Publicerad: 2011-10-17 07:10, Uppdaterad: 2011-11-08 09:11
Euron bidrog inte bara till att skapa och förvärra problemen i Europa. Den försvårar också allvarligt möjligheterna att komma till rätta med dem. Den gemensamma valutan är dessutom den egentliga orsaken till att vi överhuvudtaget har en skuldkris, skriver Göran Zettergren, chefsekonom på TCO.
Göran Zettergren är chefsekonom på TCO. Han har arbetat på Riksbanken och varit chef för Konjunkturinstitutets enhet för prognosområdena arbetsmarknad, löner, inflation och resursutnyttjande. Göran Zettergren är filosofie licentiat i nationalekonomi och hans licentiatavhandling behandlade finansiella faktorer i konjunkturcykeln.
Carl B. Hamilton diskuterar i en längre artikel på Newsmill skuldkrisen i Europa. Det finns naturligtvis en hel del av det han skriver som jag håller med om. Dock anser jag att Hamiltons analys av eurons roll i den europeiska krisen är fullkomligt absurd. Euron bidrog inte bara till att skapa och förvärra problemen i Europa. Den försvårar också allvarligt möjligheterna att komma till rätta med dessa. Den gemensamma valutan är dessutom den egentliga orsaken till att vi överhuvudtaget har en skuldkris i Europa.
Tvärtemot alla förhoppningar ledde införandet av euron inte till någon konvergens av ländernas ekonomier. Även om det kanske såg ut så till en början. Tvärtom ledde den till en divergens som på mindre än tio år skapade gigantiska obalanser inom eurozonen och en ohållbar konkurrenssituation för flera av dess medlemsländer.
Det är mycket enkelt att fokusera på Greklands olika tillkortakommanden, vilka vid det här laget torde vara välkända. Grekland var dock i gott sällskap. Även de stora länderna, Tyskland och Frankrike, bröt systematiskt mot Stabilitetspaktens regler. Vissa av dagens "problemländer" som Irland och Spanien höll sig dock till reglerna och uppvisade till och med bättre siffror än Sverige.
Lyfter man blicken något så ser man att Grekland är en mycket liten del av problemet. Den samlade grekiska statsskulden bedöms 2012 närma sig 4 procent av eurozonens BNP, en spottstyver för euro-områdets större ekonomier. Ur detta perspektiv är det märkligt att detta problem, mer än ett och ett halvt år efter det blev akut, ännu inte har hittat någon lösning.
Debatten borde i högre grad handla om den destruktiva lönemoderationspolitik som Tyskland har bedrivit det senaste decenniet, vilken syftade till att undergräva konkurrenskraften för de andra euroländerna och därmed underminerade hela europrojektet. I synnerhet som Tyskland idag förs fram som ett exempel för övriga länder att efterfölja.
Räntekonvergensen. Den mest slående effekten av beslutet att införa en gemensam valuta var att räntenivåerna i de olika länderna konvergerade. Räntedifferensen för 10-åriga statsobligationer gentemot Tyskland för flera av länderna föll från flera procentenheter (Grekland: 16 procent!) till några tiondels procent. Skillnaden mellan de olika ländernas ekonomier var dock betydande. Det fanns fundamentala orsaker till att vissa länder hade - och behövde - en betydligt högre räntenivå än andra.
Övergången till en gemensam valuta innebar att den Europeiska centralbanken (ECB) skulle bestämma räntan i hela eurozonen. ECB:s penningpolitik var, åtminstone formellt, avpassad för det genomsnittliga eurolandet. För Tyskland, som fortfarande kämpade med sviterna av återföreningen, blev ECB:s ränta alltför för hög, medan den blev alldeles för låg för många av de länder som idag går under beteckningen GIIPS (Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien). Resultatet blev en mycket stark tillväxt och sysselsättningsuppgång i många av GIIPS-länderna men en kräftgång i Tyskland. Man talade då om Tyskland som "Europas sjuke man" och om Irland och Spanien som den "keltiska tigern" respektive det "spanska undret".
Lönemoderationen. Den tyska ekonomin hade gått på sparlåga ända sedan återföreningen. Tyskland hade i slutet av 1990-talet ett mindre bytesbalansunderskott, vilket oroade tyska politiker, trots att det huvudsakligen berodde på de stora investeringsprojekten i öst. Den tyska ekonomin föreföll inte längre lika konkurrenskraftig som förr. Därför initierade man en lönemoderationspolitik och genomförde ett antal drastiska reformer för att öka "flexibiliteten" på arbetsmarknaden. Konsekvenserna av denna politik blev förödande, inte bara för Tyskland utan för hela eurozonen.
Förändringarna på tysk arbetsmarknad blev betydande. Mer än 10 procent av de sysselsatta i Tyskland arbetar idag i vad som kallas "mini-jobs", en slags skattebefriade nödarbeten som infördes i början av 2000-talet. Eftersom lönen är maximerad till 400 euro per månad tvingas många kombinera dessa arbeten med offentliga bidrag. De är inte bara lågt betalda, de är dessutom mycket osäkra jobb utan kollektivavtal eller anställningstrygghet. Det värsta av allt är att de har konkurrerat ut så många riktiga arbeten, så att många branscher idag helt domineras av svartarbete och "mini-jobs".
Effekten av lönemoderationspolitiken på tysk ekonomi har också varit dramatisk. Enligt EU-kommissionens beräkningar är den tyska reallönen idag lägre än den var 1995 (den svenska har vuxit med 35 procent under samma tid). Hushållens disponibla inkomst och den privata konsumtionen har fullständigt stagnerat under åren med euron.
Den svaga löneutvecklingen i Tyskland bidrog också till att inflationstakten i Tyskland blev betydligt lägre än i GIIPS-länderna. Detta innebar också att realräntorna i Tyskland blev betydligt högre än i GIIPS-länderna, vilket ytterligare stramade åt efterfrågan i Tyskland och stimulerade den i de GIIPS-länderna.
Lönesänkningarna förbättrade visserligen den tyska konkurrenskraften med upp till 35 procent i förhållande till GIIPS-länderna. Vilket naturligtvis var huvudtanken med politiken. Men exportindustrin genererar normalt sett inte så mycket jobb. Så trots den snabba ökningen av mini-jobs och en allt starkare exportsektor har Tyskland haft bland den svagaste sysselsättningsutvecklingen bland alla industriländer i OECD. Detta kan dock till viss del förklaras av demografiska faktorer, eftersom den arbetsföra befolkningen i Tyskland har börjat krympa sedan 1999. Sysselsättningen ökade dock mycket snabbt år efter år i länder som Spanien och Irland.
Obalanserna. Lönemoderationspolitiken fick dock ett snabbt genomslag på ett område. Den svaga inhemska efterfrågan (och den därmed låga importen), tillsammans med den starka exporten medförde ett omslag i den tyska bytesbalansen. Redan 2001 var underskottet i bytesbalansen borta och det växte snart till ett rekordstort överskott. Detta skapade naturligtvis ett motsvarande underskott i de länder vars konkurrenskraft hade underminerats av den tyska lönemoderationspolitiken. De interna obalanserna inom eurozonen, som växte fram efter Eurons införande 1999, var storleksmässigt på samma nivå som de globala obalanserna mellan USA, Kina och OPEC-länderna.
Liksom i fallet med USA och Kina kan man naturligtvis diskutera om vem som bär ansvaret för uppkomsten av dessa obalanser. Är det Kina/Tyskland som sparar för mycket eller är det USA/GIIPS-länderna som sparar för lite? Sanningen ligger naturligtvis någonstans mitt emellan. Dock bör man hålla i minnet att bytesbalansöverskotten till dels var resultatet av en medveten tysk respektive kinesisk politik. Vilket kanske inte urskuldar alla underskottsländernas underlåtenhetssynder.
Hursomhelst så slussade tyska banker vidare detta sparandeöverskott till stater eller byggherrar och fastighetsspekulanter i GIIPS-länder. Det tyska penningöverskottet spädde därmed på överhettningen, byggboomen och fastighetsbubblan i dessa länder.
Skuldkrisen. Hur illa genomtänkt eurosystemet egentligen var, blev klart först i samband med finanskrisen. Vore det inte för den gemensamma valutan hade Europas problem idag varit betydligt lättare att lösa. Hade vi fortfarande haft EU:s växelkurssystem ERM kvar, hade GIIPS-länderna kunnat devalvera och vi hade därmed redan varit närmare en lösning än vi är idag. Fortfarande hade flera, de flesta faktiskt, av de nuvarande euroländerna tvingats att ta itu med sina offentliga finanser, dvs. att sänka sina offentliga utgifter och höja sina skatter. En smärtsam process som vi svenskar väl känner till.
Men hade vi inte haft euron hade vi inte haft någon europeisk skuldkris. Euron är naturligtvis inte orsaken till alla Europas problem. Långt därifrån. Flera länder i eurozonen har dessutom klarat krisen relativt väl medan andra länder utanför zonen idag har allvarliga ekonomiska problem. De flesta industriländer har idag problem med höga offentliga underskott och stigande statsskulder. Det är dock bara i vissa euroländer som vi har en skuldkris. Det är bara euroländer som hotar att ställa in sina betalningar. Och detta är inte någon slump.
En självständig stat med en egen valuta, som är förnuftig nog att bara låna i den inhemska valutan, riskerar nämligen inte att tvingas ställa in sina betalningar. En sådan stat kan vid behov alltid låna obegränsade belopp av sin centralbank.
En sådan så kallad "sedelpressfinansiering" av budgetunderskottet är dock inte oproblematisk utan har ett pris i form av en ökad risk för inflation. Om en stat systematiskt väljer sedelpressarna hotar dessutom hyperinflation. Ett modernt exempel är Zimbabwe, som trots enorma budgetunderskott aldrig tvingades ställa in betalningarna. Men inflationstakten uppgick 2008 enligt officiella uppgifter till 230 miljoner procent. (Året efter avskaffades den zimbabwiska valutan helt och hållet och man övergick till dollar.)
Det finns således mycket starka skäl till att begränsa statens möjlighet att låna i centralbanken. I många länder är det formellt förbjudet, även om det naturligtvis alltid finns möjligheter att kringgå detta förbud.
Man kan se på sedelpressfinansiering som en hemförsäkring. Man kan hoppas att man aldrig behöver använda den, men om ens hus brinner ner kan den vara mycket bra att ha. Men euroländerna saknar alltså en sådan hemförsäkring.
Enligt EU:s regelverk får den Europeiska centralbanken (ECB) inte ta över medlemsstaternas skulder, något som brukar betecknas som "no bail-out"-klausulen. Det finns mycket goda skäl till denna regel. I en valutaunion skulle det kunna vara en lönsam strategi för ett land att driva upp sin statsskuld och sedan låta den gemensamma centralbanken ta över den. Om inte alla länder i valutaunionen skulle göra samma sak skulle man dessutom slippa risken för hyperinflation.
Om en stat i eurozonen hamnar i svårigheter är man alltså utelämnad åt de övriga euroländernas välvilja. Vägrar dessa hjälpa en, tvingas man att ställa in betalningarna och skriva av delar av sin skuld. I den mån skulderna ägs av banker, vilket som bekant är fallet i Europa, har man då dessutom en finanskris på halsen.
Det faktum att euroländerna inte har någon oberoende centralbank, som de i ett nödläge skulle kunna låna av, gör att dessa länder är betydligt osäkrare låntagare. De spanska räntorna är idag betydligt högre än de brittiska trots att de spanska statsfinanserna är i betydligt bättre skick. Den främsta orsaken till detta är att risken för att Spanien tvingas ställa in betalningarna på goda grunder uppfattas som så mycket större. Därför att den spanska staten, till skillnad mot den brittiska, saknar en "lender of last resort".
EUROBONDS. En intensiv debatt pågår just i Europa om förslaget att införa så kallade eurobonds. Grundtanken i de sinsemellan ganska olika förslagen är att euroländerna ska gå samman och finansiera sina statsskulder gemensamt och på så sätt erhålla en lägre ränta, åtminstone för krisländerna. För att detta ska kunna fungera krävs dock att eurozonen utvecklas i en mer federal riktning. Problemet är att en sådan utveckling tycks ha mycket svag folklig förankring i Europa. Oppositionen mot dessa förslag har också varit stark.
Ironiskt nog håller eurobonds på att förverkligas utan några formella politiska beslut. Det gäller inte främst de stödåtgärder som euroländerna under stor vånda lyckas förhandla fram. Trots förbudet köper ECB upp en allt större del av krisländernas obligationer i ett försök tvinga ner de höga räntorna. Något som inte diskuteras lika mycket är konsekvenserna av ECB:s likviditetsinjektioner i banksystemet, vilka har dolt ett betydande internt betalningsbalansproblem i eurozonen.
Tyskland har som vi tidigare sett ett betydande bytesbalansöverskott, vilket motsvaras av ett lika stort underskott i GIIPS-länderna. Fram till finanskrisen finansierades GIIPS-ländernas underskott genom att tyska banker lånade det tyska överskottet vidare till GIIPS-länderna. Sedan 2007 har man dock dragit öronen åt sig och har blivit alltmer obenägen att fortsätta denna finansiering. Istället sätter man numera in sina pengar på konto i Bundesbank, som lånar dessa vidare till ECB, som lånar dem vidare till centralbankerna i GIIPS-länderna, som lånar dem vidare till sina banker. Med i huvudsak inhemska statsobligationer som säkerhet.
Resultatet blir att ECB socialiserar en allt större del av GIIPS-ländernas statsskuld. Alla kreditförluster som ECB eller någon av de nationella centralbankerna eventuellt drar på sig i dessa operationer ska medlemsländerna, alltefter storlek, solidariskt dela på.
Jag har inte sett någon aktuell statistik men redan vid årsskiftet uppgick totalbeloppet för dessa transaktioner till närmare 400 miljarder euro, vilket i stort sett motsvaras av det ackumulerade bytesbalansunderskottet sedan 2007. Denna summa var alltså mer än dubbelt så stor som ECB:s direkta köp av statsobligationer.
Det finns också klara indikationer på att det även har förekommit kapitalflöden ut ur vissa av GIIPS-länderna. Man kan dock lätt föreställa sig vad som skulle hända om det uppstod rykten om att ett eller flera länder funderade på att lämna euron. Sparare i exempelvis Grekland skulle då försöka rädda sina besparingar genom att flytta över dessa från grekiska till tyska banker. ECB skulle då tvingas skjuta till ytterligare likviditet till grekiska banker och på så sätt på mycket kort tid kunna bli den direkte eller indirekte ägaren till en betydande del av GIIPS-ländernas statskuld. Det enda alternativet vore att trampa på nödbromsen och låta GIIPS-ländernas banksystem kollapsa.
En av ECB:s primära uppgifter är att skydda eurozonens banker just från denna typ av spekulativa attacker. Problemet är att åtminstone Greklands statsobligationer inte längre utgör fullgod säkerhet.
Credit Default Swaps. Problemet är värre än så. Frånvaro av en "lender of last resort" inbjuder till spekulation. Idag finns det finansiella instrument, så kallade Credit Default Swaps, som är designade just för att spekulera i konkurser. En CDS brukar beskrivas som ett mellanting mellan ett värdepapper, en försäkring och vadslagning. Rent juridiskt är den dock inget av dessa. Antagligen därför att dessa typer av verksamheter är relativt hårt reglerade i USA och de aktiviteter som CDS:er används till då skulle vara direkt olagliga.
Det är till exempel inte tillåtet att försäkra någon annans hus och därmed göra sig en förmögenhet om detta brinner ner. Med en CDS kan man dock "försäkra" sig mot kreditförluster på en obligation man inte äger. På Oddset kan man satsa pengar på att ett visst idrottslag förlorar nästa match. Men det blir inte svårare för detta lag att vinna matchen ju fler som satsar på dess förlust. Så är dock inte fallet med en CDS. Ju fler som "försäkrar" sig mot en grekisk statskonkurs, desto högre blir de grekiska statslåneräntorna och desto större blir risken för en grekisk konkurs. Det finns också vissa indikationer på att de extremt höga grekiska obligationsräntorna inte i första hand beror på att innehavarna försöker göra sig av med dessa utan på att andra aktörer via CDS:er spekulerar i en grekisk konkurs.
Under de europeiska valutakriserna i början av 1990-talet lärde vi oss att en fast växelkurs är en inbjudan till spekulation. Eftersom ländernas valutareserver är begränsade är det bara att satsa tillräckligt stora summor för att knäcka landets centralbank och sedan casha in en säker vinst. När de första länderna ger efter, leder detta till en smittoeffekt på andra länder. Ett efter ett tvingades länderna att ge upp. Till slut tvingades även Danmark att ge upp, trots att man inte hade några fundamentala problem med den då gällande växelkursen.
Från denna episod kan man dra olika slutsatser. Den europeiska slutsatsen var att dessa "halvfasta" växelkurser inte var tillräckligt fasta. Endast en gemensam valuta kunde skydda landet från sådan spekulation. Den svenska slutsatsen - om man får kalla den så - var den omvända. Endast en flytande växelkurs kunde skydda oss från spekulanterna. Jag tror att mycket få då insåg hur rätt vi hade.
Vid toppmötet i veckan diskuterar EU-ledarna ett förslag om att ge unionen rätt att justera medlemsländernas budgetar.

Rätt av Tyskland att inte vilja rädda ryska kriminella

Hökmarks förenklingar löser inte Europas kris

Mer lån löser inte Europas kris

Är eurotragedin demokratins fall?

S har inte fått igenom sina krav på finanspakten men röstar ändå ja


Kraven från långivarna hotar grekernas självbild

ECB kan rädda euron med guldköp

Därför bör vi acceptera tysk handledning i Europa

Bra att DN omrövar sin EU-politik, men...

SEB:s välfärdsbarometer drar orimliga slutsatser om Grekland

Demokratin har tyvärr svag förankring i grekisk kultur

Demokrati och inte drakman är lösningen för Grekland

Dags att låta Grekland lämna Euron

Fördel för Europas svarta får i grekiska nyvalet

Grekland går mot ny drakma och statsbankrutt

Europa behöver en expansiv finanspolitik

Statens ego hindrar positiv utveckling i Europa

Finanspakten hotar återhämtningen i EU

Bättre att Grekland och Portugal lämnar euron nu

Exemplet Grekland visar att staten som institution är farlig

Stabilitetspakten kan leda till privat överbelåning

Detta bör Sverige driva i euro-förhandlingen

Så försöker regeringen stressa in Sverige i Europakten

Folkpartist: Därför måste mitt parti gå emot Europakten

Europakten måste skrivas om för att Sverige ska kunna delta

Perssons argument för EMU håller inte

Intervju med Persson: "Självklart ska Sverige gå med i europakten"

KDU: Sverige bör hålla sig utanför EMU

Sveriges roll inom EU måste beslutas genom folkomröstning

Framgångsrika företag behåller sin personal

Sverige bör inte stänga dörren till finanspakten

Meningslöst att diskutera svenskt EMU-medlemskap

Sverige bör visst följa den brittiska vägen

SD: Svenska folket bör få rösta om Merkozypakten

Eurons problem är politisk inblandning

Om EMU spricker: Norden bildar ett centrum med Tyskland och Ryssland

Jag skäms över att jag röstade ja till euron

Sverige ska inte välja den brittiska vägen

Ännu ett magnifikt magplask av EU:s ledare

Svensk anslutning till den nya pakten måste förankras i riksdagen

När ska eliten respektera folkviljan om EMU?

Var finns statsministern i debatten om EU:s framtid?

Eurosuperstaten ett hot mot demokratin

EMU-kraschen kan skapa ett bättre EU

Reinfeldt måste välja mellan inflytande i EU och suveränitet

Sverige bör nobba Super-euron tills demokratikraven är uppfyllda

Ska Sverige gå med i lilla Super-euron?

Mer europeisk demokrati krävs för att lösa krisen

Svenska skattebetalare ska inte tvingas betala EMU:s misslyckande

Mycket talar för att Greklands kaos är över

’Super-Mario’ ska rädda Italien och euron

Så lyckades Berlusconi dominera italiensk politik i 20 år

Nordeuropa bör skapa underskott för att hjälpa Sydeuropa

EU-eliten bör dra lärdom av de grekiska protesterna

Papandreou bör hyllas för beslutet att hålla folkomröstning

Dålig affär att rädda krisande EU-banker

Därför ska Sverige vara med och betala EU:s skuldkris

Euron ökar möjligheterna att lösa Europas problem

Greklands val står mellan fattigdom eller en politisk överrock

Tre sätt på vilket euron kan gå under

ECB:s räntehöjning knäcker skuldsatta euroländer

Därför kommer euron gå under inom några få år

EMU har försvagat Europas ekonomiska styrka

Grekiska missförhållanden avslöjas tack vare euron

Våldsamheterna i Grekland är bara början

Korruption och nationalism är de värsta hoten mot euron

Keynes och den mytomspunna avregleringen av finanssektorn

Greklands påtvingade sparkrav räddar inte euron

Ideologierna har tagit slut i Grekland


Euroländernas enda utväg är att byta euron mot en valutakorg

Den grekiska demokratin – ett brutalt klassamhälle


När kommer omvalet rörande EMU?

Krisen i Grekland visar att EMU-kritikerna haft rätt

Europa bör välkomna Greklands utträde ur Euro-samarbetet


Pagrotskys skattehöjarpolitik hjälper inte Irland

Självklart ska Sverige gå med i EMU

Fyra argument för att Sverige ska hålla sig utanför eurosamarbetet

Politiskt hide and seek ovärdig en demokrati

EU-länderna medskyldiga till krisen i Grekland

Har Eurons undergångsprofeter rätt?


Krispaketet räddar bara männen som redan skott sig

Vänsterns våldsromantik förvärrar den grekiska tragedin



Dödskravallerna skriver om historien för oss greker

Sverige är långsiktigt i samma sits som Grekland

Att tveka inför en folkomröstning innebär inte att tro att väljaren är dum!

Locka inte Grekland att kissa i byxan

EMU, inget för den obildade väljaren?

Alla euroländer har samma problem som Grekland

Valutaunionen riskerar att upplösas


Folkpartist: Nej tack till svensk Euro!

Grekland ska först sopa rent i eget hus
Priset för utanförskap blir högre och högre

Ekonomer: Euron förvärrar den ekonomiska krisen


"Krisen visar att EMU inte fungerar"
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Newsmill är en del av TV4-gruppen.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




27 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
"Men hade vi inte haft euron hade vi inte haft någon europeisk skuldkris."
Jo, det hade vi haft, Göran Zettergren. Det är synd att du blandar en seriös artikel med vettiga invändningar mot detaljer i EMU-konstruktionen(!) med så löst grundad populism som att hela EMU-projektet skulle vara fel.
Den europeiska skuldkrisen beror på exakt samma sak som USAs skuldkris, nämligen industriflytten till Kina och bristen på fossilenergi som omöjliggör en kompenserande tillväxt.
Istället för att bromsa in och anpassa måltiden efter matsäcken så har man gasat på och satsat på en ekonomisk expansion som omöjligt kunde infrias. Det har inget med valutazoner att göra.
Storbritannien är precis lika illa ute som Frankrike och snart kommer även Sverige att vara där med recession under 2012-2013.
Grundtanken med euron är bra, men det håller inte när regeringar ljuger om tillståndet i landets ekonomi. Grekland borde aldrig ha fått gå med i EMU. Så kasta ut Grekland istället för att ösa miljarder och åter miljarder ner i ett tomt, svart hål till ingen nytta.
Det är bättre att förlora många miljarder än att förlora väldigt många miljarder.
Bra beskrivning av krisen. Nu vet jag ingeting om ditt ställningstagande vid EMU-omröstningen 2003. Det skulle vara intressant om du klargjorde vad du tyckte och vad du förmedlade till omvärlden. Eller har du insett problemen nu?
Det var väldigt få ekonomer som kritiserade projektet då. Var du en av dem?
Tack för en bra och intressant artikel.
Obalans i handel mellan över- och underskottsländer inom EMU som skuldkrisens främsta orsak. Det gamla systemet med nationella valutor och centralbanker fungerade i en jämförelse rätt bra och folket får nu betala dyrt för politikernas utopiska samhällsexperiment.
Därför direktdemokrati med beslutande folkomröstningar i alla frågor som i Schweiz. Enkel, snabbt och billigt med dagens mobiltelefoner och Internet. Vi blir alla riksdagsmän, dock utan 56.000 kr/mån.
Tysklands och Sveriges goda konkurrenskraft skapas delvis av ett lågt löneläge och ett lågt inflationstryck. Ändå har vi problem med arbetslöshet bland unga och invandrare.
Kanske är det dessa obalanser som är krisens orsak. Kanske är det vi som bör hänga på den inflation som finns i Södra Europa?
Eller kanske inte. Det är bättre försöka få ner inflationen där nere, men då krävs det krismedvetenhet, vilket de höga räntorna nu har skapat.
Kanske dax för lågräntor och restriktiv låneutbetalning till krisländerna.
Arbetslösheten måste tacklas på annat sätt!
Tack för en bra och intressant artikel.
Obalans i handel mellan över- och underskottsländer inom EMU som skuldkrisens främsta orsak. Det gamla systemet med nationella valutor och centralbanker fungerade i en jämförelse rätt bra och folket får nu betala dyrt för politikernas utopiska samhällsexperiment.
Därför direktdemokrati med beslutande folkomröstningar i alla frågor som i Schweiz. Enkelt, snabbt och billigt med dagens mobiltelefoner och Internet. Vi blir alla riksdagsmän, dock utan 56.000 kr/mån.
"Ändå har vi problem med arbetslöshet bland unga och invandrare."
#5 Lars Kronqvist. Som jag nu skrivit många gånger beror det på avindustrialiseringen som gör den tillkommande arbetskraften överflödig.
Det och teknisk utveckling som hela tiden gör att färre människor behövs för att göra ett visst jobb.
Europa och USA är i en fas där behovet av arbetskraft faller kraftigt. Det korrekta är därför att stoppa all invandring av arbetskraft som det inte råder akut brist på.
Kanonartikel Göran!
[ Hade själv en liknande kritik av den hamiltonska argumentationen på min blog för en dryg vecka sedan:
http://larspsyll.wordpress.com/2011/10/07/carl-b-hamiltons-stollerier-om... ]
"Obalans i handel mellan över- och underskottsländer inom EMU som skuldkrisens främsta orsak."
Det är inte orsaken, #6 Johnny Andersson.
Orsaken till skuldkrisen är att Europa och USA slösat bort kreditutrymmet som uppstod tack vare Kina på boende och annan kortsiktigt lyxkonsumtion istället för att föra en stram penningpolitik och anpassa munnen efter matsäcken.
Det är helt och hållet ekonomisternas fel.
Bäste #8 Lars P Syll. Varken du eller Carl B Hamilton har något svar på vad alla arbetslösa ungdomar och invandrare ska jobba med.
Det är ni ekonomister som är orsaken till problemen. Ni tror att man kan reglera ekonomin till framgång uppifrån via pengaflöden. Ni tror att ekonomer som ni själva är det enda som är vitalt för ekonomin.
Men man kan inte få en välfungerande ekonomi utan att ta hänsyn till energisituationen. Oljan är dyr idag, det innebär en nedåtpress på hela ekonomin. Människor blir arbetslösa och blir en belastning istället för en tillgång. Det är det som pågår.
I detta läge har valutazonerna marginell betydelse.
”Debatten borde i högre grad handla om den destruktiva lönemoderationspolitik som Tyskland har bedrivit det senaste decenniet, vilken syftade till att undergräva konkurrenskraften för de andra euroländerna och därmed underminerade hela europrojektet.”
Men de har knappast varit värre än Sverige i detta, även om vi ännu inte är med i Euron är den innre marknaden i EU en del som har betydelse för euroområdet och helheten.
”Det värsta av allt är att de har konkurrerat ut så många riktiga arbeten, så att många branscher idag helt domineras av svartarbete och "mini-jobs". ”
Det sänker förstås hemmamarknaden och den totala möjliga handeln inte minst inom den inre marknaden. Livaktiga hemmamarknader är en förutsättning för handel och export, om ingen importerar kan ingen exportera. Dessa interndevalveringar har ett mycket högt pris för att åstadkomma för folkflertalet negativa eller menigslösa exportöverskott. Som redan Fysiokraterna och Adam Smith konstaterade i slutet av 1700-talet är det en ekonomisk återvändsgränd.
”Enligt EU-kommissionens beräkningar är den tyska reallönen idag lägre än den var 1995 (den svenska har vuxit med 35 procent under samma tid).”
Jo det är ett gammalt ”knep” att göra jämförelsen från efter 90-tals krisen, börjar man jämförelser före så blir bilden en annan. Men trots denna skillnad i utveckling sen 1995 kunde man vid GM tävlingen mellan Trollhättan och Russelheim notera att de tyska lönekostnaderna var >30 % högre än i Trollhättan. Trots detta fick inte Trollhättan produktionen, vilket säger en del om hur framgångsrika sk interndevalveringar kan vara för att få modern industriproduktion. Om inte denna lönekostnadsskillnad räcker frågar man sig hur mycket som behövs, sänker man landet till ren u-landsnivå lär inte möjligheterna öka. Kina har låga löner men de har också diktatur som håller en ”fantasisk” ”ordning och reda”, som Göran Persson vittnade om vid sitt besök där.
”Men exportindustrin genererar normalt sett inte så mycket jobb.”
Jo det torde ha stått klart sedan lång tid tillbaks för ett modernt industriland som Sverige. Men trots detta kan inte en endast politiker öppna munnen om sysselsättning utan att endast säga att konkurrenskraften ska stärkas sä det blir sysselsättning i exportsektorn. Men de kanske inte har TCO som ekonomiska rådgivare.
”Hursomhelst så slussade tyska banker vidare detta sparandeöverskott till stater eller byggherrar och fastighetsspekulanter i GIIPS-länder. Det tyska penningöverskottet spädde därmed på överhettningen, byggboomen och fastighetsbubblan i dessa länder.”
Och Sverige som varit bäst i klassen sett till per capita jämförelse skickade det till Baltikum för att förslösas och Borg be EU och IMF om hjälp för att de skulle använda sin piska mot balterna för att rädda vad som räddas kunde av denna vansinniga merkantilistiska politik och starta den förkättrade sedelpressen för att rädda bankerna. Än är inte änden på tunneln nådd i detta.
”Hur illa genomtänkt eurosystemet egentligen var, blev klart först i samband med finanskrisen.”
Det är väl dock inte riktigt sant, man hörde vad man ville höra när projektet skulle bli verklighet. Nog fanns det mycket kvalificerad kritik som förutsade vad som skulle hända. Men precis som här med Euroomröstningen så ju närmare det kom politisk verklighet ju mer vände den etablerade ekonomkåren kappan efter vinden.
”Om en stat systematiskt väljer sedelpressarna hotar dessutom hyperinflation. Ett modernt exempel är Zimbabwe, som trots enorma budgetunderskott aldrig tvingades ställa in betalningarna.”
Ständigt detta Zimbabwe (och Weimar), nu var det väl så att det i dessa båda fall var det fråga om en utbudskollaps som utlöste hyperinflationen och inte egentligen någon naiv tro att finansiell papperslappar kan köpa eller skapa reala varor som inte finns. Men det är ju bra att skrämma de okunniga med.
”Trots förbudet köper ECB upp en allt större del av krisländernas obligationer i ett försök tvinga ner de höga räntorna.”
Lender of last resort på andrahandsmarknaden, hade det inte skett hade euron nog kollapsat redan. Frågan är hur de handlingsförlamade och okunniga europeiska politikerna ska komma ur eurostrypgreppet.
Euron som gemensam valuta är förkastlig och om denna detalj håller jag med Zettergren.
Ingen vet naturligtvis hur det hade gått utan euron. Men varför skulle det ha lånats mindre här än i Japan och USA? De aktuella länderna hade nog lånat lika mycket utan euron. Man kan ju anta att de regler som fanns ändå bromsade något. Sverige har inte lånat så mycket. Men svenskarna har lånat desto mer. De är av ju tradition fattiga och staten är rik. Nu har föga förvånade de svagaste inom naturresurser, teknik, statsförvaltning, korruption med mera drabbats.
Euron har nog gjort det mer toppstyrt och svårt att få balans på eländet. Uppenbart måste skulderna minskas rejält och det kan bara ske med stor inflation, som är på väg, efter förmodligen en viss deflation, som behövs för att somliga ska öppna ögonen och reagera. Som jag har skrivet tidigare är det enda att blåsa pengarnas värde med gratisutdelning från helikoptrar och ju förr desto bättre. Flera årslöner delas då ut istället för att lånas ut och snabbt fås en stabilsering med högre priser.
Zettergren som representant för en fackförening styrs mer av populism än logik. Föga förvånande har han inget konkret utan pladder. Inflationen kommer att blåsa obligationernas värde och pladdermakarnas pensionssystem och det är precis vad de förtjänar. Kom ingen nu helikoptrarna så att det blir lite aktion.
Om de viktiga naturresursena hade kostat realt bara 1/3, som de gjorde för 10 år sedan, hade kanske arvet av Keynes och skuldberget inte gett självlåsning i ekonomin. Men nu är det så här och det är bara attt gilla läget. Det här är ingenting av vad som kommer inom naturresurserna.
Euron har gett sken att det var riskfritt att låna ut inom euroområdet. Hade man haft kvar nationella valutor hade både långivare och låntagare fått var betydligt försiktigare då det funnits uppenbara valutarisker. Det förhindrarförstås inte att trots detta kan det uppstå bubblor och skenande spekulationsspiraler men de hade förmodligen punkterats på ett tidigare stadium.
#12 Urban Persson
”Sverige har inte lånat så mycket. Men svenskarna har lånat desto mer. De är av ju tradition fattiga och staten är rik. ”
Tänk att här har jag i ett helt liv gått omkring och trott att Sverige var alla vi medborgare och det territorium vi bebor, typ folkhushållet som brukade kalla det. Under de senaste åren har jag fått lära att jag inte alls är en del av Sverige och den svenska ekonomin, Sverige det är det offentligas och allra mest statens balansräkning punkt slut, typ.
Tradition och tradition ganska enkla nationalekonomiska principer gäller för detta.
t-son Söderström beskriver detta i ”-en balansräkningsanalys av den svenska depressionen”
”Det kan här vara på sin plats att påminna om ett elementärt samband i nationalrä¬kenskapsanalys:
(S-I)=(G-T)+(X-M)
Uttrycket säger att - vid en given nivå på produktion och sysselsättning - det pri¬vata finansiella sparandet (S-I) måste vara lika med summan av den offentliga sektorns finansiella underskott (G-T) och bytesbalansens saldo (X-M), ...”
Eller:
(S-I)+(G-T)+(X-M)=0
Alltså ett sk offentligt sparande som gör att staten (G-T) är rik i ett modernt penningsystem kommer från (S-I), det finns i princip inget annat sätt. Den privata sektorn (S-I) i Sverige har trots en del av hushållens flitiga skuldsättning och att det offentliga (G-T) drar in köpkraft med överbeskattning ett positivt privat sparande. Detta möjliggörs av de stora exportöverskotten (X-M) som är större än den överbeskattning som det offentliga (G-T) numer har som permanent politik, sk överskottsmål.
Allt skulle väl vara gott och väl om det varit så enkelt. Men de stora överskotten mot utlandet (X-M) fördelas alls icke jämnt över folkhushållet utan hamnar främst hos mindre än 10 % av privat sektor (S-I) som har innehar större delen av det privata sparandeöverskottet. Och spekulerar i Baltikum etc med detta överskott, något som de <90 % av någon anledning måste stå som garant för.
Den tunga skattebelastningen som generar det offentliga (G-T) överskottet betalas av de 90, som i praktiken skuldsätter sig för att det offentliga ska kunna överbeskatta och ha överskott. En dårhusmässig polititik för att travestera Wigforss.
Alla sektorer kan förstås inte ha plusminus noll i sin löpande balansräkning det vore en orimlig begäran, en rent utopisk vision.
Så om de skulle vi kunna utropa som Lorie Tarshis i The elements of economics ironiskt skriver: ”And now the budget’s balanced, Retrenchment is the hero. On either side is entered A solitary Zero.”
Vilket också ger en hint om hur galet Euro/EU systemet är med sin ask tillväxt och stabilitetspakt som det allt mer tydligt borde vara leder till motsatsen.
Arbetslösheten som finns i alla länder, vars orsak är odiskutabel, förhindrar en Europeisk lösning av krisen.
Vid en normalt fungerande inre marknad hade Greker stått i kö i Tyskland för jobb de saknar i sitt hemland, alternativt nöjt sig med en låg Grekisk lön.
Nu är det inte greker som jobbar ens i Grekland, En halv miljon Albanier och Bulgarer står i den kön. I Tyskland står unga och Östeuroper i kön.
I Sverige har vi ännu så länge en kö av unga och invandrare som förväntar sig höga lägstalöner. De får dock se sig rundade av företagare från Öst som inte har dessa handikapp.
Jag röstade ja i EU-omröstningen men nej i EMU-omröstningen. Min uppfattning var att en gemensam valuta i längden inte skulle kunna fungera utan ett betydligt större inslag av överstatlighet. Jag hade egentligen inget emot att EU på sikt skulle utvecklas till ett Europas Förenta Stater. Dock tyckte jag att en gemensam valuta borde vara det sista steget och inte det första i en sådan utveckling.
Jag önskar att jag kunde säga att jag genomskådade alla problemen med eurosystemet redan 2003 men så var det tyvärr inte. Jag insåg exempelvis inte hur katastrofal avsaknaden av en "lender of last resort" skulle bli för för euroländerna.
Den poäng jag försöker göra i artikeln är alltså inte att ett enskilt euroland automatiskt får en högre skuld tack vare euromedlemskapet bara att förmågan att hantera en viss skuldnivå blir lägre. Det innebär att landet får betala en högre ränta än annars skulle vara fallet.
Ibland jämför man Sverige 1994 med Grekland idag. Den jämförelsen haltar inte bara (eller ens främst) för att det grekiska underskottet och statsskulden är betydligt högre än den svenska var då. Den stora skillnaden är att Sverige hade en egen växelkurs och att staten hade en "lender of last resort" i Riksbanken. Detta märks bl a i Standard & Poors kreditvärderingar där Sverige under ca 10 år sänktes till det näst högsta betyget AA+ medan Grekland idag har CC, vilket är bland det lägsta man kan ha.
#15 Göran Zettergren. Tror du verkligen att lönemoderationspolitiken är orsaken till den höga arbetslösheten, speciellt bland ungdomar och invandrare?
Tror du att högre löner hade minskat industriflytten till Kina eller gjort oljan billigare?
#15 Artikelförfattaren. tTrevigt att du besvarade delar av mina frågor i min #3.
Nu till centralbankspolitik. "Lender of last resort" är just en centralbank med egen valuta. ECB har den rollen för EMU. Även om EFSF, stödfonden, inte ingår i ECBs balansräkning, fungerar den på motsvarande sätt. Man har egentligen bara ett vapen kvar nu och det är den stora bazokan, likvidisering. I dagligt tal kallas det att trycka pengar. Man köper upp stats- och bostadsobligationer från marknaden och likvidiserar således ekonomin.
Historiska erfarenheter, allt ifrån Weimarrepubliken till dagens Zimbawe, visar hur illa det kan gå!
Göran Zettergren skriver GIIPS, inte PIIGS. PIIGS får över två miljoner träffar på Google jämfört med GIIPS som får 35 000 träffar. Det är inte lätt att vara politiskt korrekt.
#1 Bo T, du är osakligheternas mästare. Är det inte överbefolkning så är det olja eller Kina. Kina har ingenting med EU att göra. Fast det är klart, det är alltid populärt att hata "gulingar".
Sören Wibe skrev här bredvid för tre år sedan om ”lender of last resort” och varför EMU kommer att misslyckas. Sedan dess har EFSF tillkommit. Men deras pengar räcker inte långt.
http://www.newsmill.se/print/1567
Folk vill inte förlora värdet på sina kära pengar och tror att det blir kaos. Men det är enda sättet att komma vidare när den totala massan av fastighets- och aktievärden, konsumtion, företagsvinster, investeringar, sysselsättningstal, budgetsaldon, räntor med mera är tillräckligt låg. Några hundra procent snabb inflation skulle vara jättebra redan nu. Folk glömmer snabbt och då är det glömt.
Tyvärr är det svårt spekulera mot pengarnas värde i en deflationsmiljö. Hävstång och bästa vinstchans fås vid köp av något realt och belåning så mycket det går. Men det är ju en risk och anses allmänt vansinnigt. Men när det här kommer igång så blir det svårt rent tekniskt för många att köpa allt de vill. Det bästa vore om någon makthavare bestämde hur många hundra procent inflation det bör vara. Det kan i varje fall inte bestämmas demokratiskt med en inflationsproposition.
Marknaden har redan fällt sin dom över Juron, nu väntar vi bara att också politikerna ska fatta att det inte fungerar.
”- Nu har man 17 länder, alla i olika positioner, och ingen har möjligheten ge ut sin egen valuta, vilket är ett fruktansvärt misstag. Om någon av er någonsin kan ge ut er egen valuta – ge inte upp den möjligheten. Om ni har sedelpress i källaren och den fungerar – låt inte någon ta den ifrån er, säger Warren Buffett.
...
När spreadarna på Italienska och Spanska statspapper går upp med mer än 300 punkter över Tyska och det är samma valuta – då säger marknaden att det här inte fungerar.”
Warren Buffett
#19 Peter H. Menar du att realekonomin inte har något med Greklandskrisen att göra och att alla problem beror på EMU?
En stor internationell domedagsprofet besökte vårt land häromdagen. Profeten är en av mina favoriter, även om jag är skeptisk till detaljer och anser att annat saknas. Hon är mycket pedagogisk och har bra överblick över vad som pågår. Fem snuttar inspelade i Stockholm finns på You-Tube. För många är nog detta stand up comedy och de kan inte ta till sig detta.
http://www.youtube.com/watch?v=FqRGVNUK5x0&feature=related
Jag är glad att svenska folket röstade Nej till detta vansinne. För att euron ska fungera måste det finnas en politisk kultur lika för hela euroområdet. Det måste finnas ett gemensamt projekt, ett gemensamt parlament som byts ut betydligt oftare än vart 5:e år och en demokratiskt vald ledare.
Om det uppstår överskott någonstans inom denna överstatliga superstat så är det imperativt att dessa medel investeras i områden med underskott. Dvs det måste finna en stor offentlig budget baserat på skattemedel.
Eftersom jag inte tror att USE kan fungera utan en gemensam kultur och ett gemensamt språk så tror jag det vore bäst om Tyskland lämnar euron och tar tillbaka marken. Om inte annat så av omsorg med sina egna skattebetalare.
En fransk tidigare president påpekade en gång att om inte Euron hade funnits så hade vi blivit tvungna att upprätta handelshinder mellan Frankrike och Italien för länge sen.
Tyvärr löser du inga grundläggande problem i Europa genom att avskaffa Euron, du bara konserverar dom.
#22 Bo T, bankerna har det mycket bättre i dag än vad de hade det före 2008. Deras bonusar, Farraris, lyxvillor, lyxhoror och kokain betalas i dag av skattebetalarna. Lågkonjunkturen gäller bara för arbetarna. För de välbärgade är det julafton varje dag.
Vad jag upprördes över var ditt oprovocerade angrepp på Kina. Det var inte särskilt länge sedan vi hörde att riktiga män inte äter sushi. Och innan det så har vi 500 år av ”gula febern”.
Det är den värsta biten. Men där är mer.
Hela det populära ”skyll på Kina” argumentet är osakligt. När det gick dåligt för Kina för 2-3 decennier sedan, var det vårt fel? Kanske Indiens fel? Saudiarabiens? Brasiliens? Där är ca 200 länder. Ska alla länder peka finger på något annat land så fort det går dåligt för dem?
Och skuld till vad? Är det Kinas ”fel” att vi i dag genomgår den största högkonjunkturen i mänsklighetens historia? Är det Kinas ”fel” att Tysklands ekonomi formligen exploderar? Bär Kina skulden för Amerikas totala fiaskon i Afghanistan och Irak?
Om någonting så låter det som om vi borde tacka Kina.
Tack för en bra artikel. Det är dock själva fan att det inte skall funka med gemensamma valutor. Vinsterna har varit stora under dessa 12 år .. men det hjälper inte när de politiska krafterna så tydligt inte klarar av att hantera systemen.
Mycket intressant att höra hur Tyskland vänt sin handel och hamnat i styrkeposition igen. "Minijobs" hade jag missat.
Frågan är om det inte är bäst att upplösa EMU.....
Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.