En riktig journalist är en äventyrare

Vad gör en världsreporter? Ja, därom kan jag berätta, ty jag var med. En världsreporter sliter ut sitt AmEx-kort ( räkningen betalas av Tidningen) och flyger dit det händer, gärna första klass, men ibland tillsammans med soldaterna, som den där gången i Chile....nej, det tar vi en annan gång. Krig, statskupper, filmstjärnebröllop - han är där. Vackra kvinnor kysser han (med stor förtjusning) och ibland måste han ducka för kulor, granater (eller vackra kvinnors mäns knytnävar). Hans liv är fyllt av romantik och spänning: han l e v e r.

Okey, jag överdriver. Fast inte särskilt mycket. På hösten 1956 stod jag faktiskt uppklättrad på en stege i Budapest och sågade med en bågfil på Stalins jättelika gjutjärnsstövel. Runt statyn vimlade det av människor som viftade med trasiga flaggor - ja, man hade rivit bort hammaren och skäran. Alla jublade, många sjöng, skrattade och kramade om varandra, ty nu var man FRI! Åt helvete med kommunismen... Fast sen gick det ju...
...nej, vi tar det där också en annan gång.

Min uppgift, där i Santiago, där i Budapest, där i New York, Washington, Tokyo , Beijing eller Helsingfors, mitt jobb var att rapportera, alltså berätta om vad som hänt (om det hänt något), hur det såg ut, vad folk sa och vad alltsammans betydde. För dem. För folk omkring. För oss själva.

Jag måste, som Christopher Isherwood, vara en kamera. Jag skulle ta och framkalla bilderna, men också (återigen precis som Isherwood) tänka igenom dem och berätta vad de betydde. Berätta...
Precis det Tintin i n t e gör...

Reportern, antingen han skriver om världen eller det kommunala i Oskarshamn, måste berätta, alltså i god tid sluta lyssna, titta och uppleva för att sätta sig bakom ordbehandlaren (längesen man såg en skrivmaskin!) och skriva. Alltså organisera sånger, klanger, ljud och oljud, ta fram det väsentliga och förvandla det till bokstäver, ord och meningar. Någonstans i bakhuvudet snubblar frågorna över varandra. Frågor som: Hur mycket av min egen upplevelse bör jag förmedla? Vad är egentligen v i k t i g t? Objektiv kan jag inte vara (det kan ingen) men hur bär jag mig åt för att ge ett r ä t t v i s t intryck? Bör jag försöka skriva så könlöst som möjligt eller bör jag tvärtom markera vad jag själv känner, så att läsaren får lättare att själv ta ställning?

Nej, man sitter naturligtvis inte och ältar frågor av det slaget när man jobbar med sitt knäck. Snarare är det väl så att frågorna finns där i bakgrunden - och m å s t e finnas där - hela tiden. Journalisten måste vara öppen, nyfiken och vetgirig. Han/hon måste u p p l e v a, känna och ta ställning och fånga alltsammans i ord. Berusande och underbart, men också svårt och ibland plågsamt...

Har jag gråtit någon gång över skrivmaskinen?

Javisst: när jag rapporterade om min ungdomshjältar som låg där sönderskjutna och döda längs med Budapests boulevarder...Av glädje också, flinande och lipande på samma gång när Muhammad Ali gick på som värst. Livet är en personlig upplevelse, fyllt av känslor och - ibland - berusning...

Men nog av det.

Man sitter i Saigon och måste l ä m n a, vilket betyder skriva sin artikel för dagen och sen se till att den kommer till Stockholm, en gång i tiden - före den välsignade telexen - per telegram (som tog ett dygn!). Bilder och känslor dansar ringdans i skallen och helst skulle man gå ner i baren (där det alltid finns gott om kollegor). Helst - men nu måste man skriva. Vad är då viktigast att tänka på?

Jo, på Dig, läsaren och läsarinnan. Vietnams färger, klanger och ljud får finna sig i att hamna i bakgrunden. Istället måste jag tränga in i vardagens Sverige. Hur stora kunskaper har den vanlige läsaren, han/hon som jag jobbar för? Hur stort är intresset? Gör jag mig bara löjlig om jag använder så starka ord som jag själv känner? Jag vill ju lyfta läsaren hit - till dofterna, myllret och passionerna - men hur i helvete gör jag det?
Svar: vet inte.

Men försöka måste jag ju. Inte bara för att jag har betalt för det (även om det spelar in) utan därför att jag v i l l att läsaren/läsarinnan ska förstå, att knäcket ska ge någonting. Det låter säkert tramsigt, men länge, i många år, satt jag där i Saigon (eller var det nu var) och tänkte på killarna vid kiosken intill järnvägsstationen i Slöinge (ja, jag föddes där, vilket roat många). Jag tänkte på killarna, vad de brukade snacka om, hur de varit skolan, hur mycket de egentligen visste om världen och krig och konflikter långt borta. Jag valde bort, förenklade och rätade ut för snåriga meningar. Jag ville - förlåt om det låter högfärdigt! - göra både läsarna och platsen där jag befann mig, skeendet där, r ä t t v i s a.

Spelet är, som den som orkat läsa ända hit säkert förstår, komplicerat och känsligt. Det är lätt att villa bort sig och misstag gör man.

Till mitt försvar kan jag bara säga att jag gjorde så gott jag kan.

Ulf Nilson (11 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40442

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack Ulf Nilsson för ett doft- och smakrik referat av din verklighet. Jag har alltid haft stort nöje av dina reportage genom åren.

Mvh
Christina

Permalänk | Anmäl #1 Christina Lundqvist, 2011-10-27, 14:18

Tack Ulf uppskattar verkligen dina artiklar di talar alltid klar språk. Du har även svarat på ett par mail jag sänt dig gjenom åren det visar att du bryr dig on oss läsare.

Tack igen

Peter Törnquist

Permalänk | Anmäl #2 Peter Tornquist, 2011-10-27, 15:27

Sällar mig till beundrarskaran. Det är härligt när integritet och kunnande går hand i hand.

Permalänk | Anmäl #3 Jan Wiklund, 2011-10-27, 19:37

Jag har uppskattat det du författat genom åren ...
Du har naturligtvis varit lyckligt lottad på så sätt att du verkat i en tid när en journalist var en journalist och inte tvingad att vara ett lydigt redskap åt etablissemanget.
Det måste vara enormt frustrerande att behöva vinkla, förtiga och ljuga mot bättre vetande för att få vara kvar i sitt skrå ...
Personligen förstår jag inte att det är värt det. Jag hade aldrig klarat av det, men jag vet inte om man ska man beundra eller förakta dem som lever i en lögn?

Permalänk | Anmäl #4 leif w-n, 2011-10-27, 21:13

Ulf Nilsson tillhör den svunna skara av journalister som kan stava, skilja på VAR och VART, DE och DEM. Dessutom sätta samman meningar med intressant innehåll utan särskrivningar. Sådant är vi inte bortskämda med idag.

Permalänk | Anmäl #5 Elisabeth Hammarberg, 2011-10-28, 06:04

#5 Elisabeth Hammarberg:

"Ulf Nilsson tillhör den svunna skara av journalister som kan stava, skilja på VAR och VART, DE och DEM. Dessutom sätta samman meningar med intressant innehåll utan särskrivningar. Sådant är vi inte bortskämda med idag."

Så avslutar Ulf Nilsson sitt stycke:
"Till mitt försvar kan jag bara säga att jag gjorde så gott jag kan."
Rättelse
-Till mitt försvar kan jag bara säga att jag gjorde så gott jag kunde.

"Han/hon måste u p p l e v a, känna och ta ställning och fånga alltsammans i ord. Berusande och underbart, men också svårt och ibland plågsamt..."
Rättelse.
-"Han/hon måste u p p l e v a, känna och ta ställning och fånga alltsammans i ord, berusande underbart, men också svårt och ibland plågsamt..."

Nej, Ulf Nilsson gärning för journalistiken är som Trubadix gärning för musiken. Jag har aldrig sett honom föda en tanke värd att reflektera över, snarare har hans gnäll legitimerat tidningen att man "minsann visst då släpper fram kritik". En samhällskritisk kuliss som piggar upp språket med lite vulgaritet och lite svordomar här och där, men ideologiskt tunn som ett rispapper.

Permalänk | Anmäl #7 u_17443, 2011-10-28, 12:43

Jag är så glad att TinTin och Kapten Haddock och alla andra i denna fantastiska historia är män (utom möjligen hunden Milou och operasångerskan Casafiori)... Regissören är Steven Spielberg. Det känns uppeggande enögt och uppkäftigt i vår kvoterade värld. Pojkar i alla länder och alla åldrar - förena er!

Permalänk | Anmäl #8 Jan Wiklund, 2011-10-30, 21:07

Meh.

Hela artikeln känns som ett stort "så fick han det sagt också".

Sen undrar jag vad alltihop har med Tintin att göra.

Permalänk | Anmäl #9 u_18627, 2011-10-30, 21:10

#9 Eric Brand. Men Eric då... Det vet du väl att TinTin var (är?) en världsreporter av rang. Nästan som Ulf Nilsson, men bara nästan.

Permalänk | Anmäl #10 Jan Wiklund, 2011-10-31, 15:27