Ingen rättssäkerhet för afrosvenskar efter ”slavaktionen” i Lund

FN:s deklaration om mänskliga rättigheter framhåller att alla är födda lika i värdighet och det åligger medlemsländerna att skydda människors värdighet från till exempel rasistiska angrepp. Detta ställer speciellt höga krav på mångetniska samhällen och uttrycker sig i lagstiftning om till exempel hets eller missaktning mot folkgrupp. Åklagarens beslut att inte väcka åtal mot studenterna bakom "slavauktionen" på Lunds universitet avslöjar att i Sverige existerar detta skydd bara i juridiska formuleringar och i en falsk svensk självbild av tolerans och öppenhet.

De starka reaktionerna mot att Fazer lyfte bort en rasistisk nidbild från godiset Kinapuffar och mot afrosvenskarnas anmälan mot seriealbumet Tintin i Kongo visar på att majoritetssamhället tvärtemot självbilden i själva verket kan vara väldigt oförstående och till och med fientliga inför icke-vita svenskars krav på att skyddas från rasistiska attacker. Problemet för rättssäkerheten är att på grund av den omfattande strukturella diskrimineringen är det sällan dem som är mest utsatta och drabbade av rasism och diskriminering som är satta att tolka de lagar som ska skydda vår värdighet.

Händelserna på Hallands Nation vid Lunds universitet, där en grupp vita studenter som en del av ett spex målade sina ansikten svarta, klädde sig i kedjor, och anlade under munterhet en slavauktion, väckte avsky världen över. Men på Lunds universitet har det inte ens lett till en reprimand för de berörda eleverna eller för kuratorn på Hallands nation som var närvarande under förloppet. Den 27 oktober kom så beskedet att åklagaren Mathias Larsson valt att inte väcka åtal för hets mot folkgrupp med motiveringen att det inte finns några belägg för att eleverna haft för avsikt att uttrycka hets mot folkgrupp. Att mot deras nekande visa vad förövarna bakom en liknande handling tänker är så klart omöjligt och denna fokus på förövarnas avsikter skapar fullständig rättosäkerhet för afrosvenskar och andra icke-vita minoriteter. Den som på allvar tror på dessa högskolestudenter förklaring att de inte var medvetna om den inneboende rasismen i deras handlande bör fråga sig om de hade fullföljt sin slavauktion om hälften av besökarna på Hallands nation hade varit afrosvenskar. Vi tvivlar på det.

Förutom det sunda förnuftet finns de prejudikat som visar hur det svenska rättsväsendet i tidigare liknande dragit helt andra slutsatser än åklagaren Mathias Larsson. Skaraborgs tingsrätt dömde en 15-årig pojke för hets mot folkgrupp efter att han satt upp ett hakkors på sin skola. Han försvarade sig förstås med att det var ett skämt och inte menat som hets mot folkgrupp men domstolen godtog alltså inte det resonemanget.

I en dom från Hovrätten för Västra Götaland anges att både kläder och uttalanden som är förknippade med "rasöverlägesenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning" och exempelvis förknippas med "en allmän nedvärdering av andra folkgrupper" ger uttryck för hets mot folkgrupp. De nämnda domarna gällde acceptans för och förringande av nazisternas utrotning och förslavande av miljontals judar under andra världskriget. Varför görs inte samma lagtolkning vid acceptans för och förringande av utrotningen och förslavandet av tiotals miljoner svarta människor i Afrika och Västvärlden?

Svaret går att finna i den kompakta tystnaden i Sverige kring den transatlantiska slavhandeln;
det kanske enskilt största brottet mot mänskligheten i historien. Sverige deltog i denna omänskliga hantering med egna skepp men väljer hellre att lyfta fram och minnas brott begångna av andra. Nu har detta institutionella förnekande av den transatlantiska slavhandeln och Sveriges roll också visat sig i åklagarens felaktiga beslut och situationen påminner faktiskt om den transatlantiska slavhandeln i det att svarta människor inte kan förvänta sig något skydd från den svenska rättsapparaten.