Det långa maktinnehavet bäddade för S-krisen

Det förvandlingsnummer som vi under några år bevittnat på den svenska politiska scenen är minst sagt hisnande. Först Moderaternas byte av den gamla slitna högerkostymen till ett socialliberalt mode, som en betydande del av landets befolkning känner sig bekväma med. Sedan Socialdemokraternas rejäla dikeskörning till följd av såväl röd-grönt samarbete som avpolletteringen av Mona Sahlin och den famösa Juholt-affären.

På meritlistan har Socialdemokraterna framgångar som saknar motstycke i modern europeisk politisk historia. Allt sedan 1930-talet har man suttit säkert i regeringssadeln med undantag för 1976-82, en mandatperiod i början av 1990-talet samt under de senaste fem åren. Socialdemokratiska sympatisörer har intagit ledande positioner på alla tänkbara platser i det offentliga rummet, och fram till för bara några år sedan var partiet i det närmaste statsbärande med det tillhörande privilegiet att sätta dagordningen i samhällsdebatten; alla åsikter värderades utifrån en socialdemokratisk måttstock.

Ett sådant privilegium ger självförtroende men innebär också en risk att man inte ser, eller ens intresserar sig för skiljelinjen mellan samhälle och stat - eller snarare skiljelinjen mellan partiet och staten. När Håkan Juholt nyligen i riksdagen, apropå den socialdemokratiska skuggbudgeten, berättar var någonstans han vill lägga "sina pengar" tydliggörs problematiken.

En annan stötesten är att retoriken med åren klingat allt mer falskt. Tidigare, när man hade monopol på regeringstaburetterna, behärskade partiet konststycket att träda in i opposition under valrörelserna, vilket gav en känsla av engagemang och att man i själva verket kämpade mot "dom" som sitter på makten. Inför valet 2006 fungerade inte längre den taktiken.

Eller annorlunda uttryckt: När S-märkta ledare inom fack och parti efter decennier med topplöner, lukrativa styrelseuppdrag och samvaro med eliten inom kultur och näringsliv levererar traditionell klassretorik ekar det ödsligt tomt. Utnyttjar man dessutom sin upphöjda position för att roffa åt sig ytterligare fördelar faller ridån extra tungt. Det är de senaste årens många affärer - från AMF-skandalen till Juholts aktuella saltomortaler - illustrativa exempel på.

För ett parti som genom decennierna har vant sig vid att vara i störst och även besitta problemformuleringsinitiativet är det en traumatisk upplevelse när sympatisörer i stora skaror lämnar skutan och andra partier plötsligt på ett mer trovärdig sätt framför partiets gamla paradnummer.

Avståndstagandet har flera orsaker men en viktig delförklaring är väljarnas allt svagare ideologiska band. Tidigare fanns en hårdför kärntrupp inom den socialdemokratiska väljarkåren som var immuna mot skandaler och interna problem av det enkla skälet att de uppfattade sig som födda in i rörelsen. Den känslan av ideologisk tillhörighet blir allt sällsyntare. I en undersökning av Demoskop för något år sedan menade 34 procent av de tillfrågade att de saknar ideologisk grund. För gruppen under 30 år hamnade siffran på hela 50 procent.

Det förklarar i sin tur varför allt fler väljare rör sig över blockgränserna mellan valen. I det senaste riksdagsvalet bröt anmärkningsvärt många socialdemokratiska trotjänare traditionen genom att lägga sin röst på det "nya arbetarpartiet", huvudfienden Moderaterna. Ett otänkbart scenario om vi backar tillbaka tjugo år i tiden.
Det helt dominerande problemet för dagens socialdemokrati är dock bristen på idéer i kombination med osunda låsningar vid politikens roll som välgörare istället för pådrivare. Visst är det viktigt att uppmärksamma den utsatta situation som arbetslösa och sjuka befinner sig i - men inte enbart. I en klassisk socialdemokratisk idévärld betonas, parallellt med krav på solidaritet och jämlikhet, dygder som hårt arbete, företagsamhet och att göra rätt för sig. För många väljare har Socialdemokraterna förvandlats från arbetarparti till bidragsparti.

Hur ska vi då bedöma Håkan Juholts agerande under den senaste veckan? Intuitivt vill man nog svara att det handlar om ett problem på individnivå utan koppling till vare sig socialdemokratin eller det politiska systemet i övrigt. Håkan Juholt är antingen en obotlig slarver, som Mona Sahlin när det begav sig, eller också en urbota snåljåp som inte kan låta bli att lägga vantarna på en ekonomisk frestelse.

Eller finns det kanske ändå ytterligare en dimension? Kan det vara så att Håkan Juholt på grund av sin position i den politiska överklassen inte haft en susning att han gjort något moraliskt förkastligt förrän massmedia talar om det för honom, en förklaring som även skulle skingra dimridåerna kring hans oorganiserade försvarslinje?

Hur ska man annars förklara att en partiledare, med en årslön på i runda slängar två miljoner kronor, kommer på den surrealistiska idén att begära ekonomisk ersättning för sin sambos boende och trixa med diverse omkostnader? Han om någon borde ju veta att massmedia jagar korrupta politiker med ljus och lykta.
Det drama som nu spelas upp inför öppen ridå bekräftar att den moraliska kompassen snurrar hit och dit. Ena stunden talar Håkan Juholt om att regeringen medvetet ökar klyftorna genom att kasta ut cancersjuka och arbetslösa i fattigdom, medan han - en av landets verkliga höginkomsttagare - i nästa andetag begär över hundratusen kronor i bidrag för sin sambos lägenhet. Diskrepansen mellan teori och praktik kan knappast bli större.

Uriel Hedengren (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40197

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

"Sossarnas långa maktinnehav" är en myt som borgarna odlar för att försöka slippa ansvar för den socialdemokratiska politik som de själva för och förespråkar (med bl.a. världens allra högsta straffskatter mot arbete och företagande) mandatperiod efter mandatperiod utan ens en uttalad målsättning att någonsin ändra på denna sosseextremism. Borgarsossar eller sosseborgare, det är väljarens enda tillåtna alternativ (och SD är lika sossigt som de övriga).

Av de 35 åren sen 1976 har borgarna ensamt regerat 6+3+5=14 år nu. Det är 40%. Därtill har sossarna samregerat med borgerliga partier (FP och C) under ytterligare några år på 1990-talet, så maktinnehavet har fördelat sig så lika mellan sossarna och borgarna som det i praktiken är möjligt (borgare-tillsammans-sossar i år blir: 14-3-17).

De som röstade 1976 kommer att vara minst 57 år gamla i nästa val. De som försöker skyla över att borgarna för världens mest extremistiska sossepolitik, får lov att byta skiva nu. Fast det kan ju vara svårt att hitta stenkakor till de grammofoner som de använder sig ur sitt tidsperspektiv... (Och skyll inte på Vasa-ättens långa maktinnehav heller...)

Permalänk | Anmäl #2 Lars Andersson, 2011-10-17, 11:53

@ #2 Lars Andersson
Det är intressant det där med de borgerliga regeringarna, för tittar man närmare så styrde de inte ensama över mandatperioderna. Titta på åren mellan 78-79, Folkpartiet sitter ensam i regeringsställning, men sossarna stödjer dem. 1981 genomför sedan sossarna tillsammans med C och FP en skattereform som sänker regeringen när M lämnar koalitionen. 1992 när krisen är som värst går S in och gör upp med den borgerliga minoritetsregeringen om olika stödpaket. Det ska väl då räknas åtminstone som 5 år bort från borgarna och om inte läggs i sossarnas hörn placeras för sig. Det är då 9 borgerliga år.

Egentligen är enda gången som en borgerlig regering styr utan sossarna över en hel mandatperiod den mellan 2006-2010. Och det är väl därför alla talar om det statsbärande partiet att vad som än händer så kan man anta att sossarna vet vad som ska göras och ställer upp när borgarna sjabblade sig och ha ett starkt inflyttande på regeringen även om de själva inte innehöll posten.

Permalänk | Anmäl #3 Niklas Andersson, 2011-10-17, 13:54

Sossarna har haft sin tid.

Permalänk | Anmäl #4 Bo T, 2011-10-17, 15:11

Konflikten i svensk politik står inte längre mellan arbetare och kapitalägarna, utan mellan den privata sektorn och den offentliga sektorn. Privatanställda arbetare och tjänstemän samt privata företagare/aktieägare som försörjer hela den offentliga sektorn som kostar ca 50% av BNP. Den offentliga sektorns expansion är ett ekonomiskt hot mot privatanställda arbetare och tjänstemän samt privata företagre och aktieägare.

(S) har blivit partiet som är för ökade skatter och större offentlig sektor på privata arbetare och tjänstemäns samt företagares bekostnad. (S) har blivit ett parasitparti.

Permalänk | Anmäl #5 Johnny Andersson, 2011-10-17, 16:06