underlag som möjligt.

Gunilla Madegård

Du skulle vinna på att nyansera din bild lite och försöka förstå att världen inte är svart-vit. Det skulle givetvis andra också behöva, kanske också jag.

Jag, som du, skriver långa inlägg och jag har därför inte tid att gå igenom alla dina skriverier men för att ta något exempel:

I inlägg #46 "Och vari ligger dessutom logiken och / eller den vetenskapliga grunden till antagandet att kvinnor som själva tagit initiativ till skilsmässa, därefter kan antas lida av hämndbegär mot sina föredettingar???"
Det kan vara så att de har ett hämndbegär av orsaker som inte löses av en skilsmässa, eller att de ångrar sig angående skilsmässan. Att kunna se att det kan vara olika från fall till fall är viktigt så generaliseringar är därför bra för att beskriva saker generellt, men det hjälper föga det specifika fallet. Därför måste utredningar inte baseras på generaliseringar eller förutfattade meningar utan vara objektiva. Utredarna måste också ha ett rättsligt ansvar för vad de skriver.

Jag kan skriva om massa exempel där jag vet, och kan bevisa, att den ena parten ljuger om övergrepp på barn i vårdnadstvister. Jag kan också skriva om exempel där övergrepp sker men ingen tror på dessa för att parterna befinner sig i konflikt. Eller om de fall där milda övergrepp skett men dessa förstoras upp och får enligt mig orimliga proportioner. Frågan är hur soc, domstolar och åklagare ska utreda detta? Baserat på generaliseringar och förutfattade meningar eller objektivt? Och vad ska man göra i de fall där "sanningen" är grå och inte svart-vit?

Lena Wiström: bra att du tar upp frågor som sällan berörs och vari systemfelen ligger.
Jag skickade PM till Upprättelseutredningen ang. just dessa frågor men fick till svar att de var intressanta för debatt, men de ingick inte i direktiven.

Staten har inom 6 år gjort 3 utredningar kring vanvård, men visat på ointresse när frågan om hur, på vilka grunder, omhändertaganden DÅ och så ÄNNU sker samt på det en risk- och konsekvensanalys ur ett ekonomiskt, filosofiskt och etiskt perspektiv.
Om man inte ser hela processen - eller inte vill - måste man snarare ställa sig frågan om man vill mörka och i s f varför?

#50

Jag kommer från den juridiska disciplinen och den s.k. kontradiktoriska principen är en processrättslig princip, som används såväl i civilprocessen som i straffprocessen.

Intressant att du så omedelbart förutsatte att jag talade om logik, trots att jag definierade vad jag menade med ett slags kontradiktoriskt förfarande (part-motpart, kan man också beskriva det som). Det är farligt att vara fördomsfull och aggressiv Gunilla Madegård. ;-)

Gunilla Madegård

Vad gäller Stures inlägg, #51, tycker jag att han sätter fingret på faran med just induktionsslut kring människors handlingar och motiv. Psykologin som vetenskap saknar förmågan att förutse om en människa, oavsett man eller kvinna, kommer att realisera t.ex. ett hämndmotiv.

Jag märker av det lilla jag läst av dig ovan att du har en tendens att sympatisera med kvinnor. ;-)

Men jag kan försäkra dig om att på min arbetsplats försöker vi lösa tvisterna fördomsfritt. Vi går inte in med inställningen att kvinnan eller mannen är en lögnare; det märks kanske i förhören och övrig bevisning hur det förhåller sig med den saken.

#48 Sture Svensson, tack för ett riktigt fall och att du delar med dig av din upplevelse.

Om du fick skriva de lagar som reglerar detta område från scratch, hur skulle de se ut.

Vem skulle få vilka rättigheter, och var skulle tyngdpunkt ligga.

Föräldrars rättigheter mot myndigheter att skapa samhällsmedborgare. Förädrars rättigheter mot varandra. Och hur ett barn, som inte kan tala för sig kan bli representerad på ett vettigt sätt.

Vore väldigt intressant att höra.

Gunilla Madegård,

Jag får säga att hela ditt svar senaste var fördomsfullt och präglat av en svart-vit syn. Dessutom lägger du ord i min mun, förvränger argument istället för att bemöta dem och du har svårt att skilja på generella mönster och specifika fall. Som exempel tar jag nu ett av de många uttalanden som du gjorde i ditt inlägg #52:

"Jag antar emellertid att du själv istället innehar sådan, eftersom du ju på egen uppgift varit kompetent nog att utreda ett antal incestfall i samband med vårdnadstvister helt på egen hand."
Jag har aldrig nämnt incest utan enbart övergrepp. Ett övergrepp på ett barn kan vara att inte låta dem gå i skolan, att smiska dem på rumpan, att vara för hårdhänt, att systematiskt misshandla osv osv. Det är alltså ett mängd fall som innefattas i det begreppet. Och jag har aldrig sagt att jag har varit utredare av dessa heller utan bara att jag vet/har haft insyn i flera fall.

Min grunder för fakta är hämtad från litterturen bl.a. från Göran Ewerlöv mfl – Barnets bästa, Annika Reimers doktorsavhandling om barnperspektivet i vårdnadstvister, Lisa Hellström (Rädda Barnen) – Barnens rätt till båda föräldrarna, samt otaliga rapporter och statistik, föräldrabalken, socialtjänstelagen, skollagen, FN-konventioner, forskningsartiklar mm. Utöver det har jag personlig insyn i flera vårdnadsutredningar där jag hjälpt olika parter att granska utredningar av socialtjänsten, samt så har jag egen erfarenhet av barnavårdsutredningar, vårdnadsutredningar samt socialstyrelsens utredningsarbete. Jag har själv inte någon psykologiutbildning men är filosofie doktor, dock inom ett annat område, och har aldrig sagt att jag är expert på barnpsykologi eller barnförhör. Lite ärlighet i debatten vore trevligt!

Det som saknas är att socialtjänstemännen inte utreder objektivt utan att deras arbete istället präglas av en tycka, tro, känna och uppleva kultur som journalisterna Tina Thunander och Anna-Carin Phil uttrycker sig. Mer kunskap om psykologi är en del som saknas, men det är långt ifrån det viktigaste. Bl.a. Rädda Barnen skriver mycket om det här exempelvis hur "professionella hjälpare villl straffa förövare" där bilden av vem som är offer och vem som är förövare är förutbestämd. Att utredarna "tagit sida" och är selektiva med vad som ska ingå, hur det ska formuleras, "vinklar sanningen" och ibland direkt ljuger.

Att i princip alla barnavårdsutredningar och vårdnadsutredningar inte har barnet i fokus som forskningen visar är ett jätteproblem. Att de tjänstemän som utreder inte kan genomföra en objektiv utredning och inte kan utredningsmetodik som forskningen visar är ett jätteproblem. Att tingsrätten följer socialtjänstens vårdnadsutredning i över 90% av fallen som forskningen visar är ett jätteproblem, eftersom utredningarna är så undermåliga, saknar barnperspektiv och objetivitet. Att tingsrätten själva saknar kunskap i utredningsmetodik är också något som måste diskuteras. Här hjälper det ytterst föga med mer kunskap i psykologi utan det är snarast kunskaper i utredningsmetodik, kritiskt tänkande och objektivitet som främst saknas. Att sedan bli bättre inom flera områden, som exempelvis psykologi, är givetvis inte fel, men kan i nuläget inte anses ha hög prioritet.

Generella mönster är viktiga för att beskriva hur de som oftast ser ut. T.ex. att bara några få procent av vårdnadsutredningarna har barnen i fokus, att vårdnadsutredningarna är undermåliga på i princip alla områden, att domstolarna ändå följer dess i över 90 % av fallen. Alltså den bild jag presenterade ovan av vad forskningen säger om vårdnadsutredningar. Det betyder inte att alla utredningar är fel eller att alla kvinnor ljuger och anmäler osanna övergrepp, lika lite som att alla män våldför sig på sina barn. Det här ska inte heller vara en genusfråga eftersom det är barnen man ska ha i fokus och därför ska vi heller inte förvandla den till en sådan. Men även här kan man ju givetvis presentera statistik om man vill veta hur föräldrar av olika kön påverkas av socialtjänstens utredningar. Här finns det forskning som visar att tex mammor med hög utbildning oftare får socialtjänsten emot sig jämfört med mammor med lägre utbildning. Det tror man beror på avundsjuka och förutfattade meningar om mammarollen. På samma sätt visar forskning att många pappor får socialtjänsten emot sig jämfört med mammor. Även här tror man det beror på vår syn på föräldrarollen hos män respektive kvinnor. Men det är generella mönster som inte kan översättas till specifika fall och som enkelt kan åtgärdas med ett fokus på barnen, mindre makt till socialtjänstemännen, straffansvar för tjänstemännen och ffa en bättre utredningsmetodik och bättre utredningar som är kritiska och objektiva.

Därför bör man försöka vara eftertänksam, kritisk och ffa inte se allt i svart-vitt. Debatten hjälps inte av att lägga ord i andras munnar, att förvränga och medvetet misstolka argument. Med förhoppning om en något sundare debattklimat rörande sakfrågorna i bl.a. Lenas artikel framöver.

#56 Per,

Tack för frågorna. Jag kanske inte har den helhets bild som behövs, men eftersom jag själv blivit tvungen att sätta mig in i detta så har jag iallafall en bild av vad tycker är fel med dagens system. UG tar upp kanske de viktigaste frågorna, hur utredningarna på socialtjänsten går till och hur polisen och åklagare allt som ofta arbetar med barnförhör. Man ska komma ihåg att ett dåligt genomfört förhör inte alltid är lika klockrent som den som UG presenterades, men att upprepade frågor för att få barn att säga efter är en vanlig förhörsmetodik. Samt att ledande frågor är praxis i princip i alla barnförhör. Här har vi mycket att arbeta med för att förbättra oss.

Som jag ser det är det samhällets roll att skydda sina medborgare och se till att de får sina rättigheter tillgodosedda. Om man ska ta bort ett barns rätt till sina föräldrar krävs det att man har extremt mycket på fötterna för att göra så. Idag behövs det knappast något för ett paragraf 6 LVU (omedelbart omhändertagande) och det är fel. Här måste man bli mer restriktiv helt enkelt och det handlar mer om hur lagen tillämpas än om att skriva om den anser jag. Sedan för att permanenta ett LVU krävs det en barnavårdsutredning och där har jag nog sagt det mesta i #57. I korthet måste utredningsmetodiken och genomförandet ändras radikalt. Godtycke och förutfattade meningar får inte förekomma vilket forskning visar att så sker i den övervägande majoriteten av utredningarna.

Föräldrar har ett ansvar att vårda sina barn. Det är bara om de uppenbart misslyckas med detta som samhället ska gå in. Man ska veta att forskning visar att samhället är en mycket sämre vårdnadshavare än vad föräldrar är, även i fall där föräldrarna uppenbart misslyckas med sin roll som vårdnadshavare. Därför måste samhället främsta målsättning vara att föräldrarna ska vårda barnen i så stor utsträckning som möjligt. För att förekomma arga kommentarer så menar jag givetvis inte att föräldrar som förgriper sig på sina barn ska få ha barnen boende hos sig. Det jag menar är att erfarenheten och forskning visar att samhället är mycket sämre på att vara föräldrar än vad föräldrarna är, även om föräldrarna uppvisar stora brister i sin föräldraförmåga.

Samhällets roll borde vara att se till barnets intressen, nämligen att få vara med båda sina föräldrar och om man bryter mot detta så ska man veta att det man gör är befogat. Sandvikenfallet visade också hur lång tid dessa utredningar tar och då får man ändå säga att det fallet behandlades skyndsamt. Normalt tar en barnavårdsutredning minst tre månader. Går man in med paragraf 6 LVU skyndas detta på. Men även här måste man prioritera om så att ingreppet på barnen (och föräldrarna) minimeras.

Kortfattat skulle jag ge mindre makt över barnen till socialtjänsten, mer granskning och djupgående granskning av deras arbete (inte bara rörande om de fört journalanteckningar eller inte eller handläggningstiden vilket är fallet nu) och mer makt till föräldrarna. Detta måste kopplas till förändringar i utredningsarbetet. Samhällets roll vid konflikter mellan föräldrar borde vara att minska dessa samt dess inverkan på barnen. Nu är det allt för ofta tvärtom, där forskning visar att socialtjänsten tydligt tar ställning och väljer sida i konflikter när de genomför vårdnadsutredningar. Återigen kan detta botas med mindre makt, bättre utredningsmetodik och genomförande av utredningar. Som det ser ut idag skulle jag nästan förespråka att man kraftigt begränsar socialtjänstens makt tills dess att man kommit till rätta med de grova fel som förekommer.

#56 Per,

En kort kommentar på mitt tidigare mycket långa inlägg...

Vidare kan jag säga att förändringarna i Föräldrabalken 2006 gällande samarbetssvårigheter mellan föräldrarna samt att att domstolen måste beakta risken för övergrepp har lett till en ökning av samarbetssvårigheter samt anklagelser om övergrepp. Man ska komma ihåg att tanken är bra och att det fungerat bra i de fall barn och kvinnor (och män om det finns något sådant fall) som utsatts för våld men där man inte kunnat bevisa det. Men det drabbar givetvis andra barn och deras rätt till båda sina föräldrar. Lagstiftningen gällande detta måste givetvis ses över, ffa med tanke på socialtjänstens bristande utredningar i vårdnadsfrågor. Men det är inga enkla frågor. Man kan visa på hur barn kom i kläm innan dessa förändringar och hur de kommer i kläm efter dessa förändringar.

Gunilla Madegård

Hur kommer det sig att du framstår som så konfrontativ och osaklig? Du bygger ju halmgubbar, vilket verkligen får mig att undra hur det står till med åtminstone den psykologutbildning som du själv säger att du har. Lär de inte ut någon form av självhjälp till kritiskt tänkande och vikten av ödmjukhet?

Jag har inte berömt rättsväsendet. Tvärtom har jag signalerat ett behov av tvärvetenskap. Som någon ovan nämnt så ska man t.ex. inte heller från juridiskt håll underskatta vikten av utredningsmetodik - något jag instämmer i. Det jag annars har sagt är att jag och mina kollegor (nu pratar jag inte för hela domstolsväsendet utan om just min arbetsplats) inte utgår från att just någon "a priori" är lögnare.

Sättet du resonerar på visar väl i och för sig att man ska passa sig för psykologer. ;-)

#58

Sture, i ditt sista stycke säger du något som jag funderat lite på - maktfördelningen mellan kommun (socialtjänst) och stat (domstolsväsendet).

Såsom domstolsarbetet är utformat idag finns inte utrymme att lägga ansvaret för den materiella utredningsskyldigheten hos domstolarna.

En parallell tanke hos mig är hur det förhåller sig mellan polis- och åklagare å ena sidan och domstolen å den andra. De förra gör det praktiska utredningsarbetet så att domstolen kan vara opartisk i själva dömandet.

Liknande attityd finns vad gäller t.ex. vårdnadstvister hos tingsrätt; det är parterna som ska stå för den materiella utredningen, även om domstolen har visst formellt ansvar däröver, och domstolen har en opartisk roll men ikläder sig samtidigt rollen som ett slags barnets företrädare (genom bestämmelserna om barnets bästa).

Beslut om tvångsomhändertagande sker dock som bekant inom förvaltningsrätten och där inom vore det kanske lämpligt att låta de offentliga biträdena få ett utredningsansvar parallellt med socialtjänsten. Genom att ställa deras respektive utredningar mot varandra så blir granskningen mer kritisk och kanske mer tillförlitlig.

#57 + 58 Sture Svensson

Tack för att du delgav övriga med relevant litteratur och forskning.

Jag hade förmånen att nyligen tala med Annika Rejmer kring hennes resultat kring vårdnadstvister som du beskriver, forskning som borde fått större genomslagskraft när den kom. Jag hoppas att de som verkligen behöver få del av dessa resultat tagit till sig denna och det känns bra att personer som du tar dig tid att sprida kunskapen.

Jag håller med dig om att det behövs mer fokus på barnen, mindre makt till socialtjänstemännen, och kritiska och objektiva utredningar. Jag vet dock inte om det gynnar barn att införa straffansvar för tjänstemännen även om det är en lockande tanke efter fall som t ex barnen i marks kommun. Jag är bara rädd att andra barn får betala priset. I ett annat system skulle det fungera med ett sådant straffansvar men inte i det nuvarande, eller vad tror du?

Din citerade text nedan är huvudet på spiken. Tack!

"Kortfattat skulle jag ge mindre makt över barnen till socialtjänsten, mer granskning och djupgående granskning av deras arbete (inte bara rörande om de fört journalanteckningar eller inte eller handläggningstiden vilket är fallet nu) och mer makt till föräldrarna. Detta måste kopplas till förändringar i utredningsarbetet. Samhällets roll vid konflikter mellan föräldrar borde vara att minska dessa samt dess inverkan på barnen. Nu är det allt för ofta tvärtom, där forskning visar att socialtjänsten tydligt tar ställning och väljer sida i konflikter när de genomför vårdnadsutredningar. Återigen kan detta botas med mindre makt, bättre utredningsmetodik och genomförande av utredningar."

#59 Sture Svensson

Jag har funderat på den där ökningen sedan 2006 års förändringar i FB och har tänkt att fler kanske vågat tvista när det faktiskt inte är omöjligt längre, man har större chans att få ensam vårdnad än mellan -98 och -06. Länge levde många i vetskapen att det var omöjligt att få ensam vårdnad och visste att det var svårt att bli trodd kring övergrepp om dom i brottmål saknades.

Detta i kombination med att sociala myndigheter kanske tar anklagelserna på större allvar nu också när presumtionen om gemensam vårdnad inte längre är så stark och när man sett vilka konsekvenser påtvingad gemensam vårdnad fick för de utsatta (som bl a Tunander & Pihl rapporterat om). Alltså, jag undrar om man kan lita på om sociala myndigheter vittnar om en ökning eller om man nu tar samarbetssvårigheter och anklagelser om övergrepp på lite större allvar.

Det behöver ju inte vara så att samarbetssvårigheterna ökat utan bara att man äntligen tar dem på allvar.