Dags att göra uppror mot rektorsdiktaturen

Akademiska högtidstal har sällan varit så förljugna som i vår tid. Den som säger akademisk frihet menar ökad rektorsmakt. Den som nämner autonomi menar en verksamhet som styrs oberoende av sina utövare. Den som talar om forskningen som innovationsmotor menar att den måste bevisa sin nyttighet.

Under matta applåder fortgår förfallet av akademin. Den styrs inte längre efter professionella kriterier utan efter kommersiella och politiska. Den kollegiala sammanhållningen är en chimär; i själva verket har akademikern övergått från att vara fri yrkesutövare under eget professionellt ansvar till att bli underställd arbetskraft som när som helst kan fråntas sin anställning.

Därför applåderna, ehuru räddhågade, därav den uteblivna kritiken och självrannsakan på våra högre lärosäten. Den akademiska republiken har förvandlats till en kuvad hjord som varje år ber om medel för att kunna fortsätta bedriva forskning och utbildning. En universitetsledare företräder inte mera verksamheten, hon kontrollerar den - en polito-byråkratisk chef som av huvudmännen satts att utöva administrativ makt.

Autonomi i högskolans värld tar inte sikte på individen, den enskilda forskaren och läraren, utan på institutionen. Ökat oberoende för institutionen, det vill säga högskolan, innebär större möjligheter för en universitetsledning att göra litet som den vill. Reglerna blir färre, tänjbarare; organisationsförändringar ska gå smidigare att genomföra, liksom ekonomiska omfördelningar.

Den högt kvalificerade personalen avkrävs ständiga bevis på sin produktivitet och beställsamhet. Budgetprocesser avlöser utvärderingar och utvärderingar följs av medelsansökningar. Allt mer tid tas från intellektuellt och kreativt arbete. Kraven på prestation höjs, frestelsen att fuska och bättra på resultaten kan bli övermäktig, som i fallet med den brottsdömda danska stjärnforskaren Milena Penkowa. (Beträffande dagsläget i denna följetong, se cover-storyn "Sikken redelighed", Weekendavisen 14-20/10 2011.)

Riktigt originella tänkare - vad man tidigare kallade kufar, särlingar - måste i en sådan organisationsmodell uppfattas som en ren belastning. I Oslo avskedades nyligen för första gången sedan kriget en professor, Anver Nedkvitne, framstående expert på nordisk medeltid, för att han uttalat sig vasst om chefer och kolleger. Kränkta kände de sig, potentaterna. Någon forskningsfrihet fanns inte att värna.

Professorsmakt - att en enda person skulle styra och ställa över forskning och utbildning inom ett helt ämnesområde - kunde inte gärna upprätthållas på ett massuniversitet där antalet lärare och studenter hela tiden svällde. Där krävdes någon form av arbetsfördelning, samråd, erfarenhetsutbyte. Men vad fick man?

Det som nu håller på att skapas i den svenska högskolan är en rektorsdiktatur. Rektor har inte mera mandat underifrån utan ovanifrån. Hon utpekar i praktiken sin egen styrelse som hon inte är ansvarig inför. Hon anställer och avskedar ämnesföreträdare som inte mera är oavsättliga. En rektor har blivit som vilken företagsledare som helst (och omger sig gärna med sådana i sin styrelse, där verksamheten själv befinner sig i svår minoritet). När slopas kravet på att hon ska vara akademiskt meriterad?

För personal som vill göra sitt jobb och utföra sitt arbete inom ramen för fungerande institutioner har detta blivit en belastning. Godtycke och ryckighet är numera förväntade inslag i den svenska högskolans vardag. När kommer nästa organisationsförändring? Kommer den professuren att kunna återbesättas? Hög ovetskapsfaktor tär på det kollektiva förståndet.

Den svenska högskolan går åt fel håll. Autonomi i festtalen svarar ofta mot övergrepp i praktiken. Vad vi bevittnar är en politiskt styrd process. Inga inblandade har velat den. Nästan inga har gjort motstånd mot den. Ett riktigt akademiskt uppror vore hälsosamt och framsynt.

Anders Björnsson (27 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40400

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ja, Anders Björnsson, och exakt hur menar du att man ska kunna bli framgångsrika? Genom anslag utan resultatkontroll?

Vilka andra sektorer i samhället har "akademisk frihet", dvs förmånen för personalen att kunna loda runt år efter år utan prestationskrav?

Högskolevärlden är en del av samhället och måste styras aktivt av sin ägare för att uppnå resultat som all annan verksamhet.

Att behöva motivera sin existens är inget "övergrepp" utan en helt normal process som allt annat i samhället utsätts för dagligen. Varför ska akademikerna ha en skyddad verkstad?

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-10-27, 12:38