Mobbning på arbetsplatser måste förebyggas

Från tid till annan uppmärksammas mobbningen i arbetslivet, dock utan att leda till några åtgärder. Ändå vet vi att det är ett stort problem. I en tidigare artikel hänvisade jag till arbetsmiljöverkets statistik. Enligt aktuell statistik upplever totalt 8 - 9 % av arbetskraften i Sverige bland både män och kvinnor att de blir utsatta för mobbning. Siffran har i stort sett varit konstant sedan mitten av 90-talet. Det gör flera hundratusen personer.

Av dessa slås tiotusentals personer ut ur arbetslivet varje år. I värsta fall slutar mobbning med självmord. Antalet självmord pga. mobbning uppskattas till ett par hundra om året, vilket är mångdubbelt fler än antalet dödsfall till följd av olyckor på arbetsplatsen. Man behöver inte vara ekonom för att räkna ut vilka oerhörda företagsekonomiska och samhällsekonomiska kostnader som mobbningen förorsakar. Det personliga lidandet kan inte mätas.

Förra året disputerade Louise Svensson vid Örebro universitet på en avhandling om mobbningen i arbetslivet. Mobbning är ett socialt fenomen där någon under lång tid blir utsatt för negativa handlingar och till slut utesluts från en arbetsgemenskap. Enskilda personer skulle inte kunna ägna sig åt mobbning om de inte hade stöd i gruppen eller av arbetsledningen. Mobbning beror oftast på dåligt och destruktivt ledarskap i arbetsgruppen.

Mobbning kan drabba vem som helst - från lågutbildade invandrare till högavlönade svenskfödda - på alla typer av arbetsplatser, statliga, kommunala och privata. Flera studier som refereras av Svensson tyder på en hög mobbningsförekomst inom service-, vård-, hälso- och administrationssektorerna med en övervikt för den offentliga sektorn.

Anmälningar av mobbningsrelaterade arbetsskador särredovisas inte av arbetsmiljöverket utan ingår i kategorin "Organisatoriska eller sociala faktorer", en kategori som uppgår till 23 % av alla arbetsskadeanmälningar. Bland dem som vänder sig till Organisationen Mot Mobbning (OMM) är majoriteten kvinnor i den offentliga sektorn. Oftast är det de mest kunniga och engagerade medarbetarna som mobbas ut.

Effekterna för mobbningsoffret är förödande. Mobbningsprocessen börjar med en konflikt, eskalerar till systematiska kränkningar, fortsätter med utfrysning och slutar ofta med utslagning från arbetsplatsen, sjukdom och förtidspensionering.

Konflikten övergår till mobbning när den går över från att handla om en sakfråga till en personfråga där den mobbade personen med svårighet kan försvara sig själv eller där dennes försvar bara förvärrar situationen och används mot honom eller henne. Mobbningen har beskrivits som en syndabocksprocess där medlemmar i arbetsgrupper söker efter syndabockar att lasta över problemen på. Den som uppfattas som "annorlunda" blir utsedd till offer.

Mobbning eller kränkande särbehandling behandlas knapphändigt i svensk lagstiftning. I arbetsmiljölagen finns endast en paragraf som ålägger arbetsgivaren att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. I brottsbalken stadgas att om den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller enlig arbetsmiljölagen kan dömas för arbetsmiljöbrott.

Ingen har dock någonsin dömts för mobbning i Sverige. Lagstiftningen har i första hand kommit till för att förhindra olycksfall i arbetet och sjukdomar förorsakade av kemiska och fysikaliska faktorer på arbetsplatsen. Psykiska arbetsskador är vi mycket sämre på att förhindra och hantera trots all forskning på senare tid. Det är väldigt ovanligt att sjukdomar som depression som orsakats av mobbning på arbetsplatsen godkänns som arbetsskada, särskilt om den bottnar i en konflikt med chefen.

Med stöd av arbetsmiljölagen utfärdade dåvarande arbetsskyddsstyrelsen en föreskrift 1993. Den föreskriften har inte uppdaterats sedan dess, inte ens av arbetsmiljöverket som ersatte arbetsskyddsstyrelsen år 2001. Saken blev naturligtvis inte bättre av att regeringen 2007 minskade anslaget till arbetsmiljöverket. Antalet inspektörer i Sverige ligger under den internationella normen och många av skyddsombuden på arbetsplatserna saknar adekvat utbildning.

I en revisionsrapport från 2007 (RiR 2007:32) visade riksrevisionen att försäkringskassans hantering av arbetsskadeförsäkringen varken är rättssäker eller effektiv och att samordningen mellan arbetsmiljöverket, försäkringskassan och arbetsgivare behöver förbättras. Det saknas kunskap om samband mellan arbete och skador och ny forskning tas inte tillvara. Detta gäller utan tvivel de mobbningsrelaterade arbetsskadorna som missgynnas av gällande lagstiftning.

Arbetsmiljöverkets föreskrift innehåller dock en relativt bra definition av vad som menas med kränkande särbehandling: förtal, undanhållande av information, saboterande av arbetets utförande, utfrysning, förnedringar, kontroll av arbetstagaren utan dennes vetskap, kränkande "administrativa straffsanktioner", t ex omotiverat fråntagande av arbetsrum, oförklarliga omplaceringar, tydliga försvåranden vad gäller behandling av ansökan om utbildning, osv.

Det finns mobbningsoffer i Sverige som har blivit utsatt för alla kränkande handlingar som föreskriften räknar upp. Allt går snett om mobbning tillåts försiggå i åratal utan att vare sig arbetskollegor, arbetsledningen, de fackliga organisationerna, statliga tillsynsmyndigheter och rättsväsendet ingriper i tid och på ett effektivt sätt.

Man skulle kunna tro att facket, på lokal och central nivå, borde reagera mot mobbning på arbetsplatsen. Men mobbningsoffer som i åratal varit medlemmar i facket och betalat medlemsavgiften blir oftast grymt svikna när de vänder sig till facket för hjälp. När det verkligen gäller tar inte facket inte sitt ansvar utan ställer sig på arbetsgivarens sida.

Mobbningsfallen uppvisar oftar märkvärdiga juridiska turer och drar ut på tiden med flera domstolar inblandade. I t ex en aktuell dom åberopade tingsrätten omständigheter som ligger flera år tillbaka i tiden och beskrev dem som uttryck för ett "fortlöpande tillstånd" av samarbetsproblem. I själva verket tydde allt på att en enskild person blivit utsatt för ett långvarigt tillstånd av utfrysning som förhindrat allt normalt samarbete.

Man kan bara hoppas att alla som blivit utsatta för mobbning till slut skall få rätt i arbetsdomstolen. Alla har rätt till upprättelse. Helst bör naturligtvis mobbning förhindras, och när de första tecknen på mobbning inträffar, förebyggande, rehabiliterande och arbetsplatsorganisatoriska åtgärder sättas in långt tidigare.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/40050

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Förr fanns häxjakter som sedermera fördömdes. Vuxenmobbning är nutidens fördolda häxjakter som ingen vågar ta i. Det leder till justitiemord och, förlängningen …………. .
Det pratas mycket om policy program och åtgärder för att förhindra mobbning i våra skolor. Men, hur skall man kunna begära av våra barn det som vuxna inte själva kan klara av? Eller ens verkligen vill försöka hantera.
Vuxenmobbning på arbetsplatser, det är för tabubelagt. Bättre att vara tyst och låta tiden få agera för att obehagliga händelser skall falla i glömska. Så kommer nästa fall …. Och samma elände brist på vilja att bry sig om att utreda hur mobbningsfallen kunnat byggas upp uteblir.
Ja visst- Det här bör och ska man reda ut på plats. Men, det låter sig inte så lätt göras. Den för tillfället utsatta personen har ett totalt underläge då övriga arbetskamrater mer eller mindre avsiktigt bestämmer sig för att någon inte passar in. Redskapen för trakasserierna är ofta av sandlådekaraktär och bedömningen majoritetsuppfattning.
Det blir svårare när förövarna gömmer sig bakom och dra nytta av en stor organisation där man med gemensam kraft övertygar fackföreningen, olika interna ansvariga organ att den oönskade personen ska bort. Då blir utfrysningen ett faktum.
Som Alberst Einstein sa ”Det är mycket nedslående att leva i en tid då det är lättare att spränga en atom än en fördom”.

Permalänk | Anmäl #1 Homa Mirzaie, 2011-10-31, 13:37

Jaa du man undrar många gånger över vilket existensberättigande facket har. Har sett det själv på ett antal arbetsplatser där mobbing inträffat att facket skyr frågan som pesten. Spelar ingen roll hur dåliga undanflykterna än är, dom är fullt gångbara när facket ska hitta på en ursäkt till varför dom inte ska angagera sig.

Facken håller sakta men säkert på att själva förpassa sig ut i historiens arkiv genom sitt oengagemang för enskilda medlemmars problem. Vem vill betala stora pengar till en organisation som ska värna om ens rättigheter men formligen skiter i en när en person behöver dom som mest ?

Permalänk | Anmäl #2 Mats F Eriksson, 2011-10-31, 15:04

I en artikel, Newsmill 2011-07-01 skrev Stefan Fölster ” Egen sparande ger större trygghet än generella välfärdssystem”.
…./
På egna meriter delar jag uppfattning med honom. Samlar man fackavgifterna i en burk ska man ha råd för att köpa hjälp när man är utsatt. Burken är dessutom lojal och inte ”hugger ryggen” på en. Allra viktigast, Burken ifrågasätter inte sparandens bakgrund!

Permalänk | Anmäl #3 Homa Mirzaie, 2011-11-01, 08:23

Homa har rätt när hon skriver att mobbning startar i skolan och sedan fortsätter i arbetslivet. Det framkommer också av motionerna i riksdagen.

En del riksdagledamöter har nyligen motionerat om handlingsplaner mot mobbning i arbetslivet.

Finn Bengtsson och Marta Obminska föreslår i en motion (se
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GZ02A354)

att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av arbetsmiljö- och diskrimineringslagstiftningarna i syfte att i lämpliga delar där förbättra möjligheterna för ansvariga myndigheter att mer effektivt stävja kränkande särbehandling och s.k. jantelagsmentalitet på våra arbetsplatser.

Ett av problemen som enligt motionen bör uppmärksammas är officiella myndighetssiffror som anger ett stort mörkertal vad gäller långtidssjukskrivningar som ytterst har sin grund i kränkande särbehandling i arbetslivet, så kallad ”vuxenmobbning”.

Motionen refererar också till ett seminarium i riksdagen på temat kränkande särbehandling den 8 februari 2011. Där framkom av dem som fördjupat sig i problematiken att vuxenmobbning, till skillnad från mobbning mellan barn, vanligen är en planerad, strukturellt utförd kränkning i det uppenbara syftet att få den som mobbas att försvinna från arbetsplatsen.

Vidare medgav Generaldirektören på Arbetsmiljöverket under samma seminarium att förmågan att beivra kränkande särbehandling på arbetsplatser var kraftigt begränsad dels för att man huvudsakligen agerade på enskilda anmälningar vilka var förhållandevis få, dels för att konflikten vanligen hade två ”intressenter” som båda fanns på arbetsplatsen och mellan vilka både fackliga företrädare och myndigheten hade svårigheter att göra en rättssäker bedömning av ansvaret i skuldfrågan.

Christer Winbäck (FP) har också motionerat om mobbning (se
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GZ02A233),

Han skriver att i en stor del av mobbningsfallen är det arbetskamrater på samma nivå som mobbar någon annan anställd. Men det är också mycket vanligt med chefer som mobbar någon eller några av sina anställda. Den offentliga sektorn har en överrepresentation av vuxenmobbning och där är också arbetsledaren den vanligaste förövaren.

Enligt Winbäck har man i Sverige kunnat konstatera ungefär 300 självmord årligen där offret har en mobbningsbakgrund. Problemet är att få vågar ta tag i problemen. Arbetsgivaren har ett långtgående ansvar för att förhindra och reda ut problem som dessa och dessutom ett rehabiliteringsansvar för att få tillbaka sjukskrivna i tjänst.

Man får hoppas att riksdagen bifaller båda motionerna och att arbetsgivare, fackliga organisationer, myndigheter och domstolar äntligen tar tag i problematiken.

Permalänk | Anmäl #4 Mose Apelblat, 2011-11-01, 11:11