Hanteringen av Juholtaffären kan förlänga S-krisen

För ett år sedan befann sig den svenska socialdemokratin i sin kanske djupaste kris någonsin. Efter två raka valnederlag, historiskt låga opinionssiffror och hårda interna falangstrider lade man skulden på Mona Sahlin, precis som man efter förra valförlusten lade skulden på Göran Persson. Och så gav man sig ut på en jakt på Den Nye Ledaren, frälsaren som åter skulle lyfta partiet till den ställning som statsbärande parti man hade på fornstora dagar.

Efter en utdragen och plågsam förlossning lyckades en koalition mellan periferin och vänsterfalangen i elfte timmen kuppa fram den otippade Håkan Juholt. Inte för att Juholt var första-, andra. eller ens tredjehandsalternativet. Nej syftet var att blockera de två kandidater som då såg ut att ligga bäst till, Damberg och Östros. Koalitionen ville till varje pris undvika en partiledare som kunde misstänkas vara höger, Stockholm eller medlem i Monas gamla gäng.

Efter drygt ett halvt år med Juholt är det bara att konstatera att Den Nye Ledaren inte lyckats leverera, som det brukar heta numera. Tvärtom. Socialdemokratin befinner sig idag i en ännu djupare kris än för ett år sedan. Falangstriderna är blodigare än någonsin, opinionssiffrorna har inte lyft, förtroendet för Den Nye Ledaren når nya bottennivåer, förvirringen om var partiet står i konkreta sakfrågor bara ökar. All högstämd retorik till trots.

Man kan ha många synpunkter på - och rikta berättigad kritik mot - den drevjournalistik som drabbat Juholt. Men, det är nu den verklighet som en partiledare har att verka i och förväntas kunna hantera. Och frågan om inte det största problemet med medias granskning av Juholt är att den fokuserat alldeles för mycket på Juholts privata slarv och alldeles för lite på hans - för socialdemokratin mycket allvarligare - slarv med politik och ledarskap. Samma yviga "wheeler-dealer" mentalitet, samma "går det så går det attityd" och samma ursäkter när skottet från höften träffar fel, tycks ju gå igen på område efter område.

Juholts största styrka är hans retoriska förmåga. Han, eller åtminstone hans talskrivare, kan sin klasskampsretorik, vet hur man ska skapa drömmar om en bättre värld och hur han ska vända alliansens retorik mot dem själva. Allra bäst, för att inte säga lysande, är han när han med patos och emfas lyfter fram bristerna i alliansens politik - som nu senast i riksdagens partiledardebatt. Han fångar allianspolitikens blottor på ett sätt som verkligen biter, han vet hur man ska tala till de egna och han har onekligen lyckats skapat förhoppningar om en ny och bättre framtid inom det stukade partiet - och då i synnerhet inom partiets vänsterfalang. I talarstolen är Juholt en okrönt mästare.

Men i samma ögonblick som han ska omvandla den skickliga retoriken till konkret politisk handling då brister det. Med besked! Juholt verkar dessvärre sakna den intellektuella skärpa, den politiska kompass och den värderingsmässiga kärna som krävs för att utveckla en konkret och sammanhängande socialdemokratiskt politik. Intrycket blir milt talat schizofrent: bedömer man Juholt efter vad han säger står han på vänsterflygeln; bedömer man honom efter de förslag han har lagt fram - inte minst i skuggbudgeten - tillhör han högerflygen. Att en "vänsterpolitiker" vill behålla jobbskatteavdrag, RUT och släpper kravet på höjd ersättning i A-kassan, skapar förvirring både internt och externt. Att en politiker gång på gång - som först i fråga om Libyen-insatsen - tvingas backa från förslag han nyss högljutt kämpat för, bidrar också till förvirringen. Det feltänkta infallet att lämna "walk over" i SvT:s agenda bara för att han inte ville stå vid sidan om Jimmie Åkesson, likaså.

Jag tror att en förklaring till den djupa frustrationen och besvikelsen inom socialdemokratin är just diskrepansen mellan vad Juholt säger och vad Juholt faktiskt gör. Retoriken skapar ständigt nya förväntningar; den praktiska politiken lika ständigt leder till nya besvikelser.

Här finns för en intressant parallell till en annan lysande retoriker som också är en mästare på att skapa förväntningar och som också dragits ned i ett träsk av brustna förväntningar, nämligen Barack Obama. Alla moderna kommunikations- och PR-konsulter till trots: Det räcker inte snygg förpackning och slagkraftiga budskap. Aldrig så vackra ord som inte omsätts i handling förblir bara just ord.

Lika yvig och slarvig verkar Juholts hantering av människor att vara. Ledarstilen får väl närmast beskrivas som bullrig, patriarkal och omodern. Redan på avstånd tonar han fram som ensamvargen, en ensamvarg som, åtminstone spontant, snarare verkar agera utifrån sina egna intressen och egna drivkrafter än utifrån partiets bästa. Det ger honom i och för sig en märklig inre styrka. De senaste veckornas opinionsstorm, som nog hade fått de flesta att kasta in handduken, verkar ju närmast ha stärkt Juholt övertygelse om att han är rätt man på rätt plats.

Baksidan av samma mynt är en revanschlusta, en vilja att ge igen för gamla oförrätter, som han visat alltför många prov på. Det var väl knappast en slump att just Juholt var en av de första som stack kniven i Mona Sahlin; samma Sahlin som aldrig lät honom bli partisekreterare. Hans ohyfsade "avtackning", eller snarare förnedring av medtävlaren Tomas Östros på partikongressen, gränsade till ren mobbing. Och om han inte hade valt att rensa ut mycket av den politiska erfarenhet och kompetens som fanns i kretsen kring Mona Sahlin, så hade han kanske haft kvar några rådgivare i sin närhet som kunnat få hjälpa honom att hålla tillbaka den värsta yvigheten och påminna honom om att åtminstone försöka tänka efter före.

Fast frågan är ju vem som ska våga utmana honom. Hans hantering av Morgan Johansson i samband med Ilmar Reepalus utspel om tillfälliga medborgarskap var ännu ett exempel på riktigt dåligt ledarskap. Först klickar Juholts politiska omdöme än en gång och Johansson får signal att inte avvisa förslaget. Men när proteststormen växer får Johansson ensam stå kvar med skammen. Och nog är det en händelse som ser ut som en tanke att det var hans assistent som fick ta en "time-out" i samband med bostadsbidragsaffären. Inte Juholt själv.
En av partiledarens främsta uppgifter - i synnerhet i en så komplex och mångfacetterad koalition som socialdemokratin - är att ena och hålla ihop partiet genom att skapa en gemensam politisk plattform, skapa delaktighet, skapa förutsättningar för en öppen intern debatt och få olika grupperingar att dra åt samma håll. Håkan Juholt har inte lyckats med någotdera. Genom att köra en enmans-show och genom en ledarstil som skrämmer kritiker till tystnad, har han snarare ökat de interna motsättningar och skaffat sig interna fiender.
.
Dessvärre har inte partiledningens hantering av "Juholt-gate" gjort situationen ett dugg bättre. Genom att, efter ett sju timmars VU-möte, låta Juholt slippa undan med blotta förskräckelsen och ett löfte och bot och bättring skickar man helt fel signaler till både Juholt och partiet. Och att man nu så tydligt signalerar att det är dags "att sluta leden bakom Juholt" och att "vi viker inte ner oss för media" gör inte saken bättre.

Juholt har än en gång lärt sig att han faktiskt inte behöver tänka efter före, han kan lita till sin förmåga att komma tillbaks i efterhand - t o m. i ett läge där de flesta redan räknat ut honom. Rent dramaturgiskt har han lyckats mejsla fram berättelsen om den ensamme starke hjälten, karlakarlen med förmåga uthärda och till slut övervinna alla prövningar han utsätts för. Måhånda har vi just sett en ny mediadomptör av Carl Bildts klass födas - en roll som inte bidragit till att göra Bildt ödmjukare, och knappast heller lär bidra till Juholts ödmjukhet. Om det nu var det man hoppades att VU-mötet skulle uppnå.

Signalen till hans interna kritiker - också de som egentligen vill honom väl - är att tänka efter en gång till innan man öppet kritiserar Juholt. En ledare som är oförutsägbar, retirerar när hans förslag får kritik, offrar medarbetare åt vargarna istället för att stötta dem offentlig och som inte glömmer en oförrätt, skapar rädsla i en organisation. Rädslan blir inte mindre när man sett ledaren vinna över såväl VU som media. I en sådan organisation finns det inte mycket utrymme för djävulsadvokater och "slavar på vagnen"; risken är snarare uppenbar att människorna runt Juholt snarare förstärker än förmildrar hans svaga sidor. De "överrockar" som VU vill förse honom med, lär få en intressant uppgift.

Jag vet inte hur mycket det ligger i Juholts anhängares anklagelser om att hans interna motståndare bidragit till mediadrevet. Men om så är fallet, är jag säker på att en del av ansvaret för att kritiken tagit sig såpass destruktiva vägar ligger just på Juholt själv och hans ledarstil - mot en hotfull ensamvarg är dessvärre gerillakriget en logisk strategi. Problemet är bara att gerillakriget inte för partiets nödvändiga krishanteringsarbete ett enda steg framåt.

Det vi sett under Juholts ledarskap är hela tiden samma mönster. Ett parti som inte lyckas komma vidare i sin krishanteringsprocess. En stark retorik som väcker förhoppningar, förhoppningar som dock grusas så fort det kommer till konkret politiska förslag: Ogenomtänkta utspel, "quick fixes", snabba reträtter och ständig förvirring. Det är olyckligt i varje organisation - och det är extra olyckligt i en sargad socialdemokrati som så innerligt behöver samlas och hitta tillbaks till sitt politiska hjärta och sin ideologiska kärna

Socialdemokratins kris började inte med Juholt, snarare är valet av Juholt bara ytterligare ett i en lång rad av symptom på en mycket djupare och mycket mera långvarig inre kris. En kris som kan sammanfattas i att socialdemokratin under en lång rad av år successivt både tappat kontakten med omvärlden och med sin egen själ. En kris som har förlängts av att partiet inte lyckats ta sig vidare, utan gång på gång fastnat på precis samma ruta i krishanteringsprocessen. Det är nästan som en förbannelse vilar över partiet.

För att förstå dagens kris, måste man först förstå partiets historiska rötter. Det socialdemokratiska arbetarpartiet är i allt väsentligt ett barn av industrialism, massproduktionen och masskonsumtionen. Partiet skapades i en tid då arbetarklassen hade starka och tydliga gemensamma intressen, intressen som i mångt och mycket kanaliserades via fackföreningsrörelsen och arbetarpartiet. På den tiden hade rörelsen ett tydligt underifrån perspektiv, man var i opposition till makten, stundtals revolutionärt, stundtals pragmatiskt, men alltid med en brinnande vilja att förändra, förbättra och utveckla. Man bars fram av en stark vision om det goda folkhemmet som gav kraft och hopp om att en bättre värld var möjlig. Och visionen bekräftades hela tiden genom ständiga, små steg mot ett allt bättre samhälle; alla kunde själv se de konkreta resultaten av kampen i sin egen vardag. .

Men sedan dess har samhället tagit åtskilliga steg upp på Maslows behovshierarki. I takt med att folkhemsvisionen förverkligades, i takt med att vi alla fick PV, WC och TV har alltfler bytt fokus från rent materiella till mera existentiella problem. Medan dåtidens samhällsbärare, arbetarklassen, under socialdemokratins barndom låg vaken om nätterna och grubblade över hur man skulle få pengarna att räcka till, ligger dagens samhällsbärare, medelklassen, vaken och grubblar över hur man ska få tiden att räcka till.

Samtidigt har samhället fragmenterats och individualiserats - på gott och på ont. Idag lever den hårt arbetande medelklassen med sina högst individuella livsprojekt samtidigt som man kämpar för att hålla näsan över vattenytan i ett ständigt vardagspusslande och lika ständigt putsande på det personliga varumärket.

Till det kommer de senaste decenniernas utveckling från ideologi till pragmatism. För det är ju inte bara socialdemokraterna som är i kris. Mätt i röstetal för kristdemokraterna, folkpartiet, centerpartier och vänsterpartiet, får väl också konservatismen, liberalismen och kommunismen sägas vara i en minst lika djup kris. Triangulering har blivit högsta mode; ideologier har blivit något som gör sig bäst i historieböckerna.

Man kan tycka vad man vill om utvecklingen, men det är bara att konstatera samhället har fått nya problemformuleringar och att de nya moderaterna hittills varit bäst på att fånga dem. Vilket kanske inte är så konstigt, i princip lever ju den nuvarande moderatledningen samma liv och möter samma problem som sina väljare, låt vara med högre lön och mer makt över andras liv.

De Nya moderaterna har gett breda väljargrupper precis det de vill ha just här och just nu. Avlastning i vardagen. Lite större ekonomiska marginaler. En till synes trygg hand vid rodret i ekonomiska kristider. Och, sist men inte minst, en arbetslinjeretorik som befriar medelklassen från synd. I ett samhälle där alla förväntas arbeta och alla förväntas kunna hitta ett arbete, slipper man tycka synd om förlorarna, de som hamnat på livets skuggsida. De har ju, lite rått uttryckt, sig själva att skylla. Kort sagt: Rubba inte mina cirklar!

Samtidigt som moderaterna gjorde sin omvärldsanalys och lyssnade in de nya stämningarna, stelnade arbetarrörelsen. Paradoxalt nog lyckades socialdemokratin för bra med sitt förändringsprojekt. Man erövrade makten, förverkligade folkhemmet, byggde den starka staten, men sedan då? Partiet ställdes inför ungefär samma utmaning som amerikanska rymdflygstyrelsen NASA efter att man hade förverkliga president Kennedys vision om att placera en man på månen innan 1960-talets utgång. Man lyckades aldrig formulera en ny stark vision, det som skulle komma efter folkhemmet.

Istället blev det som från början var medel för att förbättra världen - att erövra statsmakten, stärka staten och ge den tillräckliga ekonomiska muskler - allt mer av ett mål i sig. Partiet gick från oppositionsparti och förändrare till förvaltare; förvaltare av det folkhem man skapat, förvaltare av den starka staten och förvaltare av rollen som statsbärande parti. En utveckling som George Orwell fångade så väl i slutorden på Animal Farm: "The creatures outside looked from pig to man, and from man to pig, and from pig to man again; but already it was impossible to say which was which.".

Därmed försatte sig socialdemokratin i en utdragen försvarsstrid, en defensiv systembevarande roll där frågan inte är längre var vad man själva vill göra, utan vilka delar av det egna bygget man är beredda att släppa för att "blidka" medelklassväljarna och vinna valet. Fastighetsskatten? Förmögenhetsskatten? RUT-avdraget? Steg ett, två, tre eller fyra i jobbskatteavdraget. Samtidigt fortsatte man att föra en argumentation för det samhällsbygge man själva är på väg att demontera. Inte undra på att väljarna - och för den delen partiarbetarna - blivit förvirrade.

Jag har arbetat med flera bra modeller som beskriver hur organisationer och individer hanterar kriser och hur de kan ta sig vidare. En som väl fångar socialdemokratins dilemma formulerades ursprungligen av psykiater Elisabeth Kübler-Ross, i boken "On Death and Dying" Hon talade där om "The five stages of grief", fem stadier med ökande krisinsikt som personer går igenom när de ställs inför ett svårt besked (ursprungligen när man drabbats av en dödlig sjukdom). Extremt kortfattat, och fritt tolkat, är stadierna:

• Denial. Förnekande, man vägrar inse att man befinner sig i kris.
• Anger. Ilska, man inser att man befinner sig i kris, men känner sig orättvist drabbad och lägger skulden på andra.
• Bargaining. Köpslående/Botgöring. Man inser att man själv måste förändras, men vill vinna tid, lovar bli en ny och bättre människa och tror att man kan klara sig undan med mindre, snabba "första ordningens" förändringar.
• Depression. Man har testa alla enkla utvägar och tvingas motvilligt inse att det krävs stora och plågsamma, "andra ordningens" förändringar.
• Acceptance. Acceptans och nyorientering. Man börjar testa det nya i grunden förändrade beteendet i konkreta handlingar.

Sett i detta perspektiv befann sig socialdemokratin fram till valförlusten 2006 i en utpräglad förnekandefas. Men såg inte kraften hos "de nya moderaterna", lyckades inte fånga medelklassens problem, underskattade sprängkraften i den höga arbetslösheten och såg inte missnöjet med paritets - och inte minst partiledarens - upplevda självgodhet och ledarstil.

Efter valförlusten gick man vidare till andra fasen, ilska. Jakten på syndabockar drabbade Persson och kretsen kring honom hårt. Med valet av Sahlin gick man över till fas tre, köpslående och botgöring, man jagade smarta lösningar för att slippa behöva förändras i grunden. Helt logiskt valde man en ledare som skulle frälsa partiet, och som ansågs vara en god kommunikatör utan att vare sig ge henne ett verkligt mandat att förändra politiken eller att ha någon samsyn om hur politiken skulle förändras. Kanske inte så överraskande i ett övermedialiserat samhälle, där man tror att förpackning är viktigare innehåll och att också de djupaste verksamhetsproblem kan lösas med en god kommunikatör.

Partiet drog visserligen igång en intern samrådsprocess, men den verkade mest rinna ut i sanden, Viljan till verklig förändring saknas i köpslåendefasen, Sahlin saknade dessutom det mandat som krävdes, samtidigt som olika motståndarnästen bedrev internt krypskytte mot henne. Och när alliansregeringens opinionssiffror rasade, då försvann också den krisinsikt som kunde ha drivit krishanteringsprocessen vidare. Partiet fastnade i köpslåendefasen, resultatet blev ett antal osynkroniserade utspel, med förslaget till Butler i tunnelbanan som ett av de mera aparta och den defensiva hanteringen av Sverigedemokraterna som ett av de mera kontraproduktiva.

Typisk för köpslåendefasens energiska jakt på snabba, enkla lösningar var också att man gav sig in i alliansförhandlingar utan att först ha gjort sin egen politiska hemläxa. En rödgrön allians hade inte behövt vara fel, men när man varken vet vad man själv vill, eller vem man vill göra det med, blir det onekligen ett högriskprojekt.

Efter valförlusten 2010 återföll socialdemokratin åter i ilska; denna gång mot "frälsaren" Sahlin som inte höll måttet, mot det rödgröna alliansbygget, mot orättvisa medier, finanskrisen och sist men inte minst mot att de "moderata PR-gurus" som lyckades kidnappa arbetarpartivarumärket.

Med kriskommissionen, valberedningen och valet av Juholt är man tillbaks i köpslåendefasen, till råga på allt med en partiledare som är klippt och skuren för just den fasen. Quick fixes, snygga retoriska grepp, där Juholt skickligt spelar på nostalgin och försöker vända alliansens argumentation och värdeord mot dem själva, snabba ogenomtänkta utspel. Mycket aktivitet, mycket energi - men ingen verklig förändring.

Den förföriska frestelsen i köpslåendefasen är just att det händer så mycket. Det känns precis som om man hanterar krisen - ändå tills man drabbas av den plågsamma insikten att det är en väsensskild skillnad på att röra upp damm och att röra sig framåt

Jag är övertygad om att ska socialdemokratin åter bli en kraft att räkna med måste man våga ge sig in i och ta sig genom nästa fas - depression - för att så småningom komma vidare till acceptans och nyorientering. Det är en ytterst plågsam process, ett sorgearbete, där man måste våga se världen precis som den är, utmana interna myter och göra upp med fantomsmärtorna över det som varit, men inte längre är. För att kunna gå till kraftfull motoffensiv måste man, för att tala i militära termer, först göra en strategisk reträtt. När man hittat tillbaks till den värderingsmässiga kärna rörelsen hade innan man blev en förvaltande maktorganisation, är uppgiften att utifrån den kärnan formulera en vision och en konkret politik som svarar mot dagens, och morgondagens problemformuleringar.

Det är en smärtsam och tidskrävande process där den första myten, eller blinda fläcken, jag tror man måste göra upp med är att bilden av att socialdemokratin inte skulle vara ett parti bland alla andra, utan ett parti som har någon särskilt rätt till makten och moraliskt står högre än alla andra partier.

Den andra reträtten är att lämna försvaret av det socialdemokratiska samhällsbygget bakom sig för att istället hitta en samhällskritik och offensiv problemformulering som biter idag. När, för att ta ett konkret exempel, socialdemokrater kritiserar friskolor för att de tar resurser från kommunala skolor, låter man som systembevarande byråkrater som utgå från statens och kommunernas perspektiv i stället för människornas. En gammal kommunikativ sanning lyder: "Sälj problemet först, så säljer lösningen sig själv. Men socialdemokraterna försöker påfallande ofta sälja lösningen utan en modern problemformulering som biter eller berör.

Med en tydlig problemformulering i botten kan man också, som en del av den strategiska reträtten, välja vilka strider som man måste ta och vilka man bör ge upp. Det brukar ju heta att man ska vara trolös mot medlen samtidigt som man är de politiska målen trogen. Vilka av de borgerliga förändringarna hotar målen; vilka kan man leva med, vilka strider kostar mer än de smakar?

I den strategiska reträtten ligger också att ge upp drömmen om att åter bli ett det stora statsbärande partiet med egen majoritet. Den drömmen leder nämligen i sin tur till att man till varje pris försöka hålla ihop en stor koalition av motstridiga intressen, något som kanske var möjligt när man hade makten och resurser att dela ut goda gåvor åt alla olika intressegrupper och "kravmaskiner". Tyvärr bör politik för alla, lätt politik för ingen; här riskerar socialdemokratin att hamna i det klassiska folkpartidilemmat: näst bästa parti för i stort sett alla väljare, men bästa parti för i stort sett inga.

För att bli en stark och intressant förändringskraft, måste socialdemokratin först våga välja väga väg, och - inte minst - våga välja bort. Och, med risk för att slå in vad som vid det här laget borde vara öppna dörrar: Efter att två gånger trott att man kan lösa partiets problem genom att välja en ny partiledare är det kanske dags att försöka sig på något nytt. Vad sägs om att tala politik och välja väg först? Och först därefter - i en öppen process med stor delaktighet - välja en partiledning som tydligt deklarerar var man själv står redan innan man blir valda. En partiledning som fullt ut brinner för den valda inriktningen och offensivt och konsekvent kan kommunicera den. Här har socialdemokratin mycket att lära av miljöpartiets och centerns nomineringsprocesser.

Sorgearbetet bör också omfatta en förutsättningslös omprövning av om den nära alliansen med en - och bara en - fackföreningsrörelse verkligen stärker eller begränsar dagens socialdemokrati. Äktenskapet var alldeles nödvändigt i arbetarrörelsens barndom, men det finns andledning att fråga sig om det mest är separationsångesten som håller ihop partnerskapet idag. Måhända kan partistrategerna hämta inspiration från boken Happy Happy, ibland kan faktiskt en separation - hur plågsam den än är - frigöra energi och få båda parter att växa.

Processen tillbaks till socialdemokratins förlorade själ kan läggas upp på många sätt. Det viktigast just nu är att partiet till slut inser hur djup krisen är, att det inte finns några "quick fixes" och att den ytterst handlar om att partiet under ett långt maktinnehav förlorat sin själ. En själ som kanske bäst kan sammanfattas i uttrycket "Arg optimist". En ganska speciell kombination av djup ilska över orättvisor och allt som inte fungerar i samhället. Och samtidigt en grundmurad utvecklingsoptimism - att vi tillsammans har makten att skapa en bättre värld. En livssyn som ligger ljusår från ett defensivt systemförvaltande och allt tal om återställare.

Det är först när partiet tagit sig genom depressionsfasen, och tagit sig in i den avslutande fasen - acceptans och förnyelse - som man, likt Fågel Fenix, kan resa som en modern socialdemokrati. Det är då man kan börja arbetet med att ta fram en slagkraftig formulering av vilka moderna problem socialdemokratin vill lösa, en vision och en konkret sammanhängande sakpolitik. Men först då - om det är något socialdemokratins kris visat så är det att genvägar ofta är senvägar.

Håkan Juholt är en man med många kvaliteter och det är fullt möjligt att han - med rätt stöd - kunde ha blivit lysande partiledare om socialdemokratin hade befunnit sig i en annan fas. Men i det läge partiet befinner sig nu, tror jag dessvärre att han är fel man på fel plats. Jag ser också en uppenbar risk att socialdemokratin nu stelnar och sluter sig mot en yttre fiende i form av media. Och därmed är risken uppenbar att partiet förlorar ännu mer värdefull tid innan man vågar gå vidare till nästa steg i krishanteringsprocessen. Det vore djupt olyckligt - för socialdemokratin själva, för de som blivit bortglömda eller bortprioriterade i dagens Sverige och för Sverige som helhet.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40176

9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Varför skriva en så oändligt lång artikel utan att deklarera syftet med den?

Och på vilket sätt skulle det vara "olyckligt" för "Sverige som helhet" om Socialdemokraterna fadar ut ur svensk politik?

Socialdemokraterna har inte producerat en enda originell tanke sedan 1950-talet och politrukväldet har rensat ut alla som kan tänka själva.

Sen har man förstört solidariteten inom den svenska arbetarklassen genom att uppifrån driva igenom att alla flyktinginvandrare också är svensk arbetarklass.

Och nu har man till sist valt en ordförande som med barnslig iver missbrukat bidragssystemen för att sko sig själv och sin familj på fattiga och sjukas bekostnad.

Av det som en gång var en stolt folkrörelsen med höga ideal återstår bara potemkinkulissen.

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2011-10-16, 16:39

Juholt har haft knappt ett halvår på sig som förvisso gammal erfaren partigängare i riksdagen men som ett nytt kort i den absoluta toppen. Mona hade suttit i partitoppen i 16 år och fick 1 1/2 år på sig att formera något som liknade ett ”nytt” S efter Persson. När hon väl gjorde det imploderade opinionssiffrorna som fram till dess varit rekordhöga på snarare närare 45 % än 40 %.

Juholt har helt klart motstånd inom partiet av sådana som känt sig förfördelade i hur partiledarvalet föll ut. Sådan tar tid och han fick starta från den katastroflåga nivå som Mona och hennes erfarna partielit skapat alldeles på egen hand.

Trots helt onödig pudel har Juholt klart krisen ganska bra, han har inte vikit ner sig. Han var lysande mot statsminister fredde i riksdagsdebatten och det mitt under brinnande mediekris. Varken Mona eller ens Persson har någonsin fått fredde så ur balans, hög röd i ansiktet och gick nästan upp i falsett. Om någon ska fälla statsminster frede är det en slugger som Juholt.

Permalänk | Anmäl #2 Klerken, 2011-10-16, 17:36

Vilken massa text, jag orkar inte läsa allt.

"Han, eller åtminstone hans talskrivare, kan sin klasskampsretorik,..."

Klasskamp. TIllbaka till 60-talet. Vilket framtidshopp!
Och detta skall man vinna val på? Klasskamp.
Glöm det. Vi behöver inte kamp mellan folk, vi måste jobba tillsammans. Framåt. Oavsett klass. Men det vill inte socialdemokraterna. Dom vill ha Principer. Folk med ambisioner, folk som satsar och lyckas vill man inte veta av. Mot dom skall man bedriva kamp.
Det kan säkert lura den lägst utbildade delen av befolkningen. Men glöm medelklass och uppåt. Max 30% i nästa val med den här retoriken. Max.

"... vet hur man ska skapa drömmar om en bättre värld ...."

Drömmar om ett slappt och kravlöst liv för det som inte vill arbeta.
För arbetare har inget att vinna på socialdemokraternas politik. Högre skatter, färre jobb, högre statsskuld och påföljande ökande räntekostander för staten och därmed ännu mindre tillbaka för dom ökande skatterna. Vi har sett det förr och vill inte ha det igen.

Permalänk | Anmäl #3 Leif D, 2011-10-16, 17:51

En onödigt lång artikel för att konstatera vad väljarna redan
vet; det är helt kört för socialdemokraterna!

En partiledning som öppet ställer sig bakom Juholts bidrags-
fiffel, har inget att hämta i valet 2014. Hela S har ju förvand-
lats till ett parti i samma division som den värsta bananre-
publik, och partiet är fullt av folk som vill armbåga sig fram
till köttgrytorna.

Juholts fiffel och partiledningens oförmåga att rensa bort
ogräset kommer inte att förlåtas av väljarna. Skulle tro
att ytterligare 5-6 % tar steget över till SD, precis som de
gjorde när Mona Sahlin härjade som värst, och fortsatte
torpederingen av SAP. Nu har Juholt tagit över, och defi-
nitivt lanserat S som ett rent skojarparti.

Permalänk | Anmäl #5 per svensson, 2011-10-16, 18:17

# Klerken
"Trots helt onödig pudel har Juholt klart krisen ganska bra, han har inte vikit ner sig. Han var lysande mot statsminister fredde i riksdagsdebatten och det mitt under brinnande mediekris."

Vad säger det om en människa att han är totalt oberörd när han utsätts för svensk historias värsta mediadrev och t.o.m. låter mer uppriktig när han talar om de svaga i samhället samtidigt som han blivit påkommen med att tillskansa sig 160 000 kr i ersättning som han rätteligen inte borde ha fått och som han lätt borde insett själv att han inte borde fått?

Jag vet inte, men det låter väldigt mycket som ett karaktärsdrag som är vanligt bland yrkeskriminella eller, ibland, högst upp i toppen av näringslivet eller politiken.

Permalänk | Anmäl #6 Mats Johansson, 2011-10-16, 19:45

Leif Jansson...
Fullständigt lysande, rakt igenom briljant och med en helt korrekt slutsats.

Det finns inte mer att tillägga i detta moras, ett slutdokument och en punkt.

Permalänk | Anmäl #7 u_17443, 2011-10-16, 20:45

#6 Mats Johansson

På mig låter det som en människa som har självdistans och distans till sin yrkesroll. Ser inget egenvärde i att en person spelar med i detta taskspel eller att de låter sig bli jagade av enfaldiga journalister.

Hur svårt ska det vara att fatta att Juholt inte tillskansat sig några traktamenten orättfärdigt varken enligt gällande skattelagstiftning eller arbetsgivaren riksdagens regler.

Att Juholt har ohemult väl tilltagen lön tycker jag också och att hela den välbetalda eliten som nu upprörs över att Juholt skulle ha fått ”för mycket” traktamente med drygt 100 kr/dag är en stor samling hycklare.

Permalänk | Anmäl #9 Klerken, 2011-10-16, 21:29

Lång och delvis "tröttsam" artikel, men riktig. Bekräftelsen kom i kvällens Agenda, där partisekreteraren kopierade den förre finansministern Bosse Ringholms nummer. Oavsett frågorna - samma nekande svar och förnekelse av interna problem, repeterat flera gånger med samma ordval.

Permalänk | Anmäl #10 Ulf Börjesson, 2011-10-16, 22:20

#11 Alby mc...du följer en gammal fin svensk tradition som håller på David, mot Goliat. Samma sak händer i Svenska valet, man röstar inte för Alliansen, man röstar mot Göran Persson/Mona Sahlin.
Sen genomförs högerpolitiken och då blir folk förbannade, t ex utförsäljning av skola och sjukvård, men då är det för sent.

Sen får man en partiledare som väcker ideologin till liv. Då neutraliseras han av drevet, så att högerpolitiken kan fortsätta och Odell bära bort 20 miljarder av pensionärernas pengar utan en kommentar.

Nu är Juholt politiskt död och eftersom VU tillhör samma välavlönade politikerklass, så försvarar man Juholt mot Goliat. Strategin är förödande. Juholts moral, inklusive hans lön, kan aldrig ge trovärdighet åt hans pingviner. Sen vill inte folk se en statsman i Björn Borg-tröja och bottennappet med Morgan Johansson etc. tyder på att alla tomaterna inte finns i påsen.

Att påstå att kriminella som kommit över ett medborgarskap och kommer med maffia och grov kriminalitet inte skulle underordna sig en prövotid skulle vara 2:a klassens invånare imponerar inte heller. Det är 10:e klassens invånare om dom överhuvudtaget kan klassificeras. Reepalu har helt rätt, men den politisk korrektheten och månandet om röster och dribblande, visar på en oacceptabel instabilitet.

Juholt är politiskt död.
Stendöd.
Men som sagt, de som skulle agerat tjänar förmodligen lika mycket pengar i opposition. Och det är ju något bekvämare att sitta där,.

Permalänk | Anmäl #12 u_17443, 2011-10-17, 11:39