Kommunerna klarar inte att granska den privata äldreomsorgen

Sam, du förstår inte, kvaliteten i äldreomsorgen består i stort av mängden personal per pass och avdelning. Mycket hög del av kostnaden för äldreomsorg består av löner. Ju mindre personal, ju högre vinst.

I samma ögonblick man lagstiftar eller avtalar om en viss del personal per avdelning och arbetspass drar man undan vinstmöjligheterna. Och därmed också möjligheten för privat verksamhet.

Om man läser Sveriges Kommuner och landstings hemsida, debattsidan, så klagar VD:n Håkan Sörman på att Socialstyrelsen väljer mängden resurser som mått på kvalitet. Just av det skäl som jag nyss angivit.

Det är troligen privatiseringen som leder till dålig kvalitet för i denna verksamhet gör man sitt yttersta för att minska mängden personal, enda reella sättet att göra vinst.

De borgerliga har ju med en dåres envishet hävdat att det är mycket bättre kvalitet och lägre kostnad med privat vård. Mängder med borgerliga politiker och stöddiga ledarskribenter har framfört detta.

Det passar ju därför inte landets borgerliga massmedia att ta upp missförhållandena hos Carema Care.

Men kolla SVT Dokument Inifrån på Söndag, så får ni se skillnaden mellan retorik och verklighet.

Sam Sandberg har antagligen rätt i att kommuner inte mäktar kontrollera den enskilda äldreomsorgen. Det är en brist, lika mycket som bristen på kontroll över den kommunala äldreomsorgen. För ingen ska tro att den kämpar med färre problem. Men tyvärr har kommunpolitiker och förvaltningsledningar tänkt att allt är bra bara eftersom det sker inom en och samma organisation.

Kommuner borde satsa mycket mer på kvalitetskontroll av all äldreomsorg, och underlätta denna genom att skapa distans mellan dem som beställer och dem som utför, alldeles oavsett vilken huvudmannen är. Då kan man möjligen minska risken för att intern lojalitet inom organisationen väger över lojaliteten mot de äldre som verksamheten ska betjäna.

Det absolut viktigaste steget måste emellertid vara att se till att de gamla och deras anförvanter själva får mer inflytande över äldreomsorgens vardag. Enklast sker detta genom att en äldreomsorgs försäkring får ersätta dagens kommunala finansiering.

Det talas så mycket om fri bytesrätt för pensionsförsäkringar, och hur det ska säkerställa att det är den enskilde som får makten över sina pengar. Hur mycket viktigare är det då inte att den enskilde får makten att avgöra var han eller hon ska bo i äldreboende, vem som ska sköta hemtjänsten, hur maten ska vara, för att ta näraliggande exempel. I stället för att vara ohjälpligt beroende av politiker eller politiska uppgörelser med storbolag inom omsorgen.

Låt kommuner koncentrera sig på den myndighetsutövning de borde kunna, kvalitetskontrollen. Och släpp verksamheterna och den enskildes valfrihet fri.

Det är märkligt att vi ännu inte har större valfrihet i äldrevården, det är det mest logiska, att kunden själv får välja. Problemet med äldreomsorgen idag är tvådelat om jag förstått saken rätt. Den första delen är att man inte har en kvalitetskontroll värd namnet och den andra delen är att upphandlingsmodellen man använder genererar verksamheter med en oönskad affärsplan. Upphandlingsmodellen ställer en fråga till alla tillhandahållare; "vem kan ge oss billigast möjliga service?". Det är enda konkurrensfaktorn. Jag tycker det är aningen lustigt att man sedan sitter och förvånas över att man inte fick en hög kvalitet. Man frågar efter lägsta möjliga pris, inget annat. Marknaden levererar billig äldrevård. Men frågan är om det var vad vi ville. Varför intresserar vi oss inte för fler parametrar än lägsta pris. Alla som läst minsta företagsekonomi vet att pris bara är en konkurrensfaktor bland många. Skulle äldre få välja för sina egna sparade pengar (antag hypotetiskt en personlig försäkring el dyl) vågar jag lova att det inte är givet att det är den med billigast produkt som får flest kunder. Faktorer såsom trivsel, läge, personal, standard osv skulle få mycket högre prioritet än att priset är lägst. Det är fel på upphandlingsmodellen, vi frågar marknaden fel frågor. Ofta känner jag i den här debatten att många reagerar som massorna i liftarens guide till galaxen som får höra att svaret är 42 av superdatorn. Och då är det värt att minnas vad superdatorn svarar på frågan som blir hängandes i luften, "vadå 42", nämligen: "då kanske ni inte har förstått frågan...".

Ska man blanda in marknaden så måste man fatta hur den fungerar. Man måste ha en affärsmodell som ger marknaden rätt uppgift. Privata näringslivet löser ofta uppgifter bättre än det offentliga eftersom det är konkurrensutsatt och dåliga idéer konkursar och faller. Så tillslut finns bara de bästa idéerna kvar. Jag vågar säga att näringslivet löst nuvarande uppgift fenomenalt. Man kan ju säga mycket om äldrevård, eller skolmat eller vad annat som är på entreprenad, men billigt är det. Billigt värre.

I utlandet till exempel USA har man ett privat sjukvårdssystem, det är ungefär dubbelt så dyrt som det kanadensiska som liksom Sverige har ett så kallat single payer system och USA:s resultat är dåliga enligt WHO. Så hur förklarar ni det?

Er övertro på marknaden är stor - en oresonligt blind tro, som inte låter sig påverkas av fakta.

Ja en tänkbar modell är ett sk two-tier-system dvs man kan ju låta dom som kan betala för sig få en bra vård och så dom som inte kan betala för sig en basvård såsom idag.
Då har du en affärsmodell som marknaden förstår. Och tro mig, marknaden med Carema och allt vad dom heter kommer att skita i basvården. Då behövs ingen upphandling av kommunens ansvar. Det stannar där det är.

#6 Doktor Eleph@nt: Att det svenska systemet är billigt råder det ingen tvivel om. Men var poängen att köpa den billigaste möjliga grunkan? Det här funkar som vilken annan marknad som helst. Man kan köpa korv på IKEA som varken smakar ett dugg eller innehåller nån näring för en tia. Man kan köpa lunch för ca 70 kr på en diversitet av ställen och då är kvaliteten någorlunda god men valfriheten i varje matställes meny är väldigt begänsad (säg 4 rätter att välja på). Eller så kan man välja á la carte och betala 300kr för sin mat. Skillnaderna mellan dyrt och billigt är faktor 10 ungefär. Lunchmaten som serveras på vanliga lunchställen är ca dubbelt så dyr som skolmaten som serveras. Och vad ser vi? Jo att vanvård är vardag, pengar saknas till att köpa in "onödigt lyx" såsom tvål och sängar till de gamla. Vi har fått en äldrevård som är billig. Men igen, var det billigt som var bäst? Du säger att USAs system är dubbelt så dyrt. Det motsvarar samma skillnad ungefär som finns mellan skolmat och lunchresturangmat. Ingen vettig människa betalar för skolmat, det skulle inte gå att servera på en öppen marknad. Folk betalar gladeligen dubbelt så mycket för en portion riktig mat. Ibland får saker kosta det dubbla, för att det är mer än dubbelt så bra. Biltema är inte alltid bäst. Ibland är det värt att gå till Mekonomen eller rent av köpa originaldelar. Singelplayer ger oss något billigt och faktum är att det är uruselt. Multiplayer blir nog dyrare, men sannolikt betydligt bättre, när människor själva får välja och kan rösta med fötterna.

Det är med mycket höjda ögonbryn som jag tar del av den mediala jakten på privata vårdgivare. Jag arbetar själv inom äldreomsorgen i en medelstor kommun och vill påstå att samtliga problem som dragits fram som vanvård, misskötsel och kontraktsbrott även kan upptäckas och synliggöras i den offentliga vården. Är det mer OK att det blir felaktigheter i kommunal regi än i den privata? Hur vore det om media grävde lite djupare här ute i den offentliga vårdmiljön? Ni skulle nog bli förvånad över vad som hittas - börja med alla avvikelser som rapporteras år in och år ut utan att det blir någon ändring!
Tror man verkligen att personalbrist, kunskapsbrist, materialbrist och alla andra brister som det pekats på är förbehållna den privata vården så gör man det lätt för sig. Tyvärr ser det lika eländigt ut inom offentligheten. Men det är förstås inte lika spännande att ge lokala politiker och tjänstemän en känga som att kosparka på privatanställda chefer.
Nu är det förstås det här med vinstmarginaler och pengar som hamnar i fickorna på riskkapitalet - men handen på hjärtat....! Vart har alla skattepengar tagit vägen som förvaltats inom det gemensamma systemet sedan 50-talet och framåt? Och framför allt - har vi någon gång hört att offentlighetens företrädare lyckats med kalkyler och budget vid bokslutstider? Här kan vi verkligen tala om kompetens- och kunskapsbrist!!!!!!
Så mitt förslag är att om man ska börja någonstans med kontroller och transparens så ska blickarna riktas på kommunerna så att samma regler gäller där som man kräver av den privata sidan. Sen kan vi börja ställa krav!!!!!!!!!

Jag tror inte tjänstemännen/politiker är intressserade att få veta .Givetvis är ju kraven i upphandlingarna under all kritik(luddiga) så de går inte att följa upp heller.Jag vet en uppföljning på papper som genomfördes tillsammans med de chefer för företaget som hade entrepenaden för driften det äldreboendet. Säger sunda förnuftet att inget negativt kom fram. Fler oanmälda besök av tjänstemän eller anhöriga/pensinärsorg och andra vore en framgångsfaktor.Varför upphandlas inte uppföljningen av.........?