Identitetskrisen inom den svenska politiken rör fler partier än S

Omvärlden har förändrats och med den även Sverige. Folkhemmet är inte vad det en gång var sedan den svenska industrin genomlevt väldiga förändringar sedan storhetstiden under 1950- och 1960-talen. Idag är det svårt att tala om ett arbetarparti eftersom tillverkningsindustrin genom omvärldens förändring blivit mindre i Sverige än vad tjänstesektorn idag är. Sett till löneutvecklingen tjänar även en kvalificerad industriarbetare ofta bättre än en tjänsteman med akademisk bakgrund. Moderaternas flytt mot den politiska mittfåran har även detta gett socialdemokratin bryderier. Som verksam inom produktionsindustrin och därtill fackligt aktiv är det undertecknads erfarenhet att det inte längre är synonymt att rösta på Socialdemokraterna trots att man är löntagare på ett industrigolv, jag själv är ett sådant exempel. Bildningsnivån bland den svenska arbetskraften är även den ur internationellt hänseende väldigt hög. Exemplen vid min egen arbetsplats är många hur utbildade akademiker har oerhört svårt att hitta jobb som de är utbildade för, i synnerhet i en stad med ett lärosäte såsom Umeå som därtill har ett väldigt stort geografiskt upptagningsområde. Därigenom så är den traditionella arbetaren idag inte en homogen grupp med företrädelsevis socialdemokratiska väljarsympatier utan en i högsta grad diversifierad grupp.

Att i detta läge försöka trampa vatten och fortsätta i de vana hjulspåren verkar uppenbarligen inte slå särskilt väl ut för socialdemokratin. Likväl finns det idag traditionella ståndpunkter som i tider av uttalade högervindar är väl värda att slå vakt om, i synnerhet vad det gäller arbetsmarknadsfrågor där tryggheten i den enskildes anställning är ett tydligt och skriande exempel. Idag är bemanningsföretagen en oerhört lukrativ bransch på frammarsch och som facklig företrädare är undertecknad, min borgerliga politiska hemvisst tilltrots, inte odelat positiv till denna utveckling. Inom den mer kunskapsintensiva tjänstesektorn där kan bemanningsföretagen onekligen ha en positiv inverkan för att driva på vidareutbildning och ge personligt driv för enskilda individer samt skapa förutsättningar för tillväxt. Inom den mindre kunskapsintensiva tjänste- och tillverkningssektorn däremot är jag mycket skeptisk till bemanningsföretagen. Vilket förhandlingsläge har en lågutbildad, icke fackligt organiserad ung människa med liten tidigare arbetslivserfarenhet gentemot sin arbetsgivare? Svaret är mycket litet. Min personliga erfarenhet är mångfaldig hur mindre seriösa aktörer agerar med dessa på arbetsmarknaden svaga individer och med den erfarenheten i bagaget ställer jag mig sålunda mycket tveksam till att gynna bemanningsföretagen inom denna sektor. Sedan kan frågan ställas om denna ståndpunkt är att anse som strikt socialdemokratisk?

Men det är uppenbarligen inte enkom Socialdemokraterna som lider av en identitetskris. Moderaternas flytt mot den politiska mittenfåran, bl.a. försvarar Moderaterna åtminstone i viss utsträckning den svenska modellen på arbetsmarknaden, har i hög utsträckning marginaliserat de traditionella mittenpartierna som istället positionerat sig till höger om Moderaterna. Detta faktum är påtagligt med Folkpartiet och Centern där man nu exempelvis driver på hårt för särskilda ungdomslöner och förändringar i LAS. Detta är lite anmärkningsvärt då dessa båda partier, i synnerhet Centern, tidigare profilerat sig som småfolkets parti. Moderaternas förändring har med andra ord i mångt och mycket övertagit de tidigare liberala partiernas ideologiska territorier och i förlängningen ställt dessa i en identitetskris, märkbart så för Centerns vidkommande.

Då jag själv är hemmahörande i det senare partiet är det inte utan skepsis som jag under Maud Olofsson ledning sett hur partiet markant hamnat avgjort längre åt höger. För undertecknads del representerar Centern traditionellt sett småfolket vilket inte velat foga sig under vare sig socialdemokratin eller för den delen den politiska högern. För mig har Centern varit landsbygdens parti, egenföretagarens parti samtidigt som man varit ett parti som värnat om samhällets grundskydd för den enskilde individen. Idag är jag osäker vilka man egentligen förutsatt sig att representera? Att nå upp i 16% av rösterna som målet en gång var är föga realistiskt, det må ha varit en annan sak under Fälldins dagar, men så ej idag. Istället har partiet gått kräftgång i de senaste valen. Sålunda bör istället frågan ställas om man inte får finna sig rollen att vara ett småparti, ett småfolkets parti, ett parti som de facto värnar om landsbygden, om fördelningspolitik och om miljöpolitik och social trygghet ur ett borgerligt perspektiv?

Folkpartiets senaste utspel att sänka skatterna och hårt driva frågorna om ungdomslöner är ur allianshänseende tveklöst dubiöst. Vilka nya väljare skall man appellera till? De traditionella vänsterväljarna lär näppeligen tillskynda utan istället torde man kannibalisera på högerfalangerna inom de övriga borgerliga partierna. Gynnas en fortsatt borgerlig regering av detta månne?

Diskussionen om särskilda ungdomslöner kan jag, i egenskap av fackligt förtroendevald, heller inte undgå att reflektera över. Det finns i dagsläget inget som indikerar att dylika skulle ha några större positiva inverkningar på sysselsättningsgraden. Tvärtom kan man istället anta att löneläget kommer att pressas ned för löntagare generellt sett. Eftersom vår ekonomi drivs av konsumtion är det sålunda läge att fråga vilken effekt detta kommer att ha om stora delar av befolkningen inte har råd att konsumera i samma utsträckning som tidigare? Är tanken att höginkomsttagarna skall täcka upp konsumtionsbortfallet genom att öka klyftorna i samhället?

Att förändra LAS försvagar utan tvekan löntagarna på arbetsmarknaden och destabiliserar också den traditionella svenska modellen på arbetsmarknaden, en modell som skapar stabilitet och långsiktighet, något som såväl Moderaterna som Socialdemokraterna också står fast vid. Min fråga är då vad Folkpartiet och Centern hoppas att uppnå med sin ideologiska flytt åt höger på detta område? Klart är att det inte gynnar Alliansen. Med Moderaterna som massparti och med fortsatt positionering ut mot höger för Fp och C är det frågan vad för existensberättigande de senare har i längre perspektiv? Det är föga konstruktivt att ha som intention att värva röster från Moderaterna om syftet är att ha en fortsatt borgerlig regering.

Istället behöver i synnerhet Centern finna sin traditionella roll som mittenparti som kan appellera till socialdemokrater på högerfalangen inom SAP. På det sättet kan partiet verka för en fortsatt borgerlig regering samtidigt partiet självt kan växa och framförallt också värna om de traditionella kärnvärdena och om småfolket. Den svenska politiken är vilsen.

Dennis Andersson (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40196

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Utmärkt artikel som borde ha fått betydligt mer uppmärksamhet.

Vi rekryterade och deltidsarbetslösa kommer absolut att minska konsumtionen och ställa oss utanför ekonomin så ofta som möjligt. Vi gör permanentboende i fritidshus som ägs av föräldrarna eller flyttar ihop med vänner, men vi kan aldrig låna och skulle heller inte ta risken. Priset på mindre attraktiva boenden i Stockholmsområdet kommer nog att rasa först.

Permalänk | Anmäl #2 Karl-Johan Lundberg, 2012-05-07, 09:49