Publicerad: 2011-10-31 16:10, Uppdaterad: 2012-05-03 12:05
Mediernas hantering av Juholt-affären har gett oss ännu ett exempel på en gladiatorjournalistik som riskerar att skada det demokratiska samtalet, devalvera medias trovärdighet och ytterligare spä på politikerföraktet. Det skriver Leif Jansson, konsult och tidigare journalist.
Arbetar som konsult och har en bakgrund som bland annat omvärldsanalytiker, informationschef, ledarskribent, Lundagårdsredaktör och fysiker.
Med Juholt-affären satte drevjournalistiken ännu ett lågvattenmärke. Det är problematiskt, men inte alldeles oväntat. Redan i somras passerade ju Aftonbladet en viktig gräns, då man drog igång ett andra drev mot Sven-Otto Littorin. Detta trots att man redan hade lyckats få honom att avgå ett år tidigare. Ett trist exempel på medialt underhållningsvåld för våldets - och Aftonbladets - egen skull. Att sparka på den som redan ligger utslagen på marken, är ju något man normalt mer brukar förknippa med värsting-gäng, än med dem som tagit på sig att granska makten.
På mitt förra jobb myntade vi i en framtidsspaning begreppet Gladiatorjournalistik; en journalistik vars huvudsyfte är att servera massorna samma brutala underhållning som det gamla Romarrikets gladiatorspel. En journalistik där spelet, dramaturgin och kampen är oändligt mycket viktigare än själva sakfrågan. En välregisserad häxjakt som lånar "castingen" från dokusåpans värld. Ständigt samma anklagelse - att inte leva som man lär - och ständigt samma roller: Hjältar och skurkar, jägare och byten. Det enda som förändras från gång till annan är rollbesättningen. Ena gången får Lars Danielsson huvudrollen, nästa gång är det Pär Johanssons tur. Med andra ord utpräglad infotainment, där nya gladiatorer ständigt kastas till de rasande lejonen för att hålla folket på gott humör. Helst av allt i direktsändning.
Det är naturligtvis ingen slump att i samma ögonblick som drevkarlarna besviket tvingas konstatera att Juholt - mot alla odds - lyckades klara sig undan med blotta förskräckelsen, så rasar mediadrevet vidare mot Carl Bildt, för att sedan i rask takt sätta tänderna i Anders Borg, Tobias Billström och Morgan Johansson. The Show must go on! Publiken kräver blod.
Tyvärr tror jag utvecklingen bara har börjat. Frågan är väl bara hur länge det dröjer innan vi får en chans att likt ett kollektivt Ö-råd SMS-rösta bort makthavare som inte spelar sin roll tillräckligt väl. Tummen upp för den som kan få fram väl-timade pudlar och terriers på beställning. Tummen ned för den som drabbas av panik och trasslar in sig när de mediala lejonen börjar ryta.
Det är flera starka krafter som tillsammans driver på utvecklingen mot en allt brutalare gladiatorjournalistik. Den mest grundläggande är jakten på tittare, lyssnare och läsare; en jakt där public service media numera inte står kommersiella media långt efter. Så varför inte lita till ett upplägg som genom årtusendena visat sig oöverträffat när det gäller att dra publik?
Samtidigt har den snabba utvecklingen av sociala medier - olika communities och bloggar - utmanat traditionella media och skärpt kampen om publiken. Idag sprids information, desinformation och rykten blixtsnabbt på nätet. För den som till varje pris vill ha nyheter först är twitter och Facebook ofta snabbare än "gammelmedia". Medan den som vill veta vem som döljer sig bakom pseudonymer som "33-åringen", hittar de senaste ryktena på siter som Flashback och Politiskt Inkorrekt / Avpixlat.
Traditionella media har valt att möta den utmaningen genom att tänja på de etiska gränserna; en utveckling som underlättas av att också "gammelmedia" numera har 24-timmars närvaro på nätet. Man publicerar tidigare, publicerar oftare namn och publicerar allt mer oreflekterat de delar av bytets personliga digitala fotavtryck som man lätt kan hitta på nätet.
Att komma först har blivit viktigare än att komma rätt. Dagens nyheter är ju ändå historia imorgon. Något vi fick en utmärkt illustration till när det under några timmar såg ut som William Petzäll skulle använda sitt Twitter-konto för att hämnas på sina före detta partikamrater i Sverigedemokraterna. Svenska Dagbladet ska äras för att de hade is i magen och väntade med att sprida Den Stora Nyheten. Men för alla de redaktioner som utan källkritik tävlade om att vara först, blev det en rejäl skäms-kudde när det visade sig att Petzälls konto var kapat och att han själv hade svårt att twittra eftersom han var inlagd för tvångsvård.
Allra tydligast syns utvecklingen inom kriminaljournalistiken, som emellanåt inte längre står forna tiders lynch-justis långt efter. Snart spelar det inte längre någon roll om den brottsmisstänkte blir frikänd i rätten; han eller hon har redan fått hela sitt liv uthängt och sin framtid förstörd i den mediala folkdomstolen. Rättsäkerhet, någon?
Gladiatorjournalistiken gynnas också journalistikens utveckling från ett långsamt, eftertänksamt textmedium till ett bildmedium i realtid. Därmed sker det också en förskjutning från intellekt till känsla. TV-mediets styrka ligger ju i att beröra och uppröra i stunden - inte att förmedla komplexa analyser som kräver eftertanke. Och det gladiatorjournalistiken säljer till oss är just en stunds ofarlig upprördhet över makthavarnas privata affärer.
En fjärde drivkraft är nedskärningar och kostnadsjakt. Kvittojournalistik ger mycket "bang for the buck"; i synnerhet när man som Aftonbladet försökte outsourca granskandet av Juholts kvitton till obetalda läsare. Personfixerad gladiatorjournalistik kräver inga resurser i form av journalister med djupa fackkunskaper, förmåga att se komplexa samband eller tid och resurser att gräva på djupet. Det är enklare, billigare och tacksammare att avslöja att en makthavare inte lever som han lär, än att ge journalister möjlighet att sätta sig in i mera komplicerade företeelser som elmarknaden eller socialförsäkringssystemet, för att ta två exempel.
Sist men inte minst, ska man inte underskatta den personliga kick som jakten ger jägaren. Jag råkade själv vara på plats i Aktuellt-studion just när drevet på Per G. Gyllenhammar höll på som värst, en upplevelse som lika gärna kunde vara hämtad från ett äkta jaktlag med ett gäng testosteronstinna alfa-hannar. Rummet dallrade av spänning, det handlade en kamp på liv och död, jargongen var exakt den samma som på ett jaktpass i skogen. Man talade tom öppet i termer om vem som skulle lyckas sätta det dödande skottet i 12-taggaren Gyllenhammar. Och skulle drevkarlen ett kort ögonblick drabbas av eftertankens kranka blekhet, är det bara att luta sig på journalistikens heligaste etiska princip: Konsekvensneutraliteten. Det vill säga att som journalist får man inte låta sig påverkas av vilka eventuella konsekvenser publiceringen kan få. En princip som är ett lika minst lika kraftfullt motgift mot skuldkänslor och personligt ansvarstagande som något medeltida avlatsbrev.
Jag är övertygad om att gladiatorjournalistiken är här för att stanna. Och jag är lika övertygad om att det kommer att skada det demokratiska samtalet, devalvera medias trovärdighet och ytterligare spä på politikerföraktet. För det första leder gladiatorjournalistiken till en olycklig fokusering på själva spelet, ytan och makthavarens personliga egenskaper, snarare än på de mycket viktigare underliggande långsiktiga maktförskjutningar där det inte finns någon tydlig skurk och någon lämplig makthavare att avsätta. Medan det på ytan fortfarande ser ut som om media granskar makten, så lägger media i praktiken en allt mindre andel av resurserna och utrymmet på att granska verkliga politiska frågor, sådana som påverkar människor "på riktigt". De verkligt viktiga problemen och samhällsförändringarna riskerar helt enkelt att hamna i mediaskugga.
Klimatfrågan var, för att ta ett exempel, bara intressant så länge den kunde framställas som en strid mellan den gode Al Gore och den onde George W. Bush. Efter att de lämnat scenen och vi tvingats genomlida ett misslyckat COP 15 i Köpenhamn och ett lika deprimerande "Climategate" har klimatfrågan försvunnit från förstasidorna. Inte för att hotet mot klimatet på något sätt skulle var mindre idag, utan enbart för att frågan blivit för komplex och inte passar in i Gladiatorjournalistikens enkla dramaturgi.
Som omvärldsanalytiker och framtidsspanare tvingas jag allt oftare konstatera att svenska dagstidningar, TV och radioprogram, allt mer sällan håller måttet som källor. Innehållet är alltför ofta alltför ytligt och alltför likriktat. Drevkarlar som leker Följa John och ängsligt skriver för andra drevkarlar tillför sällan några nya perspektiv. Det är också ett demokratiskt problem eftersom de som väljer att enbart lita på massmedia får en förenklad och förvrängd bild av samhället och vilka verkliga utmaningar vi står inför.
En andra konsekvens av gladiatorjournalistiken är en olycklig snedrekrytering av makthavare. Makthavare som har ett fläckfritt förflutet, är riskminimerare eller är skickliga som gladiatorer premieras. Men det finns inget som säger att just det är egenskaper som gör dem särskilt lämpade att hantera dagens komplexa utmaningar. Det finns också en uppenbar risk att många potentiella goda ledare väljer bort politiken, just för att de inte vill riskera att kastas åt lejonen.
Här finns det, åtminstone hittills, ett lika tydligt som trist könsperspektiv, något jag menar förklaras av att gladiatorjournalistiken är en så utpräglat testosteronstinn sport. Drevet leds av grabbar, och de som klarar dreven bäst - med Bildt, Persson, Kungen, Billström och numera även Juholt i spetsen - är nästan uteslutande grabbar. Medan kvinnor som Sahlin, Schyman, Schenström, Borelius, Stegö Chilò och Freivalds alla hanns upp och fälldes av drevet. Inte för att deras "politiska brott" på något sätt var större än männens, snarare tvärtom. Utan enbart för att gladiatorspelet är riggat på ett sätt så att det gynnar hårdhudade hannar.
Det tredje problemet är att eftersom gladiatorjournalistiken är så förutsägbar och dramaturgin så tydlig, blir det också relativt enkelt att lära sig att förutsäga och manipulera spelet. Vill makthavaren inte göra det själv finns det konsulter som gärna bidrar med råd och dåd. Till gladiatorns förfogande står numera en hel djurpark av användbara strategier. Har du verkligen gjort bort dig, är det bara att lägga sig på rygg och göra en pudel (fö en medial variant av den katolska bikten). Har du inte gjort fel själv, och kan visa att media begått misstag, gör ett utfall likt en aggressiv terrier. Har du likt Bildt, ett informationsövertag och tillgång till egna kanaler, ta då rollen av en allvetande uggla och läxa upp journalisterna. Eller varför inte pröva Billströms favoritteknik, att likt en papegoja återupprepa samma fras till journalisten fått nog (en teknik som visat sig så framgångsrik att Sydsvenskan numera kallar honom Teflon-Tobias; inget fäster på honom). Och så finns ju alltid möjligheten att likt en struts sticka huvudet i sanden, "vända blad" och hoppas att drevet drar vidare mot nästa offer. Ibland fungerar det förvånansvärt bra.
Återigen, politikers förmåga att, på egen hand eller med professionell hjälp, vinna gladiatorspelet behöver inte ha något att göra med vare sig det "brott" de anklagas för eller deras duglighet som ledare. Det handlar bara om just förmågan att förvandla media från motspelare till medspelare. Och blir därmed ett stort demokratiskt problem.
Här är Juholts hantering av drevet utomordentligt intressant. När Juholt såg ut att vara som mest illa ute skrev PM Nilsson en Newsmill-inlägg med rubriken "Drevoffren kan ta makten över berättelsen". Jag vet inte om Juholt och hans rådgivare läste uppmaningen, men helt klart är att man följde den, till punkt och pricka. Bara några dagar senare kom motoffensiven och den nya berättelsen om den lite slarvige men urstarke Juholt, som mitt i krisen kunde se sina motståndare i vitögat utan att blinka, och som var beredd resa land och rike runt för så kraftfullt be om förlåtelse att han nu började få (en delvis välregisserad) kritik för just det. Och då spelar samma media som nyss tagit heder och ära av honom, okritiskt med, följer med på turnén och intervjuar partimedlemmar som hyllar honom och menar att han aldrig skulle ha bett om ursäkt, eftersom han ju inte gjort något fel. I den nya berättelsen är Juholt den oförskyllt anklagade och media skurken.
Det brukar heta att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och det gäller i allra högsta grad gladiatorjournalistiken. Den föddes ur en ärlig önskan att granska och utmana makten, men har drivits så långt att den precis som det gamla Romarrikets gladiatorspel riskerar att bli ett användbart verktyg för makten. Om makten bara spelar med, och kastar en och annan makthavare åt de mediala lejonen för att hålla folket på gott humör, kan man i smyg genomföra nästan hur stora samhällsförändringar som helst. De som borde granska den verkliga makten är ju fullt upptagna med att granska kvitton.
Det är hög tid för en öppen debatt inom media om gladiatorjournalistiken, dess drivkrafter och dess konsekvenser. Dessvärre tror inte det kommer att ske, betydligt troligare är att gladiatorjournalisterna förskansar sig i sin mentala bunker för att därifrån attackera alla obehagliga budbärare som utifrån dristar sig att ifråga spelet. Aftonbladets ledare i söndags är ett trist exempel på denna bunkermentalitet. Dessvärre finns det få, om ens några, historiska exempel på hur just bunkermentalitet hjälpt organisationer att vidareutvecklas.

Sverige Radio sprider en rödgrön bild av fattigdomen

Medielogiken väger tyngre än reportrarnas åsikter

”Självdestruktivt förneka vänsterdominansen i medierna”

Dagens Nyheter tar inte sitt ansvar i Carema-affären

Carema-skandalen är egentligen en DN-skandal

Kalla faktas svartmålning av socialtjänsten gynnar inte barnen

Kalla Fakta blundar för MC-förarens ansvar vid polisjakten

Därför bör Sydsvenskan inte få Grävspaden

SvD:s rapportering om läkarstudier i Rumänien skadar vår trovärdighet

Därför intervjuade vi Löfvens mamma

Billig citatjournalistik får allvarliga konsekvenser

Medierna bryr sig inte tillräckligt om etiken

Replik till Expressens "Krishanteringen var att låtsas som inget hade hänt"

Expressens billiga poänger efter knivöverfallet i Vallentuna

Hänger medierna oftare ut män än kvinnor?

Journalister rapporterar om Zlatan som okritiska fans

Journalister bör ägna sig åt självkritik snarare än självömkan

Hög tid för en pressetisk renässans

Raljera om autism luktar illa, Expressen

Pascalidou har ingen rätt att kalla mig homofob

Så gör svenska medier reklam åt knarkkartellerna

Avskedandet av Birro visar på rädslan för politiska åsikter

Vi som tittar på Hollywoodfruar borde skämmas

Radioteaterns samtal om bin Ladin är genant

Medias debattsidor ska inte hjälpa kommersiella intressen

SVT:s 9/11-sändning var alltför ensidig

Fördomar om ADHD ges debattutrymme på Aftonbladet

Enskilda chanslösa när medier struntar i pressetiken

I jakten på knarket sätts lagarna ur spel

Reglerna kring fällda artiklar ska ses över

Pressombudsmannen duckar för sitt ansvar

Skyll inte på kvinnor för att de diskrimineras av medierna

Tyska kvalitetstidningar har blivit mer främlingsfientliga och tillåter rasism i kommentarsfälten

Medierna ser fortfarande invandrare och kvinnor som offer

Nidbilder av religiösa publiceras utan protest

De stora TV-kanalerna låter SD sätta agendan

Göran Persson den siste att sätta ner foten mot journalisterna



Häxjakten på Emilsson är absurd

Tillåt mig svära i Newsmillkyrkan: Millningen banaliserar Newsmill

Även dumma frågor kan ge intressanta svar

Därför uppmanar jag till bojkott av Newsmill

Mediernas farliga förkärlek för organisationer

Aftonbladet är det politiska etablissemangets språkrör

Beklämmande att Newsmill publicerade Thomas di Levas artikel


Det nya medielandskapets baksida
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




16 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Leif,
det är inte medierna det är fel på. Det är Juholt.
Jag är själv socialist. Det enda rätta är att ta tillbaka Mona Sahlin. Det är dags för en kvinna som vågar ta för sig, och det har hon ju visat prov på. Mansgrisar fick väljarna nog av under ökenvandringen med Göran Persson.
MVH
Berit von Gyllencreützer af Björkesund och Helgö - al Abdulhassis
Socialsekreterare på Lidingö & Debattör
http://batikhaxanberit.blogspot.com
Många av oss skiter nog fullständigt i om en liten politiker här o där gör felsteg... Vi är ju alla bara människor eller hur...
Men när summor över 10.000 kronor är involverade i bidragssammanhang för politiker som tjänar över 50.000:-/månad eller mer,... då börjar det sticka i ögonen på oss som ligger o svävar på gränsen till vad försörjningsstödet kan ge oss per månad...
Vi kämpar o kämpar o kämpar... allt för att ta oss lös från vargfällan... och här sitter en person som ska vara socialismens förkämpe (Juholt) och plockar ut bidrag när han själv har en lön som vida överstiger en annans (även om vi skulle ha haft ett jobb)...
Men det finns två sidor på ett mynt...
Vi får reda på att inom socialismen finns män/kvinnor som gärna skor sig på sin roll.
Vi får reda på... se föregående sida på myntet.
Och tro mig - gå vidare till nästa mynt och du har det samma...
Jag ger visserligen inte mycket för dagens självklara journalistik... kanske för att jag hittat andra kanaler för information... Men en uppvägning av de traditionella och de icke så traditionella kanalerna - ger mig en blick över vad jag anser om våra ledare och min slutsats är -
Ja, det skadar demokratin - men summan av kardemumman är - om politikerna hade skött sig som de skulle - så skulle inte journalistiken skada demokratin.
"Att sparka på den som redan ligger utslagen på marken, är ju något man normalt mer brukar förknippa med värsting-gäng, än med dem som tagit på sig att granska makten."
Det är regeringen politik du beskriver. Reinfeldt är trendsättare och det är väl alldeles självklart att det måste finnas ett rimligt förhållande mellan en sexköpslag och att en riksdagsman kommer springande med dalern i ena näven och kuken i den andra. Detta handlar inte om Sven-Otto Littorin, utan om en politiker som var sällsynt stor i truten, arrogant, överlägsen och som köpte sig en doktorsexamen på en utbildning som vara sågad av högskoleverket.
Det är oerhört viktigt att medborgaren inte tar en yttre fasad som intäkt för ärlighet. Sven-Otto Littorin är ett utmärkt exempel på den skröplighet som huserar i maktens korridorer och att han sen dessutom skyddas och kommer undan med "jag avgår" är skandal.
Och visst är det så att han fortsätter att leva i nätverken och skyddas av ryggkliarna?
Dom som ligger och som det sparkas på är de utförsäkrade.
Littorin fick 1,4 miljoner för ett fuck och har inte bara kommit billigt undan. Han har belönats.
Så vad yrar den här Leif Jansson om?
Så kära journalister därute som fortfarande tar ert yrke på allvar. Fortsätt granska makten i driv svineriet och excesserna in i sina återvändsgränder. Låt strålkastarna lysa med full kraft när dom står där med byxorna nere eller med näven i syltburken. Dessa redan övervärderade och överbetalda medelmåttor har sådan ersättningar att inget ljus kan vara starkt nog. Och ska vi använda gladiatormetaforen så är det en alldeles utmärkt "signal" till makthavarna att det finns hungriga lejon som alltid väntar på arenan.
Lite sås och potatis eller kryddning på maktmissbruket spelar ingen större roll för lejonens skull. Allt åker ner och avslutas med en rap.
Sven-Otto Littorin!?
Vad har han tillfört skattebetalarna?
Vad har han kostat skattebetalarna?
Nu har vi f d Sverigedemokraten och politiske vilden William Petzäll, 23 år, missbrukare med 57 000:- i månaden som vill sitta i riksdagen för att driva sin hjärtfråga - missbruk.
Förstår inte herr Leif Jansson att detta ska ligga på Lit de parade för medborgarna att betrakta och ta ställning till. En riksdagsplats är inte någons enskilda angelägenhet. Det är ett uppdrag, som bl a innehåller försvarsbeslut. Blir det krig ska William Petzäll vara med och fatta rätta beslut. Detta är liksom inte på kul.
Nej, drevet är det som går mot sjuka och arbetslösa.
(Sen är det klart. Har man 170 000 lök i månaden, så ska man naturligtvis ha en hel hyra betald, inklusive sambons del. Det är ju alldeles självklart. Om inte annat så för rättvisans skull, ety rättvisan är en intern angelägenhet för det högre stånd som belastar oss med sin solidaritet.)
Ju fler som får kännedom om " lilla saltsjöbadsavtalet", desto fler ser journalister som vänsterns lydiga redskap. Som tur är finns ocensurerade nyhetsförmedlare på nätet.
Ja du, Leif Jansson. Som tydligt framgår av samtliga inlägg så spelar sakfrågan ingen roll. Folket vill se blod och journalisterna ger dem exakt vad de vill ha. Journalister är långt ifrån de skarpaste knivarna i lådan, men att utnyttja massans begränsade mentala kapacitet det är de verkligen mästare på.
Och vad gäller framtiden - se till landet med den stora klockan.
#7 Louis Friend...Folk vill se blod?
Folk vill INTE se blod på våra högst betalda medborgares händer, men när det finns där så vill vi att journalisterna berättar om det. Det är t o m så att det är journalistens främsta arbetsuppgift, att dra fram liken ur garderoben om det sen handlar om kungen och hans överklassdrängar som ränner runt på horhusen, Tobias Billström som inte betalar TV-licens förrän han kommer till regeringen, Sven-Otto som betalar för att få lill-Otto omhändertagen, Bertil Vilard som förvaltar AMF och som vänder 21 miljoner i Peru för att slippa betala skatt, af Donner som förskingrar Röda Korsets kassa, Carola som delar ut en flaska Hugo Boss till sitt fadderbarn som inte vet vem hon är, men som sen fortsätter sin svält, Juholt som inte tycker han tjänar tillräckligt utan låter skattebetalarna betala sambons hyra etc etc.
Journalisterna ska helt enkelt fylla lastrummet med vatten så att råttorna flyter upp till ytan och blir synliga.
Det finns tre kategorier mediamänniskor:
Journalister
Lekledare i underhållningsbranschen
Ämnesreportrar
Journalisternas jobb är att syna makten.
Media styr ju politiken, det finns det tusen exempel på. Men är det inte för att politikerna samspelar och i sin tur drar nytta av medierna. Ta t.ex. den berömda JanOKarlsson -pudeln. Först kritiserad för oegentligheter med allmänna medel. Sedan stöddig mot journalister. Sen ber han journalisterna underdånigt om ursäkt för att han varit stöddig mot dom. Och vips var pengagrejen glömd. Skicklig spinn må man säga.
Den politiker som vill vara starkare gentemot media kan nog vara det men då får han/hon nog göra lite avkall på sin möjlighet att styra media.
Men det här med konsekvensneutralitet som helig princip ... i vilket land lever du? Av det som publiceras så ser man framför sig bara en massa personer som tänker precis tvärtom. Ständig vaksamhet på konsekvenser för nåt som ska omhuldas, eller ska rackas ner på. Det är ju dagens journalistik i ett nötskal; omhulda eller racka ner. Men det gör dom väl av eget ekonomiskt intresse och framförallt att vara populär vid trekaffet. Så det är mänskligt. Men konsekvensneutral journalistik, var hittar du den nuförtiden?
#9 perper...politiken styr media.
På SJAB producerades 3 nr av gratistidningen Kupé med tre olika första sidor på Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Philipa Reinfeldt. Ett sånt fullständigt uppenbart beställningsjobb av Ulf Adelsohn/Jan Forsberg för att lansera dessa nyliberaler som "vanliga människor".
Jag reagerade till Maud Olofsson och frågade efter om detta ingick i Forsbergs uppdrag att politisera företaget...
"Vi har dessvärre ingen möjlighet att i detalj kommentera de frågor och synpunkter som finns i ditt brev.
Stockholm i mars 2010
Med vänlig hälsning
Sophia Busk"
Dom hade dessvärre ingen möjlighet...
Inte ett månadsbrev, inte ett SJ-Nytt utan att Forsberg och hans chefer hyllade marknadsekonomin och "den fria konkurrensen".
Det finns ingen som bryr sig om detta, inte ens Lars Ohly, vänsterpartiet, som ju var den som först borde dyka upp på tidningens förstasida som gammal tågmästare.
I lanseringen av moderaterna som "arbetarparti", "folkligt parti" är det naturligtvis oerhört betydelsefullt att gänget lanseras genom dessa kanaler, ständiga hyllningstal och genom att ligga lättillgängliga som gratisnummer på tågen.
Hela spelet bara stinker av äckel och Forsberg själv lyfter 7 miljoner om året för besväret, samt 40 miljoner i pension.
Att sen SJAB går åt helvete saknar betydelse, så länge hyllningstalen till marknadsekonomin viner som en piska över personalen.
Så å ena sidan har vi dreven å andra sidan den spekulativa propagandan som man kommer överens om via nätverken, frimurarorden, golfklubben etc.
Nu tror jag inte ett ögonblick att ”gladiatorjournalistiken” hotar demokratin mer än fotbollshuliganism hotar sporten. Båda blir visserligen extremt synliga när det sker.
Det handlar egentligen inte om ”gladiatorjournalistik” eller ”drevjournalistik” utan journalistisk anarki (ska inte förväxlas med anarkism) precis som fotbollshuliganer är sportens anarkister. Det som kännetecknar ett anarkistiskt synsätt i den meningen är just att man driver sin ståndpunkt helt utan hänsyn till andras förutsättningar med att utnyttja informationskaos (journalister) eller ordningskaos (huliganer).
Taktiken går ut på att inte vilja reda ut konsekvent det som verkar kaotiskt utan tvärtom att man utnyttjar det till att framhäva sin subjektiva ståndpunkt. Karakteristiskt är också att när kaoset har upphävts för gagn för ordning så blir anarkins aktörer osynliga igen. De utmärker sig inte så mycket för sitt tidigare ställningstagande och mår bäst av att inte bli påtalade för sin roll i det inträffade. Folket kan nog uppfatta denna ombytliga retorik och inte påverkas av det i det långa loppet.
Men det verkliga hotet mot demokratin är att systemet utvecklar kritiklös moralparalys! Detta ska inte förväxlas att man inte ser saker och ting men den offentliga debatten blir paralyserad att kunna diskutera ämnen som uppfattas som moralisk för känsliga. ”Rasist” används idag exempelvis till att paralysera motståndarens retorik moraliskt och även om man ser ett negativt fenomen så vågar man inte tala om det om man inte vågar bli stämplad som rasist. Det finns naturligtvis sådana som föga bryr sig om vilka tillmälen de får men de har inte mycket att förlora heller. Moralparalysen drabbar endast dem som har mycket att förlora. Detta leder till skendemokrati.
Skendemokratier börjar tala om demokratiska principer i en moralisk bemärkelse för att kompensera sin tandlöshet och kamouflera sin bristande auktoritet, dvs man höjer det moraliska värdet i de demokratiska idealen så att de till slut börjar likna trossatser precis som i religion. Man ställer inte längre frågan om deras meningsfullhet utan de är alltid det bästa som finns.
Däremot visar praktiken något helt annat att en demokrati visst kan bli dekadent såsom i Grekland. I Grekland råder det kompakt skendemokrati som har yttersta ansvaret men folkanarkismen (återigen bår inte förväxlas med anarki även om dessa fenomen är nära besläktade) har den yttersta makten. Folkviljan när den kan skada själva demokratins legitimitet är fullbordad folkanarki. Nu ska grekerna folkomrösta angående villkoren för ytterligare stödlån till Grekland. Om svaret blir nej så tror jag inte alls att grekerna förstår konsekvenserna ens för sin egen del även om de kan strunta i vad vi andra tycker…om vi nu inte tar hela deras skenekonomi (produkten av skendemokrati) på vårt konto.
Vi kommer att se samma utveckling i de övriga demokratierna i Europa om vi inte återgå ”back to basics” vad demokrati är, nämligen ett styrelseskick och inte moralfilosofisk värdegrund. Moral är nämligen trots allt färskvara påverkad av kortsiktighet och populism. Demokrati, folkstyret ska däremot vara en garant för stabilitet, motsatsen till kaos och folkanarkism.
Detta skulle förutsätta en seriös debatt angående vart vi är på väg men pressen är fylld av fjantjournalistik (som nog är större fara än drevjournalistik) som appellerar till ren sentimentalitet i en direkt kollisionskurs med rationalitet.
Det ser dystert ut med tanke på att vi lättkränkta svenskar är ju exponerade för sådan fördummande fjantjournalistik.
Han verkar vara ovanligt hederlig för att vara politiker. Gödselspridarna har haft mer en ett halvt år på sig att gräva i hans gödselstack utan att hittat mer en det går att spola i toaletten. Till skillnad från lantbrukaren gräver gödselspridaren alltid i andras gödselstack för att sprida gödseln på gator och torg. Allmänheten uppfattar dem som journalister. Men det finns en avgörande skillnad. Gödselspridaren är mästare på att krydda så att stanken av den anrättade avträdet får önskat effekt.
Vi som mediekonsumenter bör nog lyfta näsan lite högra upp för att stanken inte ska förleda våra sinnen.
Åter till Juholt. Som ledaren i NWT 2011-10-27 så målande beskriver om ”nostalgisk vänsterretorik” för det osökt tankarna till Karl Gerhards överklassdam som förfärad upptäcker ”det har kommit en katt bland hermelinerna”. Nåja katten har fått en meriterad dressör. Vi får hoppas att denne kan får pli på en katt även om katten råkar komma från landsorten.
#11 Christofer Catilan..."Nu ska grekerna folkomrösta angående villkoren för ytterligare stödlån till Grekland."
Det är väl bra! Det är väl demokrati - folkets makt.
Tänk om det inte alls är så att skulden tillhör Grekerna?
Tänk om det är så att den 12-åring som anses ha en skuld inte har en aning om vad man pratar om och att denne 12-åring inte en har en standard som är i närheten av motsvarande 12-åring i t ex Medelpad. För det kan väl inte bara vara så enkelt att man trycker upp en skuld i ansiktet på folk och påstår att den är deras?
Islänningen väcktes bara rakt av med en skuld på 1,5 miljoner.
Men skulden kanske inte tillhör henne eller hennes 12-åring, som också fick en skuld!
Tänk om det är så att skulden tillhör någon annan och att systemet möjliggjort att skulden läggs på 12-åringarna.
Var finns pengarna?
Grekerna gör helt rätt och vi måste alla gemensamt leta upp vems skulden är. Det enda vi vet hittills är att skulden inte tillhör några 12-åringar och det är ju alltid en början.
Det massmediala fiaskot i denna fråga är att man inte vidgar sitt tunnelseende och jagar de skyldiga, utan att man jobbar med att Greker m fl äger skulden.
I USA vet Warren Buffet att det är han som äger skulden (en ledtråd!)
#14 Alf Carlsson – Kommentar: ”Var finns pengarna?”
Precis som de flesta vet så brukar vi kalla pengar som likviditet och det gör vi inte alls utan orsak, det är inte alls någon ordlek eller skenbar symbolism utan en högst verklig liknelse på ett fenomen som pengar just delar med andra flyktiga vätskor som vatten.
Vi kan inte peka ut vilket håll vattnet tar vägen när det avdunstar och när vattnet kondenserar så vet vi inte heller exakt varifrån det kommit. Vi kan bara härleda men inte peka ut ett exakt läge. Så är det med pengar. Vattnets flyktighet och vart det tar vägen beskriver inte behållarens egenskaper utan vattnets. Men behållarens egenskaper måste beskrivas utifrån dess förmåga att hindra avdunstning, dvs hindra att det tar vägen någonstans obemärkt och utan att göra nytta.
Grekland kan inte beskrivas med att pengarna är som likviditet och försvinner och vart de försvinner utan Grekland måste beskrivas utifrån dess förmåga att hålla tillräckligt tätt om pengarna utan att det leder till ebb i statskassan.
Grekland som stat är som en damm: tillflödet till reservoaren har varit mindre än utflödet och nu står reservoaren tom. Kraftverket har fått jobba mer än vad tillflödet skulle ha tillåtit samtidigt som många små privata aktörer har tappat sitt eget vatten, borrat tjuvhål i dammen till sina egna vattenmöllor.
Som svar på din fråga: vattnet rinner mot den stora monetära oceanen och det är endast den globala ekonomins sol som får det avdunsta och slutligen bilda moln som kan skapa regn även över Grekland :-)
Och så löd den sagan!
#15 Christofer Catilan...min herre visar upp litterära kvalitéer. Det glädjer mig oerhört. Bildning är tyvärr en bristvara. Måhända en liten komplettering av den ekofilosofiska betraktelsen skulle kunna var en delbetalning på en givande fortsättning?
Jag språkade med min gamle vän Warren i USA. Han sa att det var han och de andra miljardärerna som ägde den amerikanska statsskulden och det kan ju vid en första betraktelse verka mycket märkligt, men alls inte.
Köpmän har en benägenhet att antingen betala den producerande för lite eller ta för mycket betalt av den som köper. Det som kallas "värdet" har blivit en ytterst flytande historia. När t ex Sophia Arkelsten skörtar upp nån stackars familj i Stockholm och tar 600 000:- mer för en lägenhet, än vad hon gett några månader innan, så är det inte själva lägenheten man betalar för, utan bristen på lägenheter. Detta gör att själva synen på värdet får en väldigt konstig vinkel. "Att betala för något som inte finns".
Då uppstår frågan: Är det den unga familjen som överlånat 600 000:- och därmed finansierar Sophias privata konsumtion, som har skulden eller är det rentav Sophia Arkelsten som faktiskt är den som har pengarna.
Ja, jag vet. Juridiskt är det det unga paret som har skulden. Nyliberalismen har skapat villkoren och lagarna på det sättet.
Beakta då att lägenheten faller i pris till kanske hälften, från 4 miljoner till 2 miljoner. Lägg därtill att det ekonomiska trycket på den unga familjen skapar sån oro att man inte längre känner sig bekväm i de familjeliga plikterna och paret delar på sig. Då uppstår en skuld för var och en på en miljon. Båda två har en skuld på var sin miljon, men man har inget, man äger inget, man har bara en skuld.
Samtidigt kommer Sophia körande i sin nyinköpta Volkswagen Passat, med rattmuff som pappa bidragit med. Utan att på något sätt ha tillfört något som helst värde, tutar hon till på det unga paret och undrar hur man trivs i lägenheten. Hon vet ju inte att dom sålt den, så dom rycker bara på axlarna och Sophia kör vidare till Gyllene Freden för ett skrovmål, nyktert nersköljt med ett glas riktigt gott kranvatten. Med is.
Tänk om det är så att det unga paret plötsligt kommer på att det är ju Sophia som har deras pengar.
Tänk om det är det som grekerna har gjort och att man nu vill att de som antingen betalat för lite i lön eller tagit för mycket betalt för sina varor helt enekelt får betala tillbaka mellanskillnaden.
Tänk om hela Europa kommer på det, så som man kommit på det i Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien etc.
Fundera på det. Tänk om det inte finns en "monetär ocean", utan att det sitter människor av kött och blod, som Sophia Arkelsten och Warren Buffet, som låtit klä ut sig till en monetär ocean av en helt igenom och totalt oduglig samling ekonomer och ekonomijournalister, som inte fattade något igår och som inte kommer att fatta något imorgon eller överhuvudtaget.
Den Nordafrikanska våren är inget annat än att man tagit upp jakten på dom som tagit för mycket betalt eller betalat för lite i lön och jag tror att Grekerna också har börjat sin jakt och jag tror att Italien väntar runt hörnet.
Jag tror inte det är alldeles självklart vem det är som sitter på skulden och nu senast i Libyen så blev det väldigt tydliggjort.
Fundera på det.
Jag säger inte att jag har rätt, men jag har definitivt inte fel.
Grekerna vill helt enkelt inte betala Sophia Arkelstens Volkswagen.
Ein volkswagen muss man haben, dann weiss man, was man hat...
...men att inte sätta in ett eget värde, utan köpa den med hjälp av ett bristtillstånd på en bostadsmarknad är hela den ekonomiska krisens grundläggande problem.
(Detta tycker naturligtvis inte Sophia, som istället fräser om hur Juholt ska finansiera några hundralappar extra i A-Kassa.)
Fundera. Ta tid på dig.
Jag tror jag fått upp ett spår här och att den grekiska folkomröstningen inte är så tokig trots allt. Att kapitalägarna (de skyldiga) gapar och skriker och sänker börserna med några procentenheter saknar naturligtvis, och i ett demokratiskt perspektiv, helt värde.
Och det är just demokratin som står på spel här och det vet grekerna.
Och det borde vi också veta.
Jag hörde att Grekland hade 40% ungdomsarbetslöshet och att deras mest offensiva ungdomar nu börjar lämna landet som fria EU-medborgare. Det innebär att landet brandskattas på sina duktigaste människor.
Överhuvudtaget så är just ungdomsarbetslösheten ett enormt problem. Men problemet är större än så. Det är ungdomarna som ska försätta sig i ett livslångt slaveri när man köpper pensionärernas bostäder. Pensionärerna ska inte bara försörjas utifrån något slags sparande, man ska också försörjas genom att man lämnar sitt ägande, vilket i sammanhanget kan få själva pensionen att framstå som ett skämt. Man kan inte tala om pensionärer som en homogen grupp, däremot de pensionärer som suttit i ledande positioner och styrt besluten mot dagis, skola, skolmat, egna hem, statlig ränta och slutligen avskaffande av arvs- och gåvoskatt så att svineriet kan gå i arv, är en egen apterad social bomb. 40-talisterna har verkligen berett hela vägen ända in i husbilen och arvet för sin egen räkning och låter dagens ungdomar betala kalaset och framtidens barn, som ska ta hand om t ex det kärnkraftsavfall som håller värmen idag.
Lyfter man på pensionärslocket så hittar man allt från statligt subventionerade bostäder på 50-talet och framåt, som sen dyker upp på en marknad som gör de redan gynnade många gånger om till multimiljonärer. Inte för att man på något sätt gjort sig förtjänta av detta överflöd, utan därför att man hela tiden anpassat systemet till att gynna denna 40-tals generation.
I toppen sitter den värdigaste representanten av dom alla: Curt Persson, f d ordförande i Statsanställdas Förbund, som skrev upp de statliga pensionerna från 60 till 65 år, samtidigt som han själv gick i pension vid 57, "av rättviseskäl". Nu sitter han som ordförande för PRO och fortsätter sitt arbete för sin grupps privilegier.
Det är dessa förhållanden som utgör den ekonomiska krisen och "ungdomarna" kommer på sikt inte att vilja låta sig förslavas.
Den "monetära oceanen" utgörs i det här fallet av 40-talisterna.
...så det finns många drev kvar och det är ytterst märkligt att denna privilegiegeneration får vara ifred när man är på väg att begrava välfärdsstaten med sig själv, efter att ha slagit ungdomsgenerationen i bojor.
Det hela lär ha att göra med övervikten av sympatier för miljöpartiet och vänsterpartier bland journalisterna. I kombination med vinstintressen.