I andra länder reagerar man kraftigare mot dåliga myndigheter

Tack för en tankeväckande och viktig artikel Mats!

Lyckligtvis fick barnen i Uppdrag Gransknings reportage återförenas med sina föräldrar, även att det förstås är fruktansvärt att det tog så lång tid. Följande länk visar ett fall där barnet fortfarande är separerat från sina föräldrar och det hela går verkligen mot det sunda förnuft du nämner:

http://dominicjohansson.blogspot.com/2009/09/hjalp-dominic-att-komma-hem...

Eller, vad tycker ni? Jag tänker på hur det skulle kännas om det var mitt barn...

Med vänliga hälsningar,

Mattias.

Bra artikel ! Jag håller med skribenten om att man i Sverige har en övertro på myndigheter och lagar, trots att man ofta och gärna - och ibland med all rätt - kritiserar svenska myndigheter. Svenskarnas förkärlek för myndigheter och lagar kan bottna i en politik och en indoktrinering som pågått i flera decennier och som handlat om att "samhället" ska ta över ansvaret för bland annat barnen och "samhället" ska uppfostra barnen. Denna tankegång lanserades av socialdemokraten Alva Myrdal redan på 1930-talet och ledde steg för steg till en kollektivisering av barn i "samhällets" regi, Med "samhället" menas då samhället i en snävare definition, nämligen stat och kommun. Denna socialisering av familjen har bidragit till att ansvar har förskjutits från de enskilda medborgarna till "samhället" och för att leva i en demokrati, så är svenskarna påfallande osjälvständiga och beroende av det "samhälle" de samtidigt kritiserar. Sverige har mycket att lära av andra länder, inte bara när det gäller rättssäkerhet (som har stora brister i Sverige"!), utan även på det sociala området.

#2

Vi har ingen sjuklig tilltro till myndigheter alls utan en högst rimlig förväntan på att få vad systemet lovar att vi ska få när vi betalar 1/3 av vår lön i skatt.
Vi lever i ett civiliserat land med en hög levnadsstandard, att då myndigheter verkligen ska fungera som det står i deras styrdokument tycker jag är en högst rimlig förväntan på samhället.

". Om detta skett i Italien eller Frankrike så hade man rivit Regeringsbyggnaden i Rom eller ockuperat gatorna i Paris tills ansvariga myndighetspersoner blivit avsatta och satts i häkte."

Så hände ju efter uppdrags gransknings fall av socialen i Vetlanda då demonstrerade folk utanför för socialchefens avgång.

Jag är med i SKTF och där ojar sig socialarbetare i varje nummer av tidningen om hur hemskt det vore med personligt ansvar på jobbet att man t.om kan bli straffad för att inte ingripa. Ett exempel från Göteborg när en person dog av en överdos fast det kommit in många anmälningar och ett LVM varit på sin plats, men inte ska man behöva bli straffad för det?

Vem vill ha ett jobb där man kan hamna i fängelse så låter det hela tiden? Men det kan man, det kan alla som framför ett fordon tex. En läkare på ett barnsjukhus riskerade det för ett tag sedan mm. Varför ska man inte behöva riskera straff mellan 8,00-16,00 om man gör grova fel eller försummelser?

Skänk en tanke till alla de fall där det inte är 100% självklart att myndigheterna gjort fel, till de fall som UG eller andra granskare inte vill ta i för att det inte är lika pedagogisk att visa på de inbyggda felen. Tänk på alla barn som inte får träffa sina föräldrar, sin pappa eller sin mamma för att myndigheterna är partiska, har förutfattade meningar om vad som hänt och vad "sanningen" är. Sandviken fallet är ovanligt i och med att det är två föräldrar som är sams som drabbas och som är "Svensson". Hur skulle historien sätt ut om mamman hade hållit med soc om anklagelserna. Eller pappan om anklagelserna varit riktade mot främst mamman istället. Eller om föräldrarna hade varit sämre ställda? Det Sandvikenfallet visar är hur soc och åklagare arbetar och frågan är om det är det vi förväntar oss av våra myndigheter. Sunt förnuft är bra Mats, det håller jag helt med dig om, men det räcker inte hela vägen. Det som också, och kanske främst, saknas är objektivitet och ett öppet sinne hos utredarna. Därutöver kan man fråga sig om soc ska ha den makt de har över våra barn. Är de lämpliga och kvalificerade att ha den makten över barnen som de har?

Tack, Mats. Bra artikel!

Lex Sunt Förnuft, kärlek och civilkurage behövs akut i detta land för att kämpa socialtjänstens mened och lögner som i detta fall — ett klart fall av mened:
http://jonatantjoa.blogspot.com/p/svenska.html

Tjänstemannaansvaret mäste återinföras.

Det svenskar kan är att "anmäla". Anmäla sin granne, sin syster, en artikel-kommentar. Känna sig "kränkta" och sen anmäla.

Ta tag i saker är svårare. Föra en diskussion är svårare. Acceptera att olikheter, och att världen inte är som man vill ha det är svårare.

Och när den man anmäler till inte gör som man tänkte sig, så känner sig svensken "kränkt" igen och försöker hitta en ny instans att anmäla till.

På det viset är friheten till salu mot en knapp det står "anmäl" på, och rättigheten att säga "jag är kränkt". Det är enkelt att fösa ihop en flock kossor som dessa. Sitter man i en maktposition med ansvar att styra flocken, så inser man det och gör inget åt saken heller.

Den svenska anmäl/kränkt kulturen. INte är den helt skojjig att vandra runt i alltid.

#7 Per Nydahl, kan jag få din tillåtelse för att dela den fina kommentaren som du har skrivit här? Det är så sant vad du skriver här. Tack.

Också vad Mats Lindgren säger:
"Vi har en tendens, i Sverige, att överlåta allt till våra myndigheter och slippa ansvar själva."

Pappa-mamma-big-brother soc som gör selective breeding, bland annat, kan lösa allt. Bråk i familjen, ringa soc. Bråk om barn, ringa soc. Inga pengar, ringa soc. Hatar grannen, ringa soc. Avundsjuk på andra, ringa soc. Vilken Ceauşescus kultur.

#1 Mattias Johansson, jag läste lite på bloggen om Dominic Johansson du länkar till. Uppenbarligen alternativt levande personer. Känsliga. Det är brutalt att se hur den Svenska myndigheterna inte klarar av att behandla dem med värdighet. I grund och botten måste man ha frihet att välja väg för sin familj. Tycker man inte Svergie passar och vill bo i Indien borde det gå bra, även om man missar några blanketter. Och sen denna desperation man ser växa fram. Riktigt läskigt.

#8 Alex Tjoa. Visst!

#9

Tack, Per Nydahl.

Det är faktiskt riktigt läskigt. Sanningen om socialtjänsten:
http://jonatantjoa.blogspot.com/p/about-this-human-rights-movement-to.ht...

#10 Alex Tjoa, jag antar att det är din blogg du länkar till? Och att det är din upplevelse?

Jag förstår att du känner dig extremt frustrerad, men samtidigt kommer du nog alldrig komma någon vart om du inte slutar använda alla starka uttryck som du använder.

#11

Man får inte använda eufemism för brott mot mänskliga rättigheter.

Skickade följande svar till vad jag efterfrågat om ansvaret i Sandvikens kommunalhus (min fråga handlade om, i sämsta fall kanske, men dock nationalsocialistiskt handlande) :

"Till Margita Lövgren!Tack för svar.
De tre filer som bifogades gick dock av någon anledning inte att öppna.
Som, förhoppningsfullt god medborgare, och intresserad av att vårt land
sköts klokt och ansvarsfullt till medborgarnas bästa, vill och kommer jag att följa var ansvaret för det inträffade kan anses ligga.
Ev. påföljder blir i sammanhanget tyvärr mycket intressanta.
Mvh, BengtMona."

Ja, åtminstone troligen mycket "intressanta" !?? Alldeles för många tjänstemän/medarbetare, statligt som kommunalt, anser tydligen att de bär upp landet på sina axlar. Tack för kaffet!! De skall vänligen undvika att maktfullkomligt sätta sig på medborgarna!! Okunnighet är inte något godtagbart skäl för skandaler!!

Tillägg!
Alldeles nys får jag klart för mig att kommunalrådet bett om ursäkt i sandvikensproblemet. Inte en dag för tidigt och vällovligt, men hur blir det med ansvaret och uppföljningen, som ju måste komma ............eller?????

Inom vården har man begreppet ”iatrogen” när läkarvård/sjukvård är orsaken till sjukdomen. Utöver det finns det en del fall med fel diagnos och i värsta fall även felbehandling med allvarliga konsekvenser.

Dessa är alltid risker när man måste ingripa i en människa psykiska eller fysiska tillstånd även i ett välmotiverat syfte att bota, lindra. Av naturliga skäl lägger man mycket möda inom vården för att säkerställa diagnosen för att just undvika sådana komplikationer. Emellanåt kan komplikationer kosta både ekonomiskt och som personligt lidande mycket mer än själva sjukdomen.

Detta tycks man ha förbisett helt när det gäller omhändertagandet av barn. Det verkar inte ha funnits några som helst spärrar att hinna fastställa sanningshalten i den anmälan som lång som grund för omhändertagandet i Sandviken. Jag menar inte alls att man inte ska ingripa men man måste dimensionera åtgärderna för att motsvara hotbilden i anmälan kontra vilka konsekvenser omhändertagandet av barn innebär för familjen och barnen själva ifall det saknas fog.

Här har man inte ens reflekterat möjligheten att anmälaren inte kanske är så trovärdig utan utgått från att alla anmälningar är sanna alltid utan någon som helst bedömning hur den hotbild som anmälan bygger på har uppstått.

Ty den enkla sanningen gäller både sjukvårds- och sociala insatser att vi ALDRIG kan acceptera eller motivera att man bara gjorde sitt jobb med att orsakat stor skada utan någon som helst indikation. Ett ingripande får inte orsaka skada ens i förebyggande syfte kontra andra fall där det finns även starka indikationer. Vi kan inte offra en frisk och lycklig familj med barn för att rädda barn i en annan men dysfunktionell familj.

Att man kan begå misstag är nära nog oundvikligt med att sätta sin egen prestige före sitt uppenbara misstag i den milda graden att man driver ett ärende till sådana ytterligheter som i fallet med Sandvikens familj är ju helt absurt och framför skadligt för hela familjen och för barnen i synnerhet.

Det är helt uppenbart att socialen och åklagaren har börjat VÅRDA sitt professionella rykte genom att envisats med att föräldrarna är skyldiga, de har helt klart offrat barnen i syfte att rädda sitt eget skinn ty inget annat duger som förklaring för sådana bottenlösa dumheter till tolkningar som man gjort. Ett exempel: åklagarens fick frågan om hon ansåg att videosnutten med de lekande barnen var barnpornografisk och hon ansåg att den var det med att barnen tycktes göra samlagsrörelser. Då har inte den åklagaren sett barn någonsin eller så snackar hon i mössan mot sitt bättre vetande.

Jag tycker dessutom det är på sin plats att reflektera över samhällskostnaden. Det personliga lidandet för familjen är naturligtvis stort och fruktansvärt. Men samhället har också tagit skada. Hur många heltidsarbetande satt och fantiserade ihop rapporter, utredde och drev fallet, satt i rättegångarna och så vidare? 4 rättegångar och utredningarna som tillhör är ingen billig historia ens om det hade varit ett enskilt fall. Det sannolika är dock att tiotalet eller rent av hundratalet liknande fall pågår parallellt i nationen. Vad kostar det skattebetalarna? Om vi kunde ha några spärrar som förhindrade ingripanden baserat på den här typen av anklagelser så sparar vi sannolikt skattemiljoner på bara något år som kan användas i skola, omsorg, äldrevård, eller någon annanstans där de gör mer nytta.

#9 Per Nydahl skrev: "I grund och botten måste man ha frihet att välja väg för sin familj. Tycker man inte Sverige passar och vill bo i Indien borde det gå bra, även om man missar några blanketter."
(angående http://dominicjohansson.blogspot.com/2009/09/hjalp-dominic-att-komma-hem...)

Håller med dig fullständigt här, tack!

Det känns så hopplöst ibland. In min desperation ringde jag en del riksdagsmän men det finns inget de kan göra och det kan jag väl förstå... Det enda som kan hjälpa är troligen när sådana här fall uppmärksammas i riksmedia, men det är få förunnat - orättfärdigt lotteri.

Med vänliga hälsningar,

Mattias.

Med tanke på hur pedofilskandaler har kunnat pågå år efter år i katolska länder är det ju fullständigt sanslösa påståenden att det skulle vara bättre i andra länder.

Carema har ett ekonomiskt incitament för vanvård.
Det har ingen socialarbetare. En socialarbetare gör sitt yttersta utifrån lagen för att skydda de svagaste, utan något som helst annat intresse. För detta skälls hon ut när hon ingriper.
Och för detta skälls hon ut när hon inte ingriper.

Jag har tyvärr bara känna förakt över till alla hösäckar som sitter på läktaren med facit i hand. Jag kan med säkerhet och full garanti säga att dessa hösäckar med sitt "sunda förnuft" hade blivit de absolut sämsta socialarbetarna överhuvudtaget, om man ens hade kommit in på högskolan.

...detta eviga sillstim som utan vare sig kunskap eller sammanhang följer alla andra utan att fatta vem som följer vem och lite längre ner simmar den aldrig vilande hajen.

Det begås misstag.
Ska man omhänderta ett barn för mycket eller ett barn för lite?

Ta fram ert "sunda förnuft" och debattera det och ni ska upptäcka att det som kallas "sunt förnuft" är mobbens yttersta talanglöshet.

#11

Hur kan man eufemisera upplevelsen av en femårig pojke som blev sodomiserad i mer än två timmar på ett barnhem?

http://www.facebook.com/notes/occupy-social-services/a-life-in-hell-and-...

Hur kan man använda två ord i en mening som i bästa fall förstås av 1% av befolknngen?

Diskutera för fan vad det handlar om.

Ska man omhänderta ett barn för mycket eller ett barn för lite?

#17
Mattias Johansson skrev: "Det enda som kan hjälpa är troligen när sådana här fall uppmärksammas i riksmedia, men det är få förunnat - orättfärdigt lotteri."

Jag är helt och hållet med dig, Mattias Johansson. Vi har gjort massiv kampanj på Region Gotlands Facebook-sida. Det finns minst två upprop mot dem, och massor av folk från hela världen har skickat brev till dem och medierna. Men de gör ingenting eftersom tusenvis av brev som allmänheten skickar är osynliga — inte på TV.

Bara när skandalen sändes på TV så håller de krismöte och låtsas de att de vet ingenting om skandalen.

Tack att du har gjort mycket för att hjälpa Domenic. Vi behöver flera folk som har hjärta och civilkurage som dig.

#20 Alf Carlsson, hej!

Du skrev, ”Det begås misstag. Ska man omhänderta ett barn för mycket eller ett barn för lite?”

Varför välja?

Jag vet att jag uttryckte mig retoriskt just, men vad jag menar är att barn ska omhändertas när situationen kräver detta, och som du säger så gör merparten av socialarbetare ett utmärkt jobb, men varför ska man vara nöjd när ett misstag har begåtts? Förstås kommer vi aldrig ifrån att människor gör misstag, men vi har en möjlighet, och ett ansvar, att rätta till misstag – om inte detta görs innebär det otroligt lidande för barn och föräldrar.

Mycket av det du skriver är klokt i mina ögon, men jag förstår inte varför det skulle vara något negativt, som artikelförfattaren verkar mena, att sätta i verket något som kan förhindra några av misstagen eller göra så att de kan rättas till snabbare. Syftet med detta skulle då vara, för att använda ditt eget uttryck, ”att skydda de svagaste” – alltså barnen.

Om jag är en hösäck, det vet jag inte, men jag vet att jag kommer att fortsätta att stå upp för familjer där oförrätter verkar ha begåtts. Om jag och andra med mig blir lika passionerade att hjälpa som Alex Tjoa som skriver ovan, då kanske en pojke som Dominic får återförenas med sina föräldrar, och det är ju trots allt något gott.

Speciellt för honom!

Med vänliga hälsningar,

Mattias.

Bo Edvardsson är mycket kritisk:
– Man har bestämt sig från början vart man ska nå, säger han.
Bo Edvardsson is very critical:
- [The social service workers] have decided from the beginning [the result they want to reach or who is going to win], he says.

"The problem today is that some 500.000 Swedish parents and young persons (of a population of 9 million) have had a direct experience of the misuse of the law [related to Swedish social services]"
— Ove Svidén

Är inte det skrämmande att 5 procent av befolkningen — 500 000 pappor, mammor, barn — har missbrukats av socialtjänsten?

http://luar-negeri.kompasiana.com/2011/11/23/sue-sweden-just-one-more-ti...

Mycket bra artikel. Tyvärr är det ju så att det inte går att lagstifta om sunt förnuft. Bara för att man har ett ämbete och rätten till en myndighetsutövning så innebär inte det att man per automatik besitter klokskap, detta har vi ju gång på gång sett. Tack och lov fick Sandviken familjen tillbaka sina barn, om än med ett stort lidande under tiden myndighetsövergreppen pågått och av efterverkningarna på vad de varit utsatta för. Det finns många sunda familjer som av olika anledningar har kommit i kontakt med socialförvaltningen som inte har haft samma tur. Det är ett lotteri. Mycket beror på de luddiga lagarna som vi har haft sedan 60-talet, generalklausulerna, lagar som man kan tolka precis hur som helst och vilket leder till godtyckliga domar. Det finns hur mycket som helst att säga om detta, men kort, för att eliminera att människor inte skall behöva utsättas för onödiga ingripanden, behövs framför allt klara och tydliga lagar som inte går att tolka fel och en stark socialinspektion med rätten att och gå in och utvärdera hela socialnämndens verksamhet och utredningar.